Änkedrottningen, rådet och ständerna hade flera gånger uppmanat
Gustaf Adolf att gifva riket en drottning, emedan dess framtida lugn
berodde på en stadgad tronföljd. Redan Karl den nionde hade för den
då blott sextonårige prinsen friat till Elisabet af England, en skön,
ädel och hjältemodig prinsessa, i allo värdig maka åt Gustaf Adolf;
men hon hade just i samma dagar blifvit förlofvad med pfalzgrefven Fredrik,
den sedermera så olycklige konung Fredrik af Böhmen. Flera år efteråt
gjordes giftermålsförslag från Würtemberg; men ännu sörjande och
saknande sin Ebba Brahe, lät konungen förstå, att han hvarken ville
höra talas om den würtembergska eller någon annan tysk furstinna.
Kurfursten Johan Sigismund af Brandenburg hade med sin gemål, Anna
af Preussen, flera barn, bland hvilka Maria Eleonora utmärkte sig genom
ovanlig skönhet. Håret var mörkt, panna, näsa och ögonbryn höghvälfda,
ögonen stora och mörkblå, växten smärt, lynnet lifligt och nedlåtande.
Ryktet om hennes behag utbreddes kring Europa och väckte öfverallt uppmärksamhet
hos de unga furstarne; äfven i Sverige.
Redan 1615 bragtes å bane ett giftermålsförslag mellan Gustaf Adolf
och den då sextonåriga furstinnan. Brandenburgska hofvet, som i afseende
på Ostpreussen låg i delo med konungen af Polen, sökte vinna styrka
genom en förbindelse med Sverige och gaf sina afsikter tämligen tydligt
till känna. Svenska sändebudet Birkholt fick från alla håll höra långa
loftal öfver den unga furstinnans skönhet, dygder och förstånd. Lycklig,
sade man, det land, hvars moder hon en gång blir. Han underlät
icke att föra fram de betydelsefulla orden; men Gustaf Adolf ville icke
lyssna därtill, och då Birkholt den ena gången efter den andra utbredde
sig öfver samma ämne, fick han slutligen till svar en allvarsam befallning
att sysselsätta sig med stats- och icke med giftermålsärenden.
Sedan kurfursten själf fått de preussiska angelägenheterna afslutade,
upphörde äfven hans förut visade benägenhet och saken tycktes helt och
hållet stanna utaf. Ryktet om detta förslag och om Gustaf Adolfs personliga
egenskaper förfelade likväl icke sin verkan på den unga furstinnans
hjärta, och kurfursten plägade ofta roa sig att med skålar för konungen
i Sverige och för hans blifvande drottning framlocka en glödande rodnad
på dotterns kinder. (Ridderst. N:r 72—81. Hieron.
Birkholt till Axel Oxenstierna, Stockholm den 10 november 1615. - Hieron.
Birkholts relation om tåget till Berlin.)
Våren
1618 firades Ebba Brahes bröllop med Jakob de la Gardie, och vid samma
tid beslöt Gustaf Adolf att i egen person se den så mycket omtalade
Maria Eleonora. Resan företogs i största hemlighet; endast Axel Oxenstierna
och några få förtrogna hade del däraf. I augusti seglade konungen från
Kalmar, for öfver till Tyskland och var efter fjorton dagar tillbaka
igen. Allmänheten visste ej annat, än att han under tiden seglat omkring
på Östersjön för att försöka några nya örlogsfartyg. Emellertid påstås
det, att han varit i Berlin och, ehuru okänd, skaffat sig tillfälle
att se Maria Eleonora. Hvad han såg och hörde var tillräckligt att bestämma
valet, och någon tid efter hemkomsten började han själf att i brefven
till Birkholt sysselsätta sig med giftermålsärenden.
Vid kurfurstliga hofvet uppstodo emellertid åtskilliga svårigheter.
Kurfursten själf och med honom hans närmaste rådgifvare hade öfvergått
till reformerta bekännelsen; hans gemål och undersåtar höllo sig däremot
ifrigt vid den lutherska. Kurfursten och hans anhängare voro icke synnerligen
böjda för Maria Eleonoras förlofning med en luthersk konung, kurfurstinnan
Anna åter motsatsen. Hon var en tilltagsen fru och hade därför tvärt
emot sin gemåls vilja uppfostrat döttrarna i sin egen bekännelse. Då
nu kurfursten själf af sjuklighet föga förmådde befatta sig med ärendena,
dref kurfurstinnan slutligen sin vilja igenom, och redan 1619 väntades
den konungsliga bruden till Sverige. (Brah. Fol.
180. Flera om våren och sommaren 1619 mellan hofven i Stockholm och
Berlin växlade bref om Gustaf Adolfs då ämnade ditresa.)
Men nu inträffade nya hinder. Johan Sigismund dog och efterträddes
af Georg Vilhelm. Denne, reformert liksom fadern, hyste en hemlig vedervilja
mot det lutherska svågerlaget och blef till sådana tänkesätt än mera
uppeggad af flera utrikes hof. Katolska furstarne och särdeles konung
Sigismund i Polen fruktade nämligen den makt, som kunde uppstå genom
en närmare förening mellan Sverige och Brandenburg. Han afstyrkte därför
i allmänhet hela giftermålet och anhöll slutligen om Maria Eleonoras
hand för sin egen son, prins Uladislaus. Kurfursten, som för tillfället
behöfde Polens bekräftelse på sin arfsrätt till Preussen, ville gärna
göra Sigismund till viljes, men så stort var änkefurstinnans anseende,
att han icke vågade uppenbart sätta sig däremot. Jag anser mig icke,
skref han till Polen, hafva rättighet öfver min systers hand, tvärt
emot hennes egen och hennes mors vilja.
Då emellertid saken tycktes draga på tiden, beslöt Gustaf Adolf att
i egen person infinna sig och utverka ett slutligt afgörande. Resan
skedde utan prakt och nästan i hemlighet, ty endast de närmaste rådgifvarne
vid båda hofven kände densamma, och sällskapet bestod blott af pfalzgrefven
Johan Kasimir och några få personer. En lördagsafton våren 1620 red
Gustaf Adolf in i Berlin, där han från tvenne värdshus efter hvarandra
blef utvisad, ty folket trodde, att han hörde till några engelska legotrupper,
hvilka just då med buller och själfsvåld tågade genom staden. Ändtligen
lyckades han få rum och lät sedan i hemlighet underrätta änkefurstinnan
om sin ankomst, erhållande tillbaka kallelse att dagen därpå infinna
sig i slottskyrkan. Redan klockan 9 om morgonen var han på utsatt ställe
och fann för sig hela det lilla hofvet församladt. Hans enkla men rika
dräkt, det sköna och ädla ansiktet, den höga och majestätiska hållningen
väckte strax folkets uppmärksamhet, och öfverallt sågos nyfikna blickar
och hördes täta hviskningar, hvem den hemlighetsfulle främlingen
kunde vara. Nyfikenheten ökades än mera, då furstinnan Anna efter
gudstjänstens slut inbjöd honom till sina inre rum, och det med uteslutande
af alla de öfriga. Nu sågo Gustaf Adolf och Maria Eleonora hvarandra
för första gången, och dessa blickar voro nog att för alltid afgöra
deras öde. Den tjuguettåriga Maria Eleonora, i omsorgsfull prydnad och
ungdomens fulla behag, öfverträffade alla de bilder, Gustaf Adolf förut
skapat sig på grund af ofullkomliga teckningar och några flyktiga ögonkast;
och Maria Eleonora såg förverkligad framför sig den hjälte, hvars bild,
prydd af manlig skönhet, furstlig dygd och ärans lagrar, redan länge
sväfvat för hennes inbillning, härskat i hennes hjärta. Förlofningen
afslöts med hjärta och hand och under moderns varma välsignelser.
Från Berlin företog Gustaf Adolf en resa åt trakterna kring Rhenfloden
för att besöka där boende släktingar och trosförvanter. Under denna
färd utgaf han sig för en svensk kapten vid namn Gars. (Ordet
är sammansatt af begynnelsebokstäfverna i Gustafs latinska titel
Gustavus Adolphus Rex Sueciæ.)
Han inträffade i Heidelberg alldeles okänd för alla, utom för några
af de äldsta ledamöterna af pfalzgrefliga huset. Dessa höllo saken så
tyst och bemötte Gustaf Adolf med så skenbar likgiltighet, att enhvar
höll honom för en simpel adelsman i Johan Kasimirs sällskap. Första
dagen på aftonen gick hofvet ut att spatsera, de furstliga personerna
förut, deras sällskap efteråt på vederbörligt afstånd. Gustaf Adolf,
i början åtföljande de senare, gick småningom längre fram för att höra
de förras samtal. Unga furstinnan Katarina såg och misstyckte den förmente
adelsmannens djärfhet och sade till sin syster på franska: De där
svenskarne måtte vara ett rätt näsvist och odrägligt folk, detta
så högt, att Gustaf Adolf hörde hvarje ord, dock utan att låta märka
det. Andra dagen skulle han jämte några andra af de svenska herrarne
rida ned till Elsass för att bese ett därstädes församladt läger, och
Rusdorf, en pfalzisk hofherre, blef utsedd att vara deras ledsagare.
Denne fann så mycket behag i Gustaf Adolfs umgänge, att han inlät sig
med honom i ett vidlyftigt samtal, för det mesta angående då timade
allmänna tilldragelser så i Sverige som Tyskland. De växlande utsikterna
af Rhenflodens stränder gåfvo också ämnen till mången anmärkning. Då
konungen såg de stora slott och länderier, biskoparne ägde inom pfalziska
området, sade han: Sådant skulle min nådige konung i Sverige icke
fördraga, ty där hafva vi redan bragt dessa offerkonungar till naturlig
ordning. Härjämte visade han mycken ovilja för katolikerna samt
berättade, huru en gammal munk i Erfurt hade mot en ringa penning
och blott för tillfredsställande af Gustaf Adolfs nyfikenhet för honom
uppläst hela katolska mässan.
Rusdorf ville begagna tillfället och genom denne, som det tycktes,
så förståndige och noga underrättade svensken inleda ett giftermålsförslag
mellan Gustaf Adolf och den ofvannämnda furstinnan Katarina. Han började
därför tala vidt och bredt om konungen i Sverige och hans goda egenskaper.
Den andre svarade i allmänna ordalag. Han lär tala tyska och franska
alldeles fullkomligt, sade Rusdorf. Han talar det ungefär såsom
jag, svarade den andre. Men, återtog Rusdorf, det är underligt,
att svenskarne tillåta sin konung så länge förblifva ogift, då likväl
rikets lugn beror på tronföljden. — Svenskarnes konung, afbröt
Gustaf Adolf, ämnar förmäla sig efter egen, icke efter ständernas
vilja. Nu gick Rusdorf rakt på saken och började utveckla fördelarna
af sitt förslag, så väl i personligt som statshänseende. Gustaf Adolf
svarade undvikande, hvarigenom samtalet slutligen vände sig åter igen
till allmänna angelägenheter. Vid resans slut begärde Rusdorf få veta
sin följeslagares namn; det vore lyckligt för mig, sade han,
att i Sverige äga en sådan vän, i händelse min konung vid något tillfälle
skulle sända mig till detta land. — Mitt namn, sade den andre,
är Gars, kapten öfver konungens lifgarde, och jag lofvar eder icke
allenast min vänskap utan ock min konungs synnerliga ynnest, därest
edra vägar någonsin skulle ligga till mitt fädernesland. Rusdorf
blef sedan verkligen antagen i Sveriges tjänst.
Efter återkomsten till Heidelberg blef det bekant, hvem Gustaf Adolf
var, äfven för furstinnan Katarina. Hon erhöll dessutom kännedom om
det förslag, som just i afseende å hennes person var å bane, och det
säges, att hon efter denna underrättelse ändrade både uppförande och
tänkesätt mot den förut så odräglige svensken (D'Albed.
Russdorff till De Gruen. Heidelberg den 2 maj 1620.); men denne
skyndade från Rhenflodens leende stränder och tärnor tillbaka till fäderneslandet
för att därstädes ombestyra alla tillredelser för emottagandet af sin
trolofvade brud.
Till denna senares öfverförande utrustades åtta af kronans största
skepp under riksamiralen Karl Gyllenhielm. Själfva den talrika och praktfulla
beskickningen anfördes af rikskansleren Axel Oxenstierna. Åtskilliga
nya ledsamheter hade yppat sig, särdeles genom kurfurstens obenägenhet.
Gustaf Adolf befallde därför Oxenstierna att icke göra några svårigheter
vid villkoren för äktenskapskontraktets underskrifvande utan framför
allt drifva på brudens snara afresa. Oxenstierna fullgjorde uppdraget
med synnerlig framgång. Änkefurstinnan till och med förklarade, att
hon icke fordrade äktenskapskontraktets underskrifvande i förväg. I
förlitande på Gustaf Adolfs egen rättskänsla och ädelmod ville hon uppskjuta
denna angelägenhet, tills hon personligen träffade honom i Sverige.
Unge kurfursten var själf vid Oxenstiernas ankomst afrest till Preussen.
Af fruktan att han ännu torde lägga några svårigheter i vägen, beslöt
Anna att före hans återkomst föra sin dotter till Sverige, ehuru hennes
egen man, gamle kurfursten, ännu stod obegrafven. Det berättas till
och med, att hon genom en hemlig, för henne ensamt tillgänglig dörr
gått ned i ett hvalf, där de kurfurstliga klenoderna förvarades, och
därifrån borttagit så många dyrbarheter, som hon tyckte ungefär
kunde belöpa sig på Maria Eleonoras arfslott. Tvenne bref ankommo, det
ena från kurfursten, det andra från konungen i Polen. Anna, som däri
befarade några hinderliga föreskrifter lämnade dem ouppbrutna och anträdde
resan med en skyndsamhet, som nästan liknade en flykt. Genom Mecklenburg
kommo de till Wismar, hvarest Maria Eleonora jämte mor, moster, yngre
syster och talrikt sällskap steg ombord på svenska flottan för att segla
öfver till Kalmar.
Full af längtan och otålighet hade emellertid Gustaf Adolf begifvit
sig till denna stad för att ställa allt i ordning till brudens emottagande.
Detta var ej lätt. Först och främst hade pesten utbrutit, och det just
i samma stad. Gustaf Adolf lät undanrödja allt, som var smittadt; människorna
blefvo bortförda, husen nedbrända. Vidare yppade sig en fullkomlig brist
på alla förnödenheter i den af fienden för få år sedan alldeles förhärjade
orten. Lakan och duktyg måste hämtas från Stockholm, kryddor och sockerverk
från Tyskland, och alla äfven dylika angelägenheter fick konungen själf
besörja, ty få bland de andra visste, huru sådant i främmande land brukades,
och han ville för ingen del, att den unga bruden vid första steget inom
Sverige skulle sakna söderns rikedom och behag.
Den 7 oktober syntes ändtligen svenska flottan styra in i Kalmar sund.
Riksråden Abraham Brahe, Gabriel Bengtsson Oxenstierna och Nils Stiernsköld
mottogo fruntimren på skeppen, konungen själf vid stranden, hvarpå flera
dagar tillbragtes på slottet under dans och nöjen. Därifrån anträddes
tåget uppåt landet men i sakta mak. Gustaf Adolf däremot hade själf
några dagar förut och med största skyndsamhet ilat till Stockholm, ty
äfven där behöfdes hans personliga närvaro för att få allt i ordning.
I Västerås mötte han åter sin brud men måste å nyo skynda förut till
Stockholm, där han slutligen mottog henne vid det högtidliga intåget
den 25 november. Bilägret firades samma dag och kröningen den 28, båda
med utmärkt prakt och yppighet. Adeln och fruntimmer till flera hundratal,
biskopar, furstar och främmande sändebud voro inbjudna. Alla hade jämte
sina tjänare fri boning och förtäring på slottet. En enda handelsman
framlämnade en räkning på 177 åmar renskt, 70 pipor franskt och 15 pipor
spanskt vin samt 144 läster tyskt öl, som allt blifvit förtärdt under
det kungliga bröllopet.
Gustaf Adolfs och Maria Eleonoras sammanlefnad tycktes vid första
anblicken bära alla de yttre tecknen af inre lycka. Maria Eleonora älskade
sin man ända till dyrkan, och Gustaf Adolf visade sin gemål ömhet och
oaflåtlig uppmärksamhet. Man märkte dock, att han icke ogärna afböjde
hennes anbud att personligen följa honom under krigstågen och att han
aldrig lämnade henne något förtroende i angelägnare statssaker. Hennes
sinnelag och själskrafter voro icke vuxna därtill ej heller ägnade att
ingifva en på högaktning och förtroende grundad kärlek. Lynnet var besynnerligt
och nyckfullt; själsförmögenheterna, i vissa hänseenden utmärkta, saknade
dock helt och hållet den lugna och ledande eftertanken. Själfva hennes
kärlek till Gustaf Adolf var nära nog ett afguderi och föranledde stundom
ganska besynnerliga uppträden. I hans frånvaro öfverfölls hon af en
oemotståndlig längtan, som stundom öfvergick till en verklig sjukdom.
Hon skref bref på bref med de sorgligaste målningar öfver sin saknad,
sin smärta, med de enträgnaste böner att få resa efter, eller att han
själf till henne måtte återkomma. Äfven Axel Oxenstierna
fick flera dylika skrifvelser med begäran, att han hos konungen skulle
utverka bifall till drottningens böner och att han i allmänhet skulle
öfvertala konungen att hålla sig stilla i Stockholm; hon lofvade
Oxenstierna däremot sin gränslösa tacksamhet. För att lugna henne stannade
modern en längre tid i Sverige; men det var förgäfves. Det var förgäfves,
som denna eljest så myndiga furstinna, som Gustaf Adolf själf bad Maria
Eleonora gifva sig tålamod åtminstone på några veckor, efter hvilkas
förlopp han själf hoppades komma tillbaka. Det var förgäfves, att han
till och med lät henne förstå, att hennes ankomst skulle blifva konungen
ganska oläglig. Ingenting hjälpte. Hon förklarade, att hon skulle
dö, därest hon ej finge resa till sin herre. Kostsamma utrustningar
måste göras, och än mötte hon konungen på halfva vägen, än kom hon oförmodadt
öfver till honom i lägret, och befälhafvarne på slotten i Livland råkade
i icke ringa förlägenhet för matvaror och husgeråd, då drottningen med
sitt sällskap kom dem sålunda oförvarandes uppå.not
Maria Eleonora var i allmänhet häftig och obetänksam vid fattandet af
sina beslut, ombytlig vid utförandet, dessutom oordentlig i sin hushållning
och därför ofta försänkt i skulder, stundom utan konungens vetskap.
(Falkenb. Axel Oxenstierna till Gabriel Oxenstierna.
Würtzburg den 7 november 1632.) Dessa förorsakades till
en del af hennes slösande frikostighet samt ännu mera hennes utmärkta
tycke för musik, målning och särdeles för byggnadskonst, äfven för dyrbara
kläder och prydnader. Då de allvarsamma och ännu föga bildade svenskarne
icke visste värdera sådana saker, var hon nog oförsiktig att, särdeles
vid tillfällen af elakt lynne, framstöta föraktliga ord mot både landet
och invånarne, hvilket naturligtvis i betydlig mån ökade deras köld
och obehaget af hennes ställning.
Gustaf Adolf såg dessa hennes fel men äfven hennes rena hjärta samt
andra goda egenskaper och teg. En innerligare tillgifvenhet kunde dock
aldrig alstras inom hans bröst, och Maria Eleonora blef för honom alltid
mer eller mindre ett barn, föremålet för den öfverlägsna kärlek, som
känner sig gifva men icke erhålla. Han jollrade med henne vid lediga
stunder, begåfvade henne med granna kläder och dyrbarheter, på hvilka
saker han visste henne sätta särdeles stort värde. Det var också hennes
högsta glädje att framträda för honom lika prydd af rikedomens och konstens
som af skönhetens behag och därigenom locka från hans blickar och mun
yttringarna af bifall och beundran.
Mången anade dock, att Gustaf Adolf skulle känna behofvet af en djupare
kärlek, att bilden af den förträffliga Ebba Brahe mången gång skulle
uppstå för hans saknande själ. Om så var, visste han förträffligt att
dölja sina känslor. Världen såg och trodde ej annat, än att konung och
drottning kände sig lika lyckliga.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll