Pommern var vid denna tiden öfversvämmadt af 16,000 man, tillhörande
Wallensteins forna trupper och anförda af italienaren Torquato de Conti.
Denne själf var en hård och egennyttig man, likaså hans soldater, vanda
vid gränslöst själfsvåld och öfverdådigt uppförande mot de värnlösa
invånarne. Med Wallensteins fruktade person hade också sista skuggan
af ordning och tukt försvunnit från hans oregerliga hopar. Det arma
Pommern led otroligt under dessa härjande gäster.
Emellertid hade redan där i trakten utbredt sig ett doft rykte om svenske
konungens annalkande. Snart erhöllos bestämdare underrättelser genom
besättningen i Stralsund, hvars emot de kejserliga vunna fördelar än
mera lifvade de hemliga förhoppningarna. Från Rügen, Usedom och
Wollin kastades alla dagar längtande blickar utåt hafvet.
Så inträdde den 24 juni 1630; det var midsommars- och tillika årsdagen,
då för hundra år sedan Augsburgska bekännelsen formligen till kejsaren
aflämnades. En matt nordanvind fläktade mot kusten, men luften var kvalmig
och het, och långsamt stigande moln bådade åskan. Mot middagstiden sågs
en rad af segel småningom höja sig ur vågorna. Det var svenska flottan.
Den styrde förbi Arkonas udde och vände sig mot inloppet till Stralsund.
Men vid underrättelsen, att Leslie redan intagit hela Rügen, vände
konungen åter igen kosan rakt fram mot Usedom. Han kastade ankar icke
långt från skansen Peenemünde och började landstigningen under
dofva slag af den just öfver nejden tågande åskan.
Åtföljd af Nils och Joakim Brahe, var Gustaf Adolf själf en af de första,
som lämnade fartygen. Så snart han med sin fot vidrört tyska jorden,
föll han på knä och bad med hög stämma: Du, Herre Gud, som råder
öfver vindarna och hafvet likasom öfver jorden och himmeln! Huru skall
jag tillfyllest kunna prisa dig och ditt nådigt förlänade beskydd under
denna vådliga men nu lyckligt tillryggalagda färd? Jag tackar dig! Af
hjärtats innersta grund tackar jag dig! Du vet, att jag företagit detta
tåg, icke till min utan din ära och din förtryckta kyrkas hjälp! Gif
ock framdeles lycka att utföra detta ditt heliga verk till den stund
och det mål, som af dig bestämt är! Konungen steg upp, och seende
tårar i de kringstående herrarnes ögon, sade han: Gråten icke utan bedjen
Gud af hjärtans grund! Flitigt bedet är halft segradt. Därpå fattade
han en spade och utmätte lägret, hvars fästningsverk strax uppkastades.
Emellertid inbröt skymningen. Då sågs från alla sidor skenet af brinnande
byar, de flyende kroaternas hälsning. Vid detta rysliga ljus fortsattes
utskeppningen hela natten igenom. Om morgonen voro redan elfva regementen
i land. Snart följde trossen och artilleriet, hvarpå fartygen återvände
till Stockholm för att hämta ytterligare förstärkningar.
I Tyskland och särdeles vid kejserliga hofvet väckte Gustaf Adolfs
ankomst på långt när icke det uppseende, som saken sedan visade sig
förtjäna. Ferdinands oafbrutna lycka hade gjort både honom och hans
vänner öfvermodiga. Den, som öfvervunnit konungarne af Böhmen och Danmark
och så många furstar och frejdade fältherrar, hoppades att utan svårighet
besegra den nye och föga mäktige fienden. I Wien skämtade man öfver
Gustaf Adolf och hans anspråk att likasom Europas öfriga konungar kallas
Hans Majestät. Snömajestätet, sade man, skall smälta, ju mera
det nalkas söderns sol. Då man i Regensburg lämnade Ferdinand underrättelsen
om konungens landstigning, yttrade han helt likgiltigt till några af
de närvarande furstarne: Vi hafva åter fått en småfiende (Feindlein)
på halsen. I enlighet med dessa tänkesätt bedrefvos rustningarna
lamt och kraftlöst. Det var just samtidigt med Gustaf Adolfs landstigning,
som kejsaren afskedade Wallenstein och hans trupper. Man tviflade intet
ögonblick, att ju icke Tilly och hans här skulle vara mer än tillräckliga
för svenskarnes fördrifvande. Äfven den gamle härföraren tycktes
anse Magdeburg mera angeläget än Gustaf Adolf och lämnade denne senare
helt och hållet åt Conti. Men också Conti var lika öfvermodig. Gustaf
Adolf, sade han, har i Preussens skogar borttappat alla sina
lagrar. Han lade sig därför själf med hufvudstyrkan orörlig nere
vid Stettin och brydde sig icke ens om att söka hindra konungens landstigning.
Hans befäl, lefvande i lättja och öfverflöd, omtalade med förakt svenska
härens fattigdom och torftighet samt huru dess officerare vid lediga
stunder själfva lagade sina strumpor. Sådana lappare, menade man, skulle
snart på sina nylappade strumpor taga till fötterna, då de mötte
verkliga soldater. Det enda, som väckte några farhågor, var sällsamma
rykten, af de vidskepliga katolikerna utspridda och trodda. Svenske
konungen, sade man, har i sin här många lappar, trollkarlar och vidunderliga
varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten.
Äfven svenska soldaterna gjorde sig åtskilliga egna föreställningar
om det stundande krigståget. Ibland annat berättas, att de nyss utskrifna
knektarne tyckte sig genom seglingen öfver Östersjön hafva tillryggalagt
en så omätligt lång väg, att det numera icke kunde vara långt igen till
Rom. De började därför strax fråga tyska bönderna om genaste vägen till
denna stad och yttrade särdeles stor lust att ofördröjligen tåga dit
och tukta påfven, deras och deras fäders gamle fiende.
Sedan folket under två dagars hvila hämtat sig från sjöresans besvärligheter,
gaf konungen befallning till uppbrott. Under föga motstånd utbredde
sig svenskarne öfver Usedom och Wollin samt eröfrade Wolgast, Kamin
och Gollnow. Öfverallt voro de kärkomna, emedan Gustaf Adolf vidmakthöll
en allvarsam krigstukt, så att ingen af hans soldater vågade tillåta
sig den ringaste våldsamhet. Tvärt om hände ofta, att än konungen, än
soldaterna själfva af frivillig barmhärtighet delade sina knappa munförråd
åt det alldeles utplundrade och uthungrade landtfolket. Lika mycken
beundran väckte svenskarnes egen tarflighet och arbetsamhet; hvarje
soldat var en skicklig skansgräfvare, och man såg trupperna efter fulländadt
dagståg hastigt och villigt uppkasta sina förskansningar för natten.
Konungen själf deltog i alla mödor och försakelser samt uppmuntrade
folket till tålamod och ihärdighet samt mildhet mot invånarne. De
förde nu krig, sade han, icke blott för egen utan för det olyckliga
tyska folkets skull, icke att förtrycka det utan tvärt om att förhjälpa
det till fred och frihet, så andlig som världslig. Nyligen hade de med
svenskt mannamod kufvat Polens likasom Rysslands våld. Den nye fienden
skulle icke skrämma dem. Contis rika och prålande soldater voro dock
i själfva verket af samma ull som Arnheims knektar, hvilka svenskarne
förut hade i Preussen besegrat. Med samma mod skulle de nu vinna samma
ära och tillika sin konungs nåd och eftervärldens evigt varande pris.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll