42. Gustaf Adolfs landstigning i Tyskland

Pommern var vid denna tiden öfversvämmadt af 16,000 man, tillhörande Wallensteins forna trupper och anförda af italienaren Torquato de Conti. Denne själf var en hård och egennyttig man, likaså hans soldater, vanda vid gränslöst själfsvåld och öfverdådigt uppförande mot de värnlösa invånarne. Med Wallensteins fruktade person hade också sista skuggan af ordning och tukt försvunnit från hans oregerliga hopar. Det arma Pommern led otroligt under dessa härjande gäster.

Emellertid hade redan där i trakten utbredt sig ett doft rykte om svenske konungens annalkande. Snart erhöllos bestämdare underrättelser genom besättningen i Stralsund, hvars emot de kejserliga vunna fördelar än mera lifvade de hemliga förhoppningarna. Från Rügen, Usedom och Wollin kastades alla dagar längtande blickar utåt hafvet.

Så inträdde den 24 juni 1630; det var midsommars- och tillika årsdagen, då för hundra år sedan Augsburgska bekännelsen formligen till kejsaren aflämnades. En matt nordanvind fläktade mot kusten, men luften var kvalmig och het, och långsamt stigande moln bådade åskan. Mot middagstiden sågs en rad af segel småningom höja sig ur vågorna. Det var svenska flottan. Den styrde förbi Arkonas udde och vände sig mot inloppet till Stralsund. Men vid underrättelsen, att Leslie redan intagit hela Rügen, vände konungen åter igen kosan rakt fram mot Usedom. Han kastade ankar icke långt från skansen Peenemünde och började landstigningen under dofva slag af den just öfver nejden tågande åskan.

Peenemündes skans.

Åtföljd af Nils och Joakim Brahe, var Gustaf Adolf själf en af de första, som lämnade fartygen. Så snart han med sin fot vidrört tyska jorden, föll han på knä och bad med hög stämma: Du, Herre Gud, som råder öfver vindarna och hafvet likasom öfver jorden och himmeln! Huru skall jag tillfyllest kunna prisa dig och ditt nådigt förlänade beskydd under denna vådliga men nu lyckligt tillryggalagda färd? Jag tackar dig! Af hjärtats innersta grund tackar jag dig! Du vet, att jag företagit detta tåg, icke till min utan din ära och din förtryckta kyrkas hjälp! Gif ock framdeles lycka att utföra detta ditt heliga verk till den stund och det mål, som af dig bestämt är! Konungen steg upp, och seende tårar i de kringstående herrarnes ögon, sade han: Gråten icke utan bedjen Gud af hjärtans grund! Flitigt bedet är halft segradt. Därpå fattade han en spade och utmätte lägret, hvars fästningsverk strax uppkastades. Emellertid inbröt skymningen. Då sågs från alla sidor skenet af brinnande byar, de flyende kroaternas hälsning. Vid detta rysliga ljus fortsattes utskeppningen hela natten igenom. Om morgonen voro redan elfva regementen i land. Snart följde trossen och artilleriet, hvarpå fartygen återvände till Stockholm för att hämta ytterligare förstärkningar.

I Tyskland och särdeles vid kejserliga hofvet väckte Gustaf Adolfs ankomst på långt när icke det uppseende, som saken sedan visade sig förtjäna. Ferdinands oafbrutna lycka hade gjort både honom och hans vänner öfvermodiga. Den, som öfvervunnit konungarne af Böhmen och Danmark och så många furstar och frejdade fältherrar, hoppades att utan svårighet besegra den nye och föga mäktige fienden. I Wien skämtade man öfver Gustaf Adolf och hans anspråk att likasom Europas öfriga konungar kallas Hans Majestät. Snömajestätet, sade man, skall smälta, ju mera det nalkas söderns sol. Då man i Regensburg lämnade Ferdinand underrättelsen om konungens landstigning, yttrade han helt likgiltigt till några af de närvarande furstarne: Vi hafva åter fått en småfiende (Feindlein) på halsen. I enlighet med dessa tänkesätt bedrefvos rustningarna lamt och kraftlöst. Det var just samtidigt med Gustaf Adolfs landstigning, som kejsaren afskedade Wallenstein och hans trupper. Man tviflade intet ögonblick, att ju icke Tilly och hans här skulle vara mer än tillräckliga för svenskarnes fördrifvande. Äfven den gamle härföraren tycktes anse Magdeburg mera angeläget än Gustaf Adolf och lämnade denne senare helt och hållet åt Conti. Men också Conti var lika öfvermodig. Gustaf Adolf, sade han, har i Preussens skogar borttappat alla sina lagrar. Han lade sig därför själf med hufvudstyrkan orörlig nere vid Stettin och brydde sig icke ens om att söka hindra konungens landstigning. Hans befäl, lefvande i lättja och öfverflöd, omtalade med förakt svenska härens fattigdom och torftighet samt huru dess officerare vid lediga stunder själfva lagade sina strumpor. Sådana lappare, menade man, skulle snart på sina nylappade strumpor taga till fötterna, då de mötte verkliga soldater. Det enda, som väckte några farhågor, var sällsamma rykten, af de vidskepliga katolikerna utspridda och trodda. Svenske konungen, sade man, har i sin här många lappar, trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten.

Äfven svenska soldaterna gjorde sig åtskilliga egna föreställningar om det stundande krigståget. Ibland annat berättas, att de nyss utskrifna knektarne tyckte sig genom seglingen öfver Östersjön hafva tillryggalagt en så omätligt lång väg, att det numera icke kunde vara långt igen till Rom. De började därför strax fråga tyska bönderna om genaste vägen till denna stad och yttrade särdeles stor lust att ofördröjligen tåga dit och tukta påfven, deras och deras fäders gamle fiende.

Sedan folket under två dagars hvila hämtat sig från sjöresans besvärligheter, gaf konungen befallning till uppbrott. Under föga motstånd utbredde sig svenskarne öfver Usedom och Wollin samt eröfrade Wolgast, Kamin och Gollnow. Öfverallt voro de kärkomna, emedan Gustaf Adolf vidmakthöll en allvarsam krigstukt, så att ingen af hans soldater vågade tillåta sig den ringaste våldsamhet. Tvärt om hände ofta, att än konungen, än soldaterna själfva af frivillig barmhärtighet delade sina knappa munförråd åt det alldeles utplundrade och uthungrade landtfolket. Lika mycken beundran väckte svenskarnes egen tarflighet och arbetsamhet; hvarje soldat var en skicklig skansgräfvare, och man såg trupperna efter fulländadt dagståg hastigt och villigt uppkasta sina förskansningar för natten. Konungen själf deltog i alla mödor och försakelser samt uppmuntrade folket till tålamod och ihärdighet samt mildhet mot invånarne. De förde nu krig, sade han, icke blott för egen utan för det olyckliga tyska folkets skull, icke att förtrycka det utan tvärt om att förhjälpa det till fred och frihet, så andlig som världslig. Nyligen hade de med svenskt mannamod kufvat Polens likasom Rysslands våld. Den nye fienden skulle icke skrämma dem. Contis rika och prålande soldater voro dock i själfva verket af samma ull som Arnheims knektar, hvilka svenskarne förut hade i Preussen besegrat. Med samma mod skulle de nu vinna samma ära och tillika sin konungs nåd och eftervärldens evigt varande pris.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 2 februari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt