»Jag stannade vid slottsporten och steg upp. Ingen väntade
mig. Att jag önskade tala vid storhertigen sade jag till en kammartjenare,
som gick in, sedan han frågat mig mitt namn, som jag ej ville säga.
Storhertigen 121
kom ut, så enkelt klädd, att jag skulle hafva tagit honom för någon
af husets domestiker. Han lät mig stiga in i sitt kabinett och frågade
mig hvad jag ville. Då jag ej kände honom, sade jag, att jag önskade
se storhertigen. Det är jag, svarade han. Jag kunde ej hindra mig från
att skratta och sade, att det var högst angenämt för mig att ha lyckats
i mitt projekt att öfverraska honom, och att, i detta ögonblick anländ
till hans stater, jag ej velat försumma ett ögonblick att ha det nöjet
att se honom. Han syntes surprenerad och sensibel öfver det sätt, hvarpå
jag kommit att göra honom mitt besök. Vi samtalade en halftimme, hvarefter
han förde mig till storhertiginnan, som ännu ej går ut efter sin barnsäng,
men i morgon blifver kyrktagen. Jag mår bra och skall i morgon eller
öfvermorgon börja min badkur.»
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll