Han fortfar att finna sig väl i Neapel. »Man har visat
mig så mycken fryntlighet och kordialitet här — skrifver han 186
— att jag funnit mig nödsakad att blifva längre vid hofvet, än jag tänkt,
och i synnerhet att följa med på jagterna, som är det enda sätt att
visa konungen aktning.» — Och i ett annat senare bref 187:
»Ingen ting kan vara lyckligare och vänskapligare än konungens och drottningens
sätt med mig. Vi hafva lefvat på godt borgerligt vis med hvarandra.
En dag under vistandet på lustslottet Caserta, då konungen var sysselsatt
med tillredelserna för en jagt, har jag äfven dinerat ensam med drottningen
och varit med henne hela dagen. Hvad som är besynnerligt är, att jag
aldrig i min lefnad dinerat ensam med drottningen i Sverige.» — Han
beskrifver den kungliga familjen 188:
»Jag är förtjust i drottningen af Neapel. — Hon vinner att blifva känd
och har ett förträffligt hjerta. Man kan ej visa mer omsorg att behaga
och vara mera förekommande än hon, efter de första 14 dagarne. Det är
sant, det var ej kejsarinnans (Katarinas) politesse och ridderliga belefvenhet,
som på en gång smickrar er och hänförer er, men det var en bonhommie,
en hjertlighet, som gör nöje, som ej ingifver vördnad, men som vinner
vänskap. Med ett ord: det är en tournure, så olik andras, så oväntad
hos en drottning, att, med all den surprise hon väcker i första ögonblicket,
hon på längden behagar och äfven rörer. På konungen ser man väl, att
han är af huset Bourbon. Han har alla dess goda egenskaper och alla
dess fel. Med allt detta, om han hade haft en bättre uppfostran eller
några motgångar, så skulle han hafva utbildat sig mer till sin fördel.
Ty han har naturligen snille och förstånd, äfven behag och lust att
behaga; men allt detta är uppblandadt med en ytterlig håg för förströelser,
passion för jagt och det största misstroende till sig sjelf och andra.
Hans barn äro bättre uppfödda än han, men kronprinsen 189
ännu för mycket barn, att man kan döma hvad af honom blir.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll