10. Gustaf Adolfs förmälning

Änkedrottningen, rådet och ständerna hade flera gånger uppmanat Gustaf Adolf att gifva riket en drottning, emedan dess framtida lugn berodde på en stadgad tronföljd. Redan Karl den nionde hade för den då blott sextonårige prinsen friat till Elisabet af England, en skön, ädel och hjältemodig prinsessa, i allo värdig maka åt Gustaf Adolf; men hon hade just i samma dagar blifvit förlofvad med pfalzgrefven Fredrik, den sedermera så olycklige konung Fredrik af Böhmen. Flera år efteråt gjordes giftermålsförslag från Würtemberg; men ännu sörjande och saknande sin Ebba Brahe, lät konungen förstå, att han hvarken ville höra talas om den würtembergska eller någon annan tysk furstinna.

Kurfursten Johan Sigismund af Brandenburg hade med sin gemål, Anna af Preussen, flera barn, bland hvilka Maria Eleonora utmärkte sig genom ovanlig skönhet. Håret var mörkt, panna, näsa och ögonbryn höghvälfda, ögonen stora och mörkblå, växten smärt, lynnet lifligt och nedlåtande. Ryktet om hennes behag utbreddes kring Europa och väckte öfverallt uppmärksamhet hos de unga furstarne; äfven i Sverige.

Redan 1615 bragtes å bane ett giftermålsförslag mellan Gustaf Adolf och den då sextonåriga furstinnan. Brandenburgska hofvet, som i afseende på Ostpreussen låg i delo med konungen af Polen, sökte vinna styrka genom en förbindelse med Sverige och gaf sina afsikter tämligen tydligt till känna. Svenska sändebudet Birkholt fick från alla håll höra långa loftal öfver den unga furstinnans skönhet, dygder och förstånd. Lycklig, sade man, det land, hvars moder hon en gång blir. Han underlät icke att föra fram de betydelsefulla orden; men Gustaf Adolf ville icke lyssna därtill, och då Birkholt den ena gången efter den andra utbredde sig öfver samma ämne, fick han slutligen till svar en allvarsam befallning att sysselsätta sig med stats- och icke med giftermålsärenden. Sedan kurfursten själf fått de preussiska angelägenheterna afslutade, upphörde äfven hans förut visade benägenhet och saken tycktes helt och hållet stanna utaf. Ryktet om detta förslag och om Gustaf Adolfs personliga egenskaper förfelade likväl icke sin verkan på den unga furstinnans hjärta, och kurfursten plägade ofta roa sig att med skålar för konungen i Sverige och för hans blifvande drottning framlocka en glödande rodnad på dotterns kinder. (Ridderst. N:r 72—81. Hieron. Birkholt till Axel Oxenstierna, Stockholm den 10 november 1615. - Hieron. Birkholts relation om tåget till Berlin.)

Maria EleonoraVåren 1618 firades Ebba Brahes bröllop med Jakob de la Gardie, och vid samma tid beslöt Gustaf Adolf att i egen person se den så mycket omtalade Maria Eleonora. Resan företogs i största hemlighet; endast Axel Oxenstierna och några få förtrogna hade del däraf. I augusti seglade konungen från Kalmar, for öfver till Tyskland och var efter fjorton dagar tillbaka igen. Allmänheten visste ej annat, än att han under tiden seglat omkring på Östersjön för att försöka några nya örlogsfartyg. Emellertid påstås det, att han varit i Berlin och, ehuru okänd, skaffat sig tillfälle att se Maria Eleonora. Hvad han såg och hörde var tillräckligt att bestämma valet, och någon tid efter hemkomsten började han själf att i brefven till Birkholt sysselsätta sig med giftermålsärenden.

Vid kurfurstliga hofvet uppstodo emellertid åtskilliga svårigheter. Kurfursten själf och med honom hans närmaste rådgifvare hade öfvergått till reformerta bekännelsen; hans gemål och undersåtar höllo sig däremot ifrigt vid den lutherska. Kurfursten och hans anhängare voro icke synnerligen böjda för Maria Eleonoras förlofning med en luthersk konung, kurfurstinnan Anna åter motsatsen. Hon var en tilltagsen fru och hade därför tvärt emot sin gemåls vilja uppfostrat döttrarna i sin egen bekännelse. Då nu kurfursten själf af sjuklighet föga förmådde befatta sig med ärendena, dref kurfurstinnan slutligen sin vilja igenom, och redan 1619 väntades den konungsliga bruden till Sverige. (Brah. Fol. 180. Flera om våren och sommaren 1619 mellan hofven i Stockholm och Berlin växlade bref om Gustaf Adolfs då ämnade ditresa.)

Men nu inträffade nya hinder. Johan Sigismund dog och efterträddes af Georg Vilhelm. Denne, reformert liksom fadern, hyste en hemlig vedervilja mot det lutherska svågerlaget och blef till sådana tänkesätt än mera uppeggad af flera utrikes hof. Katolska furstarne och särdeles konung Sigismund i Polen fruktade nämligen den makt, som kunde uppstå genom en närmare förening mellan Sverige och Brandenburg. Han afstyrkte därför i allmänhet hela giftermålet och anhöll slutligen om Maria Eleonoras hand för sin egen son, prins Uladislaus. Kurfursten, som för tillfället behöfde Polens bekräftelse på sin arfsrätt till Preussen, ville gärna göra Sigismund till viljes, men så stort var änkefurstinnans anseende, att han icke vågade uppenbart sätta sig däremot. Jag anser mig icke, skref han till Polen, hafva rättighet öfver min systers hand, tvärt emot hennes egen och hennes mors vilja.

Då emellertid saken tycktes draga på tiden, beslöt Gustaf Adolf att i egen person infinna sig och utverka ett slutligt afgörande. Resan skedde utan prakt och nästan i hemlighet, ty endast de närmaste rådgifvarne vid båda hofven kände densamma, och sällskapet bestod blott af pfalzgrefven Johan Kasimir och några få personer. En lördagsafton våren 1620 red Gustaf Adolf in i Berlin, där han från tvenne värdshus efter hvarandra blef utvisad, ty folket trodde, att han hörde till några engelska legotrupper, hvilka just då med buller och själfsvåld tågade genom staden. Ändtligen lyckades han få rum och lät sedan i hemlighet underrätta änkefurstinnan om sin ankomst, erhållande tillbaka kallelse att dagen därpå infinna sig i slottskyrkan. Redan klockan 9 om morgonen var han på utsatt ställe och fann för sig hela det lilla hofvet församladt. Hans enkla men rika dräkt, det sköna och ädla ansiktet, den höga och majestätiska hållningen väckte strax folkets uppmärksamhet, och öfverallt sågos nyfikna blickar och hördes täta hviskningar, hvem den hemlighetsfulle främlingen kunde vara. Nyfikenheten ökades än mera, då furstinnan Anna efter gudstjänstens slut inbjöd honom till sina inre rum, och det med uteslutande af alla de öfriga. Nu sågo Gustaf Adolf och Maria Eleonora hvarandra för första gången, och dessa blickar voro nog att för alltid afgöra deras öde. Den tjuguettåriga Maria Eleonora, i omsorgsfull prydnad och ungdomens fulla behag, öfverträffade alla de bilder, Gustaf Adolf förut skapat sig på grund af ofullkomliga teckningar och några flyktiga ögonkast; och Maria Eleonora såg förverkligad framför sig den hjälte, hvars bild, prydd af manlig skönhet, furstlig dygd och ärans lagrar, redan länge sväfvat för hennes inbillning, härskat i hennes hjärta. Förlofningen afslöts med hjärta och hand och under moderns varma välsignelser.

Från Berlin företog Gustaf Adolf en resa åt trakterna kring Rhenfloden för att besöka där boende släktingar och trosförvanter. Under denna färd utgaf han sig för en svensk kapten vid namn Gars. (Ordet är sammansatt af begynnelsebokstäfverna i Gustafs latinska titel Gustavus Adolphus Rex Sueciæ.)

Han inträffade i Heidelberg alldeles okänd för alla, utom för några af de äldsta ledamöterna af pfalzgrefliga huset. Dessa höllo saken så tyst och bemötte Gustaf Adolf med så skenbar likgiltighet, att enhvar höll honom för en simpel adelsman i Johan Kasimirs sällskap. Första dagen på aftonen gick hofvet ut att spatsera, de furstliga personerna förut, deras sällskap efteråt på vederbörligt afstånd. Gustaf Adolf, i början åtföljande de senare, gick småningom längre fram för att höra de förras samtal. Unga furstinnan Katarina såg och misstyckte den förmente adelsmannens djärfhet och sade till sin syster på franska: De där svenskarne måtte vara ett rätt näsvist och odrägligt folk, detta så högt, att Gustaf Adolf hörde hvarje ord, dock utan att låta märka det. Andra dagen skulle han jämte några andra af de svenska herrarne rida ned till Elsass för att bese ett därstädes församladt läger, och Rusdorf, en pfalzisk hofherre, blef utsedd att vara deras ledsagare. Denne fann så mycket behag i Gustaf Adolfs umgänge, att han inlät sig med honom i ett vidlyftigt samtal, för det mesta angående då timade allmänna tilldragelser så i Sverige som Tyskland. De växlande utsikterna af Rhenflodens stränder gåfvo också ämnen till mången anmärkning. Då konungen såg de stora slott och länderier, biskoparne ägde inom pfalziska området, sade han: Sådant skulle min nådige konung i Sverige icke fördraga, ty där hafva vi redan bragt dessa offerkonungar till naturlig ordning. Härjämte visade han mycken ovilja för katolikerna samt berättade, huru en gammal munk i Erfurt hade mot en ringa penning och blott för tillfredsställande af Gustaf Adolfs nyfikenhet för honom uppläst hela katolska mässan.

Rusdorf ville begagna tillfället och genom denne, som det tycktes, så förståndige och noga underrättade svensken inleda ett giftermålsförslag mellan Gustaf Adolf och den ofvannämnda furstinnan Katarina. Han började därför tala vidt och bredt om konungen i Sverige och hans goda egenskaper. Den andre svarade i allmänna ordalag. Han lär tala tyska och franska alldeles fullkomligt, sade Rusdorf. Han talar det ungefär såsom jag, svarade den andre. Men, återtog Rusdorf, det är underligt, att svenskarne tillåta sin konung så länge förblifva ogift, då likväl rikets lugn beror på tronföljden. — Svenskarnes konung, afbröt Gustaf Adolf, ämnar förmäla sig efter egen, icke efter ständernas vilja. Nu gick Rusdorf rakt på saken och började utveckla fördelarna af sitt förslag, så väl i personligt som statshänseende. Gustaf Adolf svarade undvikande, hvarigenom samtalet slutligen vände sig åter igen till allmänna angelägenheter. Vid resans slut begärde Rusdorf få veta sin följeslagares namn; det vore lyckligt för mig, sade han, att i Sverige äga en sådan vän, i händelse min konung vid något tillfälle skulle sända mig till detta land. — Mitt namn, sade den andre, är Gars, kapten öfver konungens lifgarde, och jag lofvar eder icke allenast min vänskap utan ock min konungs synnerliga ynnest, därest edra vägar någonsin skulle ligga till mitt fädernesland. Rusdorf blef sedan verkligen antagen i Sveriges tjänst.

Efter återkomsten till Heidelberg blef det bekant, hvem Gustaf Adolf var, äfven för furstinnan Katarina. Hon erhöll dessutom kännedom om det förslag, som just i afseende å hennes person var å bane, och det säges, att hon efter denna underrättelse ändrade både uppförande och tänkesätt mot den förut så odräglige svensken (D'Albed. Russdorff till De Gruen. Heidelberg den 2 maj 1620.); men denne skyndade från Rhenflodens leende stränder och tärnor tillbaka till fäderneslandet för att därstädes ombestyra alla tillredelser för emottagandet af sin trolofvade brud.

Till denna senares öfverförande utrustades åtta af kronans största skepp under riksamiralen Karl Gyllenhielm. Själfva den talrika och praktfulla beskickningen anfördes af rikskansleren Axel Oxenstierna. Åtskilliga nya ledsamheter hade yppat sig, särdeles genom kurfurstens obenägenhet. Gustaf Adolf befallde därför Oxenstierna att icke göra några svårigheter vid villkoren för äktenskapskontraktets underskrifvande utan framför allt drifva på brudens snara afresa. Oxenstierna fullgjorde uppdraget med synnerlig framgång. Änkefurstinnan till och med förklarade, att hon icke fordrade äktenskapskontraktets underskrifvande i förväg. I förlitande på Gustaf Adolfs egen rättskänsla och ädelmod ville hon uppskjuta denna angelägenhet, tills hon personligen träffade honom i Sverige. Unge kurfursten var själf vid Oxenstiernas ankomst afrest till Preussen. Af fruktan att han ännu torde lägga några svårigheter i vägen, beslöt Anna att före hans återkomst föra sin dotter till Sverige, ehuru hennes egen man, gamle kurfursten, ännu stod obegrafven. Det berättas till och med, att hon genom en hemlig, för henne ensamt tillgänglig dörr gått ned i ett hvalf, där de kurfurstliga klenoderna förvarades, och därifrån borttagit så många dyrbarheter, som hon tyckte ungefär kunde belöpa sig på Maria Eleonoras arfslott. Tvenne bref ankommo, det ena från kurfursten, det andra från konungen i Polen. Anna, som däri befarade några hinderliga föreskrifter lämnade dem ouppbrutna och anträdde resan med en skyndsamhet, som nästan liknade en flykt. Genom Mecklenburg kommo de till Wismar, hvarest Maria Eleonora jämte mor, moster, yngre syster och talrikt sällskap steg ombord på svenska flottan för att segla öfver till Kalmar.

Full af längtan och otålighet hade emellertid Gustaf Adolf begifvit sig till denna stad för att ställa allt i ordning till brudens emottagande. Detta var ej lätt. Först och främst hade pesten utbrutit, och det just i samma stad. Gustaf Adolf lät undanrödja allt, som var smittadt; människorna blefvo bortförda, husen nedbrända. Vidare yppade sig en fullkomlig brist på alla förnödenheter i den af fienden för få år sedan alldeles förhärjade orten. Lakan och duktyg måste hämtas från Stockholm, kryddor och sockerverk från Tyskland, och alla äfven dylika angelägenheter fick konungen själf besörja, ty få bland de andra visste, huru sådant i främmande land brukades, och han ville för ingen del, att den unga bruden vid första steget inom Sverige skulle sakna söderns rikedom och behag.

Den 7 oktober syntes ändtligen svenska flottan styra in i Kalmar sund. Riksråden Abraham Brahe, Gabriel Bengtsson Oxenstierna och Nils Stiernsköld mottogo fruntimren på skeppen, konungen själf vid stranden, hvarpå flera dagar tillbragtes på slottet under dans och nöjen. Därifrån anträddes tåget uppåt landet men i sakta mak. Gustaf Adolf däremot hade själf några dagar förut och med största skyndsamhet ilat till Stockholm, ty äfven där behöfdes hans personliga närvaro för att få allt i ordning. I Västerås mötte han åter sin brud men måste å nyo skynda förut till Stockholm, där han slutligen mottog henne vid det högtidliga intåget den 25 november. Bilägret firades samma dag och kröningen den 28, båda med utmärkt prakt och yppighet. Adeln och fruntimmer till flera hundratal, biskopar, furstar och främmande sändebud voro inbjudna. Alla hade jämte sina tjänare fri boning och förtäring på slottet. En enda handelsman framlämnade en räkning på 177 åmar renskt, 70 pipor franskt och 15 pipor spanskt vin samt 144 läster tyskt öl, som allt blifvit förtärdt under det kungliga bröllopet.

Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras sammanlefnad tycktes vid första anblicken bära alla de yttre tecknen af inre lycka. Maria Eleonora älskade sin man ända till dyrkan, och Gustaf Adolf visade sin gemål ömhet och oaflåtlig uppmärksamhet. Man märkte dock, att han icke ogärna afböjde hennes anbud att personligen följa honom under krigstågen och att han aldrig lämnade henne något förtroende i angelägnare statssaker. Hennes sinnelag och själskrafter voro icke vuxna därtill ej heller ägnade att ingifva en på högaktning och förtroende grundad kärlek. Lynnet var besynnerligt och nyckfullt; själsförmögenheterna, i vissa hänseenden utmärkta, saknade dock helt och hållet den lugna och ledande eftertanken. Själfva hennes kärlek till Gustaf Adolf var nära nog ett afguderi och föranledde stundom ganska besynnerliga uppträden. I hans frånvaro öfverfölls hon af en oemotståndlig längtan, som stundom öfvergick till en verklig sjukdom. Hon skref bref på bref med de sorgligaste målningar öfver sin saknad, sin smärta, med de enträgnaste böner att få resa efter, eller att han själf till henne måtte återkomma. Äfven Axel Oxenstierna fick flera dylika skrifvelser med begäran, att han hos konungen skulle utverka bifall till drottningens böner och att han i allmänhet skulle öfvertala konungen att hålla sig stilla i Stockholm; hon lofvade Oxenstierna däremot sin gränslösa tacksamhet. För att lugna henne stannade modern en längre tid i Sverige; men det var förgäfves. Det var förgäfves, som denna eljest så myndiga furstinna, som Gustaf Adolf själf bad Maria Eleonora gifva sig tålamod åtminstone på några veckor, efter hvilkas förlopp han själf hoppades komma tillbaka. Det var förgäfves, att han till och med lät henne förstå, att hennes ankomst skulle blifva konungen ganska oläglig. Ingenting hjälpte. Hon förklarade, att hon skulle dö, därest hon ej finge resa till sin herre. Kostsamma utrustningar måste göras, och än mötte hon konungen på halfva vägen, än kom hon oförmodadt öfver till honom i lägret, och befälhafvarne på slotten i Livland råkade i icke ringa förlägenhet för matvaror och husgeråd, då drottningen med sitt sällskap kom dem sålunda oförvarandes uppå.not Maria Eleonora var i allmänhet häftig och obetänksam vid fattandet af sina beslut, ombytlig vid utförandet, dessutom oordentlig i sin hushållning och därför ofta försänkt i skulder, stundom utan konungens vetskap. (Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna. Würtzburg den 7 november 1632.) Dessa förorsakades till en del af hennes slösande frikostighet samt ännu mera hennes utmärkta tycke för musik, målning och särdeles för byggnadskonst, äfven för dyrbara kläder och prydnader. Då de allvarsamma och ännu föga bildade svenskarne icke visste värdera sådana saker, var hon nog oförsiktig att, särdeles vid tillfällen af elakt lynne, framstöta föraktliga ord mot både landet och invånarne, hvilket naturligtvis i betydlig mån ökade deras köld och obehaget af hennes ställning.

Gustaf Adolf såg dessa hennes fel men äfven hennes rena hjärta samt andra goda egenskaper och teg. En innerligare tillgifvenhet kunde dock aldrig alstras inom hans bröst, och Maria Eleonora blef för honom alltid mer eller mindre ett barn, föremålet för den öfverlägsna kärlek, som känner sig gifva men icke erhålla. Han jollrade med henne vid lediga stunder, begåfvade henne med granna kläder och dyrbarheter, på hvilka saker han visste henne sätta särdeles stort värde. Det var också hennes högsta glädje att framträda för honom lika prydd af rikedomens och konstens som af skönhetens behag och därigenom locka från hans blickar och mun yttringarna af bifall och beundran.

Mången anade dock, att Gustaf Adolf skulle känna behofvet af en djupare kärlek, att bilden af den förträffliga Ebba Brahe mången gång skulle uppstå för hans saknande själ. Om så var, visste han förträffligt att dölja sina känslor. Världen såg och trodde ej annat, än att konung och drottning kände sig lika lyckliga.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 28 januari 2006.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt