Friherre Ruuth statssekreterare för finanserna

Dessa konungsliga hvilostunder rycktes undan tunga, allt närmare skridande bekymmer. Liljencrantz, sedan han sista året, med mycken motsträfvighet, på konungens befallning, måst upptaga tvenne nya lån 45, hade med 1786 lemnat förvaltningen af finanserna, der utsigterna efter riksdagen voro ännu mörkare än förut. Att någon med full kännedom af tillståndet skulle vilja åtaga sig denna förvaltning var svårt om ej omöjligt. Konungen, redan länge sin egen minister för utrikes ärendena, var tvungen att i hufvudsaken äfven bli sin egen finansminister, och hans stora obekantskap med detta slags förvaltning skulle bidraga att brådstörta sakerna till ett våldsamt slut. Det återstod att för denna befattning välja en man, mera utmärkt af raskhet och nit i verkställighetsåtgärder och medgörlighet, än bepröfvad speciel skicklighet. Så nödgades finansportföljen på friherre Erik Ruuth 46 — som fåfängt förebar sin mindre kännedom af dithörande angelägenheter 47 — i sjelfva verket i egenskap af konungens enskilda ombud; hvarför ock konungen slutligen uttryckligt förklarade: »Att statssekreteraren aldrig för framtiden skulle vara skyldig att redogöra och ansvara för annat än emottagna penningars redovisande i anseende till siffran, men ingalunda för sättet huru de blifvit upptagna och använda». 48 Liljencrantz' afgång beklagades af många, men säges ej ogerna ha blifvit sedd af Pluraliteten på Stockholms börs, som förebrådde honom att hysa ett allt för uteslutande förtroende för vissa af de större husen. 49

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 16 maj 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt