Kronprinsens förhållande till sin gemål

Hvad vi härnäst hafva att meddela öppnar oss en blick i prinsens husliga förhållande, hvilken sträcker sig in i framtiden. Långfredagen år 1770 — enligt en af Gustafs egen hand gjord anteckning — emottog han ett anonymt bref 129, som ibland dessa papper finnes förvaradt, försedt med kronprinsens egenhändiga anmärkningar. Vi meddela innehållet af detta bref tillika med anmärkningarna 130. Författaren vidrör först kronprinsens förhållande till sin gemål. — Med förvåning och smärta, säger han, ser fäderneslandet denna prinsessa, som är föremål för dess vördnad och som med de yttre behagen förenar karakterens mildhet och hjertats godhet, aldrig blifva föremål för eder ömhet. Vårdslösad i skötet af sin familj irrar hon såsom en främling i sitt hof, och sjelfva hennes försagdhet tillräknas henne såsom ett grufligt brott. Man tadlar er, min prins, man beklagar eder förvillelse, men man hopar hat och förakt på den illvilja, som gör sig till organ för så förderfliga råd.

Prinsen har i brädden tecknat följande anmärkning: »Jag vet ej, hvilken författaren vill utmärka med dessa ord. Den ledsnad, som åtföljer prinsessan, hennes likgiltighet att söka intaga, hennes föga angenäma umgängessätt, hennes stelhet att ej vilja lämpa sig till det, som kunde göra henne behaglig, dertill det förhatliga hus, från hvilket hon härstammar, se der hvad som skadar henne i mitt sinne! Jag har lydt statens röst, då jag gaf henne min hand; men hjertat följer ej politikens eller ärelystnadens bud, och ju mer man tröttar mig med föreställningen att älska prinsessan, desto mer ökas min olycka, min vedervilja, min saknad att vara förenad genom band, som man nämner oupplösliga, med en person, hvars karakter är så olika min, och hvilken jag vet bör bli lika olycklig genom mig, som jag är det genom henne. Och hvad det särdeles milda sinnelaget angår, som man upphöjer hos henne, så bedrager jag mig mycket, om det är annat än räddhåga för allt hvad som omger henne. En gång drottning torde hon visa sig annorlunda.

Jag vet ej, hvilken man åsyftar. Skulle det vara fru Ribbing? 131 Ack! skall jag då äfven beröfva mig älskvärda fruntimmers sällskap, och är det ett brott af henne att finna och säga sanningen?» —

Författaren råder derpå prinsen att hellre resa i Sverige och Finland än utrikes och utbrister: »Skall Sveriges onda genius äfven sätta sig emot en så nödig resa!»

Prinsen anmärker: »Författaren har ganska rätt; men om mina bemödanden ej följas af bättre lycka, än fallet varit denna vinter, så skall en så klok och nyttig resa ej bli af. Min mor, jag vet ej af hvad skäl, skall aldrig tillåta det. Lyckligt nog, om jag får resa till Frankrike. Min mor har ej ännu glömt, att det var jag, som haft förtroende nog att determinera konungen till afsägelsen sistlidne December, och att lyckan med framgång krönte de kraftiga råd, jag gaf, oaktadt min mors förskräckelse och den tvungna fred, som hon ville negotiera med mössorna.»

Författaren fortfar: Hvarför använder ni ej en del af eder tid, utom bevistandet af öfverläggnmgarna i rådet, till andra mera behagliga och i publikens ögon mera lysande sysselsättningar — författaren nämner: besök till allmänna inrättningar och välgörenhetsanstalter, deltagande i militärens vapenöfningar m. m.

Prinsen anmärker: »Rådet är godt; men jag vågar ej följa det. Jag skulle åter uppväcka min mors jalousie. Mina framgångar i Norrköping och konungens förtroende ha redan skadat mig nog i hennes sinne. Då staten skall frälsas genom något stort och kraftigt steg, som på en gång ger reputation och åstadkommer verklig nytta, skall man ej finna mig tveksam; men mitt hjerta kan ej besluta sig till att ännu mer aflägsna min mor ifrån mig, och politiken anbefaller här framför allt bibehållandet af enigheten inom kungliga huset. Det är endast statens ära, som skulle kunna ega ett större värde för mitt hjerta.»

Prinsen fortfar: »Min pligt är att spela andra rolen, så länge jag blott befinner mig på andra platsen, och kanhända fordras det en större själens styrka att inskränka sig inom de gränser, som min plats föreskrifver mig, än att öfverskrida dem. Jag har en far, och i denne far en konung. Min första skyldighet, min största ära, min verkliga politik är att ej aflägsna mig från en undersåtes pligt och att ej vilja lysa på hans (konungens) bekostnad. Det är först då hans person, hans krona eller mitt fädernesland är i fara, det är först då Sveriges sjelfständighet hotas, som jag anser mig böra ge utrymme åt den kraft, som en sansad läsning af historien och entusiasmen för äran kunna ingifva mig. Jag har visat det uti Stockholm i December månad 1768 och uti Norrköping i April 1769. Man har sett, att jag skydde hvarken mödor eller faror, då det gälde att tjena min konung och mitt fädernesland. Men i detta ögonblick ålägger mig sjelfva framgången af mina bemödanden att hålla mig stilla och att ej ådraga mig svartsjuka blickar af dem, hvilka jag bör älska och vörda. Konungen är för det närvarande omgifven af ett patriotiskt råd. Mina bemödanden skola hädanefter inskränka sig till att bibehålla enigheten dem emellan. Men återkomme olyckan, så skulle man erfara, att mig fattas hvarken mod eller fasthet eller entusiasm för mitt fädernesland och för dess sanna frihet, att jag hatar lika mycket Karl XI och hans despotism, som jag älskar den store Gustaf Adolf och hans ädla, upphöjda själ; och att jag närt mig med en David Hume's, en kardinal De Retz' och en Montesquieu's skrifter.» Ekolsund den 10 April 1770.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 20 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt