Oxenstiernorna, af samma stam som Sparrarne, leda sitt möderne från
Erikska konungaätten och fädernet ända upp till tolfte århundradet.
Gemensamme stamfadern, Sixten Sixtensson till Tofta, lefde under Knut
Erikssons tid. Från hans tvenne afkomlingar i fjärde ledet, Laurens
och Nils, härstamma, från den förre Sparrarne, från den senare Oxenstiernorna.
Denna sistnämnda ätt blef både talrik och mäktig, och ingen annan räknar
så många riksråd bland sina medlemmar. Den har gifvit fäderneslandet
utmärkta skalder, mäktiga prelater och ovanliga statsmän. Namnen Axel,
Bengt, Johan Gabriel och Jöns Bengtsson fästa vid oxenstiernska vapenskölden
minnet af hvad Sverige ägt stort, kraftfullt och skönt.
Stolthet och obändig härsklystnad hade försatt ärkebiskop Jöns Bengtsson
och hans anhöriga i oupphörlig fejd mot Karl Knutsson och Sturarne,
och släkten var i allmänhet under hela Kalmarunionen en trogen anhängare
af Danmark. Straffet följde förbrytelsen mot fäderneslandet, ty oaktadt
all sin makt dukade de under i den orättvisa striden, och den fordom
så talrika släkten tycktes nära att dö ut. Under Svante Stures tid fanns
blott en enda Oxenstierna kvar, nämligen herr Krister Bengtsson till
Mörby. Hans första fru afled utan arfvingar. Med den andra, fru Anna
Sehestedt, fick han dock icke mindre än tolf barn, hvilka dock alla
dogo strax efter födelsen. Hvarje hopp tycktes vara förbi om oxenstiernska
släktens bibehållande.
Tidens vidskepelse alstrade och gaf trovärdighet åt följande sägen
om ättens återupplifvande. Man påstod nämligen, att det var den onde
anden, som alltid natten efter deras födelse tog bort barnen, innan
de hunnit döpas. En kort tid förrän fru Anna skulle nedkomma med sitt
trettonde barn, fick hon därför i en dröm den tillsägelsen, att det
skulle blifva en son, hvilken strax borde döpas till Gabriel, då skulle
gossen icke allenast få lefva utan ock blifva stamfader för en stor
och mäktig afkomma. Hon berättade drömmen för herr Krister, och då en
gosse strax därefter föddes, blef han verkligen kallad Gabriel, ehuru
ingen i släkten förut burit detta namn. Natten därpå hördes den onde
anden med buller och dån komma susande genom luften. Dörren öppnades,
och en ilskefull röst ropade: Heter du Gabriel? Heter du Gabriel?
En af de närvarande hustrurna svarade: Ja, Gabriel heter han i Herrens
Jesu namn! Då slogs dörren igen så hårdt, att hela byggningen darrade
och förstugutaket störtade ned, hvarpå anden försvann och lät aldrig
mer höra utaf sig. Men barnet växte till och vårdades under böner och
sång af gudfruktiga kvinnor, och när dessa någon gång slumrade och gossen
började gråta, framkommo änglar i skepnad af små älfvor och rörde vaggan
samt sjöngo med späda röster barnet åter till hvila.
Herr Krister Bengtsson blef icke långt därefter halshuggen i Stockholms
blodbad. Men den unge Gabriel, redan från födelsen änglars och människors
älskling, växte upp i gudsfruktan, kunskaper och ridderliga öfningar,
förvärfvande sig allmän både kärlek och aktning. Under Gustaf Vasa blef
han riksråd, under Erik den fjortonde friherre, varande den förste,
som i Sverige med denna värdighet bekläddes. Han gaf samme konung de
osvikligaste bevis på sin trohet, då han uppriktigt varnade honom för
de sanslösa giftermålsförslagen, för de öfverdrifna förföljelserna mot
Sturarne, och så vidare. Han undvek att taga någon verksam del i de
strider, som föreföllo vid afsättandet af denne olycklige konung, men
blef det oaktadt, så snart Johan vunnit kronan, upphöjd till riksmarskalk.
Spådomen vid hans födelse tycktes gå i fullbordan. Han uppnådde en ganska
hög ålder under jämt stigande aktning och förtroende. Med sin fru, Beata
Trolle, hade han tillsammans sex söner och fem döttrar, hvilka alla
hunno till mognare år och redan före föräldrarnes död ingått giften
med Sveriges förnämsta ätter, hvarförutan sönerna själfva blefvo högt
ansedda män. Sista året af sin lefnad inbjöd gamle herr Gabriel sina
anhöriga att fira julen tillsammans på Mörby. De infunno sig talrikt.
Den gamle anställde därunder följande jullek. Alla hans barn, mågar,
sonhustrur och barnbarn, utgörande icke mindre än femtio personer, skulle
taga tillsammans i en stor ring midt på salsgolfvet; till och med de
späda barnbarnen, som ännu icke kunde gå, skulle dock, burna af sina
ammor, följa med i leken. Därpå
trädde de båda gamla in i ringen och började med hvarandra dansen, hvilken
sedan fortsattes hela raden igenom. Denna dans lefde länge och i kärt
minne hos den talrika släkten och omtalades ännu lång tid efteråt öfver
hela riket under namn af mörbyleken.
Bland barnbarnen i denna ring befann sig en knappt årsgammal gosse,
med ljust hår och blå, lifliga ögon. Det var den sedermera så ryktbare
Axel Oxenstierna. Hans far var riks- och kammarrådet Gustaf Gabrielsson,
modern Barbro Axelsdotter Bielke, en faster till drottning Gunilla.
Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland den 16 juni 1583. Med sina
bröder uppfostrades han hemma hos föräldrarne i tukt och sträng ordning.
Hans lärare var Isak Rothovius, en fattig smålandsgosse, som arbetat
sig genom skola, gymnasium och akademi och slutligen dog som biskop
i Åbo. De unga Oxenstiernornas läsning drefs med fullt allvar, särdeles
uti gamla språken och teologien, tidens älsklingsämnen. Alla bröderna
gjorde betydliga framsteg men i synnerhet Axel, som var den äldste och
till själsförmögenheter mest begåfvade. År 1597 dog fadern. Fru Barbro
beslöt då att sända sönerna utrikes for att icke blifva invecklade uti
de tvistigheter, som hon tydligen förutsåg skulle i många år oroa fäderneslandet.
År 1598 företogs därför under Rothovius' ledning en resa åt Tyskland,
hvarest de utmärktaste lärare och lärosäten besöktes, särdeles Rostock,
Jena och Wittenberg. Vid sistnämnda högskola försvarade Axel Oxenstierna
fyra teologiska afhandlingar och ådagalade därvid ovanlig lärdom och
skarpsinnighet. Många trodde, att han ämnades till prästerliga banan;
säkert är, att han därtill innehade de grundligaste kunskaper och under
hela sin lefnad bibehöll mycken förkärlek för dessa ämnen. Latinet kände
han i grund. Ehuru en stor talare på modersmålet, uttryckte han sig
dock både kraftigare och prydligare på latin och kunde aldrig tåla det
vid den tiden småningom uppkommande bruket att i statsärenden hellre
nyttja franskan än det gamla romarspråket. Jämte dessa ämnen lärde han
tyska och franska, historia och statskunskap samt slutligen alla ridderliga
öfningar.
År 1602 lät Karl den nionde strängeligen påbjuda, att alla svenskar,
som vistades utrikes, skulle utan dröjsmål vända tillbaka till fäderneslandet.
Bröderna Oxenstierna återkommo därför 1603. Redan första gången, som
de inställde sig hos Karl den nionde, fattade denne ett synnerligt behag
för herr Axel och utnämnde honom innan kort till kammarjunkare. Såsom
sådan förvärfvade han sig än mera ynnest. År 1606 anförtroddes åt den
då endast tjugutreårige ynglingen en beskickning till Mecklenburg. Det
var hans första statsvärf. Han utförde det så, att konungen därmed förenade
åtskilliga uppdrag vid de andra tyska hofven och slutligen utnämnde
honom frånvarande till riksråd, då endast tjugusex år gammal. Tretton
af hans förfäder hade i rakt nedstigande linie, son efter far, beklädt
samma värdighet. Axel blef den fjortonde och störste. Genom en mängd
väl vårdade uppdrag vann han ännu mera förtroende, så att Karl den nionde
vid sin död utnämnde den tjuguåttaårige Axel Oxenstierna till en bland
Gustaf Adolfs förmyndare.
År 1608 hade Axel Oxenstierna ingått i äktenskap med Anna Bååt af Tidö,
född 1579. Denna förbindelse blef ganska lycklig. Axel Oxenstierna var
själf en god och öm husfader, hans maka en huld och aktningsvärd fru,
och flera hoppfulla barn förljufvade deras äktenskap. Mångfaldiga bref
visa äfven, huru varmt hans hjärta slog för denna älskade omgifning,
men otaliga göromål lämnade honom sällan ett ögonblick, aldrig en dag
ostörd bland de sina. Hans hjärtligt älskade dotter, fröken Kristina,
skulle 1628 gifta sig med Gustaf Horn, men fadern måste försumma dotterns
bröllop för fosterlandets angelägenheter. Brefvet vid detta tillfälle
visar hans och tidehvarfvets tänkesätt. Hjärtans kära dotter, skref
han, den högste Guden dig och din käre man välsigne, hugne och bevare!
Jag behöfver icke skrifva, huru gärna jag önskat öfvervara eder
högtidsdag, men fäderneslandets lägenhet hafver det icke tillåtit. I
veten dock nogsamt, att jag till eder ett faderligt hjärta bär och att
jag dagligen beder, det min välsignelse edert hus uppfylla må, icke
tviflande om bönhörelse. — Kära dotter! Gack din man med kärlek och
ödmjukhet under ögon! Hans släkt vare såsom din! Missbruka icke, därest
han dig god är, och undvik allt, det du märker vara honom misshagligt,
vetande att på hans benägenhet, näst Gud, hänger all din välfärd. Uppfyller
du detta, så vet jag visst, att han tillbaka visar dig den kärlek och
ära, som dig bör, och att den högste Guden edert äktenskap med glädje
och sällhet välsigna skall, såsom jag dagligen och troget beder.
Hans bön hördes, och mågens och dotterns lyckliga sammanlefnad
ökade föräldrarnes sällhet. Men om också sent, kom dock olyckan, här
som öfverallt, men träffade ett bröst, sådant som den icke öfverallt
träffar. År 1629 bortryckte pesten hans äldste, kanske mest hoppgifvande
son, den redan tjuguårige Gustaf Oxenstierna. Hvad sorg, skrifver
han, detta varit för mig, det kan enhvar lätteligen döma. Dock synes
mig bättre att strax taga tröst af Guds ord och förnuft än längre fram
af tiden, hvilken dock slutligen all sorg lindrar, ehuru svår den ock
i förstone kännas må. (Falkenb. Axel Oxenstierna
till Gabr. Oxenstierna. Elbing den 25 september 1629.) Två år
därefter besökte förutnämnda Kristina Oxenstierna sin man, hvilken var
sysselsatt ute i tyska kriget Hon blef därstädes anstucken af pesten
och dog i makens armar. Älsklige, käre son! skref Oxenstierna
till denne senare. Jag vill icke för eder omtala min och min hustrus
sorg och därigenom öka eder, väl vetande densamma sådant förutan nog
stor vara, då jag eder och min saliga dotters kärliga samlefnad nogsamt
känner. Jag för min person skall visserligen söka i ödmjukhet böja mig
under Guds vilja. Han gifver och han tager, välsignadt vare hans namn!
Jag tviflar ej heller, att I som en man med förnuft och tålamod skolen
bära hvad Gud pålagt. Men det beder jag samme Gud troget och dagligen,
att min hustru med modershjärtat och därtill ålderns blödighet må finna
styrka och mod att en så stor olycka draga. Den afdöda beklagar jag
icke. Hon är ryckt från denna världens ondska och elände, hvilket vi
efterlefvande nogsamt vidkännas måste, till dess vi, det Gud förläne,
henne en gång i en evig salighet återfinna. (Falkenb.
Axel Oxenstierna till Gustaf Horn. Elbing den 18 augusti 1631.)
Axel Oxenstierna var en herre af något mer än medelmåttig längd, med
svenskt allvar i uppsyn likasom i lynne och seder. Som stats- och ämbetsman
var han en af de utmärktaste, Sverige och måhända Europa frambragt.
En ovanlig skarpsinnighet, ett orubbligt lugn ledde besluten, kraft
och ihärdighet utförandet; ingenting gömdt till morgondagen, än mindre
glömdt. Också kunde ingenting uttrötta denna allt omfattande verksamhet.
Hans förmåga i detta hänseende gränsar till det otroliga. Vid alla viktiga
förhandlingar, vare sig rådslag, riksmöten, undersökningar, ja, vid
själfva fälttågen, öfverallt måste han vara närvarande, och öfverallt
kändes den välgörande inflytelsen af hans verksamhet och redliga vilja.
Granskaren finner icke någon enda gren at svenska förvaltningen, som
icke har Axel Oxenstierna att tacka för någon förbättring. Och likväl
var hans tid hufvudsakligen ägnad åt de egentliga utrikes ärendena.
Då Gustaf Adolf om höstarna återvände till fäderneslandet, lämnades
alltid Axel Oxenstierna uti Preussen såsom högste styresman både öfver
hären och landet. Jämte de många göromål, som häraf föranleddes, fortfor
han att icke allenast besörja det hufvudsakliga af sin egentliga tjänstebefattning
i Sverige utan äfven att som konungens förnämste rådgifvare taga nästan
omedelbar del i alla viktigare ärenden. Nästan hvarannan eller hvar
tredje dag skref han med egen hand till konungen utförliga bref om landets
tillstånd, underhandlingarnas och krigsrörelsernas gång; dessemellan
historiska och politiska uppsatser, beräkningar öfver rikets inkomster
och utgifter, öfver tillgångarna för fälttågen och så vidare samt besörjde
dessutom en ganska betydlig brefväxling. Eftervärlden ser med häpnad
den oerhörda mängd af handlingar, som ännu finnas kvar efter Oxenstiernas
hand (Riksark. Sju tjocka folioband med bref och
uppsatser af Axel Oxenstierna från åren 1626—1632. Se likaledes bland
Ridderst. och Falkb), helst då man tilllika
besinnar, huru mycket hans tid var upptagen af de löpande göromålen
för dagen. En så vidsträckt och mångfaldig verksamhet hade varit omöjlig
utan det stränga allvar, den noggranna ordning, hvartill han höll både
sig själf och andra, varande i detta hänseende jämte underlydande ämbetsverk
en föresyn för samtid och eftervärld. Jämn hälsa och jämnt lynne lättade
också både arbetet och bekymren. Med kläderna, sade han, bortlägger
jag mina omsorger. Blott två gånger hade bekymren kunnat jaga sömnen
från hans ögon, nämligen efter första underrättelsen om Gustaf Adolfs
död och om nederlaget vid Nördlingen, men hvarje gång blott för en enda
natt. Snart återvände hans fasta förtröstan på försynen, medförande
dagens förhoppningar och nattens lugn.
Detta om Oxenstiernas ovanliga skicklighet och arbetsförmåga. Lika,
om icke än mera beundransvärda äro de grundsatser, som ledde samma hans
verksamhet. Dessa voro rättvisa, uppriktighet och ära, och detta på
samma gång som Richelieus falskhet och egennytta ansågos som höjden
af all statskonst. I detta likasom allt annat står Oxenstierna högt.
Såsom en värdig Sturarnes, Gustaf Vasas och Gustaf Adolfs efterträdare
följde han själf och lämnade i arf åt efterkommande den grundsatsen,
att rättesnöret för Sveriges styrelse har alltid varit och skall
med Guds hjälp alltid blifva rättvisa och ett kristligt regemente.
Ett gladt och trefligt umgängessätt förskaffade honom människors tillgifvenhet,
en orubblig redlighet och rättvisa deras aktning. På hans enskilda lefnad
hvilar icke ens den lättaste skugga.
Han var aristokrat i ordets högsta och ädlaste bemärkelse. Lefvande
helt och hållet i den tidens tänkesätt, föll det honom aldrig ens in
att betvifla adelns rättighet att uteslutande innehafva de högre sysslorna
och rikets så väl inkomster som styrelse. Han betraktade de adliga ätterna,
hvar i sin landsort, såsom naturliga förmyndare öfver den omgifvande
ofrälse och oftast okunniga menigheten. Men bredvid dessa rättigheter
uppsatte han också skyldigheterna lika högt. Han fordrade först och
främst öfverlägsenhet i kunskaper och bildning, klagande öfverljudt
redan då öfver den adliga uppfostran, som merendels stannade uti
rid- och dansskolorna samt hoflefvernet. Deras ungdom kunde i sanning
bättre användas. (Falkenb. Axel Oxenstierna
till Gabriel Oxenstierna. Utan datum.) Högmod öfver börd utan
förtjänst kunde han aldrig lida, sägande vid sådana tillfällen: Melius
est clarum fieri quam nasci. (Förvärfvad ära är bättre
än ärfd.) Lika missnöjd var han med adelns ovana att eftersträfva
endast de bekvämligaste och mest lysande och lönande platserna samt
lämna åt ofrälsestånden de mödosammare men ofta viktigaste ärendena.
Adeln, menade han, borde för fäderneslandet icke sky några mödor, några
uppoffringar utan tvärt om i alla sådana hänseenden med goda efterdömen
föregå de andra stånden. Vid frågan om nya utlagor yrkade han ofta,
att den redan förut tungt beskattade allmogen skulle sparas; ty om
bönderna också både kunde och borde än mera deltaga i de bördor, som
rikets behof kräfde, så vore dock fara värdt, att de i sitt oförstånd
kunde däröfver blifva upproriska och företaga oväsen till både egen
och rikets skada. De borde därför skonas men tillika af de förståndigare
förmanas till tålamod och upplysas om rikets och tidens kraf. Adeln
däremot, som alla omständigheter ganska väl känner och dessutom största
andelen i riket hafver, bör till hvarje uppoffring vara så villig som
skyldig. Att detta icke endast var granna ord, bevisa åtskilliga
handlingar, hvilka till Oxenstiernas odödliga ära böra förvarade
blifva. År 1626 efter de första eröfringarna i Preussen hoppades Gustaf
Adolf att genom ännu ett kraftigt fälttåg kunna förskaffa Sverige en
varaktig fred äfven från denna sidan; men en viktig fråga återstod,
nämligen hur man skulle finna medel till de för sådant ändamål nödiga
rustningarna. Oxenstierna skref i detta hänseende till sin bror sålunda:
Gud hafver gifvit nåd och lycka till våra företag, och vi hafva genom
de vunna fördelarna fått fienden så i säcken, att han om freden slutligen
tigga skall, därest vi icke genom egen försummelse fördärfva saken.
Här tarfvas undsättning både i förråd och folk, helst godt och svenskt,
ty på det främmande är föga att lita. Men som du själf vet, förefaller
vid utskrifningarna mycket underslef. Mig synes därför, att adeln borde
denna gången godvilligt nedlägga sina fri- och rättigheter samt
tillåta utskrifning äfven med deras bönder, så inom som utom frihetsmilen,
hvar-igenom allt tillfälle till undansmygande skulle förekommas. Kronans
vinst vore osäglig, adelns förlust ringa. Såsom ett för tillfället frivilligt
åtagande kunde det ej heller tjäna till framtida efterrättelse. Om I
därför, i stället för att grubbla och gräla i småsaker, med vilja och
kraft fatten Kungl. Maj:t under armarna, då hafven I först och främst
visat för hvar man, att det allmänna bästa är eder högsta lag, edert
förnämsta privilegium; och därnäst skolen I med Guds hjälp genom denna
uppoffring förskaffa fäderneslandet ett snart och godt slut på kriget,
så att vi själfva och Sveriges öfriga inbyggare ändtligen en gång i
frid och lugn få sitta bland maka och barn under våra ekar och lindar,
likasom fordom Israels barn under sina fikonträd. (Falkenb.
Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Tigerhoff i sen den 26 oktober
1626.) Oxenstiernas ädelmodiga råd följdes, och först genom denna
adelns eftergift blef det för Gustaf Adolf möjligt att med så mycken
framgång utföra de följande fälttågen.
Oxenstiernas glada förhoppningar om en slutlig fred försvunno dock
alltmer och mer. Farorna däremot ökades och redan ett år därefter började
han icke utan häpnad och sorg ana den förestående vådliga striden mot
kejsaren och katolikerna. Uti ett bref till sin bror, dateradt Elbing
den 1 november 1627, uttalar han i detta hänseende sina farhågor och
sina förhoppningar sålunda: Alldenstund fäderneslandets tjänst hindrar
mig att efter sedvanan ärendena gemensamt med eder där hemma öfverlägga,
så aktar jag dock nödigt och med vår broderliga tillgifvenhet och förtroende
öfverensstämmande att något friare och vidlyftigare för dig framställa
min mening om fäderneslandets tillstånd och behof. — Käre broder! Örliget
med vår gamle fiende polacken hafver fuller sina besvär, såsom krig
i allmänhet pläga. Gärder och utskrifningar falla tungt för den fattigdom,
som råder i fäderneslandet, särdeles för den okunniga allmogen, hvilken
deras nödvändighet icke mäktar inse. Likaså är det svårt för krigsfolket
att länge lefva skildt från fädernesland, vänner och anhöriga, dem man
sent och stundom i denna världen aldrig återse får, och därtill själft
dagligen sväfva i fara att förgås genom vanskötsel eller fiendesvärd.
Själf hafver jag större besvär, än I där hemma kunnen tro; vet ofta
icke den ena dagen, hvad jag slcall gifva folket att lefva af den andra,
än mindre en månad därefter. Hemifrån föga hjälp, här ute endast nöd
och brist och därtill fienden för dörren. Så kan ock enhvar besinna,
huru behagligt det skall vara att lefva skild från hustru och barn samt
all min förmögenhet, hvilken nu löper som vatten kring sten, så att
jag för mig och de mina har med tiden föga annat att vänta än skulder
och fattigdom. Sådant allt med en god fred att afvärja skulle väl för
enskild del vara min största åstundan. Men, så bör ingen vår eller de
våras olägenhet, icke ens säkra undergång rycka oss från fäderneslandets
tjänst, utan böra vi såsom ärliga tjänare och rätta fosterlandsvänner
vara färdiga afvärja dess skada och fördärf, och det med egendom, blod,
lif, ja, allt det oss kärt är, och således lämna samtida vänner en föresyn
och efterkommande ett ärligt namn, hvilket jag bland världsliga ting
aktar som den högsta belöning. Detta böra vi så mycket hellre göra,
som vi därigenom kunna hoppas en utgång på detta kriget, och det inom
kort. Jag kan nämligen, min broder, med sanning försäkra, icke Gud något
att föreskrifva, utan som en människa efter mänskligt förnuft att sluta,
att därest vi med kraft kriget fortsätta och Gud härefter som hittills
framgång förlänar, då är intet tvifvel, att vi fienden snart till en
för fäderneslandet nyttig och hederlig fred tvinga skola. — Men här
kommer nu en annan sak, som ökar fiendens och nästan alldeles kunde
nedslå vårt mod, nämligen det mäktiga förbund, som kejsaren, konungarne
i Spanien och Polen jämte den katolska ligan ingått hafva, samt de stora
och oförmodade segervinningar, hvarmed kejsarens fältherrar snart både
Danmark och hela Tyskland underkufvat. Det är intet tvifvel, att ju
elden skall tändas hos oss, så snart den är utbrunnen i Danmark. Jag
ryser, när jag tänker på den fara, som af ett sådant mäktigt förbund
förestår, och aktar onödigt densamma vidare beskrifva, helst den faller
så uppenbart i ögonen, att flera, än nyttigt är, af dess hot lära förvirrade
blifva. Jag tror ock, att faran är större, än hon någonsin i vår eller
våra fäders tid varit hafver, och kunde det väl hända, att vi och våra
barn jämte fäderneslandet finge gå till kroppens och själens dubbla
träldom, det Gud för sin barmhärtighets skull af vände! Men alldenstund
med klagan och fruktan saken snarare försämras än förbättras, och sådant
hör mera kvinnor till än män, allra minst dem, som regeringen förestå
skola, därför bör oss ingalunda förtvifla och släppa allt handlöst,
som de danske gjort hafva, ej heller löpa i sär, gå i hopar och skylla
den ene på den andre. Jag anser denna tiden sådan vara, att konungen
icke bör mycket tänka eller tala om sitt majestät, om sin makt att bjuda
och befalla, ej heller rådet om sitt anseende. Adeln och prästerskapet
böra bortlägga alla tvister om privilegier och rättigheter så väl mot
kronan som mot andra medundersåtar, krigsfolket nöjas med sin
sold och borgerskap samt allmoge godvilligt utgöra rikets nödtorfter
i folk och varor. Med ett ord, ingen drage sig undan, utan alla göre
ett; och allt eftersom enhvar har del i fäderneslandets välstånd och
frihet, så må han ock bidraga till dess räddning, icke så mycket besinnande,
huru surt och svårt det kan falla sig att öka utgifterna och minska
förmögenheten, utan fast hellre godvilligt uppoffra en del för att få
behålla det öfriga. Därest I tagen saken före med en så manlig beslutsamhet,
då förtviflar jag ingalunda om en god utgång utan hoppas, att Gud ännu
skall bibehålla fäderneslandet vid dess urgamla anseende och frihet
och måhända göra det starkt nog att hejda österrikiska huset Men däremot,
så framt hvar och en i sin vrå börjar draga sig undan och tänka på enskild
fördel, då är det förbi med fäderneslandet och återstår för mig och
andra redliga fosterlandsvänner intet annat än att fäkta, dock
med förtviflan, till döds.
För att åstadkomma en rustning, svarande mot vådans storlek, vill
jag därför tillstyrka, att flottan sättes i det fullkomligaste stånd,
att utskrifningen utan underslef verkställes samt slutligen att alla
skatter, ehvad namn de hafva må, med allvar indrifvas, och det från
alla Sveriges inbyggare utan afseende på några friheter eller privilegier.
Dock synes mig detta ännu icke tillräckligt. Men som menige allmogen
af de andra pålagorna redan är mest betungad och kunde, därest bördorna
ökades, af otålighet och oförstånd störta både sig själf och oss i fördärfvet,
alltså bör den från ytterligare tillskott förskonas. Hvaremot vi, som
uti fäderneslandets välfärd känna oss högst inflätade, äro skyldiga
detsamma efter vår förmögenhet bispringa, så att all adel, präster och
borgerskap, bergsmän, krigsbefäl och fogdar, med ett ord alla, som skyla
sig under adliga friheter, skola låta uppteckna all sin egendom i löst
och fast och däraf lämna till fäderneslandets tjänst hvar hundrade eller
hvar femtionde eller måhända hvar trettionde penning. På sådant sätt
skulle en ansenlig summa kunna åstadkommas och fäderneslandet blifva
hulpet. Jag ser nog, att detta skall falla mången tungt, anser dock
bättre vara att, medan tid är, något offra än sedan nödgas förlöpa allt
och låta hustru och barn gå med tiggarstafven, såsom tyvärr våra trosförvanter
där ute i Tyskland måste göra och sålunda umgälla deras ovilja
att fäderneslandet i tid undsätta. Felix, quem faciunt aliena pericula
cautum!
Käre broder! Detta är hvad som denna gången fallit mig i sinnet,
och har jag ingenting emot, att du detsamma åt de öfriga herrar
i rådet meddelar. Broderligen beder jag dig, efter din plikt och fosterlandskärlek,
att göra hvad du kan, att du och de andra af riksens råd samt våra släktingar,
vänner och andra redliga svenskar med allvar fatten uti och lätten
den börda, som hans Kungl. Majestät drager, enkannerligen därigenom
att I upplysen den menige man och således förtagen det missnöje,
som öfver dessa oundvikliga besvär eljest af oförstånd uppkomma kan.
Ja, den högste Guden gifve efer alla enighetens, samdräktens och välvillighetens
ande, så ock ett frimodigt hjärta samt goda och hälsosamma råd, så vill
jag hoppas, att vi en gång skola tillsammans hugna oss öfver våra manligen
fattade beslut och deras lyckosamma utgång. (Riksark.
Några rikskansleren Axel Oxenstiernas originalbref samt kopior n:r 30.
Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Elbing den 1 november 1627.)
Uti
teckningen af Axel Oxenstierna återstår ännu ett drag, måhända det skönaste,
nämligen hans förhållande till sin konung. Vid uppträdet på tronen hade
Gustaf Adolf tvenne utmärkta män vid sidan, sin förre lärare Johan Skytte
och sin förmyndare Axel Oxenstierna, båda, ehuru af olika tänkesätt,
dock genom kunskaper, allvar och duglighet ägnade att vinna den unge
konungens förtroende. Likhet i lynne och åsikter fäste honom vid Oxenstierna,
och redan då visa sig mellan dem spåren af innerlig vänskap, bergfast
förtroende och detta ädla, gemensamt fattade beslut att uppoffra lif
och krafter för fäderneslandet. Gustaf Adolf var vid sitt uppstigande
på tronen sjutton, hans rådgifvare tjuguåtta år. I början visar sig
också, fast nära omärkligt, hos Oxenstierna ålderns och erfarenhetens
öfverlägsenhet, hvilket dock småningom jämnades, ju mera Gustaf Adolf
utvecklade sina stora egenskaper, och slutligen öfvergick till ett motsatt
förhållande. Vid mognare år röjde sig nämligen hos Oxenstierna den varmaste
tillgifvenhet, den djupaste vördnad för konungens öfverlägsna
snille, dock aldrig så, att icke Oxenstierna öppet uttalade sin mening,
alltid ärligt åsyftande fäderneslandets bästa och därför alltid af sin
konung gärna hörd. Oaktadt det å båda sidor noggrant iakttagna yttre
förhållandet af konung och undersåte framlyste dock stundom den inre
förtroligheten. Under krigen i Preussen blef en gång konungen småförtretad
öfver Oxenstiernas betänkligheter samt utbrast: Om icke min hetta
satte lif i eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna af.
Oxenstierna svarade helt lugnt:
Om icke min köld svalkade Eders Majestäts hetta, så skulle Eders
Majestät redan hafva brunnit upp. Konungen skrattade, och båda fortsatte
sitt arbete. Man såg dem sålunda ofta sitta hela dagarna igenom, i enrum
inneslutna, under gemensamma öfverläggningar. Dessa sammanträden och
oupphörliga brefväxlingar underrättade snart allmänheten om deras förtroliga
vänskap. Oxenstiernas anseende steg i förhållande därefter, men ingen
kunde någonsin förebrå honom att på ena eller andra sidan hafva missbrukat
det till oädla ändamål.
Världshistorien kan icke uppte en förening af tvenne sådana män som
Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Att hafva frambragt detta hjältepar
skall uti evärdliga tider utgöra Sveriges ära. Sveriges ära och välfärd
voro också föremålet för deras gemensamma bemödanden, och höjden och
ädelheten af detta mål, jämte det i så rikt mått skänkta och förtjänade
förtroendet, var det, som förenade deras själar. Högtidligt rörande
äro de bref, de inbördes uppmuntringar, den store konungen och den lika
store ministern skrefvo till hvarandra, båda på sina skuldror nogsamt
kännande regeringsbördans tyngd. Jag beder eder, skref konungen
1629, att hafva friskt och stadigt mod och icke uppgifvas vid alla
de vedervärdigheter, som i dessa tunga tider möta, utan besinna, att
med svårigheterna växer ock äran, så hos samtid som eftervärld, och
slutligen att fosterlandets frihet och Guds sanna dyrkan äro tu ting,
de där väl värda äro, att man för dem alla bekymmer, mödor, olyckor,
ja, ock döden själf med all glädje undergå bör.
Såsom en oförgänglig, af dem själf flätad minneskrans öfver deras vänskap
vilja vi sluta denna teckning med anförande af tvenne dem emellan växlade
bref från den tid, då Gustaf Adolf redan börjat tyska kriget men Oxenstierna
ännu låg kvar i Preussen. Konungen begynte på närmare håll allt tydligare
se de svårigheter, som mötte hans företag. Härmed förenade sig aningar
om en snart förestående död, farhågor för efterlefvande anhörigas likasom
för fäderneslandets öde, slutligen de små men tärande bekymren för dagens
behof. Han hade ämnat att genom några med spannmålshandeln vidtagna
åtgärder förskaffa sig betydliga bidrag till härens underhåll, men det
fanns ingen, åt hvilken han med fullkomligt förtroende kunde öfverlämna
utförandet. Oxenstierna kände dessa konungens tänkesätt och erbjöd sitt
biträde, ehuru förut öfverhopad af göromål. Brefvet träffade konungen
just vid ofvannämnda sinnesstämning. Ehuru han i anseende till det dirschauiska
såret icke utan möda kunde föra pennan, skref han dock helt och hållet
med egen hand ett svar, som mer än allt annat visar förhållandet mellan
de båda utmärkta vännerna. Det är dateradt Golnow den 4 december 1630
och lyder sålunda: Min gunstiga hälsan och hvad mera jag förmår,
med Gud allsmäktig! Jag hafver bekommit edert rådslag om nästa årets
örlig och finner däraf eder trohet mot mig och fäderneslandet. Efterkommande,
hvilka framdeles se sakernas gång, varda prisande edra hälsosamma råd,
eder flit att dem genomdrifva. Önskligt vore, att flera funnes, som
med samma trohet och förstånd ärendena handterade, till både rikets
och allas vår enskilda välfärd. Men Gud utdelar sina gåfvor så olika.
Därför och för syndens skull finnas hos människorna hvarjehanda fel
och brister, hvilka jag hos många bland riksens ämbetsmän så stora förmärker,
att jag ofta skulle förtvifla, därest icke Gud af himmeln underbarligen
gåfve hjälp, där för människoögon ingen synes. Gören fördenskull väl
och tröttens icke uti min och rikets tjänst, särdeles nu i denna kornhandeln,
ty jag lämnar min välfärd hellre i edra än i andras händer. Jag hade
redan öfvergifvit alla tankar på denna sak, icke därför att jag icke
kände hvad den båtade, utan emedan jag ingen visste att densamma anförtro,
som icke själf skulle äta mjölet och spisa mig med agnarna. Men sedan
I eder detta verk påtagit, glädes jag, däruti stadigt förhoppandes
ett godt stöd under den börda, jag nu bära måste. Gud, som allt i sin
vård hafver, hjälpe oss väl öfver denna vintern, så hoppas jag, att
genom eder sorgfällighet sommaren skall falla oss lättare. Gud gifve
ock framgång, hädanefter som hittills, åt vår rättvisa sak, hans namn
till ära, hans kyrka till ro, oss alla till evig salighet!
Vårt tillstånd här ute skulle jag omständligen för eder framställa,
därest icke min hand af dirschauiska slängarna vore styf och till skrifvande
fast oduglig. Veten dock, att fienden är för närvarande svag både till
häst och fot, dock icke så till ställning, hafvande under sig
hela Tyskland till rof. Jag är dock för närvarande sysselsatt att samla
folk i mening att honom snart besöka, där Gud gifve sin lycka till!!!
— Det är nu på tjugonde året, som jag med mycken möda men också, Gudi
lof, med mycken heder vårt fädernesland förestått. Jag har detsamma
alltid älskat och ärat, likaså dess trofasta inbyggare, och för deras
skull föga aktat bekvämlighet, rikedom, ja, själfva lifvet, sökande
i denna världen ingenting annat än att fullgöra de plikter, till hvilka
Gud låtit mig födas. Nu är väl denna vår sak rättvis och god, men krigets
utgång däremot oviss, likaså människans lifstid. Därest mig något
dödligt vederfaras skulle, vore de mina i mång måtto medömkan värda;
båda kvinnor, modern rådlös, dottern omyndig jungfru; olyckliga, om
de själfva få råda, olyckliga, om andra råda öfver dem. Därför förmanar
jag och beder eder för Kristi skull att icke fälla modet, därest något
sådant inträffade. Mitt minne och de minas välfärd anbefaller jag uti
eder hand. Gören mot dem så, som I viljen, att Gud, med eder och de
edra görandes varder, och som jag mot dem göra skulle, därest de sådant
efter Guds vilja behöfde. Faderskärleken trycker mig dessa rader ur
pennan. Jag betraktar nämligen eder som ett mig af Gud gifvet medel
många svåra saker att bära, äfven dem, som mig i världen tungast
trycka. Dock allt detta tillika med lif och själ och allt, hvad Gud
hafver mig gifvit, befaller jag åter uti hans hand, otvifvelaktigt förhoppandes
i denna världen det bästa och efter detta lifvet frid, fröjd och evig
salighet. Det jag ock allt i sinom tid eder troligen tillönskar. Jag
blifver eder, så länge jag lefver, alltid gunstig och väl benägen. (Palmsk.
Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. Gustaf Adolf till Axel
Oxenstierna. Golnow den 4 december 1630.)
Gustavus Adolphus.
Oxenstierna svarade: Eders Kungl. Majestät min underdåniga, trogna
tjänst, så länge jag lefver! Eders Majestäts gunstiga handbref af den
4 sistlidne har jag med tillbörlig vördnad mottagit och genomläst men
kan af dess läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina
läppar, hvarje gång jag tager det i händerna. Att Eders Majestät,
ihågkommandes detta lifvets korthet och mänskliga händelser, betygar
sitt förtroende till min ringa person; att Eders Majestät uppmanar mig
i sådana händelser till mod och anbefaller mig sin höga omvårdnad, och
det med sådana ord och skäl, hvilka icke blott mig, en trogen tjänare,
utan ock den hårdaste sten beveka kunde; att Eders Majestät ytterligare
från sin höghet nedlåter sig att däremot lofva i lika händelse lika
omsorg för de mina, detta allt verkar hos mig sådana känslor, att jag
icke vet, hvad jag svara skall. Jag ser häri Eders Majestäts lifliga
omsorg att använda alla medel, äfven de minsta, för fäderneslandets
framtida väl, likaså för dess egen älskliga gemål och lifsarfving. Men
efter nu Eders Majestät mig sådana höga åligganden anförtror, så bör
mig däremot icke fördölja, hvad mitt sinne oftast och hårdast trycker.
Uti alla så enskilda som allmänna svårigheter, hvilka mig omgifvit,
har jag alltid med arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom
jag också alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfven utur större
farligheter än nu, så länge nämligen jag vetat Eders Majestät vara vid
lif och hälsa. Men så ofta jag kommer på de tankar, att Eders Majestät
en människa är, underkastad de faror och olyckor, för hvilka ingen är
fri, hvarken den, som purpurmanteln bär, eller den, som i blångarn klädes,
och när jag därjämte betänker fäderneslandets tillstånd så inom som
utom, då känner jag min svaghet och hisnar, bedjande, att jag den dagen
icke lefva måtte. Min högsta tröst och styrka är Guds barmhärtighet
och nåd, fäderneslandet och det konungsliga huset intill denna dag underbarligen
betedd. I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar af hjärtat och
beder Gud innerligen, det mig må vederfaras den lycksalighet att i all
min lifstid få arbeta i Eders Kungl. Majestäts tjänst och efter dess
befallning, då jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag, ehuru
svåra och farliga de än synas kunna. Men därest Gud för våra synders
skull ville straffa oss alla och mig i synnerhet med att lefva den dag,
Eders Majestät något dödligt vidkomme, då är för Eders Majestät och
än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga jag besitter; likaledes,
huru det föga anseende, jag för det närvarande kan äga, lätt skulle
förfalla, såsom blott och bart beroende af Eders Majestäts gunst. Dock,
hvad jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke heller stort.
Men hvad i min yttersta förmåga står, det lofvar jag utan skrymtan,
med underdånighet och trohet, nämligen att så väl vid Eders Majestäts
frånfälle, det Gud länge fördröje, såsom ock i dess lifstid för
Eders Majestät och dess höga omvårdnad göra, lida och umgälla, så vidt
jag förstår och förmår, gärna uppoffrande mitt och de minas lif, blod
och allt, det människorna i denna världen kärt hafva, så att jag det
ansvara kan, icke blott för samtid och eftervärld, hvilkas omdöme stundom
kan bedragas, utan för all världens domare. Samma tänkesätt skall jag
mina efterkommande bjuda och i arf lämna, så framt de min välsignelse
åtnjuta vilja. Till slut beder jag Gud innerligen och af hjärtat att
icke låta saken komma därhän utan gifva Eders Majestät hälsa och långt
lif, råd och krafter att först göra en god ände på sina krig och sedan
uti många och lugna år bereda fäderneslandets tillväxt och förkofran
och slutligen i sinom tid och behaglig ålder lämna åt älskade lifsarfvingar
sin tron att innehafvas man efter man, så länge världen står. Jag anbefaller
mig och de mina uti Eders Majestäts gunst och nåd och blifver i alla
mina lifsdagar Eders Kungl. Majestäts underdånigste, trogne och hörsamme
tjänare
Axel Oxenstierna.
Elbing den 17 januari 1631.
( Riksark. Några rikskansleren Axel Oxenstiernas
originalbref och kopior. Axel Oxenstierna till Gustaf Adolf. Elbing
den 15 januari 1631. Detta är själfva Axel Oxenstiernas egenhändiga
originalkoncept. För öfrigt finnas flerstädes afskrifter af detta och
båda ofvanstående bref.)
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll