Wallquist om ställningen efter 1786 års riksdag

Konungens krigsplaner smickrades af personer, som vid sjelfva utbrottet tvekade och drogo sig tillbaka. Armfelt, hvars lättsinne ej uteslöt den mest uppoffrande tillgifvenhet, må, i fall han ens hörde till krigspartiet, undantagas. En skildring af ställningar och förhållanden ifrån 1786 till 1788, sådan som Wallquist den gifvit, må visa, huru dessa framstälde sig för en väl underrättad konungens man.

»Före baron Liljencrantz' politiska upphöjelse (till riksråd) var successionen efter honom (i finanserna) blifven en partisak emellan favoriterna. Man säger, att öfverstekammarjunkaren baron Armfelt och statssekreteraren Schröderheim mycket arbetade för kommersrådet baron Josias Cederhjelm; och deremot öfverste Toll samt hofstallmästaren baron Munck för förste stallmästaren hos hertigen af Södermanland baron Erik Ruuth, hvilken ock vann platsen. Man tror, att de förre önskade behålla konungen i sina nöjen och skaffa en sådan financier, som för dem och staten kunde förskaffa lämpliga tillgångar genom taxor, monopolier 63 och regala inrättningar i näringsvägen. Nationen skulle sålunda komma att verkligen utgöra en beskattning, hvartill hon aldrig lemnade sitt bifall, om det äskades genom en fråga. De senare åter hade andra förslag, som följdes och sålunda blefvo uppenbara. Konungens nya behof att inlägga krigsära ansågs antingen af dem oemotståndligt, eller åtminstone nytjade de det såsom medel för sina egna segrar. — Efter deras tanke skulle man på grund af gamla allianstraktater och med anledning af det missförstånd, som uppstigit emellan Ryssland och Porten, med den senare ingå förbund emot det förra och med betingande af turkiska penningar göra Ryssland krig. På återvinnandet af våra mot öster förlorade provinser räknades med all säkerhet. Inkomsterna af dem skulle sedan gifva en ökad beständig tillgång, och Turken skulle betala så hederligt, att kriget snarare skulle gifva än kosta oss penningar. På inrikes ställningen skulle alltsammans verka i så måtto, som konungen ej vidare skulle behöfva ständernas sammankallande för beskattningen; en krönt hjelte, skulle han intaga först soldaten och sedan genom honom hela den götiskt sinnade nationen, hvarefter några magnaters missnöjen alldeles skulle falla eller åtminstone blifva obetydliga. Att så raisonnerades af planens skötesmän är sant; äfvensom att dåvarande svenske ministern vid turkiska hofvet, Heydenstam, var i täta konferenser och högsta förtroende på stället, när kriget utbrast emellan Porten och Ryssland.»

»Konungen, ansåg emellertid, att man borde samla vidare styrka för planens exekution och i densamma indraga de makter, hvilka med honom kunde hafva ett gemensamt intresse, att Ryssland försvagades. Man påstår, att den resa konungen gjorde 1787 till Köpenhamn om hösten, hade för ändamål att emellan svenska, danska och preussiska hofven tillställa en slägtallians till att stå på under det tilltänkta kriget. Från Köpenhamn skall konungen vidare hafva ämnat sig till Berlin. Det är åtminstone visst, att hans svit var detta så kungjordt. Men de mindre precisa svar på de propositioner han gjort, som utföllo vid köpenhamnska hofvet genom premierministern grefve Bernstorff, lära afbrutit den tilltänkta längre reseturen, och konungen kom hem direkte från Danmark, såsom från en resa till slägtingar, hvilka å ömse sidor visat hvarandra mycken höflighet.»

»Vid utresan till Köpenhamn var konungen i Karlskrona och besåg flottan. Derunder han, liksom af förhastande, talade med öfveramiralen grefve Ehrensvärd om möjligheten af ett krig, men utan att derom explicera sig. Baron Armfelt, som var i konungens svit, härom tillspord af Ehrensvärd, hade blott svarat: Man bör tacka mig, som håller herren vid nöjen. Det kostar ej så mycket; så snart han slites ur dem, så få vi krig, och det kostar mera. — Jag var på stället, fick af grefve Ehrensvärd förtroende häraf och fann honom förundrad och bestört.»

»Efter återkomsten från Danmark upphörde icke krigsspekulationerna, utan påstås det, att negotiationer i den vägen drefvos vid preussiska och engelska hofven samt vid det spanska, genom hvilket de turkiska subsidierna skulle hit ingå. Äfvenså gjordes genom vår minister i Polen Lars v. Engeström några väckelser till lyftandet af det den nationen pålagda ryska oket. Huru mycket hvardera af dessa hofven antingen förbundit sig eller gifvit apparenser att verka i konungens vue, känner jag ej. Men det blef uppenbart, att de ingenting verkligt gjorde.»

»Emellertid upphöjdes Tollen till k. m:s förste generaladjutant och kommendör af Svärdsorden, utan att förut vara riddare. I militära ärenden var han allena rådande, och i alla andra influerade han. Det är naturligt, att den nye finansministern, med samma tillgångar som förr, ej kunde göra stora saker. Men oklok för sin detalj, hugad att behaga, och i Tollens förbindelser, lofvade han likväl penningar till alla behof och ansågs derför af konungen för mycket bättre än den förre. Han drefs för ändamål, som han icke kände, åtminstone icke kunde pröfva, och lofvade medel, dem han icke egde och hade ingen säkerhet att få.»

»Emellertid tog man mått och steg till kriget och redan i Februari månad 1788 ankommo order till Karlskrona, med flera anstalter, till flottans utredning. I landet var annars allt stilla och tyst, och icke ens några rykten löpte om utvärtes orolighet.»

»Den 22 Maj 1788 kungjordes i Stockholm genom ett utflygande rykte, att vi hade krig med Ryssland, att vår gräns var gjord osäker, och att ryska trupper voro dragna derintill m. m. Detta väckte allmän häpenhet och bestörtning, men den fermeté, hvarmed man syntes beställa sitt försvar, soulagerade snart folket. Likväl funnos de, som misstrodde ryktet om Rysslands aggression. Man fann osannolikt, att kejsarinnan, under brinnande krig med Turken, och sedan hennes bästa trupper voro dragna åt den gränsen, skulle bryta freden med oss; ehuru obetydliga hon annars torde anse oss. Det är ock sant, att när man i Stockholm hörde allmänna berättelser om denna fiendtlighet, gåfvo privata bref från Finland ingen den minsta idé om några krigiska tecken derstädes. De fleste af vidsträcktare förstånd ville derför tro, att kriget verkligen gjordes från vår sida, och en del, utan att just tycka mycket derom, ansåg likväl, att om Ryssland någonsin må attackeras af Sverige, var tiden nu dertill rätt vald, särdeles om andra makter den äfven nytjade.»

»Den inom landet formerade oppositionen var emellertid icke sysslolös. Den bullrade uppenbarligen emot krigs öppnande utan ständernas sammankallande. Man talade högt om bristfälliga och dåliga anstalter till dess utförande; man skrämde med utskrifningar af krigsgärder och spådde en olycklig utgång af alltsammans. Dessa populära predikningar verkade snart missnöje och således i sin mån de olyckor, som sedan inträffade. Det är dock sant, att i Stockholm, der jag var, när krigsryktet utgick, och genom hela landet, under min hemresa, märkte jag hos menigheten icke annat än det manliga courage, nationen andas för manliga företag, och hvilken den alltid lemnat sina konungar såsom medel i händerna till sådana företags utförande.»

»Jag lemnar derhän, om det eger grund, hvad man sagt, att inom armeen, förr än den sattes under marsch, grund var lagd till den resning, som i Finland cheferna gjorde mot konungen. 64 — Härmed må vara huru som helst, men derom är jag öfvertygad, att detta krig aldrig utbrustit, om ständerna 1786 icke gjort konungen ledsen vid sig och dermed utmanat hans omtanke och förmåga att vara konung dem förutan och således söka utvägar för sitt penningeverk och nya medel för sin myndighet.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 16 maj 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt