De kungliga bränneriema måste äfven hösten 1786 i anseende
till spanmålsbristen inställas. De blefvo allt mer, äfven för konungen,
en börda; och ständerna hade nekat att afköpa dem med en ständig bevillning.
Någon utväg måste tillgripas. Vi anföra ett råd, gifvet i denna angelägenhet.
Det är en af de sista märkliga röster ur rådkammaren.
Riksrådet baron Emanuel De Geer skref till konungen kort
efter riksdagen 50
ett bref, som vi här meddela i öfversättning och utdrag: »Det ögonblicks
audiens, e. m. täcktes bevilja mig sistlidne söndag, var ej tillräcklig
för mig att utveckla grunderna för mina tankar om de inre ärendenas
närvarande tillstånd i afseende på inkomsterna. Kanhända är det genom
brist på sammanhang och ordning i de reflexioner, som e. m. då tillät
mig göra i dess närvaro öfver inkomstkällan af bränvinet, som mina tankar
syntes e. m. föga öfverensstämmande med dess sanna intressen; och jag
tager mig friheten att förklara mig i dag deröfver. — Tillåt mig att
göra det skriftligen, då mitt tillstånd förbjuder mig att nytja den
nådiga tillåtelse, e. m. mig gifvit, att få uppvakta vid Drottningholm.
— Må e. m. vara lycklig! det är mitt lifs första och sista önskan. Med
den stora själ, som himlen gifvit e. m., är det omöjligt, att e. m.
kan vara lycklig och nöjd, med mindre dess regering blir hädanefter
lika ärofull som hittills. . . . Ingen kan tvifla, att det ej är sjelfva
regeringsformen, som grundlagt den ära e. m. år 1772 förvärfvade. Denna
regeringsform är e. m:s verk, och hvilken likhet det ock må finnas emellan
den och Gustaf Adolfs, det är e. m. som Sverige för den samma har att
tacka, emedan e. m. gifvit oss den i ett ögonblick, då dess val var
fullkomligt fritt. De rättigheter, som e. m. i detta kritiska ögonblick
ansåg tjenligt att lemna sina undersåtar, äro just de, som samhällenas
naturliga ordning fordrar, att man lemnar åt folken. Att deltaga i lagstiftningen
i en föreskrifven ordning och att beskatta sig sjelft, se der hvarje
fritt folks oförytterliga rätt! Och e. m. trodde med rätta, att, utan
försäkran af dessa åt svenska folket, e. m. aldrig af efterverlden skulle
erhålla det ärofulla namnet af den allmänna frihetens återställare.
— Det är endast upprätthållandet af dessa sublima principer, som åt
e. m. kan försäkra företrädet framför föregångare och samtida och den
eviga njutningen af konungars sanna lycka. Hvad skulle det bli af eder
ära, o min konung, om, i stället att befästa edert sköna verk, man förmådde
eder att undergräfva dess grundvalar? Och är det ej att förstöra edert
eget verk, i fall e. m. sätter i fråga om dess folk eger sjelfbeskattningsrätten
eller icke? Tillhör det e. m:s stora själ att ett ögonblick tvifla om
edra undersåtars beredvillighet att bevilja hvad e. m. behöfver för
deras försvar onh välstånd och dess egen ära? Hvarför vill man öfvertala
eder, att det är bättre att beskatta dem mot deras vilja och ej ens
lemna dem fördelningen af skatterna? Är det ej att uppväcka bittra betraktelser
öfver e. m:s verkliga uppsåt på den ryktbara dag, ifrån hvilken vi äro
vana att datera vårt fäderneslands återfödelse? Det är kanhända för
att trösta er, Sire, öfver det slags tysta knorr, hvilket utmärkte sista
riksdag, som man nu vill öfvertala eder att inskränka folkets rättigheter
i fråga om kronans inkomst. Men skulle det verkligen vara rätta botemedlet?
Eller hade väl detta knorr någon ting gemensamt med bevillningen ? Om
bränvinsskatten mycket ingick i detta missnöje, var det hvarken penningarna
eller deras användning, som man lagt på sinnet. Det var endast och allenast
bristen på samtycke både till denna intägt och sättet för dess uppbärande,
som kändes tung; och om bönderna och alla godsegare ej hade under flera
år känt sig sårade genom de regala brännerierna, skulle e. m. funnit
dem efter önskan. E. m:s inkomst har strax efter revolutionen befunnits
otillräcklig af det enkla skäl, att det behöfs mera penningar att uträtta
någon ting än till att låta allt förfalla. För att öka revenuen utan
att sammankalla ständerna, måste man taga sin tillflykt till utvägen
att taxera dem utan deras bifall. En direkt taxa på jordegendomen var
allt för tydligt stridande emot regeringsformen. E. m. har trott, att
en indirekt taxation ej var det; och de, som projekterade bränvins-regalet,
trodde kanhända likaså. Nationen, ännu föga betänkelig i fråga om grundlagens
tillämpning, såg i kronobrännerierna endast upphörandet af en äldre
(direkt) skatt. Hon förutsåg ej, att kronobrännerierna skulle fråntaga
henne tio gånger värdet af denna skatt. Det har behöfts år att komma
henne till att känna tyngden af denna kontribution; men hon har slutligen
känt den: och det ögonblick, då hon, kallad till riksdagen att deltaga
i lagstiftningen, kände sig med ens upplyst om formvidrigheten i denna
indirekta beskattnings både existens och perception, var det afgörande
ögonblicket. Om i detta ögonblick våra Svenskar varit nog upplysta att
inse kronans verkliga behof, borde de ej ett ögonblick ha tvekat att
med en ständig motsvarande bevillning hålla e. m. skadelös. Men en olycklig
villfarelse, som ärfver sig från tid till tid, kommer dem att tro på
möjligheten af statens flor, utan all förökning i dess inkomst. Upplyst
folk äro ej af denna tanke. — Men annat är att arbeta på ökade inkomster
för e. m. genom rättmätiga och helsosamma medel, och annat att söka
befordra detta ändamål på bekostnad af besvurna friheter och allmän
lycka. Upphofsmännen och gynnarne af kronobrännerierna äro i det senare
fallet; och vore de äfven verkligen välsinnade för e. m:s sanna intressen,
så träffar dem likväl förebråelsen att fullkomligt misskänna dem, och
okunnigheten i sådant fall blir brottslig, som oärligheten. Hvad fordras
dertill att förmå nationen att frivilligt taxera sig så högt som e.
m. önskar, då den kallas för detta föremål — det enda, som vid en sådan
kallelse kan komma i fråga, emedan nationen för öfrigt med entusiasm
har anförtrott sin konung hela regeringen? Dertill fordras blott omsorgen
att från riksdag till riksdag underrätta nationen förut om den hufvudsakliga
användningen af statsinkomsterna — så mycket för hofvet, så mycket för
försvarsverket, så mycket för civilstyrelsen, så mycket för allmänt
nyttiga företag och inrättningar från år till år. Det bör ej finnas
någon depens under en stor konung, som ej kan rangeras under någon af
dessa titlar. Och den sista bör ej hafva minsta andelen; emedan det
är just den, som gifver rättigheten att begära mer. Hvilket folk
skulle ej med glädje kontribuera till allt detta, om dess öfverhet rent
ut det begär? Finnes ett sådant folk i Europa, så är det säkerligen
ej det svenska. Att underrätta folket om statsinkomsternas användning
är ej precist att bära på trycket afskriften af den för allmänna behofven
hvarje år reglerade staten. Det är helt enkelt att lemna e. m:s embetsmän
frihet att offentligen nämna användningen en gros af revenuen.
Allt blir bekant på längden, och publiken, så nygirig att få veta allt
som passerar, gissar snart hvad man ej säger den; men den öfverdrifver
då alltid: beräkningarna gå i stigande från mun till mun; detta skrämmer
alla, både de elaka och de välsinnade, och gör dem fruktande, i stället
att sanningen förskräcker ingen. Man vet hvad man har att hålla sig
vid; och är det ej nödvändigt, då man vill ha penningar, att först öfvertyga
derom, att man deraf har behof? — Det är den onyttiga förbehållsamheten
och hemlighetsslöjan kastad öfver en regerings inre ärenden, som föder
misstroende å ömse sidor, som strör emellan ett fritt folks öfverhet
och dess undersåtar detta oenighetsfrö, hvilket omständigheter bringa
till grodd och växt. Man måste qväfva det, Sire! — Och det är ej e.
m., som skall ha möda att deri lyckas, om e. m. det kraftigt vill. Om
e. m. låter sitt hjerta tala och använder detta så öfvertygande, så
välgörande sanningens språk från tronen, skall e. m. qväfva i dess födsel
detta olycksfrö, som administratörer, föga egnade att förstå hvad slags
ära, som bör tillhöra Gustaf III:s tidehvarf, hafva haft den oskickligheten
att låta falla i en jord, fruktbar nog att fostra allt hvad i den sås.
Må e. m. afskaffa kronobrännerierna! Må e. m. förklara för sitt folk,
att det är för alltid, och att e. m. hädanefter vill lemna jordbrukaren
frihet att förvandla efter behag i bröd, bränvin eller dricka, sin säd,
naturens första gåfva, för hvilken staten helt och hållet har att tacka
deras arbeten, som den årligen frambringa! Må e. m. med det samma förklara,
att e. m. har aldrig tviflat och skall aldrig tvifla om Svenskarnes
allmänna benägenhet att efter deras yttersta förmåga bidraga till fyllandet
af statens sanna behof, och att derför e. m. gerna bortlemnar denna
gren af sina närvarande inkomster, med visshet derom, att dess folk
med glädje skall bevilja en ersättning derför, då omständigheterna fordra,
att den af kommande ständer begäres; men att, då e. m. nu återställer
allt i afseende på bränvinet, sådant som förhållandet var före kronobränneriernas
inrättning, e. m. har rättighet att uppbära, från samma dag intill nästa
riksdag, den år 1772 af ständerna samtyckta årliga bränvinsskatten intill
nästa riksdag, och att följaktligen denna skatt tager sin början på
samma gång, som man medgifver friheten att bränna. Då e. m. med det
samma tillkännagifver, att e. m. är allt för upplyst att vilja någonsin
röra den hvarje fritt folk tillkommande sjelfbeskattningsrätten,
skall e. m. på en gång göra den ädlaste handling och den nyttigaste
för dess myndighet och makt. E. m. skall oinskränktare bjuda öfver dess
undersåtars ej blott hjertan, utan förmögenhet, ju oftare, ju tydligare
e. m. låter dem erfara, att e. m. ej anser sig ega rätt att taga den
ifrån dem, utan deras förklarade bifall. Det är genom skydd för deras
rättigheter i detta afseende, under det e. m. med uppmärksamhet och
styrka upprätthåller sina egna i alla andra afseenden, som e. m. skall
njuta den högsta lycka, att se sin ära dagligen ökas, att känna sig
dagligen allt mera värd allt rättskaffens folks aktning och bifall i
hela verlden. Förlåt, Sire, en djerfhet, som vågar gifva råd utan att
de begäras! E. m. skall, hoppas jag, förlåta mig den för renheten af
mina afsigter.»
Det var en röst, egnad att af Gustaf III höras och förstås.
Men rådet var svårt att följa. Det var en återgång, det var att utsätta
sig för nödvändigheten att åter kalla en riksdag, sedan man nyss upplöst
en med missnöje, med tillsägelse att ständernas sammankomst på länge
ej vore att emotse. — Svaret på riksrådet De Geers råd innefattas i
hans eget steg att nedlägga sina embeten, hvilket skedde om några månader.
51
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll