»Parma den 30 April 1784. . . . Man kan ej visa mera uppmärksamhet
och höflighet än infanten och infantinnan ha för mig. Infanten är verkligen
artig och älskvärd. Han är mycket instruerad. 23
Han förer sig an såsom en prins af hans börd och har mycken likhet med
Ludvig XV.» . . .
Ifrån Parma gick resan till Venedig. Derifrån skrifver
konungen: »Se här, min käre grefve, den sista listan för justitieärendena.
Jag har gjort mitt bord rent, och härmed äro alla listor expedierade,
som intill denna dag blifvit mig tillskickade. Jag hade ämnat göra er
en utförlig berättelse om alla de fêter republiken gifver, men
jag får i detta ögonblick svenska posten, och denna skall genast afgå.
Jag vill endast säga, att man ej kan visa mer artighet, uppmärksamhet
och prakt än Venetianerna, och detta allt med ett behag och en smak
af den högsta, förnämaste verld. Hertigen af Parma kom hit inkognito
i förgår under namn af Markis de Morna. Han dröjer här ej längre än
jag. Ni har af v. Schewens depescher sett kronprinsens i Danmark debut.
24
Är han hufvudmannen häri, så bådar detta en prins af annan karakter
än hans företrädare. 25
Visst är, att han ej bort erfara mycket motstånd, då han hade för sig
alla menskliga och gudomliga rättigheter. Man får nu se, huru han brukar
den makt, som han så rättvisligen förvärfvat. Han har tvänne klippor
att lika undvika, för mycken stränghet och för mycken mildhet. Ty om
någonsin en menniska haft oförrätter att hämnas, så är det han, oförrätter
mot sin far, mot sin mor, mot statens grundlagar, som blifvit våldförda,
mot den kungliga värdigheten, som blifvit trampad under fötterna, usurperad
och förnedrad af personer, som trängt sig in utan kallelse, utan rätt
och utan grundade klagomål. Han kunde ej låta sådant passera under tystnad.
Han är skyldig sin far, sitt folk och efterverlden ett exempel. Men
såsom hämden endast föder hat och hatet föder ny hämd, så bör han stanna
och se sig omkring efter en medelväg, låtande straffet drabba blott
de störste brottslige och förlåta de öfriga. Men denna så granlaga moderation,
skall den väl framställa sig för en ung, sextonårig furstes blick? Det
är här, som jag väntar honom. Om, å andra sidan, han glömmer allt, om
han ej straffar de våldsamheter, som begingos mot hans fars person den
17 Januari 1772 26,
då midt i natten, i sitt eget palats, denne konung såg sig tvungen att
offentligen öfverlemna sin hustru åt vanäran och sätta sig sjelf under
sin styfmors och sin brors förmynderskap, om, säger jag, han ej straffar
ett sådant brott emot alla suveräners gemensamma sak, så auktoriserar
han ett förskräckligt exempel och förlorar ur sigte statsmannens första
pligt att värna den allmänna säkerheten. Jag tror likväl icke 27,
att han kommer att taga detta sista parti; emedan m:r Schack Rathlou
är hans rådgifvare, och m:r Schack var en ibland de kommissarier, som
dömde hans mor. Men det skall ej bli första exemplet af denna art. Cecil
28
och Jakob I visa oss ett dylikt, likväl skiljaktigt, att Jakob öfvergick
till ett annat rike och var intresserad i att respektera sin företräderskas
åtgärder. Jag har, utan att tänka derpå, utbredt mig öfver detta ämne;
men nyheten om denna händelse har frapperat mig. Jag ber er vända den
sorgfälligaste uppmärksamhet åt den sidan. Detta förändrar mycket; och
det är ganska väsentligt att noga följa sakernas nya skick och den nye
regentens karakter. Jag 29
hoppas att grefven redan skickat v. Schewen en medhjelpare. 30
Den blir honom nu nödigare än förr. Hans depescher och avisorna äro
just detsamma. Sådana avisor kunna vi få för bättre köp än en kommissions-sekreterarelön.
— Venedig den 7 Maj 1784.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll