Omdömen om dem af Nordin och Wallquist

»Om hösten 1785 — skrifver Nordin — voro bankorevisorerna tillsammans; och då har jag full anledning att tro, det visse, t. ex. biskop Celsius af presteståndet, ingått i någon öfverläggning med vissa herrar om de mått och steg, som skulle dels vidtagas till riksdags erhållande, dels till dess förande. Åtminstone är säkert, att Celsius, förr än han vid banko-revisionens slut afreste till Lund, sade åt notarien i Stockholms konsistorium 198, att de torde snart råkas vid riksdag. — Detta berättade mig denne samma dag. Huru planen var, kan ingen veta, men ofelbart är, i min öfvertygelse, att de, som minst älskade konungen, hade genom tredje och fjerde hand determinerat honom till ständernas sammankallande. Hvad konungen sjelf sagt mig om orsaken kan icke dess mindre ega grund, nämligen konungens i Preussen återvunna helsa 199. . . . Efter konungens berättelse kom posten om onsdagen och medförde säker kunskap om preussiske monarkens restitution; och som sådant syntes medföra lugn i Europa, resolverade konungen samma dag att göra riksdag, skref så sjelf riksdagskallelsen om torsdagen och hade den tryckt fredagsaftonen eller den siste Mars, i all tysthet; endast justitiekansleren grefve Wachtmeister och statssekreteraren Liljencrantz, som besörjde tryckningen, voro medvetande, utom öfverste Toll, som ifrån början hade förtroende häraf. 200 Hvad motiv, som i synnerhet blifvit brukadt, känner jag ej ... Säkert är, att konungen sjelf (efteråt) anser och är öfvertygad, att han par politique blifvit narrad.» — »Den siste Mars, fredagsaftonen, och om lördagen afgingo brefven med riksdagskallelsen. Samma lördagsafton var jag uppe på lecture hos konungen, då han var mycket munter och glad. Jag uppläste då ibland andra historiska akter ett tal, som Gustaf Adolf höll till ständerna, der han säger, före sin utgång till Tyskland: Krukan går aldrig så ofta till brunn, att hon icke en gång går sönder, hvilket han applicerar till sig. Konungen fattade hastigt uti och sade: »Med dessa ord vill jag öppna en riksdag.» — »Den 9 April kungjordes riksdagen i Stockholm. — Konungen hade den 8 i rådet tillkännagifvit sitt beslut. Rådet var kalladt till plenum kl. 11 f. m. Jag kom till riksrådet Bunge kl. 3/4 11, då han omöjligt ville tro mig, att riksdag var på färde, utan tog det för prat.»

Ur Wallquists berättelse låna vi följande: »Vid slutet af 1786 års riksdag var konungen icke nöjd med ständernas göromål. De blefvo derför förafskedade med ett skarpt tal från tronen, deruti konungen bland annat förklarade, att han icke ämnade på längre tid dem sammankalla. Till detta missnöje hade man gifvit konungen flera anledningar. Jag vill deraf nämna några. Förr än någon kände afsigter och ändamål med denna riksdag, samlade en del tänkesätten till opposition emot allt, hvad konungen kunde vilja. Tillika med riksdagskallelsen utflögo till landsorterna flere oroande rykten. Man uppgaf, att adelns och presterskapets privilegier skulle sättas i osäkerhet. Statssekreteraren Elis Schröderheim berättades skola antaga prestembetet och derefter förordnas till koadjutor åt den gamle ärkebiskopen Mennander i Upsala samt i sådan egenskap nu blifva talman i presteståndet. 1 Åtskilliga betydliga handelsartiklar, såsom tobak, kaffe, salt m. m., skulle regaliseras. Grufliga beskattningar skulle påläggas, och dessa i synnerhet drabba jordbruket och andra näringar. Att allt detta skulle gifva oro, var helt naturligt. Också utföllo riksdagsmannavalen nästan allmänt för personer, som voro kända i sina orter för missnöjen med allmänna styrelsen, eller på sådana, som aldrig varit brukade i dylika saker och således för den gången borde nöjas att med tysthet höra och med lydnad följa den allmänna rådande tonen. Under min uppresa till riksdagen tog jag en afton nattläger på Stora Åby gästgifvaregård i Södermanland. Der lågo samma natt väl tretio riksdagsmän; och för dem märktes visse med högsta angelägenhet besörja, att en och hvar skulle blifva rädd, missnöjd eller ond på allt, som oss under riksdagen kunde föreläggas. 2 Vid ankomsten till Stockholm fans genast, att flera till landsorterna utspridda underrättelser voro ogrundade. Således t. ex. var Schröderheim icke prestvigd. Konungen emottog alla med nåd och huldhet. I allmänna samqväm hördes ingen smädelse. Man hade skolat vänta sig en stilla och lugn riksdag, om icke snart märkts, att vissa personer voro mycket angelägne att göra sig anhang. Bland dem må nämnas riksrådet m. m. grefve Axel Fersen, kammarherren baron Karl De Geer, statssekreteraren Karl Wadenstjerna, biskoparne och doktorerna Olof Celsius och Daniel Herveghr 3; bland borgerskapet Johan Westin från Stockholm m. fl. Under samma tid syntes åter andra verka för konungens afsigter, såsom öfverste Toll bland adeln, hos presterna prosten Karl Gustaf Nordin, hos borgarena borgmästaren i Stockholm Karl Fredr. Ekerman och borgmästaren från Eksjö lagman Munthe, samt bland bönderna Nils Svensson från Skåne 4. Men alle desse voro ovane att styra stora samlingar, hvilka känna sig fria, och kommo snart i erfarenhet af oförmåga för sina önskningar. Oppositionen kände ock inom få dagar sin styrka så fast, att den kunde kungöras utan våda. Man agerade sedermera helt öppet och fräckt. Derpå må tjena till exempel, att biskop Celsius en dag kallade en stor del af presteståndet till biskop Herveghr. När vi voro samlade till nära 40 personer, förmante oss Celsius uppenbarligen att bemanna oss mot konungens propositioner, som borde supponeras vådliga, efter de höllos hemliga, med mycket mera, som han talade dristeligen» . . .

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 12 maj 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt