Det var denna tid, som berömde sig af, att de gamla fördomarne
— eller hvad man kallade så — för det adertonde seklets filosofi började
falla. Hvad som utmärkte denna filosofi var dess skenbart enkla grundsatser
och den vidsträckta verksamhet, som den vann. England hade äran af de
förra, Frankrike i synnerhet af den senare. — Locke, uppfinnaren, var
ännu i användning af sina principer varsam. Den store historieskrifvaren
Hume utvecklade ur dem en scepticism, inför hvilken ej ens denna filosofis
egna grunder bestodo. Voltaire införde den i stora verlden och eröfrade
för den troner. Filosofi blef ett nytt namn på fördomsfrihet, och denna
ett nytt företräde för de mäktiga på jorden; under det fördomarne blott
gjorde hopen ofvanifrån lättare handterlig. Det var denna filosofis
första monarkiska, och aristokratiska period, sedan den trädt
ut ur skolan. Att en demokratisk skulle derpå följa, syntes man
ännu knappt ana. Det skedde likväl — Rousseau gjorde genombrottet —
och ifrån den tiden var det slut med de högas filosofi.
För Lovisa Ulrika, stolt öfver att dela sin brors, den
store Fredriks öfvertygelser, var den ännu ett medel att herska; och
det är ej otroligt, att hon under denna synpunkt framstält den för sin
son. Bredvid henne är det med en egen känsla man betraktar den inflytelse,
som filantropen Karl Fredrik Scheffer och skalden Creutz på den unge
prinsen öfvade, såsom tolkare af tidehvarfvets filosofi, i hvilken ekonomisternas
lära om rätta sättet att befordra folkets lycka hade invigt den förre,
och poetiska drömmar den senare. Ur välvilligare, man ville nästan säga,
oskuldsfullare själar kunde den nya upplysningens strålar ej återspeglas.
Att tänka något argt var dem främmande, — predikare af fördomsfrihet,
sjelfve fångne i det godas fördomar! — Detta leder oss till en återblick.
Det första brefvet från Creutz till Gustaf i dessa samlingar
är odateradt, men, såsom man ser af innehållet, skrifvet från Madrid,
dit grefve Creutz 1763 hade blifvit skickad såsom envoyé extraordinaire.
Han hade i Paris gjort bekantskap med den berömde Hume. »Jag har ingifvit
honom en liflig lust att besöka Sverige, säger skalden. Han önskade
se en drottning, som är filosof, och en ung prins, som vid 16 års ålder
föredrager att läsa arbeten, tänkta med styrka och fulla af ljus, framför
flärdens och lättsinnighetens alster. Europas ögon äro fastade på eders
kongl. höghet. Det var en tid, då filosofien dömdes till bålet. En annan
har kommit, då hon sitter på tronerna. Berlin är för henne en helig
fristad, man uppreser henne altaren i London, man hedrar, man älskar
henne i Norden, under det hon i länder, mer gynnade af naturen, försmäktar
i landsflykt eller suckar i tystnad. — Jag har i Frankrike sett odödliga
arbeten, fulla af märkvärdiga och intressanta utsigter för menskligheten,
hvilka deras författare dömt att aldrig skåda dagsljuset. Voltaire bevisar
till hvilken grad ni, min prins, väcker literatörernas deltagande. Denne
namnkunnige gubbe fälde tårar vid underrättelsen att E. K. H. kunde
Henriaden utantill. 132
»Väl hade jag författat den», sade han, »i tanke att den skulle
tjena till en lexa för konungarne; men jag hoppades icke, att den skulle
bära frukt i Norden. Jag hade orätt. Norden har alltid alstrat hjeltar
och store män.» — Den store mannen har ej tröttnat vid att underrätta
sig om de minsta omständigheter, som rörde E. K. H. »Jag är gammal
och blind — fortfar han — men om allt hvad ni säger mig är sant,
så dör jag nöjd; ty om femti år skola inga fördomar finnas mer i Europa.»
— Det allmänna förnuftet skall väl en gång blifva nog starkt att verka
en så helsosam revolution. Största delen af Europa är ännu nedsänkt
i den skamligaste okunnighet. Pyrenéerna, framför allt, är den upplysta
verldens gräns. Sedan jag är här, synes mig såsom vore menniskoslägtet
kastadt tio sekler tillbaka.» — Vi meddela äfven den unge prinsens svar
i öfversättning 133.
»Med oändligt nöje har jag emottagit edert bref. Jag tackar er för de
intressanta detaljer, det innehåller. Voltaires bifall smickrar mig
obeskrifligt. Jag önskar att förtjena det en dag, men jag fruktar, att
den förskönade skildring, eder vänskap gjort af mig, mer än min egen
förtjenst förvärfvat mig det. Jag är förtjust öfver, att ni ännu odlar
vitterheten, och i synnerhet poesien. Aldrig har vår svenska literatur
varit så hotad med undergång som nu. Dalin är död. Ihre drager sig snart
tillbaka. Gyllenborg har gift sig och blir fader för barn i stället
för satirer. Han är så kär i sin hustru 134,
att han glömmer både äta och dricka. Man borde förbjuda sådana vackra
snillen att gifta sig. Med ett nöje, blandadt af saknad, minnes jag
våra supeer på Drottningholm och dessa samtal, som så mycket bidragit
till min bildning. Jag försäkrar er, att jag derför ännu är mycket tacksam.»
Brefvexlingen fortsattes, sedan Creutz år 1766 blef förflyttad
såsom envoyé extraordinaire till Paris. Han meddelar alla dagens literära
nyheter, visor, romaner af Voltaire, inleder en brefvexling emellan
prinsen och Marmontel 135,
sänder de utkommande tomerna af Encyklopedien, hvilken lemnade
filosoferna tillfälle att, under titeln af en allmänt nyttig läsning,
tillika framkomma med sina egna öfvertygelser. Creutz utmärker för prinsen
de intressantaste och mest filosofiska artiklarne. I ett bref af den
13 Sept. 1769 heter det: »Jag sänder 8:de delen af Encyklopedien, men
anhåller, att E. K. H. täcktes behålla den, liksom de öfriga, för sig
sjelf. — Roligt är, att de starkaste sakerna äro begrafna i de grammatiska
artiklarne.» På det våra läsare för öfrigt ej må tro, att denna brefvexling
har en allt för allvarsam karakter, så må anmärkas, att dess filosofiska
och politiska artiklar omvexla med andra, innehållande, utom underrättelserna
ur den parisiska hof- och umgängesverlden, äfven redogörelse för beställningen
af nya kläder, möbler, vagnar. Stundom medföra dessa uppdrag förlägenhet,
t. ex. då Creutz får befallning att vid beställningen af kronprinsens
bröllopskläder i allt rätta sig efter dem, som Dauphin burit vid sin
förmälning. »Jag har försökt likt och olikt, skrifver Creutz den 7 Sept.
1766, att, enligt E. K. Höghets befallning, skaffa mig underrättelse
om, huru högstsalig Dauphin var klädd på sin bröllopsdag.» Uppdraget
hade sina svårigheter, emedan Dauphin var tvänne gånger gift och olika
klädd vid båda brölloppen. Stundom synes den svenske skalden, och statsmannen
blifva betänklig öfver literaturens allt djerfvare opposition mot religionen.
»Vi öfversvämmas af arbeten som angripa religionen», skrifver han den
8 Nov. 1767 från Paris till Karl Fredrik Scheffer. — »Sedan två år har
religionen blifvit föremål för så råa anfall, att hon i detta land nästan
kan sägas ligga i själtåget. Det gäller om stora verlden, som om folket.
Det är ej mer fråga derom.» Också finner sig grefve K. F. Scheffer föranlåten
att skicka prinsen en uppsats mot ateismen af sjelfva Voltaire.
136
— Gustafs beundran för denne den dåvarande literaturens patriark var
så stor, att han säges vid sin nu förestående utländska resa ha ämnat
besöka honom på Ferney, i fall ej resan i Paris hade blifvit afbruten
genom konung Adolf Fredriks död. 137
Han tog öppet Voltaires försvar mot dennes fiender. Han sände honom
personalierna öfver sin fader; hvilka Gustaf III sjelf författade, och
till hvilka konceptet finnes bland konungens papper. Voltaire firade
sedan revolutionen år 1772 med ett eget poem till konungens ära.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll