Ett bevis på konungens blick — om han också i afhjelpande
af olägenheten ej föreslog ett i vår tanke tjenligt botemedel — var
hans proposition vid denna riksdag i ett ämne, som efter honom, och
senast i våra dagar, föranledt mångfaldiga undersökningar och förslag,
till förekommande af svenska bondeståndets försvagande genom den vidt
sträckta hemmansklyfningen. Andamålet af konungens proposition — hvaröfver
äfven, på hans befallning, rikets råd meddelade sitt betänkande — var
»förekommande af skatteböndernas försvagande vid arfskiften». Konungen
öfverlemnade åt ständerna att öfverlägga om fastställandet af någon
säker och oombytlig men lindrig grund till hemmanens värdering vid arfskiften,
så att, der hemmanets klyfning ej vidare kunde ega rum, den äldste sonen
eller, då söner ej voro, den äldsta dottern eller, om inga barn finnas,
närmaste laglige arfvingen, som vid arfskiften ville och kunde hemmansdelen
tillträda, måtte framför dess syskon och anhöriga alltid dertill vara
berättigad, emot en, efter berörde värderingsgrund lämpad, lösen.» —
Propositionen afstyrktes af lagutskottet, vann ingen anklang hos bondeståndet
och afslogs af ständerna.
Bondeståndets försvagande genom de föregående missväxtåren
torde ha varit en ibland anledningarna till denna proposition af konungen,
hvilken för öfrigt i sin framställning till ständerna lemnar det hans
tid ännu hedrande intyg: »att brott och missgerningar under nöden icke
ökat sitt antal». 17
Den nämda propositionens afsigt har varit att, i likhet med den norska
odalrätten, göra svenska bondehemman till ett slags fideikommiss inom
slägten.
Konungen var i allmänhet böjd för sådana inrättningar.
Den sista upphöjelse i grefligt stånd, som han efter 1792 års riksdag
meddelade åt dåvarande landtmarskalken friherre Ruuth, var inskränkt
till äldste sonen och endast utsträckt till den andre med det vilkor,
att fadern äfven för denne stiftade ett fideikommiss. 18
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll