Dessa konungsliga hvilostunder rycktes undan tunga, allt
närmare skridande bekymmer. Liljencrantz, sedan han sista året, med
mycken motsträfvighet, på konungens befallning, måst upptaga tvenne
nya lån 45,
hade med 1786 lemnat förvaltningen af finanserna, der utsigterna efter
riksdagen voro ännu mörkare än förut. Att någon med full kännedom af
tillståndet skulle vilja åtaga sig denna förvaltning var svårt om ej
omöjligt. Konungen, redan länge sin egen minister för utrikes ärendena,
var tvungen att i hufvudsaken äfven bli sin egen finansminister, och
hans stora obekantskap med detta slags förvaltning skulle bidraga att
brådstörta sakerna till ett våldsamt slut. Det återstod att för denna
befattning välja en man, mera utmärkt af raskhet och nit i verkställighetsåtgärder
och medgörlighet, än bepröfvad speciel skicklighet. Så nödgades finansportföljen
på friherre Erik Ruuth 46
— som fåfängt förebar sin mindre kännedom af dithörande angelägenheter
47
— i sjelfva verket i egenskap af konungens enskilda ombud; hvarför ock
konungen slutligen uttryckligt förklarade: »Att statssekreteraren aldrig
för framtiden skulle vara skyldig att redogöra och ansvara för annat
än emottagna penningars redovisande i anseende till siffran, men ingalunda
för sättet huru de blifvit upptagna och använda». 48
Liljencrantz' afgång beklagades af många, men säges ej ogerna ha blifvit
sedd af Pluraliteten på Stockholms börs, som förebrådde honom att hysa
ett allt för uteslutande förtroende för vissa af de större husen. 49
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll