Bref från riksrådet Emanuel De Geer till konungen

De kungliga bränneriema måste äfven hösten 1786 i anseende till spanmålsbristen inställas. De blefvo allt mer, äfven för konungen, en börda; och ständerna hade nekat att afköpa dem med en ständig bevillning. Någon utväg måste tillgripas. Vi anföra ett råd, gifvet i denna angelägenhet. Det är en af de sista märkliga röster ur rådkammaren.

Riksrådet baron Emanuel De Geer skref till konungen kort efter riksdagen 50 ett bref, som vi här meddela i öfversättning och utdrag: »Det ögonblicks audiens, e. m. täcktes bevilja mig sistlidne söndag, var ej tillräcklig för mig att utveckla grunderna för mina tankar om de inre ärendenas närvarande tillstånd i afseende på inkomsterna. Kanhända är det genom brist på sammanhang och ordning i de reflexioner, som e. m. då tillät mig göra i dess närvaro öfver inkomstkällan af bränvinet, som mina tankar syntes e. m. föga öfverensstämmande med dess sanna intressen; och jag tager mig friheten att förklara mig i dag deröfver. — Tillåt mig att göra det skriftligen, då mitt tillstånd förbjuder mig att nytja den nådiga tillåtelse, e. m. mig gifvit, att få uppvakta vid Drottningholm. — Må e. m. vara lycklig! det är mitt lifs första och sista önskan. Med den stora själ, som himlen gifvit e. m., är det omöjligt, att e. m. kan vara lycklig och nöjd, med mindre dess regering blir hädanefter lika ärofull som hittills. . . . Ingen kan tvifla, att det ej är sjelfva regeringsformen, som grundlagt den ära e. m. år 1772 förvärfvade. Denna regeringsform är e. m:s verk, och hvilken likhet det ock må finnas emellan den och Gustaf Adolfs, det är e. m. som Sverige för den samma har att tacka, emedan e. m. gifvit oss den i ett ögonblick, då dess val var fullkomligt fritt. De rättigheter, som e. m. i detta kritiska ögonblick ansåg tjenligt att lemna sina undersåtar, äro just de, som samhällenas naturliga ordning fordrar, att man lemnar åt folken. Att deltaga i lagstiftningen i en föreskrifven ordning och att beskatta sig sjelft, se der hvarje fritt folks oförytterliga rätt! Och e. m. trodde med rätta, att, utan försäkran af dessa åt svenska folket, e. m. aldrig af efterverlden skulle erhålla det ärofulla namnet af den allmänna frihetens återställare. — Det är endast upprätthållandet af dessa sublima principer, som åt e. m. kan försäkra företrädet framför föregångare och samtida och den eviga njutningen af konungars sanna lycka. Hvad skulle det bli af eder ära, o min konung, om, i stället att befästa edert sköna verk, man förmådde eder att undergräfva dess grundvalar? Och är det ej att förstöra edert eget verk, i fall e. m. sätter i fråga om dess folk eger sjelfbeskattningsrätten eller icke? Tillhör det e. m:s stora själ att ett ögonblick tvifla om edra undersåtars beredvillighet att bevilja hvad e. m. behöfver för deras försvar onh välstånd och dess egen ära? Hvarför vill man öfvertala eder, att det är bättre att beskatta dem mot deras vilja och ej ens lemna dem fördelningen af skatterna? Är det ej att uppväcka bittra betraktelser öfver e. m:s verkliga uppsåt på den ryktbara dag, ifrån hvilken vi äro vana att datera vårt fäderneslands återfödelse? Det är kanhända för att trösta er, Sire, öfver det slags tysta knorr, hvilket utmärkte sista riksdag, som man nu vill öfvertala eder att inskränka folkets rättigheter i fråga om kronans inkomst. Men skulle det verkligen vara rätta botemedlet? Eller hade väl detta knorr någon ting gemensamt med bevillningen ? Om bränvinsskatten mycket ingick i detta missnöje, var det hvarken penningarna eller deras användning, som man lagt på sinnet. Det var endast och allenast bristen på samtycke både till denna intägt och sättet för dess uppbärande, som kändes tung; och om bönderna och alla godsegare ej hade under flera år känt sig sårade genom de regala brännerierna, skulle e. m. funnit dem efter önskan. E. m:s inkomst har strax efter revolutionen befunnits otillräcklig af det enkla skäl, att det behöfs mera penningar att uträtta någon ting än till att låta allt förfalla. För att öka revenuen utan att sammankalla ständerna, måste man taga sin tillflykt till utvägen att taxera dem utan deras bifall. En direkt taxa på jordegendomen var allt för tydligt stridande emot regeringsformen. E. m. har trott, att en indirekt taxation ej var det; och de, som projekterade bränvins-regalet, trodde kanhända likaså. Nationen, ännu föga betänkelig i fråga om grundlagens tillämpning, såg i kronobrännerierna endast upphörandet af en äldre (direkt) skatt. Hon förutsåg ej, att kronobrännerierna skulle fråntaga henne tio gånger värdet af denna skatt. Det har behöfts år att komma henne till att känna tyngden af denna kontribution; men hon har slutligen känt den: och det ögonblick, då hon, kallad till riksdagen att deltaga i lagstiftningen, kände sig med ens upplyst om formvidrigheten i denna indirekta beskattnings både existens och perception, var det afgörande ögonblicket. Om i detta ögonblick våra Svenskar varit nog upplysta att inse kronans verkliga behof, borde de ej ett ögonblick ha tvekat att med en ständig motsvarande bevillning hålla e. m. skadelös. Men en olycklig villfarelse, som ärfver sig från tid till tid, kommer dem att tro på möjligheten af statens flor, utan all förökning i dess inkomst. Upplyst folk äro ej af denna tanke. — Men annat är att arbeta på ökade inkomster för e. m. genom rättmätiga och helsosamma medel, och annat att söka befordra detta ändamål på bekostnad af besvurna friheter och allmän lycka. Upphofsmännen och gynnarne af kronobrännerierna äro i det senare fallet; och vore de äfven verkligen välsinnade för e. m:s sanna intressen, så träffar dem likväl förebråelsen att fullkomligt misskänna dem, och okunnigheten i sådant fall blir brottslig, som oärligheten. Hvad fordras dertill att förmå nationen att frivilligt taxera sig så högt som e. m. önskar, då den kallas för detta föremål — det enda, som vid en sådan kallelse kan komma i fråga, emedan nationen för öfrigt med entusiasm har anförtrott sin konung hela regeringen? Dertill fordras blott omsorgen att från riksdag till riksdag underrätta nationen förut om den hufvudsakliga användningen af statsinkomsterna — så mycket för hofvet, så mycket för försvarsverket, så mycket för civilstyrelsen, så mycket för allmänt nyttiga företag och inrättningar från år till år. Det bör ej finnas någon depens under en stor konung, som ej kan rangeras under någon af dessa titlar. Och den sista bör ej hafva minsta andelen; emedan det är just den, som gifver rättigheten att begära mer. Hvilket folk skulle ej med glädje kontribuera till allt detta, om dess öfverhet rent ut det begär? Finnes ett sådant folk i Europa, så är det säkerligen ej det svenska. Att underrätta folket om statsinkomsternas användning är ej precist att bära på trycket afskriften af den för allmänna behofven hvarje år reglerade staten. Det är helt enkelt att lemna e. m:s embetsmän frihet att offentligen nämna användningen en gros af revenuen. Allt blir bekant på längden, och publiken, så nygirig att få veta allt som passerar, gissar snart hvad man ej säger den; men den öfverdrifver då alltid: beräkningarna gå i stigande från mun till mun; detta skrämmer alla, både de elaka och de välsinnade, och gör dem fruktande, i stället att sanningen förskräcker ingen. Man vet hvad man har att hålla sig vid; och är det ej nödvändigt, då man vill ha penningar, att först öfvertyga derom, att man deraf har behof? — Det är den onyttiga förbehållsamheten och hemlighetsslöjan kastad öfver en regerings inre ärenden, som föder misstroende å ömse sidor, som strör emellan ett fritt folks öfverhet och dess undersåtar detta oenighetsfrö, hvilket omständigheter bringa till grodd och växt. Man måste qväfva det, Sire! — Och det är ej e. m., som skall ha möda att deri lyckas, om e. m. det kraftigt vill. Om e. m. låter sitt hjerta tala och använder detta så öfvertygande, så välgörande sanningens språk från tronen, skall e. m. qväfva i dess födsel detta olycksfrö, som administratörer, föga egnade att förstå hvad slags ära, som bör tillhöra Gustaf III:s tidehvarf, hafva haft den oskickligheten att låta falla i en jord, fruktbar nog att fostra allt hvad i den sås. Må e. m. afskaffa kronobrännerierna! Må e. m. förklara för sitt folk, att det är för alltid, och att e. m. hädanefter vill lemna jordbrukaren frihet att förvandla efter behag i bröd, bränvin eller dricka, sin säd, naturens första gåfva, för hvilken staten helt och hållet har att tacka deras arbeten, som den årligen frambringa! Må e. m. med det samma förklara, att e. m. har aldrig tviflat och skall aldrig tvifla om Svenskarnes allmänna benägenhet att efter deras yttersta förmåga bidraga till fyllandet af statens sanna behof, och att derför e. m. gerna bortlemnar denna gren af sina närvarande inkomster, med visshet derom, att dess folk med glädje skall bevilja en ersättning derför, då omständigheterna fordra, att den af kommande ständer begäres; men att, då e. m. nu återställer allt i afseende på bränvinet, sådant som förhållandet var före kronobränneriernas inrättning, e. m. har rättighet att uppbära, från samma dag intill nästa riksdag, den år 1772 af ständerna samtyckta årliga bränvinsskatten intill nästa riksdag, och att följaktligen denna skatt tager sin början på samma gång, som man medgifver friheten att bränna. Då e. m. med det samma tillkännagifver, att e. m. är allt för upplyst att vilja någonsin röra den hvarje fritt folk tillkommande sjelfbeskattningsrätten, skall e. m. på en gång göra den ädlaste handling och den nyttigaste för dess myndighet och makt. E. m. skall oinskränktare bjuda öfver dess undersåtars ej blott hjertan, utan förmögenhet, ju oftare, ju tydligare e. m. låter dem erfara, att e. m. ej anser sig ega rätt att taga den ifrån dem, utan deras förklarade bifall. Det är genom skydd för deras rättigheter i detta afseende, under det e. m. med uppmärksamhet och styrka upprätthåller sina egna i alla andra afseenden, som e. m. skall njuta den högsta lycka, att se sin ära dagligen ökas, att känna sig dagligen allt mera värd allt rättskaffens folks aktning och bifall i hela verlden. Förlåt, Sire, en djerfhet, som vågar gifva råd utan att de begäras! E. m. skall, hoppas jag, förlåta mig den för renheten af mina afsigter.»

Det var en röst, egnad att af Gustaf III höras och förstås. Men rådet var svårt att följa. Det var en återgång, det var att utsätta sig för nödvändigheten att åter kalla en riksdag, sedan man nyss upplöst en med missnöje, med tillsägelse att ständernas sammankomst på länge ej vore att emotse. — Svaret på riksrådet De Geers råd innefattas i hans eget steg att nedlägga sina embeten, hvilket skedde om några månader. 51

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 16 maj 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt