Kronprinsens förlofning och giftermål

Under sådana utsigter inträdde den tidpunkt, då den redan år 1751 beslutade förlofningen emellan Gustaf och Sofia Magdalena skulle offentligen kungöras och giftermålet försiggå. De tvifvelsmål och betänkligheter angående denna förening, som ännu i sista stunden plågade kronprinsen, framställa sig i ett förtroligt bref från honom till hans forne vice guvernör, grefve Nils Bjelke, dateradt Drottningholm den 26 Sept. 1765, och hvaraf vi här meddela ett utdrag:

I den svåraste belägenhet i min lefnad tager jag min tillflykt till er, min bäste grefve, såsom till min ömmaste, trognaste vän och den som af alla gifvit mig största prof af tillgifvenhet. Det är den olyckliga affären af mitt giftermål, hvarom underhandlingen, illa börjad, snart med ökadt obehag går att fullbordas, som förorsakar min oro. Ni vet, huru grefve Tessin tilltvingade sig konungens och drottningens bifall. Ni känner också, huru föga böjelse jag haft för detta giftermål, och hvilken afgjord aversion drottningen alltid derför visat. Ni har ansett det såsom ett hattarnes påfund för att stärka deras parti. Sakerna äro mycket förändrade. Mössorna föra nu samma språk, och danska ministern använder hos dem penningar. Grefvarne Horn och Löwenhjelm hafva talat till mig i de starkaste ordalag, ända till att säga, att ett afslag skulle ådraga mig hela nationens hat. Allmänheten yttrar sitt bifall till denna förbindelse, som numera ej blott understödes af ett parti, utan af hela nationen. De förståndigaste af båda partierna tala i samma ton. De utländska makterna äro snarare för än emot. Sådan är sakernas belägenhet. Drottningen och nästan ännu mer konungen äro mer än någonsin emot detta giftermål och göra allt för att hindra det. Äfven Sinclair och Schwerin 48 se ingen hjelp; men man tror dem ej. Jag har i dessa dagar öfverlagt denna sak på alla möjliga sidor, och ju mer jag det gör, desto mindre motbjudenhet känner jag att foga mig efter allmänhetens röst. Prinsessans börd, kännedomen af hennes karakter, allt talar för henne. Men drottningens aversion är kanhända ett ännu starkare skäl, och mitt bryderi så mycket större, som jag skall fela emot pligten, hvilket parti jag tager. Gifter jag mig, stöter jag mig för alltid med konungen och drottningen och skall göra prinsessan lika olycklig, som jag blir det sjelf. Jag tillstår naturligtvis, att jag af dessa olyckor mest fruktar den senare; men den vördnadsfulla ömhet, jag bär för mina föräldrar, allt hvad de gjort för mig, och den princip, att nationens rättigheter gå framför allt, skulle göra min lefnad för alltid olycklig, om jag felade emot dem. Det är sant, de skäl, de anföra, äro ej synnerligen goda. Men de äro mina föräldrars, och mig tillhör att lyda. Jag vet ej hvad beslut att taga i denna ytterlighet, och likväl är det oundgängligt att taga ett. Det är ni ensam, min bäste grefve, som kan decidera mig. Jag känner eder vänskap för mig, edert sunda förstånd, eder opartiskhet. Ni har först lärt mig mina skyldigheter. Det tillhör eder att fortfarande om dem undervisa mig och hjelpa mig att dem uppfylla. Jag fordrar af eder den strängaste tystlåtenhet.

Grefve Bjelkes svar finnes ibland hans brefvexling med prinsen, dateradt Sturefors den 29 Sept. 1765. Det är sådant det egnade denne värdige man att gifva och synes ha bestämt prinsens beslut.

I ett annat bref, utan datum och påskrift, men såsom det tyckes adresseradt till hofmarskalken grefve Nils Filip Gyldenstolpe, som 1766 skickades till Köpenhamn, säger prinsen: Det synes ganska säkert, att grefve Horn af ständerna blir nämd till ambassadeur extraordinaire för att i konungens namn assistera vid förlofningen och föra prinsessan till Sverige. Ni kan ej vara i okunnighet om, min bäste grefve, huru obehaglig denna, olagliga nomination bör vara för konungen; ej endast derför att ständerna inkräktat på hans rättigheter, utan ännu mer för valet af en person, hvars uppförande under hela denna tid varit så föga enligt med hans pligt. Såsom det synes omöjligt att hindra denna utnämning, återstår mig ej annat än att bedja er prevenera prinsessan i afseende på grefve Horns karakter. Ni bör bedja henne att, i synnerhet öfver allt hvad grefve Horn säger henne, uppskjuta sitt omdöme, tills hon kommer till Sverige, då hon skall lära känna personer, som ensamma kunna gifva säkra underrättelser och råd, enliga med hennes fördel och ära.

Kronprinsen anträdde den 26 Sept. 1766 resan att i Helsingborg möta sin brud. I ett bref till grefve Karl Fredrik Scheffer 49 under återresan beskrifver han sjelf detta möte. »Prinsessans ankomst», säger han, »var mer glänsande, än jag väntade, och emottagelsen så anständig, som ständernas småaktiga sparsamhet och tiden medgåfvo. Tretio stora danska slupar, uppfylda af de förnämsta herrar vid hofvet, generallöjtnanter, vice amiraler och blåa band, följde prinsessan, som dessutom eskorterades af fyra fregatter och en galer. Sjelf fördes hon i en dubbelslup, der med henne befunno sig svenske ambassadören grefve Horn samt grefvarne Danneskjold och Haxthausen, hennes öfverhofmästarinna grefvinnan Trolle och tvänne hoffröknar. Vid 60 stegs afstånd från stranden uppsteg hon på däcket. Grefve Horn höll henne i högra, grefve Danneskjold i venstra handen. Jag erkänner, att jag ej i min lefnad sett ett skönare skådespel. Prinsessans anblick var ganska ädel, och kontrasten emellan grefve Horns utseende, som är mycket till hans fördel, då han representerar, och den gamle grefve Danneskjold, hvars ålder gjorde honom vördnadsvärd, bildade en fullkomlig tafla. Jag har aldrig sett en större samling af distinguerade personer. Prinsen af Hessen 50 kom äfven öfver på en fjerdedels timme med prinsessan. Det är en ung man, som synes ge stora förhoppningar. — Jag öfvergår nu till att säga er, huru jag finner prinsessan. Hon ser bra ut, utan att vara vacker, är mycket väl växt, presenterar sig med värdighet, är något för artig för hennes rang, men högst blyg och mer än som passar ett fruntimmer af stånd. Hon är sjelfva godheten, stilla och mild och, för att döma af hennes bref, saknar ej qvickhet, ehuru hennes ytterliga blyghet hindrar henne att visa det i konversationen. Med ett ord, jag försäkrar er, att jag i henne tror mig ha fått en hustru, som passar mig. Hon har skönhet nog att vara behaglig, ej nog att förvrida hufvudet på mig, hon har tillräckligt förstånd att ej bära sig dumt åt och ljufhet nog i karakteren att ej vilja tillvälla sig ett välde öfver mig, hvarom jag är oändeligen svartsjuk. Allt hvad jag kan säga är, att jag ej tror mig ha illa användt min tid. Det skall visa sig på sin tid och ort; men detta är hemligheter, som jag ej vågar anförtro åt pennan.»

Den gamla drottningens köld, för att ej säga mer, mot den unga kronprinsessan gjorde den senares ställning vid hofvet från början oangenäm. Kronprinsens egen i detta afseende emellan sin mor och sin gemål var lika granlaga som obehaglig. Han sökte sätta sig öfver detta obehag, men tvånget aflägsnade honom från bägge. Han beklagar sig öfver denna sin mors vedervilja och öfver allt det sqvaller, som derigenom förorsakades inom bägge hofven och ibland allmänheten. — »Jag gör ej så mycket afseende derpå för min egen person» — skrifver han till grefve Karl Fredrik Scheffer 51 — »som för prinsessan, som ännu är publikens ögonsten. Sista fredag, som var hennes födelsedag, har jag trott anständigt att ge en liten fest. Jag lät vid Haga (som jag hyrt för denna sommar) uppsätta en löfsal, der vi superade. Salongen och parterren utanför voro illuminerade, och en konsert uppfördes under supeen. Jag hade mycket bedt, att mina bröder skulle få tillstånd att komma, men fåfängt; och af kungliga huset syntes ingen för att komplimentera prinsessan. Slutligen skickade man två sorgklädda kammarherrar med detta uppdrag. Här hade vi aflagt hofsorgen. Jag kan ej beskrifva, hvilket intryck dessa sorgkläder gjorde. Lägg härtill, att, oaktadt allt hvad jag kunnat göra och säga, drottningen ej ville tillåta prinsessan att uppvakta henne dagen derpå, ehuru det var Ulrika-dagen. Det har kommit till scener inför hela hofvet.» Prinsen återkommer derpå till ryktet, att han sjelf skulle vara helt och hållet brouillerad med sin mor. »Jag svarar rent ut, säger han, att jag känner drottningen för väl, för att allt detta skulle oroa mig i annat afseende, än för hennes egen skull.»

Angående allmänna ställningen finna vi följande reflexioner af kronprinsen i en påbörjad, men afbruten uppsats 52: »Hofvet» — säger han — »hade förvärfvat allmän aktning genom sitt uppförande efter 1762 års riksdag 53. Det hade blott sysselsatt sig att lugna sinnena, att förmildra partihatet; men hvarken konungens goda afsigter eller hans fasthet att uppehålla vilkoren för den under riksdagen slutna förlikningen emellan partierna kunde befria honom från de mest obehagliga erfarenheter. Det ryska blå bandet, gifvet åt riksrådet Kalling 54 och af honom buret, i trots af konungens förbud, grundadt på ordenskapitlets uttryckliga förklaring, var en af de första bevisen på elak vilja. Kronprinsens förmälning 55 blef ett rikt ämne för partiet att utmärka sitt hat emot hofvet. Det mest skinnaraktiga gnideri visade sig i alla tillredelserna. Knappt tillät man konungen nämna den ambassadör, som borde begära bruden, eller den riksrådinna, som skulle emottaga prinsessan. Under det man så felade i skyldig vördnad mot konungen, anföll man tillika hans rättigheter. Utnämnandet af rådet blef nu tillegnadt ständerna. Riksrådet Düben nämdes, utan att ha erhållit konungens bifall 56. Man skilde riket från sin äldste bundsförvandt, man aflägsnade sig från det politiska system, som Sverige hade följt sedan Gustaf Adolf» ....

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt