Konungen insåg tidigt nog sitt misstag. »Det enda fel,
jag begått — skref han då till grefve Creutz 22
— eller rättare, som man kommit mig att begå, är affären med bränvinet;
men den skall ock hjelpas med tålamod, med blandning af mildhet och
stränghet, i synnerhet med ihärdighet.» — Det var grundsats hos konungen
att icke ändra beslut. »Den första af mina principer — skref han till
generalamiralen Trolle 23—är
aldrig ändra marschen af en sak, som en gång blifvit resolverad.» —
Han var ej mot att erkänna och äfven godtgöra fel, men endast då han
var öfverlägsen. För denna öfverlägsenhet har han på en falsk
bana kämpat under hela sin regering förgäfves.
Planen med bränvinsregalet var kanske mindre felaktig
i sig sjelf, än den blef genom utförandet. Att detta skolat svara mot
ändamålet, dertill hade fordrats en ordning i förvaltningen, som allt
för mycket saknades; och en i sig sjelf opopulär åtgärd blef ytterligt
förhatlig genom alla de vexationer, som subalterna egennyttor i den
inlade. Vi ha redan anmärkt de årliga oroligheter, som derigenom uppstodo
i provinserna, och hvilka genom våld måste qväfvas. Månge blefvo olycklige
och måste gå från hus och hem. Missväxtåren ökade förbittringen, då
det kungliga bränvinsflödet öfversvämmade landet, som saknade bröd,
och utprånglare af varan, till förment kronans profit, inrättade — såsom
presterskapet klagar — krogar vid alla kyrkor. Den regala bränvinsbränningen
måste slutligen för längre tider på året inställas och var för 1785
års missväxt instäld, då ständerna år 1786 sammankallades. 24
Redan vid 1778 års riksdag hade bondeståndet förgäfves
anhållit om fri husbehofsbränning. Vid 1786 års riksdag inkommo bönderna
hos konungen med anhållan om tillstånd att få erbjuda en emot inkomsten
af de regala brännerierna någorlunda svarande bevillning, till erhållande
af fri bränvinstillverkning; och de öfriga ständerna förenade sig i
denna framställning. — En deputation androg ärendet för konungen den
13 Juni, sedan spänningen emellan honom och ständerna redan var uppenbar,
i synnerhet hos ridderskapet och adeln. Det vid detta tillfälle förda
protokoll finnes bland konungens papper och är hufvudsakligen af följande
innehåll: K. m. behagade lemna landtmarskalken och talmännen företräde,
då de till k. m. öfverlemnade riksens ständers underdåniga skrifvelse
af den 10 Juni och utbådo sig att öfver den önskan, de nu framburo inför
k. m:s tron, få dess yttrande emottaga. Kongl. maj:t gaf landtmarskalken
och talmännen derpå följande svar: — »Jag fogar mig gerna efter mitt
folks önskan, då den med rikets bestånd kan förenas; och då de tro sig
finna en annan utväg, som kunde uppfylla kronans behof, så vill jag
gifva riksens ständer ett nytt bevis af den foglighet, hvarmed jag har
mött dem i all min tid och i synnerhet under loppet af denna riksdag.»
— Häruppå uppläste k. m. sjelf svaret, förbehållande sig ständernas
utlåtande deröfver endast genom Ja eller Nej, inom fyra
dagar. Konungens svar innehöll: att ehuru kronobrännerierna i vanliga
år gifva en behållen inkomst af 500,000 rdr specie eller 30 tunnor guld
om året, ville likväl k. m. samtycka till deras indragning och bränvinsbränningens
frigifvande ifrån nästkommande års början emot det, att riksens ständer
utse och fastställa en ständigvarande särskild inkomst för kronan af
300,000 rdr eller 18 tunnor guld med det vilkor att, i händelse k. m.
för svår missväxt skulle finna sig föranlåten att inställa bränvinsbränningen
för ett helt år, hälften af denna bevillning med detsamma eftergifves.
Hvarjämte, för att uppfylla bristen i kronans inkomster och sätta konungen
i tillfälle att hålla de bränneriarrendatorer skadeslösa, hvilkas kontrakt
ännu ej tilländalupit, konungen föreslog en konsumtionsafgift af 24
skillingar på hvarje person, som brukade kaffe. Konungen fortfor derefter:
»Riksens ständer böra anmärka de vilkor, mitt svar innehåller, och då
de deraf intaga, att den afgift, jag till ersättning för riket fordrar,
är 200,000 rdr specie mindre än regala bränneriernas afkastning, kunna
de deraf tillika döma om min böjelse att möta deras åstundan och öfverväga
deras förmåga. Det är ej första gången jag föregår riksens ständermed
foglighet. Jag väntar, att de följa detta mitt faderliga exempel. Dertill
har jag rätt både såsom konung och deras frihets stiftare. Det är för
dem sjelfva angeläget, för riket nyttigt, då det bibehåller det förtroende
emellan konung och folk, som endast gifver riken och imponerar på afundsmän.
Det är angeläget för frihetens bevarande; ty den trifves endast af ordning
och vördnad. Jag säger icke mera. Jag väntar om fyra dagar svar. Sex
veckor äro förflutna sedan riksdagens början. Jag väntar svar på mina
propositioner. Ty rikets angelägenheter fordra min närvaro annorstädes.»
Alla saker hade under den korta tiden sedan riksdagens
begynnelse antagit ett mer och mer inveckladt utseende; och konungens
eget uppförande var ej egnadt att reda förhållandet.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll