Äfven till rådet förändrades konungens ställning. Ej såsom
hade dess medlemmar någonsin under denna regering varit särdeles betydande.
Desse forne rikets ständers fullmäktige, och verklige regenter
mellan riksdagarne visste för väl, hvem de numera hade att tacka för
allt, att de skulle vågat röja några af sina forna anspråk. Ett och
annat försök att erfara, huruvida det var allvar med det regeringsformens
stadgande, som tillät konungen att i justitieärenden öfverröstas, hade
blifvit gjordt utan synnerlig uthållighet. Utnämnandet af de så kallade
rikets herrar, i allt rikets råds jämlikar, utan att likväl
ega någon annan värdighet än rangens, utvisade tydligt nog äfven
de senares verkliga betydelse. 163
Konungen begynte mera öppet skilja emellan sitt råd och sin ministèr;
och ibland dem, som räknades till den senare, åtnjöts det största förtroendet
sällan af dem, som innehade de högsta platserna. Rådet fick stundom
uppbära allvarsamma föreställningar. 164
— Vid öfverläggningen om den år 1780 förändrade förordningen angående
tryckpressen hade Höpken yttrat: »att det kunde hafva sken af mindre
billighet, om auktor befrias, men boktryckaren straffas, helst crimen
hufvud-sakligen ligger hos auktor, och ingen bör gälda en annans brott;
allenast tvänne alternativ vore öfriga, nämligen att antingen lemna
tryckfrihetsförordningen sådan den är och tåla olägenheterna, eller
ock upphäfva densamma». — Att sådana yttranden ådrogo sig konungens
uttalade misshag, kan slutas af hvad i det följande förekommer.
Dylika erfarenheter till årens börda bestämde den
gamle Höpken att begära sitt afsked. Konungens svar, dateradt Gripsholm
den 14 Nov. 1780, är af följande innehåll: »Ni bör ej undra, om i det
ögonblick, då jag ser er i begrepp att lemna en plats, som ni i rådet
har innehaft under trenne konungar, och det rum, som ni intagit i min
konselj under sju år, jag har länge tvekat att bevilja edert afsked.
Det fullkomliga lugn, som riket nu njuter efter alla de stormar, som
skakat det under de tretiotre år, som ni varit i senaten, synes likväl
ålägga mig förbindelsen att ej motsätta mig eder önskan. — Fäderneslandet
bör ej neka lugnet åt en medborgare, som så länge tjenat detsamma med
så mycket nit. — Det är dock med saknad, som jag gifver mitt samtycke,
bedjande eder vara försäkrad om min fullkomliga belåtenhet med edra
tjenster. Ni har blott gjort rättvisa åt mina tänkesätt, då ni är öfvertygad,
att jag bekräftar eder pension.» — Till Elis Schröderheim 165
skrifver konungen: »Hvad säges om grefve Höpkens afskedstagande ur rådet?
— För tio år sedan hade det varit en förlust. Nu tror jag ej, att det
kan diskreditera regeringen; — men också måste man bekänna, att nu äro
alla ljusen släckta i rådet. Grefve Ulrik Scheffer och Hermansson äro
de enda (undantagen); hvilka jag dock räknar höra mer till ministèren
än till rådkammaren.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll