Hans memorial om organisationen af styrelseverket

Förut hade konungen, såsom ett bevis af sitt förtroende, infordrat hans betänkande om en ny organisation af styrelseverket. Det finnes bland konungens papper tvänne memorial af friherre Liljencrantz i detta ämne, det första af den 24 November 1785, det andra af den 19 Augusti 1786. Då de äro väl författade, upplysande för svenska förvaltningens historia, redan häntyda på förändringar, som till en del i senaste tider blifvit införda, och äfven i afseende på föreslagna lönevilkor lemna anledning till jämförelser, meddela vi utdrag ur bägge.

Det heter i det första: »Uti alla monarkiska regeringar, jämväl dem, som af grundlagarne finnas mer och mindre limiterade, är allmänna ärendenas skötsel fördeld uti vissa grenar eller departement. Hvar och en af dem har en chef, som vanligen är statsminister. Dess föremål är att noga göra sig underrättad om allt, som hörer till dess departement, med uppmärksamhet följa de ämnen, som dervid förekomma, hos regenten anmäla allt hvad som finnes kunna bidraga till hans och samhällets gemensamma bästa eller deremot vara stridande, emottaga hans befallningar samt tillse, att de blifva behörigen iakttagna och verkstälda. Till sådana värfs utförande fordras ej allenast en utmärkt skicklighet samt en bepröfvad redlighet utan ock regentens utmärkta förtroende; hvarför ock honom alltid är och bör vara förbehållet att, när han så behagar, licentiera den minister, som finnes missbruka detta förtroende eller ej kan uppfylla det dermed åsyftade ändamålet. Till biträde för en sådan statsminister äro vissa honom subordinerade betjente, som ega insigt och skicklighet att utarbeta och bereda de ärenden, som till hans departement höra. Och likasom ministern sjelf helt och hållet dependerar af regentens förtroende, så pläga ock dessa betjente väljas, antagas och removeras af ministern sjelf. Ibland de allmänna ärendena förekomma många af den egenskap, att de ej kunna särskildt, utan i sammanhang med andra, öfvervägas och afgöras. Deraf följer, att hufvudmännen för departementen äro bäst i tillstånd att med full kännedom och grundade upplysningar gå regenten till handa, då han vill inhemta deras gemensamma tankar; hvarför sådana departementschefer, jämte några andra statsministrar utan departement, egentligen utgöra regentens konselj uti alla betydande eller riksvårdande ärenden.»

»När härmed jämföres, huru med de allmänna ärendenas skötsel hos oss tillgår, så finnas väl ock här vissa departement; men de flesta äro af helt annan art och beskaffenhet än i andra länder, då man härvid undandrager de utrikes eller ministeriela ärendena, hvilka här, liksom på andra orter, under konungens egen tillsyn vårdas af sin chef, som härstädes bär namnet af kanslipresident. De öfriga departementens föreståndare, statssekreterarne, äro efter kansliordningen egentligen ej annat än konungens förnämste skrifvare. De föredraga inkomna ärenden, tillse att expeditionerna blifva efter protokollen behörigen författade, kontrasignera desamma och hafva inseende deröfver, att de i rättan tid utfärdas. Men till deras åtgärd hörer ej, om rikssamhället uti de delar, som angå hvars och ens departement, förkofras eller vantrifves, om sunda principer och om riktig tillämpning af författningar följas, om den drift, den ordning och det sammanhang, som utgör själen af all administration, iakttages. I fall härutinnan står väl eller illa, tillflyter dem hvarken heder eller skam. Än mindre kunna de ställas till ansvar för de fel och brister, som uti dessa delar kunna förspörjas, ty deras omsorg och befattning sträcker sig icke dit. Och då konungen vill af dem, såsom chef för hvar sitt departement, veta, om riket uti de dithörande delar förkofras eller försvagas, kunna de i allmänhet ej derom lemna någon fullständig eller fullt grundad underrättelse; ty deras göromål bestå mera uti att skrifva än att tänka . . . Af lika beskaffenhet äro de subalterna sysslor, som i kansliet finnas inrättade statssekreterarne till biträde. Ingen enda af desse kanslibetjente behöfver utarbeta något betänkande, hvilket alltid förutsätter en behörig kännedom, ty deras göromål, liksom chefens, äro att fatta i pennan andras, men icke egna tankar. 91 Häraf, jämte flera orsaker, kommer jämväl, att de tillfällen, som i andra riken gifvas att vid dylika departement bereda skickliga ämnen till de vigtigare embeten, här saknas. Verkan deraf är nu mera än någonsin synbar. Denna beskrifning på statssekreteraresysslorna här i riket medgifver väl något undantag i anseende till finansdepartementet, som blifvit med särskild instruktion försedt och i vissa delar är af olika beskaffenhet med de öfriga, ehuru det i många delar behöfver förbättring, men i allmänhet är förhållandet sådant som blifvit anmärkt.»

»Egentliga orsaken, hvarför statssekreteraresysslorna här i riket blifvit så obetydliga emot dem i andra länder, synes bestå deruti, att de förra ej behöft vara annorlunda. Efter förra regeringssättet ålåg det konungen och rikets råd 92 att sträcka deras omtanke till alla delar af den allmänna förvaltningen, påminna om något af kollegier och andra embetsmän funnes vara uraktlåtet, göra sig underrättade, huru tillståndet vore i riket, samt af egen drift eller utan förutgången befattning gå konungen till handa med de råd, som syntes kunna bidraga till rikets bästa och afböja dess skada. Således innefattades i riksrådsembetet ej allenast alla de skyldigheter, som i andra länder åligga särskilda statsministrar, utan ock mera än dertill behöfdes.»

»Efter det antagna nya regeringssättet äro väl riksråden, nu som tillförene, konungens rätte rådgifvare, när han finner för godt att inhemta deras tanke. Men dem åligger numera icke att sträcka deras omtanke till eller befatta sig med någon enda del af sjelfva den allmänna förvaltningen, om de ej specielt blifva af konungen dertill anbefalde. De kunna således ej heller stanna i något ansvar för de brister och oredor, som samhället af hvarjehanda tillfälligheter kan blifva underkastadt, eller tillegna sig någon synnerlig heder att det förkofras samt tillväxer i makt och anseende. Af de inkommande ärenden blifva en del remitterade till rådets afgörande på det sätt, att dess tankar hemställas till konungens bifall. En del blifva åter konungen direkte i dess konselj föredragna. De riksråd,, som dertill blifva kallade, äro ej alltid de samme, som i rådkammaren deltagit i öfverläggningarna om lika beskaffade ärenden; och genom ombyte af sjelfva orten, der konseljer hållas, komma ofta andra riksråd att dervid nyttjas än de, som vanligen dertill höra. Dessutom är det ofta icke möjligt att vid blotta uppläsningen af ett betänkande, då det handlar om vigtigare saker, kunna öfverväga och binda tillsammans, alla de konsiderationer, som fordras till ett grundadt omdöme, särdeles om ärendet på dess beredningsställe ej blifvit behörigen och till alla delar utredt.»

»Det kunde väl synas, att dessa brister äro till största delen ersatta derigenom, att gemenligen öfver alla betydande ärenden kongl. kollegiers och andre embetsmäns betänkande infordras, innan ärendet blifver konungen föredraget, och att kollegierna, enligt instruktion, äro skyldiga att i underdånighet anmäla hvad de finna till rikets förmån lända och dess skada afböja. Men i vissa delar kunna kollegiernas tankar och åtgärd icke alltid vara till rätta ändamålet lämpade. De hafva icke tillfälle att känna rikets behof och kunna således ej med säkerhet veta, om de utvägar, som de hafva att föreslå, äro afpassade efter bristerna. En kollegialisk öfverläggning är både nyttig och nödvändig, då det ankommer på pröfning af eganderätten och andra medborgerliga både skyldigheter och rättigheter. Flera ögon kunna i sådant fall se mera än ett, och allmänna säkerheten är dermed bäst bevarad. Men de händelser lära i alla tider vara sällsynta, att ett rikes anseende och styrka vunnit igenom en kollegialisk åtgärd. Det fordras ovanlig dygd att göra det goda och nyttiga blott af kärlek till detsamma och utan alla andra afsigter. Menniskor äro i allmänhet sådana, att de ej utan vissa motiv göra sig något extraordinärt bemödande eller sträcka deras tankegåfva utöfver en vanlig krets. Begäret att förtjena konungens nåd, vinna heder och anseende samt en verklig befordran äro gemenligen de driffjädrar, som i sådant fall blifva mest verkande. Fruktan att tilltalas för efterlåtenhet kan ock något uträtta. Men uti en kollegialisk administration blifva dessa motiv af föga verkan. Om något godt och nyttigt uträttas, så får hela kollegium njuta hedern deraf, och det kommer sällan till konungens kunskap, hvilken varit rätta upphofvet dertill. Finnes något åter eftersatt och feladt, så blifver skammen deraf mindre känbar derigenom, att den fördelas på flere. Dessutom förefalla nu för tiden många högst vigtiga sekrete ärenden, särdeles i finans- och krigsdepartementen, som hvarken komma till rådets eller kollegiernas kunskap. De fordra icke dess mindre, innan de konungen föredragas, en sådan granskning och utredning, att de såsom delar kunna passa till det hela af allmänna administrationssystemet. En politisk kropp har det gemensamt med en fysisk, att dess delar böra understödja hvarandra. Alla delar af rikskroppen fordra i ett rätt förhållande sin vård. Om den ena får för mycket och den andra för litet, så vinnes icke det ändamål, som sökes. Till att kunna vederbörligen urskilja allt detta och derefter lämpa och modifiera de förekommande riksvårdande ärenden, fordras en noga kännedom af det hela, en oafbruten. handläggning och en stadgad erfarenhet; men detta synes ej kunna vinnas igenom en af tillfälliga orsaker styckad administration, hvarmedelst den ena delen måste skötas afskildt från den andra och utan rapport till det hela.»

»Allernådigste konung! Dessa reflexioner, som jag på e. k. m:s befallning författat, vågar jag härmedelst i djupaste underdånighet frambära. De äro mycket ofullkomliga, men jag skulle räkna för en särdeles lycka, om de kunde gifva anledning till upptäckande af de många och svåra brister, hvarmed rikskroppen är besvärad. Det är af Försynen förbehållet e. k. m:s egen vishet och nådiga omvårdnad om ett kärt fosterland och ett lydigt folk att fixera tiden och sättet för deras botande. Men till att utreda bristernas beskaffenhet, utsöka hjelpmedlen, dem afmäta och till ändamålet lämpa, fordras biträde af tjenstemän, som kunna vara i tillstånd att hvar på sitt sätt och i systematisk ordning samla materialier till ett så stort verk, hvilket endast af k. m. sjelf kan fullbordas.»

»Jag behöfver icke här upprepa, att nuvarande metod till de riksvårdande ärendenas skötsel icke synes vara den lämpligaste. De flera särskilda beredningar medföra likväl den olägenhet, att ärendena än mera söndras ifrån deras vanliga ställen, publika handlingar kringspridas, och göromålen ökas för landshöfdingarne och andra embetsmän, som måste gå dessa komitéer till handa med upplysningar. Det hufvudsakligaste, som nu fattas, är, att ärendena vid deras beredning och afgörande ej kunna koncentreras och lämpas efter sjelfva styrelseplanen, som e. k. m. sjelf eger att föreskrifva 93 och ganska få personer kunna hafva tillfälle att känna, men hvilken nödvändigt måste vara afpassad efter rikets verkliga tillstånd, dess behof och resurser. — Till sammanbindningen af allt detta synes biträde fordras af en sådan departementsinrättning, som förut är omförmäld, men nu här saknas.»

»Härtill synes kunna gifvas tvänne utvägar: nämligen 1:o att när statssekreteraresysslorna, särdeles i krigs- och finansdepartementen, blifva lediga, e. k. m. på behaglig tid uppdrager generela vården öfver hvardera åt en af e. k. m:s och rikets råd, som dertill eger erforderliga egenskaper, och hvilken sålunda, på lika sätt som kanslipresidenten, blifver verklig statsminister. Desse statsministrar synas böra konstitueras på det sätt, att de ifrån den särskilda befattningen med departementen kunna licentieras, när e. k. m. helst så behagar. Hvardera af dem synes böra blifva referent i e. k. m:s konselj i alla saker, som höra till departementet. De borde vara frikallade från deltagande i justitieärendena i rådet; och af dessa statsministrar synes e. k. m:ts konselj i alla riksvårdande och angelägna ärenden kunna formeras. Sjelfva digniteten gör väl egentligen ej något till hufvudsaken. Men nationen är ifrån de äldsta tider van, att riksens råd äro konungens rätte och laglige rådgifvare. Allmänna förtroendet för sjelfva personen och rådslagen dependerar ganska mycket af denna opinion. — Men i händelse ej e. k. m. skulle vilja antaga denna utväg, så synes blifva nödigt: 2:o att statssekreteraresysslorna sattes på en sådan fot, att förenämda ändamål dermed kunde hufvudsakligen vinnas. Om nu saknas nog skickliga och erfarna ämnen dertill, så kunna de med tiden erhållas; ty det är sättet att frambringa goda ämnen och dem sysselsätta, som deciderar, om sådana kunna fås eller ej. Att arbeta under en stor konung samt blifva brukad som ett verktyg till befrämjande af ett rikes sällhet och trefnad är en sådan ära, som hos ett ädelt hjerta ej tillåter någon maklighet, men bringar ofta ett medelmåttigt snille att liksom öfverträffa sig sjelf. Stockholm den 24 November 1785.»

Det senare af de nämda memorialen, dateradt den 19 Augusti 1786, innehåller en ytterligare utveckling af det i det förstnämda antydda andra alternativet, i fall det första skulle synas återgifva rådet allt för stor betydenhet eller inskränka konungamakten. — Författaren återkommer till förslaget, att de föredragande i de särskilda departementen, således statssekreterarne, borde vara statsministrar och tillsammans utgöra konungens konselj. Han föreslår medlemmarne deraf till fem eller högst sex, nämligen kanslipresidenten, en ledamot för landtförsvaret, en för amiralitetet, en för kamerala och ekonomiska ärenden, en för handel och finanser och, om så nödigt pröfvas, en för bergs- och skogshushållning. 94 Ingen af dessa konseljens ledamöter, särskildt eller tillsammans, kunde tillegna sig någon otillbörlig myndighet, då dem endast tillhörde att bereda och tillstyrka, men sjelfva beslutet vore konungens. Det dependerade ock helt och hållet af konungen att dem ombyta, och på det konungen deri måtte ega så mycket friare händer, föreslås, att de endast må konstitueras för ett år i sänder. Derefter fortfar Liljencrantz: »Jag tilltror mig ej kunna utreda den frågan, huruvida det kan förenas med regeringsformen att i denna konselj vore någon ledamot, som ej tillika är riksråd. Men en af allmänna opinionen och långvarig tid stadgad vana är ej gerna rådligt att ändra. Det är af högsta angelägenhet för e. k. m. att hafva kände och erkände rådgifvare. Utom det egentliga ändamålet deraf, vinnes dermed ett annat, att, när någon författning eller anstalt gjordes, som ej så alldeles behagade menigheten eller någon viss del deraf, oviljan vändes på ministèren och ej på konungen. — Rådgifvare, som äro hemlige och ej en place, pläga deremot ej blott vara misstänkte och förhatlige, änskönt de hyste dygdiga och patriotiska tänkesätt; oviljan stannar ej heller endast på dessa, utan vänder sig tillika på konungen sjelf, just derför att han valt sådana hemlige och i folkets tanke obehörige rådgifvare. För att så mycket mer bibehålla ett nödigt sammanhang i ärendena kunde ledamöterna af konseljen lämpligast, efter hand, då ledigheter existera, tillika brukas till presidenter i de kollegier, som tillhöra en hvars ämne; — och det dependerade alltid af e. k. m. att i något visst ärende, som fordrade någon särdeles granlagenhet eller hemlighet, nytja så många eller få, som e. k. m. för godt funne . . . Om denna plan vunne e. k. m:s nådiga bifall, så fordrades, att kansliordningen och inrättningen af statsexpeditionerna i vissa delar ändrades. Statssekreteraresysslorna bestå nu i sådant, som ej svarar mot namnet, hvilket i andra stater betecknar mycket vigtigare embeten, med mera anseende och bättre lön, än dem här tillhöra. Således vore bäst, att dessa sysslor, så fort de blifva lediga, ej vidare besättas under det namnet, utan bestridas af en, som i hvarje departement bure namn af förste expeditionssekreterare, hvilken, lika med kanslipresidentssekreteraren, synes böra få lika värdighet med kansliråd och 1000 specie-riksdaler i årlig lön. Dertill kunde nuvarande statssekreterare-lönerna, utgörande 800 riksdaler för hvardera, anslås, och dertill läggas en tillökning af 200 riksdaler specie 95 för hvardera af förste expeditionssekreterarne, hvilka ock under lika ansvar, som statssekreterarne äro underkastade, borde kontrasignera expeditionerna och bestrida de öfriga efter regeringsformen och kansliordningen statssekreterarne nu åliggande göromål samt dertill gå statsministern till handa uti det, som till upplysning och beredning af ärendena kan fordras. I hvar statsexpedition synes dessutom böra vara två andre expeditionssekreterare — en som biträder förste expeditionssekreteraren vid expeditioners författande, njuter 600 rdrs lön och lika värdighet som assessorer i hofrätterna; samt en som, med lika namn, lön och värdighet, egentligen är statsministerns handsekreterare —, två protokollssekreterare med lika värdighet, som de nu hafva, och 500 rdrs lön, två kanslister med 300 rdr, hvaraf den ene tillika gör registratorstjenst, samt två kopister med 200 rdr årligen. Till hela denna inrättning och löneförbättring behöfver ej staten graveras med någon ny utgift, sedan allt efter hand kommit i sin ordning. Kansligebühren böra, emot behörig redovisning, uppbäras af kanslibokhållaren eller någon annan uppbördsman och af honom, lika med andra kronoräntor, till räntekammaren inlemnas. Dessutom kunde den så kallade utrikes expeditionen efter hand indragas, och de obetydliga göromål, som der förefalla, indelas på någondera af de andra statsexpeditionerna . . .»

1786 års riksdag var en riksdag af tillämnade reformer; och hade dess hufvudtanke — regleringen af finanserna med ständernas biträde — kunnat genomdrifvas, i stället att den nu måste undertryckas, troligen hade en reglering af styrelsen derpå följt, som gjort slut på det provisionela och oefterrättliga hemlighetstillstånd, hvari den under några år hade kommit. Men all reform är ett framtidsverk. Den kan ej ens försökas utan förtroende. Och kunde väl konungen räkna derpå? Kunde han uppslå ett nytt blad af sin regering och vara säker derpå, att de, på hvilkas goda vilja förändringen så mycket berodde, ej hellre skulle vilja bläddra tillbaka och först uppgöra gamla efterräkningar, innan ett nytt konto begyntes? — Det var hvad han skulle få erfara.

Innan vi taga i närmare betraktande denna vändningspunkt i konung Gustaf III:s regering, återstår likväl att upphemta åtskilligt föregående, hvarpå vi ej ännu hunnit fästa uppmärksamheten.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 6 maj 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt