Kronprinsens förhållande till Voltaire och encyclopedisterna

Det var denna tid, som berömde sig af, att de gamla fördomarne — eller hvad man kallade så — för det adertonde seklets filosofi började falla. Hvad som utmärkte denna filosofi var dess skenbart enkla grundsatser och den vidsträckta verksamhet, som den vann. England hade äran af de förra, Frankrike i synnerhet af den senare. — Locke, uppfinnaren, var ännu i användning af sina principer varsam. Den store historieskrifvaren Hume utvecklade ur dem en scepticism, inför hvilken ej ens denna filosofis egna grunder bestodo. Voltaire införde den i stora verlden och eröfrade för den troner. Filosofi blef ett nytt namn på fördomsfrihet, och denna ett nytt företräde för de mäktiga på jorden; under det fördomarne blott gjorde hopen ofvanifrån lättare handterlig. Det var denna filosofis första monarkiska, och aristokratiska period, sedan den trädt ut ur skolan. Att en demokratisk skulle derpå följa, syntes man ännu knappt ana. Det skedde likväl — Rousseau gjorde genombrottet — och ifrån den tiden var det slut med de högas filosofi.

För Lovisa Ulrika, stolt öfver att dela sin brors, den store Fredriks öfvertygelser, var den ännu ett medel att herska; och det är ej otroligt, att hon under denna synpunkt framstält den för sin son. Bredvid henne är det med en egen känsla man betraktar den inflytelse, som filantropen Karl Fredrik Scheffer och skalden Creutz på den unge prinsen öfvade, såsom tolkare af tidehvarfvets filosofi, i hvilken ekonomisternas lära om rätta sättet att befordra folkets lycka hade invigt den förre, och poetiska drömmar den senare. Ur välvilligare, man ville nästan säga, oskuldsfullare själar kunde den nya upplysningens strålar ej återspeglas. Att tänka något argt var dem främmande, — predikare af fördomsfrihet, sjelfve fångne i det godas fördomar! — Detta leder oss till en återblick.

Det första brefvet från Creutz till Gustaf i dessa samlingar är odateradt, men, såsom man ser af innehållet, skrifvet från Madrid, dit grefve Creutz 1763 hade blifvit skickad såsom envoyé extraordinaire. Han hade i Paris gjort bekantskap med den berömde Hume. »Jag har ingifvit honom en liflig lust att besöka Sverige, säger skalden. Han önskade se en drottning, som är filosof, och en ung prins, som vid 16 års ålder föredrager att läsa arbeten, tänkta med styrka och fulla af ljus, framför flärdens och lättsinnighetens alster. Europas ögon äro fastade på eders kongl. höghet. Det var en tid, då filosofien dömdes till bålet. En annan har kommit, då hon sitter på tronerna. Berlin är för henne en helig fristad, man uppreser henne altaren i London, man hedrar, man älskar henne i Norden, under det hon i länder, mer gynnade af naturen, försmäktar i landsflykt eller suckar i tystnad. — Jag har i Frankrike sett odödliga arbeten, fulla af märkvärdiga och intressanta utsigter för menskligheten, hvilka deras författare dömt att aldrig skåda dagsljuset. Voltaire bevisar till hvilken grad ni, min prins, väcker literatörernas deltagande. Denne namnkunnige gubbe fälde tårar vid underrättelsen att E. K. H. kunde Henriaden utantill. 132 »Väl hade jag författat den», sade han, »i tanke att den skulle tjena till en lexa för konungarne; men jag hoppades icke, att den skulle bära frukt i Norden. Jag hade orätt. Norden har alltid alstrat hjeltar och store män.» — Den store mannen har ej tröttnat vid att underrätta sig om de minsta omständigheter, som rörde E. K. H. »Jag är gammal och blind — fortfar han — men om allt hvad ni säger mig är sant, så dör jag nöjd; ty om femti år skola inga fördomar finnas mer i Europa.» — Det allmänna förnuftet skall väl en gång blifva nog starkt att verka en så helsosam revolution. Största delen af Europa är ännu nedsänkt i den skamligaste okunnighet. Pyrenéerna, framför allt, är den upplysta verldens gräns. Sedan jag är här, synes mig såsom vore menniskoslägtet kastadt tio sekler tillbaka.» — Vi meddela äfven den unge prinsens svar i öfversättning 133. »Med oändligt nöje har jag emottagit edert bref. Jag tackar er för de intressanta detaljer, det innehåller. Voltaires bifall smickrar mig obeskrifligt. Jag önskar att förtjena det en dag, men jag fruktar, att den förskönade skildring, eder vänskap gjort af mig, mer än min egen förtjenst förvärfvat mig det. Jag är förtjust öfver, att ni ännu odlar vitterheten, och i synnerhet poesien. Aldrig har vår svenska literatur varit så hotad med undergång som nu. Dalin är död. Ihre drager sig snart tillbaka. Gyllenborg har gift sig och blir fader för barn i stället för satirer. Han är så kär i sin hustru 134, att han glömmer både äta och dricka. Man borde förbjuda sådana vackra snillen att gifta sig. Med ett nöje, blandadt af saknad, minnes jag våra supeer på Drottningholm och dessa samtal, som så mycket bidragit till min bildning. Jag försäkrar er, att jag derför ännu är mycket tacksam.»

Brefvexlingen fortsattes, sedan Creutz år 1766 blef förflyttad såsom envoyé extraordinaire till Paris. Han meddelar alla dagens literära nyheter, visor, romaner af Voltaire, inleder en brefvexling emellan prinsen och Marmontel 135, sänder de utkommande tomerna af Encyklopedien, hvilken lemnade filosoferna tillfälle att, under titeln af en allmänt nyttig läsning, tillika framkomma med sina egna öfvertygelser. Creutz utmärker för prinsen de intressantaste och mest filosofiska artiklarne. I ett bref af den 13 Sept. 1769 heter det: »Jag sänder 8:de delen af Encyklopedien, men anhåller, att E. K. H. täcktes behålla den, liksom de öfriga, för sig sjelf. — Roligt är, att de starkaste sakerna äro begrafna i de grammatiska artiklarne.» På det våra läsare för öfrigt ej må tro, att denna brefvexling har en allt för allvarsam karakter, så må anmärkas, att dess filosofiska och politiska artiklar omvexla med andra, innehållande, utom underrättelserna ur den parisiska hof- och umgängesverlden, äfven redogörelse för beställningen af nya kläder, möbler, vagnar. Stundom medföra dessa uppdrag förlägenhet, t. ex. då Creutz får befallning att vid beställningen af kronprinsens bröllopskläder i allt rätta sig efter dem, som Dauphin burit vid sin förmälning. »Jag har försökt likt och olikt, skrifver Creutz den 7 Sept. 1766, att, enligt E. K. Höghets befallning, skaffa mig underrättelse om, huru högstsalig Dauphin var klädd på sin bröllopsdag.» Uppdraget hade sina svårigheter, emedan Dauphin var tvänne gånger gift och olika klädd vid båda brölloppen. Stundom synes den svenske skalden, och statsmannen blifva betänklig öfver literaturens allt djerfvare opposition mot religionen. »Vi öfversvämmas af arbeten som angripa religionen», skrifver han den 8 Nov. 1767 från Paris till Karl Fredrik Scheffer. — »Sedan två år har religionen blifvit föremål för så råa anfall, att hon i detta land nästan kan sägas ligga i själtåget. Det gäller om stora verlden, som om folket. Det är ej mer fråga derom.» Också finner sig grefve K. F. Scheffer föranlåten att skicka prinsen en uppsats mot ateismen af sjelfva Voltaire. 136 — Gustafs beundran för denne den dåvarande literaturens patriark var så stor, att han säges vid sin nu förestående utländska resa ha ämnat besöka honom på Ferney, i fall ej resan i Paris hade blifvit afbruten genom konung Adolf Fredriks död. 137 Han tog öppet Voltaires försvar mot dennes fiender. Han sände honom personalierna öfver sin fader; hvilka Gustaf III sjelf författade, och till hvilka konceptet finnes bland konungens papper. Voltaire firade sedan revolutionen år 1772 med ett eget poem till konungens ära.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt