Så hade rådet allt mer förvandlats till en statsdekoration
ibland andra dekorationer. Det återstod, att det skulle blifva ett slags
tillflyktsort för höga embetsmän, hvilka Gustaf III ville sätta i overksamhet.
Hans disgracer voro i detta fall alltid i yttre afseende hedrande. Det
var hos honom princip att, om möjligt, aldrig skiljas i missnöje från
gamla tjenare. Deras afsked var ett upphöjande till högre, oskadliga
värdigheter, ett uppflyttande ibland statsdekorationerna. I afseende
på rådet gaf han genom Liljencrantz' ärofulla förvisning dit det första
eklatanta exemplet derpå. Denne hans förste finansminister och den ende,
hvilken som sådan utöfvat ett verkligt inflytande, hade inkommit i ärendena
under grefve Ulrik Scheffers protektion, var i öfrigt sjelfskapare af
sin lycka och gjorde sig nödvändig genom en redbarhet och skicklighet,
som fordrades att vara ovanliga för att öfverväga det obehag, konungen
kände i hans sällskap. Ty hans solida och aktningsvärda egenskaper kontrasterade
på det högsta mot hans svaghet att i ton och maner spela hofman och
gjorde honom blind för det smålöje, hvarmed denna misslyckade fåfänga
betraktades. Han var utan takt och behag i umgänget, odrägligt vidlyftig
i sitt tal och äfven i sin föredragning och satte derigenom konungens
tålamod på hårda prof. — Emellertid var han nödvändig, men blott till
en viss grad användbar. Konungen hade egna eller rättare inga begrepp
i finanserna. Uppfödd i ett fattigt land, hade han likväl uppväxt i
den falskt ridderliga föreställning, att penningebestyr var en ofrälse
angelägenhet, under en konungs, ja en rätt adelsmans värdighet att sig
derom synnerligen bekymra. För öfrigt var han ej slösare. Han var måttlig,
han kostade föga på sin person, han var ej ens gifmild på penningar,
der ej särskilda motiv dertill uppfordrade honom. Men öfver allt, hvarest
sådana motiv framstodo med någon glans — och det inträffade så snart
utgiften hade något slags sammanhang med hans politik eller rörde resor,
teatern, konsterna, bygnader, chevaleresk representation —, frågade
han hvarken efter utgifterna eller hvar de skulle tagas; och finansministern
måste veta utvägar. Detta stora fel — kanske hans största såsom regent
— har invecklat honom i den irrgång, der hans lycka, välfärd och lif
gingo förlorade, och i hvilken endast återstår att beundra det mod,
hvarmed han gick en af honom sjelf troligen anad undergång till mötes.
Det är utan allt tvifvel, att hans finansiela förlägenheter,
sammanväfda med hans omogna krigiska planer och med ett falskt, men
dyrkadt begrepp om sjelfregering, att, säger jag, detta förde honom
från administrationens lagliga gång och inledde honom i denna hemliga
styrelse, i hvilken han fann allt för beredvillige medhjelpare, och
hvars dunkla gåta slutligen på ett så våldsamt, förstörande och blodigt
sätt skulle blottas. — Liljencrantz var, såsom sagdt, i en sådan regering
blott till en viss grad användbar. Tidigt stäld utom de egentliga hemligheterna,
måste han dock skaffa medel och gjorde det äfven, fast med smärtsamt
medvetande och upprepadt förklarande deraf, att det mål, man borde föresätta
sig, regleringen af rikets finanser, allt mer aflägsnades. Han skaffade
tillgångar, så långt rikets kredit, och hans egen välgrundade kredit
syntes honom till det yttersta kunna medgifva. Men han var för mycket
finansman för att ej känna den yttersta gränsen, hvartill han trodde
sig kunna gå i afseende på bägge. Han blef omedgörlig, jämrande, lade
obehaget i sak till obehaget i former. Konungen skakade honom af sig
och gjorde honom till riksråd. Dermed dröjdes likväl till efter 1786
års riksdag, ty konungen ville ej möta ständerna med en ny statssekreterare
för finanserna, och Liljencrantz' anseende var välgrundadt och stort.
Troligen hade ock, med en annan utgång af denna riksdag, finansministern
blifvit bibehållen.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll