27. Om Axel Oxenstierna

Oxenstiernorna, af samma stam som Sparrarne, leda sitt möderne från Erikska konungaätten och fädernet ända upp till tolfte århundradet. Gemensamme stamfadern, Sixten Sixtensson till Tofta, lefde under Knut Erikssons tid. Från hans tvenne afkomlingar i fjärde ledet, Laurens och Nils, härstamma, från den förre Sparrarne, från den senare Oxenstiernorna. Denna sistnämnda ätt blef både talrik och mäktig, och ingen annan räknar så många riksråd bland sina medlemmar. Den har gifvit fäderneslandet utmärkta skalder, mäktiga prelater och ovanliga statsmän. Namnen Axel, Bengt, Johan Gabriel och Jöns Bengtsson fästa vid oxenstiernska vapenskölden minnet af hvad Sverige ägt stort, kraftfullt och skönt.

Stolthet och obändig härsklystnad hade försatt ärkebiskop Jöns Bengtsson och hans anhöriga i oupphörlig fejd mot Karl Knutsson och Sturarne, och släkten var i allmänhet under hela Kalmarunionen en trogen anhängare af Danmark. Straffet följde förbrytelsen mot fäderneslandet, ty oaktadt all sin makt dukade de under i den orättvisa striden, och den fordom så talrika släkten tycktes nära att dö ut. Under Svante Stures tid fanns blott en enda Oxenstierna kvar, nämligen herr Krister Bengtsson till Mörby. Hans första fru afled utan arfvingar. Med den andra, fru Anna Sehestedt, fick han dock icke mindre än tolf barn, hvilka dock alla dogo strax efter födelsen. Hvarje hopp tycktes vara förbi om oxenstiernska släktens bibehållande.

Tidens vidskepelse alstrade och gaf trovärdighet åt följande sägen om ättens återupplifvande. Man påstod nämligen, att det var den onde anden, som alltid natten efter deras födelse tog bort barnen, innan de hunnit döpas. En kort tid förrän fru Anna skulle nedkomma med sitt trettonde barn, fick hon därför i en dröm den tillsägelsen, att det skulle blifva en son, hvilken strax borde döpas till Gabriel, då skulle gossen icke allenast få lefva utan ock blifva stamfader för en stor och mäktig afkomma. Hon berättade drömmen för herr Krister, och då en gosse strax därefter föddes, blef han verkligen kallad Gabriel, ehuru ingen i släkten förut burit detta namn. Natten därpå hördes den onde anden med buller och dån komma susande genom luften. Dörren öppnades, och en ilskefull röst ropade: Heter du Gabriel? Heter du Gabriel? En af de närvarande hustrurna svarade: Ja, Gabriel heter han i Herrens Jesu namn! Då slogs dörren igen så hårdt, att hela byggningen darrade och förstugutaket störtade ned, hvarpå anden försvann och lät aldrig mer höra utaf sig. Men barnet växte till och vårdades under böner och sång af gudfruktiga kvinnor, och när dessa någon gång slumrade och gossen började gråta, framkommo änglar i skepnad af små älfvor och rörde vaggan samt sjöngo med späda röster barnet åter till hvila.

Herr Krister Bengtsson blef icke långt därefter halshuggen i Stockholms blodbad. Men den unge Gabriel, redan från födelsen änglars och människors älskling, växte upp i gudsfruktan, kunskaper och ridderliga öfningar, förvärfvande sig allmän både kärlek och aktning. Under Gustaf Vasa blef han riksråd, under Erik den fjortonde friherre, varande den förste, som i Sverige med denna värdighet bekläddes. Han gaf samme konung de osvikligaste bevis på sin trohet, då han uppriktigt varnade honom för de sanslösa giftermålsförslagen, för de öfverdrifna förföljelserna mot Sturarne, och så vidare. Han undvek att taga någon verksam del i de strider, som föreföllo vid afsättandet af denne olycklige konung, men blef det oaktadt, så snart Johan vunnit kronan, upphöjd till riksmarskalk. Spådomen vid hans födelse tycktes gå i fullbordan. Han uppnådde en ganska hög ålder under jämt stigande aktning och förtroende. Med sin fru, Beata Trolle, hade han tillsammans sex söner och fem döttrar, hvilka alla hunno till mognare år och redan före föräldrarnes död ingått giften med Sveriges förnämsta ätter, hvarförutan sönerna själfva blefvo högt ansedda män. Sista året af sin lefnad inbjöd gamle herr Gabriel sina anhöriga att fira julen tillsammans på Mörby. De infunno sig talrikt. Den gamle anställde därunder följande jullek. Alla hans barn, mågar, sonhustrur och barnbarn, utgörande icke mindre än femtio personer, skulle taga tillsammans i en stor ring midt på salsgolfvet; till och med de späda barnbarnen, som ännu icke kunde gå, skulle dock, burna af sina ammor, följa med i leken. Därpå trädde de båda gamla in i ringen och började med hvarandra dansen, hvilken sedan fortsattes hela raden igenom. Denna dans lefde länge och i kärt minne hos den talrika släkten och omtalades ännu lång tid efteråt öfver hela riket under namn af mörbyleken.

Bland barnbarnen i denna ring befann sig en knappt årsgammal gosse, med ljust hår och blå, lifliga ögon. Det var den sedermera så ryktbare Axel Oxenstierna. Hans far var riks- och kammarrådet Gustaf Gabrielsson, modern Barbro Axelsdotter Bielke, en faster till drottning Gunilla. Axel Oxenstierna föddes på Fånö i Uppland den 16 juni 1583. Med sina bröder uppfostrades han hemma hos föräldrarne i tukt och sträng ordning. Hans lärare var Isak Rothovius, en fattig smålandsgosse, som arbetat sig genom skola, gymnasium och akademi och slutligen dog som biskop i Åbo. De unga Oxenstiernornas läsning drefs med fullt allvar, särdeles uti gamla språken och teologien, tidens älsklingsämnen. Alla bröderna gjorde betydliga framsteg men i synnerhet Axel, som var den äldste och till själsförmögenheter mest begåfvade. År 1597 dog fadern. Fru Barbro beslöt då att sända sönerna utrikes for att icke blifva invecklade uti de tvistigheter, som hon tydligen förutsåg skulle i många år oroa fäderneslandet. År 1598 företogs därför under Rothovius' ledning en resa åt Tyskland, hvarest de utmärktaste lärare och lärosäten besöktes, särdeles Rostock, Jena och Wittenberg. Vid sistnämnda högskola försvarade Axel Oxenstierna fyra teologiska afhandlingar och ådagalade därvid ovanlig lärdom och skarpsinnighet. Många trodde, att han ämnades till prästerliga banan; säkert är, att han därtill innehade de grundligaste kunskaper och under hela sin lefnad bibehöll mycken förkärlek för dessa ämnen. Latinet kände han i grund. Ehuru en stor talare på modersmålet, uttryckte han sig dock både kraftigare och prydligare på latin och kunde aldrig tåla det vid den tiden småningom uppkommande bruket att i statsärenden hellre nyttja franskan än det gamla romarspråket. Jämte dessa ämnen lärde han tyska och franska, historia och statskunskap samt slutligen alla ridderliga öfningar.

År 1602 lät Karl den nionde strängeligen påbjuda, att alla svenskar, som vistades utrikes, skulle utan dröjsmål vända tillbaka till fäderneslandet. Bröderna Oxenstierna återkommo därför 1603. Redan första gången, som de inställde sig hos Karl den nionde, fattade denne ett synnerligt behag för herr Axel och utnämnde honom innan kort till kammarjunkare. Såsom sådan förvärfvade han sig än mera ynnest. År 1606 anförtroddes åt den då endast tjugutreårige ynglingen en beskickning till Mecklenburg. Det var hans första statsvärf. Han utförde det så, att konungen därmed förenade åtskilliga uppdrag vid de andra tyska hofven och slutligen utnämnde honom frånvarande till riksråd, då endast tjugusex år gammal. Tretton af hans förfäder hade i rakt nedstigande linie, son efter far, beklädt samma värdighet. Axel blef den fjortonde och störste. Genom en mängd väl vårdade uppdrag vann han ännu mera förtroende, så att Karl den nionde vid sin död utnämnde den tjuguåttaårige Axel Oxenstierna till en bland Gustaf Adolfs förmyndare.

År 1608 hade Axel Oxenstierna ingått i äktenskap med Anna Bååt af Tidö, född 1579. Denna förbindelse blef ganska lycklig. Axel Oxenstierna var själf en god och öm husfader, hans maka en huld och aktningsvärd fru, och flera hoppfulla barn förljufvade deras äktenskap. Mångfaldiga bref visa äfven, huru varmt hans hjärta slog för denna älskade omgifning, men otaliga göromål lämnade honom sällan ett ögonblick, aldrig en dag ostörd bland de sina. Hans hjärtligt älskade dotter, fröken Kristina, skulle 1628 gifta sig med Gustaf Horn, men fadern måste försumma dotterns bröllop för fosterlandets angelägenheter. Brefvet vid detta tillfälle visar hans och tidehvarfvets tänkesätt. Hjärtans kära dotter, skref han, den högste Guden dig och din käre man välsigne, hugne och bevare! Jag behöfver icke skrifva, huru gärna jag önskat öfvervara eder högtidsdag, men fäderneslandets lägenhet hafver det icke tillåtit. I veten dock nogsamt, att jag till eder ett faderligt hjärta bär och att jag dagligen beder, det min välsignelse edert hus uppfylla må, icke tviflande om bönhörelse. — Kära dotter! Gack din man med kärlek och ödmjukhet under ögon! Hans släkt vare såsom din! Missbruka icke, därest han dig god är, och undvik allt, det du märker vara honom misshagligt, vetande att på hans benägenhet, näst Gud, hänger all din välfärd. Uppfyller du detta, så vet jag visst, att han tillbaka visar dig den kärlek och ära, som dig bör, och att den högste Guden edert äktenskap med glädje och sällhet välsigna skall, såsom jag dagligen och troget beder. Hans bön hördes, och mågens och dotterns lyckliga sammanlefnad ökade föräldrarnes sällhet. Men om också sent, kom dock olyckan, här som öfverallt, men träffade ett bröst, sådant som den icke öfverallt träffar. År 1629 bortryckte pesten hans äldste, kanske mest hoppgifvande son, den redan tjuguårige Gustaf Oxenstierna. Hvad sorg, skrifver han, detta varit för mig, det kan enhvar lätteligen döma. Dock synes mig bättre att strax taga tröst af Guds ord och förnuft än längre fram af tiden, hvilken dock slutligen all sorg lindrar, ehuru svår den ock i förstone kännas må. (Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Elbing den 25 september 1629.) Två år därefter besökte förutnämnda Kristina Oxenstierna sin man, hvilken var sysselsatt ute i tyska kriget Hon blef därstädes anstucken af pesten och dog i makens armar. Älsklige, käre son! skref Oxenstierna till denne senare. Jag vill icke för eder omtala min och min hustrus sorg och därigenom öka eder, väl vetande densamma sådant förutan nog stor vara, då jag eder och min saliga dotters kärliga samlefnad nogsamt känner. Jag för min person skall visserligen söka i ödmjukhet böja mig under Guds vilja. Han gifver och han tager, välsignadt vare hans namn! Jag tviflar ej heller, att I som en man med förnuft och tålamod skolen bära hvad Gud pålagt. Men det beder jag samme Gud troget och dagligen, att min hustru med modershjärtat och därtill ålderns blödighet må finna styrka och mod att en så stor olycka draga. Den afdöda beklagar jag icke. Hon är ryckt från denna världens ondska och elände, hvilket vi efterlefvande nogsamt vidkännas måste, till dess vi, det Gud förläne, henne en gång i en evig salighet återfinna. (Falkenb. Axel Oxenstierna till Gustaf Horn. Elbing den 18 augusti 1631.)

Axel Oxenstierna var en herre af något mer än medelmåttig längd, med svenskt allvar i uppsyn likasom i lynne och seder. Som stats- och ämbetsman var han en af de utmärktaste, Sverige och måhända Europa frambragt. En ovanlig skarpsinnighet, ett orubbligt lugn ledde besluten, kraft och ihärdighet utförandet; ingenting gömdt till morgondagen, än mindre glömdt. Också kunde ingenting uttrötta denna allt omfattande verksamhet. Hans förmåga i detta hänseende gränsar till det otroliga. Vid alla viktiga förhandlingar, vare sig rådslag, riksmöten, undersökningar, ja, vid själfva fälttågen, öfverallt måste han vara närvarande, och öfverallt kändes den välgörande inflytelsen af hans verksamhet och redliga vilja. Granskaren finner icke någon enda gren at svenska förvaltningen, som icke har Axel Oxenstierna att tacka för någon förbättring. Och likväl var hans tid hufvudsakligen ägnad åt de egentliga utrikes ärendena. Då Gustaf Adolf om höstarna återvände till fäderneslandet, lämnades alltid Axel Oxenstierna uti Preussen såsom högste styresman både öfver hären och landet. Jämte de många göromål, som häraf föranleddes, fortfor han att icke allenast besörja det hufvudsakliga af sin egentliga tjänstebefattning i Sverige utan äfven att som konungens förnämste rådgifvare taga nästan omedelbar del i alla viktigare ärenden. Nästan hvarannan eller hvar tredje dag skref han med egen hand till konungen utförliga bref om landets tillstånd, underhandlingarnas och krigsrörelsernas gång; dessemellan historiska och politiska uppsatser, beräkningar öfver rikets inkomster och utgifter, öfver tillgångarna för fälttågen och så vidare samt besörjde dessutom en ganska betydlig brefväxling. Eftervärlden ser med häpnad den oerhörda mängd af handlingar, som ännu finnas kvar efter Oxenstiernas hand (Riksark. Sju tjocka folioband med bref och uppsatser af Axel Oxenstierna från åren 1626—1632. Se likaledes bland Ridderst. och Falkb), helst då man tilllika besinnar, huru mycket hans tid var upptagen af de löpande göromålen för dagen. En så vidsträckt och mångfaldig verksamhet hade varit omöjlig utan det stränga allvar, den noggranna ordning, hvartill han höll både sig själf och andra, varande i detta hänseende jämte underlydande ämbetsverk en föresyn för samtid och eftervärld. Jämn hälsa och jämnt lynne lättade också både arbetet och bekymren. Med kläderna, sade han, bortlägger jag mina omsorger. Blott två gånger hade bekymren kunnat jaga sömnen från hans ögon, nämligen efter första underrättelsen om Gustaf Adolfs död och om nederlaget vid Nördlingen, men hvarje gång blott för en enda natt. Snart återvände hans fasta förtröstan på försynen, medförande dagens förhoppningar och nattens lugn.

Detta om Oxenstiernas ovanliga skicklighet och arbetsförmåga. Lika, om icke än mera beundransvärda äro de grundsatser, som ledde samma hans verksamhet. Dessa voro rättvisa, uppriktighet och ära, och detta på samma gång som Richelieus falskhet och egennytta ansågos som höjden af all statskonst. I detta likasom allt annat står Oxenstierna högt. Såsom en värdig Sturarnes, Gustaf Vasas och Gustaf Adolfs efterträdare följde han själf och lämnade i arf åt efterkommande den grundsatsen, att rättesnöret för Sveriges styrelse har alltid varit och skall med Guds hjälp alltid blifva rättvisa och ett kristligt regemente.

Ett gladt och trefligt umgängessätt förskaffade honom människors tillgifvenhet, en orubblig redlighet och rättvisa deras aktning. På hans enskilda lefnad hvilar icke ens den lättaste skugga.

Han var aristokrat i ordets högsta och ädlaste bemärkelse. Lefvande helt och hållet i den tidens tänkesätt, föll det honom aldrig ens in att betvifla adelns rättighet att uteslutande innehafva de högre sysslorna och rikets så väl inkomster som styrelse. Han betraktade de adliga ätterna, hvar i sin landsort, såsom naturliga förmyndare öfver den omgifvande ofrälse och oftast okunniga menigheten. Men bredvid dessa rättigheter uppsatte han också skyldigheterna lika högt. Han fordrade först och främst öfverlägsenhet i kunskaper och bildning, klagande öfverljudt redan då öfver den adliga uppfostran, som merendels stannade uti rid- och dansskolorna samt hoflefvernet. Deras ungdom kunde i sanning bättre användas. (Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Utan datum.) Högmod öfver börd utan förtjänst kunde han aldrig lida, sägande vid sådana tillfällen: Melius est clarum fieri quam nasci. (Förvärfvad ära är bättre än ärfd.) Lika missnöjd var han med adelns ovana att eftersträfva endast de bekvämligaste och mest lysande och lönande platserna samt lämna åt ofrälsestånden de mödosammare men ofta viktigaste ärendena. Adeln, menade han, borde för fäderneslandet icke sky några mödor, några uppoffringar utan tvärt om i alla sådana hänseenden med goda efterdömen föregå de andra stånden. Vid frågan om nya utlagor yrkade han ofta, att den redan förut tungt beskattade allmogen skulle sparas; ty om bönderna också både kunde och borde än mera deltaga i de bördor, som rikets behof kräfde, så vore dock fara värdt, att de i sitt oförstånd kunde däröfver blifva upproriska och företaga oväsen till både egen och rikets skada. De borde därför skonas men tillika af de förståndigare förmanas till tålamod och upplysas om rikets och tidens kraf. Adeln däremot, som alla omständigheter ganska väl känner och dessutom största andelen i riket hafver, bör till hvarje uppoffring vara så villig som skyldig. Att detta icke endast var granna ord, bevisa åtskilliga handlingar, hvilka till Oxenstiernas odödliga ära böra förvarade blifva. År 1626 efter de första eröfringarna i Preussen hoppades Gustaf Adolf att genom ännu ett kraftigt fälttåg kunna förskaffa Sverige en varaktig fred äfven från denna sidan; men en viktig fråga återstod, nämligen hur man skulle finna medel till de för sådant ändamål nödiga rustningarna. Oxenstierna skref i detta hänseende till sin bror sålunda: Gud hafver gifvit nåd och lycka till våra företag, och vi hafva genom de vunna fördelarna fått fienden så i säcken, att han om freden slutligen tigga skall, därest vi icke genom egen försummelse fördärfva saken. Här tarfvas undsättning både i förråd och folk, helst godt och svenskt, ty på det främmande är föga att lita. Men som du själf vet, förefaller vid utskrifningarna mycket underslef. Mig synes därför, att adeln borde denna gången godvilligt nedlägga sina fri- och rättigheter samt tillåta utskrifning äfven med deras bönder, så inom som utom frihetsmilen, hvar-igenom allt tillfälle till undansmygande skulle förekommas. Kronans vinst vore osäglig, adelns förlust ringa. Såsom ett för tillfället frivilligt åtagande kunde det ej heller tjäna till framtida efterrättelse. Om I därför, i stället för att grubbla och gräla i småsaker, med vilja och kraft fatten Kungl. Maj:t under armarna, då hafven I först och främst visat för hvar man, att det allmänna bästa är eder högsta lag, edert förnämsta privilegium; och därnäst skolen I med Guds hjälp genom denna uppoffring förskaffa fäderneslandet ett snart och godt slut på kriget, så att vi själfva och Sveriges öfriga inbyggare ändtligen en gång i frid och lugn få sitta bland maka och barn under våra ekar och lindar, likasom fordom Israels barn under sina fikonträd. (Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Tigerhoff i sen den 26 oktober 1626.) Oxenstiernas ädelmodiga råd följdes, och först genom denna adelns eftergift blef det för Gustaf Adolf möjligt att med så mycken framgång utföra de följande fälttågen.

Oxenstiernas glada förhoppningar om en slutlig fred försvunno dock alltmer och mer. Farorna däremot ökades och redan ett år därefter började han icke utan häpnad och sorg ana den förestående vådliga striden mot kejsaren och katolikerna. Uti ett bref till sin bror, dateradt Elbing den 1 november 1627, uttalar han i detta hänseende sina farhågor och sina förhoppningar sålunda: Alldenstund fäderneslandets tjänst hindrar mig att efter sedvanan ärendena gemensamt med eder där hemma öfverlägga, så aktar jag dock nödigt och med vår broderliga tillgifvenhet och förtroende öfverensstämmande att något friare och vidlyftigare för dig framställa min mening om fäderneslandets tillstånd och behof. — Käre broder! Örliget med vår gamle fiende polacken hafver fuller sina besvär, såsom krig i allmänhet pläga. Gärder och utskrifningar falla tungt för den fattigdom, som råder i fäderneslandet, särdeles för den okunniga allmogen, hvilken deras nödvändighet icke mäktar inse. Likaså är det svårt för krigsfolket att länge lefva skildt från fädernesland, vänner och anhöriga, dem man sent och stundom i denna världen aldrig återse får, och därtill själft dagligen sväfva i fara att förgås genom vanskötsel eller fiendesvärd. Själf hafver jag större besvär, än I där hemma kunnen tro; vet ofta icke den ena dagen, hvad jag slcall gifva folket att lefva af den andra, än mindre en månad därefter. Hemifrån föga hjälp, här ute endast nöd och brist och därtill fienden för dörren. Så kan ock enhvar besinna, huru behagligt det skall vara att lefva skild från hustru och barn samt all min förmögenhet, hvilken nu löper som vatten kring sten, så att jag för mig och de mina har med tiden föga annat att vänta än skulder och fattigdom. Sådant allt med en god fred att afvärja skulle väl för enskild del vara min största åstundan. Men, så bör ingen vår eller de våras olägenhet, icke ens säkra undergång rycka oss från fäderneslandets tjänst, utan böra vi såsom ärliga tjänare och rätta fosterlandsvänner vara färdiga afvärja dess skada och fördärf, och det med egendom, blod, lif, ja, allt det oss kärt är, och således lämna samtida vänner en föresyn och efterkommande ett ärligt namn, hvilket jag bland världsliga ting aktar som den högsta belöning. Detta böra vi så mycket hellre göra, som vi därigenom kunna hoppas en utgång på detta kriget, och det inom kort. Jag kan nämligen, min broder, med sanning försäkra, icke Gud något att föreskrifva, utan som en människa efter mänskligt förnuft att sluta, att därest vi med kraft kriget fortsätta och Gud härefter som hittills framgång förlänar, då är intet tvifvel, att vi fienden snart till en för fäderneslandet nyttig och hederlig fred tvinga skola. — Men här kommer nu en annan sak, som ökar fiendens och nästan alldeles kunde nedslå vårt mod, nämligen det mäktiga förbund, som kejsaren, konungarne i Spanien och Polen jämte den katolska ligan ingått hafva, samt de stora och oförmodade segervinningar, hvarmed kejsarens fältherrar snart både Danmark och hela Tyskland underkufvat. Det är intet tvifvel, att ju elden skall tändas hos oss, så snart den är utbrunnen i Danmark. Jag ryser, när jag tänker på den fara, som af ett sådant mäktigt förbund förestår, och aktar onödigt densamma vidare beskrifva, helst den faller så uppenbart i ögonen, att flera, än nyttigt är, af dess hot lära förvirrade blifva. Jag tror ock, att faran är större, än hon någonsin i vår eller våra fäders tid varit hafver, och kunde det väl hända, att vi och våra barn jämte fäderneslandet finge gå till kroppens och själens dubbla träldom, det Gud för sin barmhärtighets skull af vände! Men alldenstund med klagan och fruktan saken snarare försämras än förbättras, och sådant hör mera kvinnor till än män, allra minst dem, som regeringen förestå skola, därför bör oss ingalunda förtvifla och släppa allt handlöst, som de danske gjort hafva, ej heller löpa i sär, gå i hopar och skylla den ene på den andre. Jag anser denna tiden sådan vara, att konungen icke bör mycket tänka eller tala om sitt majestät, om sin makt att bjuda och befalla, ej heller rådet om sitt anseende. Adeln och prästerskapet böra bortlägga alla tvister om privilegier och rättigheter så väl mot kronan som mot andra medundersåtar, krigsfolket nöjas med sin sold och borgerskap samt allmoge godvilligt utgöra rikets nödtorfter i folk och varor. Med ett ord, ingen drage sig undan, utan alla göre ett; och allt eftersom enhvar har del i fäderneslandets välstånd och frihet, så må han ock bidraga till dess räddning, icke så mycket besinnande, huru surt och svårt det kan falla sig att öka utgifterna och minska förmögenheten, utan fast hellre godvilligt uppoffra en del för att få behålla det öfriga. Därest I tagen saken före med en så manlig beslutsamhet, då förtviflar jag ingalunda om en god utgång utan hoppas, att Gud ännu skall bibehålla fäderneslandet vid dess urgamla anseende och frihet och måhända göra det starkt nog att hejda österrikiska huset Men däremot, så framt hvar och en i sin vrå börjar draga sig undan och tänka på enskild fördel, då är det förbi med fäderneslandet och återstår för mig och andra redliga fosterlandsvänner intet annat än att fäkta, dock med förtviflan, till döds.

För att åstadkomma en rustning, svarande mot vådans storlek, vill jag därför tillstyrka, att flottan sättes i det fullkomligaste stånd, att utskrifningen utan underslef verkställes samt slutligen att alla skatter, ehvad namn de hafva må, med allvar indrifvas, och det från alla Sveriges inbyggare utan afseende på några friheter eller privilegier. Dock synes mig detta ännu icke tillräckligt. Men som menige allmogen af de andra pålagorna redan är mest betungad och kunde, därest bördorna ökades, af otålighet och oförstånd störta både sig själf och oss i fördärfvet, alltså bör den från ytterligare tillskott förskonas. Hvaremot vi, som uti fäderneslandets välfärd känna oss högst inflätade, äro skyldiga detsamma efter vår förmögenhet bispringa, så att all adel, präster och borgerskap, bergsmän, krigsbefäl och fogdar, med ett ord alla, som skyla sig under adliga friheter, skola låta uppteckna all sin egendom i löst och fast och däraf lämna till fäderneslandets tjänst hvar hundrade eller hvar femtionde eller måhända hvar trettionde penning. På sådant sätt skulle en ansenlig summa kunna åstadkommas och fäderneslandet blifva hulpet. Jag ser nog, att detta skall falla mången tungt, anser dock bättre vara att, medan tid är, något offra än sedan nödgas förlöpa allt och låta hustru och barn gå med tiggarstafven, såsom tyvärr våra trosförvanter där ute i Tyskland måste göra och sålunda umgälla deras ovilja att fäderneslandet i tid undsätta. Felix, quem faciunt aliena pericula cautum!

Käre broder! Detta är hvad som denna gången fallit mig i sinnet, och har jag ingenting emot, att du detsamma åt de öfriga herrar i rådet meddelar. Broderligen beder jag dig, efter din plikt och fosterlandskärlek, att göra hvad du kan, att du och de andra af riksens råd samt våra släktingar, vänner och andra redliga svenskar med allvar fatten uti och lätten den börda, som hans Kungl. Majestät drager, enkannerligen därigenom att I upplysen den menige man och således förtagen det missnöje, som öfver dessa oundvikliga besvär eljest af oförstånd uppkomma kan. Ja, den högste Guden gifve efer alla enighetens, samdräktens och välvillighetens ande, så ock ett frimodigt hjärta samt goda och hälsosamma råd, så vill jag hoppas, att vi en gång skola tillsammans hugna oss öfver våra manligen fattade beslut och deras lyckosamma utgång. (Riksark. Några rikskansleren Axel Oxenstiernas originalbref samt kopior n:r 30. Axel Oxenstierna till Gabr. Oxenstierna. Elbing den 1 november 1627.)

Det oxenstiernska godset Tidö.Uti teckningen af Axel Oxenstierna återstår ännu ett drag, måhända det skönaste, nämligen hans förhållande till sin konung. Vid uppträdet på tronen hade Gustaf Adolf tvenne utmärkta män vid sidan, sin förre lärare Johan Skytte och sin förmyndare Axel Oxenstierna, båda, ehuru af olika tänkesätt, dock genom kunskaper, allvar och duglighet ägnade att vinna den unge konungens förtroende. Likhet i lynne och åsikter fäste honom vid Oxenstierna, och redan då visa sig mellan dem spåren af innerlig vänskap, bergfast förtroende och detta ädla, gemensamt fattade beslut att uppoffra lif och krafter för fäderneslandet. Gustaf Adolf var vid sitt uppstigande på tronen sjutton, hans rådgifvare tjuguåtta år. I början visar sig också, fast nära omärkligt, hos Oxenstierna ålderns och erfarenhetens öfverlägsenhet, hvilket dock småningom jämnades, ju mera Gustaf Adolf utvecklade sina stora egenskaper, och slutligen öfvergick till ett motsatt förhållande. Vid mognare år röjde sig nämligen hos Oxenstierna den varmaste tillgifvenhet, den djupaste vördnad för konungens öfverlägsna snille, dock aldrig så, att icke Oxenstierna öppet uttalade sin mening, alltid ärligt åsyftande fäderneslandets bästa och därför alltid af sin konung gärna hörd. Oaktadt det å båda sidor noggrant iakttagna yttre förhållandet af konung och undersåte framlyste dock stundom den inre förtroligheten. Under krigen i Preussen blef en gång konungen småförtretad öfver Oxenstiernas betänkligheter samt utbrast: Om icke min hetta satte lif i eder köld, så skulle alltsammans stelna och stanna af. Oxenstierna svarade helt lugnt:

Om icke min köld svalkade Eders Majestäts hetta, så skulle Eders Majestät redan hafva brunnit upp. Konungen skrattade, och båda fortsatte sitt arbete. Man såg dem sålunda ofta sitta hela dagarna igenom, i enrum inneslutna, under gemensamma öfverläggningar. Dessa sammanträden och oupphörliga brefväxlingar underrättade snart allmänheten om deras förtroliga vänskap. Oxenstiernas anseende steg i förhållande därefter, men ingen kunde någonsin förebrå honom att på ena eller andra sidan hafva missbrukat det till oädla ändamål.

Världshistorien kan icke uppte en förening af tvenne sådana män som Gustaf Adolf och Axel Oxenstierna. Att hafva frambragt detta hjältepar skall uti evärdliga tider utgöra Sveriges ära. Sveriges ära och välfärd voro också föremålet för deras gemensamma bemödanden, och höjden och ädelheten af detta mål, jämte det i så rikt mått skänkta och förtjänade förtroendet, var det, som förenade deras själar. Högtidligt rörande äro de bref, de inbördes uppmuntringar, den store konungen och den lika store ministern skrefvo till hvarandra, båda på sina skuldror nogsamt kännande regeringsbördans tyngd. Jag beder eder, skref konungen 1629, att hafva friskt och stadigt mod och icke uppgifvas vid alla de vedervärdigheter, som i dessa tunga tider möta, utan besinna, att med svårigheterna växer ock äran, så hos samtid som eftervärld, och slutligen att fosterlandets frihet och Guds sanna dyrkan äro tu ting, de där väl värda äro, att man för dem alla bekymmer, mödor, olyckor, ja, ock döden själf med all glädje undergå bör.

Såsom en oförgänglig, af dem själf flätad minneskrans öfver deras vänskap vilja vi sluta denna teckning med anförande af tvenne dem emellan växlade bref från den tid, då Gustaf Adolf redan börjat tyska kriget men Oxenstierna ännu låg kvar i Preussen. Konungen begynte på närmare håll allt tydligare se de svårigheter, som mötte hans företag. Härmed förenade sig aningar om en snart förestående död, farhågor för efterlefvande anhörigas likasom för fäderneslandets öde, slutligen de små men tärande bekymren för dagens behof. Han hade ämnat att genom några med spannmålshandeln vidtagna åtgärder förskaffa sig betydliga bidrag till härens underhåll, men det fanns ingen, åt hvilken han med fullkomligt förtroende kunde öfverlämna utförandet. Oxenstierna kände dessa konungens tänkesätt och erbjöd sitt biträde, ehuru förut öfverhopad af göromål. Brefvet träffade konungen just vid ofvannämnda sinnesstämning. Ehuru han i anseende till det dirschauiska såret icke utan möda kunde föra pennan, skref han dock helt och hållet med egen hand ett svar, som mer än allt annat visar förhållandet mellan de båda utmärkta vännerna. Det är dateradt Golnow den 4 december 1630 och lyder sålunda: Min gunstiga hälsan och hvad mera jag förmår, med Gud allsmäktig! Jag hafver bekommit edert rådslag om nästa årets örlig och finner däraf eder trohet mot mig och fäderneslandet. Efterkommande, hvilka framdeles se sakernas gång, varda prisande edra hälsosamma råd, eder flit att dem genomdrifva. Önskligt vore, att flera funnes, som med samma trohet och förstånd ärendena handterade, till både rikets och allas vår enskilda välfärd. Men Gud utdelar sina gåfvor så olika. Därför och för syndens skull finnas hos människorna hvarjehanda fel och brister, hvilka jag hos många bland riksens ämbetsmän så stora förmärker, att jag ofta skulle förtvifla, därest icke Gud af himmeln underbarligen gåfve hjälp, där för människoögon ingen synes. Gören fördenskull väl och tröttens icke uti min och rikets tjänst, särdeles nu i denna kornhandeln, ty jag lämnar min välfärd hellre i edra än i andras händer. Jag hade redan öfvergifvit alla tankar på denna sak, icke därför att jag icke kände hvad den båtade, utan emedan jag ingen visste att densamma anförtro, som icke själf skulle äta mjölet och spisa mig med agnarna. Men sedan I eder detta verk påtagit, glädes jag, däruti stadigt förhoppandes ett godt stöd under den börda, jag nu bära måste. Gud, som allt i sin vård hafver, hjälpe oss väl öfver denna vintern, så hoppas jag, att genom eder sorgfällighet sommaren skall falla oss lättare. Gud gifve ock framgång, hädanefter som hittills, åt vår rättvisa sak, hans namn till ära, hans kyrka till ro, oss alla till evig salighet!

Vårt tillstånd här ute skulle jag omständligen för eder framställa, därest icke min hand af dirschauiska slängarna vore styf och till skrifvande fast oduglig. Veten dock, att fienden är för närvarande svag både till häst och fot, dock icke så till ställning, hafvande under sig hela Tyskland till rof. Jag är dock för närvarande sysselsatt att samla folk i mening att honom snart besöka, där Gud gifve sin lycka till!!! — Det är nu på tjugonde året, som jag med mycken möda men också, Gudi lof, med mycken heder vårt fädernesland förestått. Jag har detsamma alltid älskat och ärat, likaså dess trofasta inbyggare, och för deras skull föga aktat bekvämlighet, rikedom, ja, själfva lifvet, sökande i denna världen ingenting annat än att fullgöra de plikter, till hvilka Gud låtit mig födas. Nu är väl denna vår sak rättvis och god, men krigets utgång däremot oviss, likaså människans lifstid. Därest mig något dödligt vederfaras skulle, vore de mina i mång måtto medömkan värda; båda kvinnor, modern rådlös, dottern omyndig jungfru; olyckliga, om de själfva få råda, olyckliga, om andra råda öfver dem. Därför förmanar jag och beder eder för Kristi skull att icke fälla modet, därest något sådant inträffade. Mitt minne och de minas välfärd anbefaller jag uti eder hand. Gören mot dem så, som I viljen, att Gud, med eder och de edra görandes varder, och som jag mot dem göra skulle, därest de sådant efter Guds vilja behöfde. Faderskärleken trycker mig dessa rader ur pennan. Jag betraktar nämligen eder som ett mig af Gud gifvet medel många svåra saker att bära, äfven dem, som mig i världen tungast trycka. Dock allt detta tillika med lif och själ och allt, hvad Gud hafver mig gifvit, befaller jag åter uti hans hand, otvifvelaktigt förhoppandes i denna världen det bästa och efter detta lifvet frid, fröjd och evig salighet. Det jag ock allt i sinom tid eder troligen tillönskar. Jag blifver eder, så länge jag lefver, alltid gunstig och väl benägen. (Palmsk. Acta ad historiam regis Gustavi Adolphi. T. IV. Gustaf Adolf till Axel Oxenstierna. Golnow den 4 december 1630.)

Gustavus Adolphus.

Oxenstierna svarade: Eders Kungl. Majestät min underdåniga, trogna tjänst, så länge jag lefver! Eders Majestäts gunstiga handbref af den 4 sistlidne har jag med tillbörlig vördnad mottagit och genomläst men kan af dess läsande aldrig mättas, billigt tryckande detsamma till mina läppar, hvarje gång jag tager det i händerna. Att Eders Majestät, ihågkommandes detta lifvets korthet och mänskliga händelser, betygar sitt förtroende till min ringa person; att Eders Majestät uppmanar mig i sådana händelser till mod och anbefaller mig sin höga omvårdnad, och det med sådana ord och skäl, hvilka icke blott mig, en trogen tjänare, utan ock den hårdaste sten beveka kunde; att Eders Majestät ytterligare från sin höghet nedlåter sig att däremot lofva i lika händelse lika omsorg för de mina, detta allt verkar hos mig sådana känslor, att jag icke vet, hvad jag svara skall. Jag ser häri Eders Majestäts lifliga omsorg att använda alla medel, äfven de minsta, för fäderneslandets framtida väl, likaså för dess egen älskliga gemål och lifsarfving. Men efter nu Eders Majestät mig sådana höga åligganden anförtror, så bör mig däremot icke fördölja, hvad mitt sinne oftast och hårdast trycker. Uti alla så enskilda som allmänna svårigheter, hvilka mig omgifvit, har jag alltid med arbete och flit hoppats på en god utgång, likasom jag också alltid trott fäderneslandet kunna räddas äfven utur större farligheter än nu, så länge nämligen jag vetat Eders Majestät vara vid lif och hälsa. Men så ofta jag kommer på de tankar, att Eders Majestät en människa är, underkastad de faror och olyckor, för hvilka ingen är fri, hvarken den, som purpurmanteln bär, eller den, som i blångarn klädes, och när jag därjämte betänker fäderneslandets tillstånd så inom som utom, då känner jag min svaghet och hisnar, bedjande, att jag den dagen icke lefva måtte. Min högsta tröst och styrka är Guds barmhärtighet och nåd, fäderneslandet och det konungsliga huset intill denna dag underbarligen betedd. I förtröstan på samma nåd hoppas jag, önskar af hjärtat och beder Gud innerligen, det mig må vederfaras den lycksalighet att i all min lifstid få arbeta i Eders Kungl. Majestäts tjänst och efter dess befallning, då jag med godt mod hoppas god utgång på alla företag, ehuru svåra och farliga de än synas kunna. Men därest Gud för våra synders skull ville straffa oss alla och mig i synnerhet med att lefva den dag, Eders Majestät något dödligt vidkomme, då är för Eders Majestät och än mera för mig nogsamt känd den ringa förmåga jag besitter; likaledes, huru det föga anseende, jag för det närvarande kan äga, lätt skulle förfalla, såsom blott och bart beroende af Eders Majestäts gunst. Dock, hvad jag göra kan, det vet jag icke, värderar det icke heller stort. Men hvad i min yttersta förmåga står, det lofvar jag utan skrymtan, med underdånighet och trohet, nämligen att så väl vid Eders Majestäts frånfälle, det Gud länge fördröje, såsom ock i dess lifstid för Eders Majestät och dess höga omvårdnad göra, lida och umgälla, så vidt jag förstår och förmår, gärna uppoffrande mitt och de minas lif, blod och allt, det människorna i denna världen kärt hafva, så att jag det ansvara kan, icke blott för samtid och eftervärld, hvilkas omdöme stundom kan bedragas, utan för all världens domare. Samma tänkesätt skall jag mina efterkommande bjuda och i arf lämna, så framt de min välsignelse åtnjuta vilja. Till slut beder jag Gud innerligen och af hjärtat att icke låta saken komma därhän utan gifva Eders Majestät hälsa och långt lif, råd och krafter att först göra en god ände på sina krig och sedan uti många och lugna år bereda fäderneslandets tillväxt och förkofran och slutligen i sinom tid och behaglig ålder lämna åt älskade lifsarfvingar sin tron att innehafvas man efter man, så länge världen står. Jag anbefaller mig och de mina uti Eders Majestäts gunst och nåd och blifver i alla mina lifsdagar Eders Kungl. Majestäts underdånigste, trogne och hörsamme tjänare

Axel Oxenstierna.

Elbing den 17 januari 1631.

( Riksark. Några rikskansleren Axel Oxenstiernas originalbref och kopior. Axel Oxenstierna till Gustaf Adolf. Elbing den 15 januari 1631. Detta är själfva Axel Oxenstiernas egenhändiga originalkoncept. För öfrigt finnas flerstädes afskrifter af detta och båda ofvanstående bref.)

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 30 januari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt