Konungen hade år 1772, då han efter revolutionen och den nya regeringsformens antagande åtskilde ständerna, muntligen till dem yttrat, att han hoppades återse dem om sex år. Tiden var inne och syntes så mycket mer gynnande, som allt ifrån den 4 Juli 1778 förböner skedde i kyrkorna, i anledning af drottningens med lifsfrukt välsignade tillstånd. Grefve Ulrik Scheffer, rådfrågad, tillstyrkte riksdag.
»Jag har alltid varit af den tanken — skrifver han till konungen den 5 Sept. 1778 — att närvarande moment är det enda, då ständernas sammankallande kan ske utan fara. E. m:t, vägande skälen för och emot, synes ock finna vågskålen luta till förmån för ett jakande svar. Aldrig ha allmänna sakerna i Europa varit i en för oss fördelaktigare ställning, och med undantag af Danmark, som ensamt ej mycket betyder, tyckas alla så sysselsatta med sina egna angelägenheter, att de ej ha tid att tänka på Sveriges. — Jag vill ej undersöka, om det slags löfte, som e. m:t gaf vid slutet af förra riksdagen, var formelt eller vilkorligt. Jag vet blott, att detta löfte lugnade allmänheten och lugnade e. m:ts grannar. Det är lyckligt, att omständigheterna nu sammanstämma för detta löftes uppfyllande . . . Vid en omständighet kan jag ej undgå att lägga stor vigt, nämligen den konversation, som jag förlidet år hade med grefve Panin. Ryssland vill ha bevis derpå, att e. m:ts regeringsform grundar sig på ständernas medverkan. Det frågar litet efter graden af denna medverkan, men principen, en gång offentligen erkänd, skall förbinda Ryssland att lemna denna regeringsform för alltid ofredad. — Härtill kommer lyckan af drottningens välsignade tillstånd. Hvad det inre angår, så förtjenar det ostridigt den allvarligaste uppmärksamhet. Det finnes utan tvifvel ett visst missnöje, hvars orsaker äro e. m:t troligen kända. Men jag tror det ej vara af den beskaffenhet, att det skall störa riksdagen. — Det är först och främst angeläget, att provinserna få tillräcklig tillgång på bränvin, hvarpå för närvarande är nästan allmän brist. Folket har på god tro utlevererat sin bränvinsredskap, det trodde sig få bränvinet för billigt pris, det är uppbragt att se sig bedraget i denna förhoppning, och det sätter i tillgången på bränvin sin lycka. För det andra är högst nödvändigt, att Liljencrantz gör liqvid med banken för de summor, som statsverket är den skyldig. Banken beror endast af ständerna. Detta är kungliga myndighetens enda svaga sida; och ingen ting kan hindra ständerna att angripa en operation, i hvilken de finna formelt stipulerade förbindelser ouppfylda. Realisationen skall blifva ett bland de vackra monumenten af e. m:ts regering. Men den har mäktiga fiender. För det tredje synes mig, såsom några artiklar i Gustaf Adolfs både riksdagsordning och riddarhusordning ej rätt voro passande för våra tider. Väl vore, om e. m:t ville göra några förändringar och på förhand bestämma sina idéer i detta afseende. Jag tror ej, att e. m:t vill låta prinsarne vara till städes 85 eller begära deras tanke vid ständernas öfverläggningar. Strands 86 memoire visar, att detta bruk blifvit aflagdt. Det skall kanhända möta mycken svårighet att nu införa de tre klasserna på riddarhuset. I fall detta skulle utdraga riksdagen, blir frågan, om e. m:t skulle vilja lemna saken i det skick den är eller återkomma till den af Gustaf Adolf införda ordningen. Slutligen blir nödigt att taga sitt parti angående talmansvalen i de tre stånden 87, ty hvad landtmarskalkens tillsättande angår, så är det icke underkastadt tvifvel. I allmänhet bönfaller jag, att e. m:t på förhand ville fastställa det mekaniska af riksdagens gång. —- Hvad angår de ord i riksdagskallelsen, som i minnet återkalla e. m:ts gifna löfte, så finner jag dem väl placerade.» 88
Vid samma tid som riksdagskallelsen utfärdades, har konungen på Drottningholm börjat en dagbok, som innehåller åtskilligt om beredelserna till riksdagen, men afbrytes före ständernas sammanträdande. Ur denna, än på franska, än på svenska författade dagbok meddela vi här några utdrag, betecknande för de grundsatser, konungen den tiden både erkände och hyste för rikets första stånd, eller rättare de första uti detta stånd, från hvilket sedermera omständigheter, mer än böjelse, söndrade honom:
»Kallelsebref ha blifvit utfärdade till ständerna att sammanträda. Riksdagsordningen af den 6 Juni 1626 89 är nu föreskrifven regel för adeln, sedan 39 § af 1772 års regeringsform upphäft alla ifrån 1680 ditintills gällande grundlagar och återstält dem, som förut voro antagna. Den fastställer trenne klasser och upphäfver således den demokrati, som regerade inom riddarhuset, och som gjorde, att rikets första stånd liknade en illa upptuktad hop, utan kännedom af sin rätt och sitt intresse, utan förmåga att försvara dem eller att upprätthålla sin värdighet och sitt företräde emot de tre stånden, hvilkas afundsjuka alltid förenat dem till inkräktning på adelns rättigheter. Inrättningen af klasserna erbjuder fördelen af en viss gradation, som, då den skiljer de titulerade och lysande familjerna från den unga adeln, förhindrar den oordning, som blandningen af olika börd med sig förer. Ty i ett väl regleradt samhälle måste man sätta en bom för de smås ärelystnad. Likgiltigheten för börd eller för de utmärkelser, våra förfäder infört till att skilja de förnämsta från folket, är blott vacker såsom spekulation, i praktiken nästan alltid omöjlig. Denna jämlikhet kan blott existera i en demokrati eller under en despotism, der det blott finnes en herre och slafvar. Också ha våre störste konungar blott velat bibehålla en laglig och tillräcklig makt; de ha ej sökt det oinskränkta väldet. Derför ha de uppehållit adeln. Sådant var Gustaf Adolfs och Karl X:s tänkesätt. De konungar, som hafva eftersträfvat en makt utan skrankor, hafva alltid arbetat att skada adeln, såsom Karl IX och Karl XI. Den siste lyckades. Hvad har derpå följt? Konungamaktens fall, demokratiens öfvervigt — och rikets fullkomliga förstöring, om ej Försynen genom en utomordentlig händelse hade frälsat det.»
»Underståthållaren (baron Axelson) kommer från Stockholm och berättar, att publikationen om riksdagen blifvit med mycken glädje emottagen. Somlige säga: han höll ändå ord; andre: det hade vi ej väntat. Underståthållaren talte om, att Rosén 90 bör uteslutas från (Stockholms) konsistorii riksdagsmän genom Nensén 91 eller Båld 92. Ibland borgerskapet troddes Ekerman 93 bäst. —- Ingen af borgmästarne anses tjenlig. — Gamle öfverståthållaren Rudbeck talar nu mycket moderat och om idel enighet.»
»Franske ambassadören 94 har berättat för mig en konversation med danska ministern baron Gyldencrone i ett ämne, hvaröfver Bernstorff ålagt den sistnämde att sondera min ministèr, nämligen om jag skulle vara böjd att förena mig med Danmark i några kraftiga mått och steg till skydd för vår handel emot engelska kapare och i detta ändamål låta några skepp gemensamt kryssa i kanalen. 95 Jag svarade grefve d'Usson, att jag var honom förbunden för förtroendet, att de kraftiga klagomål, jag låtit framställa hos engelska ministèren, borde komma mig att hoppas ett gynnande svar och tillräcklig ersättning, att danska hofvets proposition kunde vara fördelaktig, om man någonsin kunde lita på detta hof, men att jag emellertid ville tänka derpå och tala derom med grefve Ulrik Scheffer.»
»Måndagen den 14 Sept. Schröderheim 96 kommer från staden och säger mig, att Pechlin rest på landet, utan att tro på ryktet om riksdag. Sebaldts utnämning (till justitieborgmästare) hade fullkomligt nedslagit modet hos resten af faktionen 97, som på honom satt sitt hopp; men att nu allt skulle gå lugnt.»
»Tisdag den 15. Riksrådet Sparre kommer från staden och berättar om valen af Stockholms riksdagsmän ibland prester och borgare. Af de förra äro Wingård 98 och Nensén valda. Valet har skett i Roséns och Celsii 99 frånvaro. Allt har gått tyst. Äfven Wijkman håller sig stilla.»
»Onsdag den 16. Bestämde uppvaktningen för det väntade barnet. Pagerna spelte Skeppar Rolf af Hallman 100, en parodi på Birger Jarl 101. Hallman spelte sjelf hufvudrolen.»
»Torsdag den 17. Baron Manderström 102 kommer från staden. Riddarhusdirektionen har, i anledning af mitt bref af den 9 September, resolverat att låta göra utdrag ur ridderskapets och adelns protokoll ifrån 1626 till 1680 om allt hvad som varit praktiseradt. Han sade mig, att andra klassen knappt skall gå till fjorton. 103 Det första blir att öka denna klass, som kan ske på tre sätt: endera, att första klassen delas i två, så att grefvarne utgöra en och friherrarne den andra tillika med de fjorton, som kostnadsfritt upphöjas till friherrlig värdighet, eller att alla familjer, som 1626 fått säte utom nummer, flyttas i andra klassen tillika med alla de af tredje, som kunna bevisa sig härstamma af serafimerriddare eller kommendörer af Nordstjernan eller svärdsorden; eller, slutligen, att alla de af tredje klassen, som ega något fideikommiss, blifva på min nomination i andra klassen uppflyttade. De båda sista alternativen äro mest i andan af Gustaf Adolfs riddarhusordning. Vilkoret af förmögenhet blefve blott gällande för denna gången. Andan af Gustaf Adolfs riddarhusordning är, att första klassen skall vara titrerad, den andra klassen illustrerad och den tredje bestå af menige adeln. Det första af de tre alternativen vore förmånligast för konungamakten. Grefvarne skulle bli charmerade att göra en klass för sig. Andra klassen skulle finna sig smickrad af barontiteln o. s. v. — Men det är endast kungamakten, som skulle vinna på denna tillställning.»
»Fredagen den 18. Schröderheim kommer från Vesterås, der han råkat hertig Fredrik, som blifvit mycket bestört öfver riksdagstidningen och (trott), att anledningen varit hvad som tilldragit sig mellan enkedrottningen och mig, hvaröfver han skall varit mycket orolig. Ryktet om hans delaktighet i enkedrottningens brott och den kallsinnighet, som är emellan honom och mig, ha gjort prinsen högst opopulär. I Vesterås har man knappt velat gifva hans folk inqvartering. Till middag hos biskop Benzelstierna. Der proponerades en skål för rikets hopp, hvilken hertigen ock drack; men med möda. Biskopen beklagade mycket, att historien emellan enkedrottningen och mig vore i hvar mans mun, och att hon utspridt hvad hon snarare borde gömma. Riksdagsvalen i Vesterås stift skola gå bra.»
»Lördagen den 19. Goda nyheterom riksdagsmannavalen i Stockholms stad.»
»Söndagen den 20. Hertigen af Östergötland kommer till Drottningholm, sedan han förut varit hos enkedrottningen. Mycket embarasserad vid mötet med konungen.» — Här afbrytes denna dagbok.
