1768 års revolutionsplan

Man finner i kronprinsens anteckningar den inre historien om de planer, som denna tiden hvälfdes af dem, som önskade en förändring af dåvarande styrelse. Dessa planer voro tvåfaldiga. Att söka verka förändringen genom ständerna sjelfva vid en riksdag var allt hvad det gamla hofvet och dess nuvarande anhängare hade velat våga; det var ock detta, som vid 1769 års riksdag försöktes — med hvad lycka är bekant. Men denna utgång hade kronprinsen förutsett; och han yrkade derför redan nu, ehuru förgäfves, på revolution.

Franska hofvet var invigdt i bägge planerna och hade velat medverka till utförande af kronprinsens, om sådant under dåvarande omständigheter med något hopp om framgång kunnat försökas, ty redan år 1766, efter franska partiets nederlag och mössornas seger, hade hertigen af Choiseul förklarat, att monarkiska maktens befästande, vore det ock genom en revolution, borde blifva hufvudföremålet för Frankrikes politik i afseende på Sverige.

Det återstår att, under bägge de nämda synpunkterna, be trakta hvad som nu föregick.

Vi afbröto kronprinsens dagbok i rådet med den 8 Dec. 1768, då den mot kammarkollegium beslutade aktionen för majestätsbrott visade, att rådet ämnade gå anfallsvis till väga för att qväfva motpartiets opposition, och att partiförföljelser, hvilkas utgång ej kunde förutses, stodo för dörren.

Följande dagen — fortfar prinsen — togs i drottningens kammare beslutet att sätta en gräns för senatens framfart genom ett djerft och kraftigt steg. Konungen undertecknade det diktamen, som han ämnade uppläsa i rådet. — Ett bref från prinsen, oundertecknadt, men skrifvet med riksrådet Karl Fredrik Scheffers hand och troligen stäldt till svenska ministern grefve Creutz i Paris, hvilket vi meddela i utdrag, underrättar om det vidare förloppet.

Den deputation (af hattpartiet), hvarom jag talat i mitt sista bref, säger prinsen, har haft all möjlig framgång. Förslaget att konungen för en tid skulle afsäga sig regeringen har blifvit gilladt af deras majestäter, sedan de deputerade 66 i hela partiets namn åtagit sig de bestämdaste förbindelser att understödja konungen, hvilka ock följderna måtte blifva af detta äfventyrliga steg. Ifrån detta ögonblick bereddes allt till utförandet, och hemligheten blef så förunderligt bevarad, att sistlidne måndagen (den 12 Dec.) konungen inträdde i rådet, utan att någon hade en aning om hvad som skulle föregå. Af konungen befald att uppläsa hans skrift, tillstår jag, att jag hade den elakheten att göra ett litet uppehåll vid det ställe, der konungen å nyo äskar ständernas sammankallande. Ännu sågs på alla ansigten blott miner af tillförsigt och snarare af hån än af bryderi. Men just som riksrådet Friesendorff uppreste sig för att svara, återtog jag läsningen och utsade med uttryck af all min känsla de besvärjande ord, hvarmed konungen slutat sin skrift. Föreställ er allt hvad öfverraskning, förvåning, förlägenhet och, hos några, raseri kunna intrycka på anletsdragen, och ni har blott en svag föreställning af dessa herrar. Konungen lemnade dem tre dagars betänketid. Det fordrades volumer för att beskrifva dessa tre dagars underhandlingar och rörelser. När man ej kunnat utverka en återkallelse af konungens beslut, sökte man åtminstone att vinna uppskof. Konungen begaf sig i går 67, vid utsatt timme, i rådet. Desse herrar, af hvilka de förnämste tillbragt natten hos Osterman 68, hade då tagit sitt beslut. De nekade ej mera till ständernas sammankallande, men de begärde tid för att undersöka nödvändigheten deraf. Konungen förklarade, att han ansåg detta för ett afslag, och stod fast vid sin en gång förkunnade vilja, hvarefter han steg upp för att aflägsna sig. Riksråden Friesendorff och Horn fattade honom i armarna och besvuro honom i de ömmaste ordalag att gifva efter för rådets böner. Men konungens mod vek ej. Hans maj:t gick ut, och, såsom förut var öfverenskommet, lät jag genast min vagn komma, för att begifva mig till alla rikets kollegier och meddela dem berättelsen både om rådets förhållande och om hans maj:ts beslut. Jag steg strax ned i kansliet, lät der uppläsa konungens förklaring och förbjöd, å konungens vägnar, allt bruk af hans namn i rådets handlingar, liksom allt begagnande af namnstämpeln 69 för undertecknandet. Detta slag, jämte mitt besök hos de öfriga kollegierna 70, var det som slutligt bröt motståndet i rådet, hvilket ej väntade sig en sådan påföljd. Man ändrade tanke och skickade en deputation till konungen med anmälan, det riksdagskallelsen var bestämd." — Allt detta upptog tiden från torsdagen i ena veckan till tisdagen i den andra; och dessa dagar, den 16, 17, 18 19 December 1768, utmärker prinsen i sin dagbok med namnet af Interregnum.

Men det är tid att meddela Gustafs egna innersta tankar om både sin egen och rikets belägenhet vid denna tid.

Vi begynna med ett utdrag ur några reflexioner, hvilka han kastade på papperet på Ekolsund om aftonen den 16 Okt. 1768. Han skulle följande dagen derifrån resa till Stockholm :

»Min belägenhet är i alla afseenden svår. Den försigtighet, andra måste iakttaga i det allmänna, är för mig nödvändig äfven i de oskyldigaste steg af min enskilda lefnad, emot mina föräldrar, mot min hustru . . .

Ställningen är öfver min ålder, den öfvergår min förmåga. Lyckligtvis är min karakter af den art, att den ej ger vika för svårigheter. Den första af dessa svårigheter i min plan för Sveriges befrielse är min egenskap af kronprins. Anarkien har redan kommit till den punkt, att ingenting mer är heligt, och att en granne, som genom hela sin ställning är rikets fiende, med absolut despotism disponerar om de bästa medborgares välfärd och lif. Det giftermål jag ingått ökar mitt bekymmer genom drottningens afgjorda aversion för min gemål, en aversion så mycket mer deciderad, som den är orättvis och ökas genom fruktan, att prinsessans mildhet och stilla, intressanta karakter möjligen en dag lyckas att vinna mitt hjerta och att med detsamma försvaga min kärlek för min mor. Denna ömtåliga fruktan visar sig ofta och kastar genom täta trakasserier en dysterhet öfver mitt enskilda lif, som, ökad af partibråket i det allmänna, tärer mer på mitt humör, än man tror.

Husliga bekymmer äro derutinnan skiljaktiga från de allmänna, att de nedtrycka själen genom upprepade smärtor, hvilka de i hvarje ögonblick framhålla, då deremot bekymren om det allmänna upplyfta själen genom retelsen af den ära, man vinner af att med mod dem bära; hvilket ej eger rum med de husliga, som man måste dölja för publikens elaka ögon.

Att draga mig tillbaka i lugnet skulle för mig sjelf vara det angenämaste. Det skulle tillika ge allmänheten en opinion om mycken stadga i en ålder, då de flesta menniskor söka nöjena. Det skulle rädda mig från ett partifullt hofs intriger och gifva mig tid för mina studier. — Men jag är skyldig mig sjelf åt fäderneslandet. Frankrikes deklarationer, gjorda för mig och grundade på min person, folkets nöd, omöjligheten att derför finna bot utan genom en hel och fullständig revolution, konungens och undersåtarnes tveksamhet och rädsla, Europas ställning, gynnande för ett sådant förslag, allt rycker mig ur mitt lugn.

Se här mina projekt!

l:o Att decidera konungen och i synnerhet drottningen för en revolution, hvilken endast i detta ögonblick kan lyckas, och hvilken, sedan April månad är passerad, Frankrike ej mera understöder.

2:o Att dertill förmå grefve Fersen genom Frankrikes inflytande, hvarför le comte de Modène skulle sättas i verksamhet, och jag sjelf använda mina bemödanden för att bringa grefve Fersen till en decision.

3:o Att, i fall revolutionen sker, hvarom jag likväl tviflar, låta utnämna mig af konungen till premierminister, i synnerhet för utrikes affärerna, som äro de enda, jag känner, tills jag hinner förskaffa mig insigt i finanserna, ett svårt ämne, som man ej i ett ögonblick lärer sig. — Jag ämnar föreställa konungen, att, till vinnande och förblindande af publikens ögon, man borde återkalla grefvarne Tessin, Höpken och Ekeblad för att införlifva dem med affärerna. Men hans maj:t kunde ej nämna någon af dem för utrikes angelägenheterna, utan att stöta de bägge andra. Tessin är för gammal. Höpken har aldrig kunnat draga öfverens med honom. Ekeblad skulle vara den tjenligaste, men han är den yngste. Således skulle ingen af dessa riksråd ha något att säga på min utnämning.

De skäl, som komma mig tro, det man aldrig beslutar sig till ett sådant företag, äro följande:

Konungens svaghet, ökad genom åldern. Ej heller hålles han mera i verksamhet genom drottningen, nu öfver sig gifven af trötthet och smittad af konungens tveksamhet. Lägg härtill rädslan, första karakteren hos alla våra svenska politici, som, hjeltar på slagfältet, äro poltroner i kabinettet. Allt detta skall göra både Frankrikes och mina föreställningar fruktlösa. Efter att ha gjort de bemödanden, som min pligt mig föreskrifver har jag blott ett parti att taga, att tåligt afvakta händelserna. - En riksdag, hvilket parti ock må få öfverhanden, skall ej hjelpa affärerna. Att af ständerna vänta någon vis och välbetänkt förändring är en chimère; och jag vågar säga, hvilken, som försöker detta medel, skall ångra sin förderfliga oförsigtighet.

Hvad mig angår, sedan mina planer ramlat, drager jag mig tillbaka på landet för att ej derifrån skiljas, förr än jag uppstiger på tronen. Jag skall dela mitt lif emellan Upsala, Ekolsund, Strömsholm och några resor i provinserna. Jag renoncerar på hofvet och hufvudstaden. Rolen af en partichef är en furste ovärdig. För att kunna lemna hofvet utan uppseende, skall jag skaffa mig konungens tillåtelse att begifva mig till Upsala i Februari månad 71 för akademiens angelägenheter. Mitt lugn skall egnas åt alla de omsorger, som en kansler är skyldig åt akademien; jag skall studera ekonomien under Berch 72, och för att lära mig finanserna vill jag låta Botin 73 komma från Stockholm. En sträng hushållning och afsägelsen af nöjenas öfverflödigheter skola sätta mig i stånd att betala mina skulder och att samla en ansenlig summa, som vid tillfälle kan blifva nyttig.

Sådan är den sinnesfattning, i hvilken jag lemnar detta ställe, der jag tillbragt tre månader, kanhända de lyckligaste i min lefnad. — Jag reser med ett rent hjerta, ett obefläckadt samvete, med en god medborgares oegennyttiga afsigter och med en själ utan skuld. Måtte jag hit återvända med dessa lyckliga egenskaper, framför allt, måtte jag njuta den själens frid, hvilken jag erfar i detta ögonblick! — Ekolsund den 16 Okt. 1768.»

En plan till revolutionen hade kronprinsen redan utkastat. Den bär datum af den 9 Mars 1768 och är stäld till konungen. Vi meddela hufvuddragen deraf:

Under det rådet mangrant vore samladt, borde konungen särskildt förekalla riksråden Horn, Kalling, Funck, Ribbing och Düben under förevändning att vilja tala vid dem, men i stället låta innesluta dem i smårummen på kungliga slottet, under det konungen, åtföljd af en talrikare vakt, som borde förses med skarpladdade gevär, begåfve sig i rådkammaren och, sedan drabanterna besatt ingången, här förklarade: att rikets nöd och den fullkomliga anarki, hvari samhället blifvit störtadt, tvunge honom att tillgripa det enda medel deremot, som var öfrigt, att han beslutit sjelf och ensam taga regeringstyglarna för att frälsa fäderneslandet, och att han i detta afseende nu af dem fordrade ny trohetsed, den kronprinsen först borde aflägga och sedan i konungens namn fordra den af de närvarande, med förklaring att, om de nekade, de blefve arresterade och att det, i fall af motstånd, gälde deras lif, men att intet ondt dem skulle vederfaras, om de höllo sig stilla. Öfverståthållaren borde få order att ingen släppa utur hufvudstaden, vakten att tillsluta slottsportarna, öfverstarne för gardet och artilleriet att samla sina regementen samt besätta alla broarna och arsenalen, hvarefter rikshärolden skulle utsändas att uppläsa kungörelsen om de orsaker, som förmått konungen att ensam antaga sig regeringen, samt påbjuda ny trohetsed, den konungen sjelf skulle emottaga af de till slottet kallade kollegierna samt af drabanterna, gardet och artilleriet, under det en af prinsarne på rådhuset emottoge den af magistraten och borgerskapet. Sauvegarder borde, medan allt detta föregick, ställas vid de utländska ministrarnes hus, helst under befäl af hattar hos engelska, ryska, danska, preussiska och holländska ministrarne; mössor kunde användas hos den franska, spanska och österrikiska. Underrättelse borde ofördröjligen sändas till alla dessa hof, äfvensom till Konstantinopel; samt cirkulär afgå till alla landshöfdingar och hofrätter i landsorterna. General Ehrensvärd borde få order att hålla finska regementena färdiga, i fall någon oro förspordes för Ryssland, samt amiralitetskollegium befallas att hafva skepp i beredskap.

Det nästa hithörande dokument är ett den 28 Okt. 1768 af kronprinsen uppsatt koncept till ett Kongl. maj:ts öppna bref och påbud till samtliga riksens innebyggare i Sverige och storfurstendömet Finland, hvari — efter klagan, det den svenska friheten blifvit förvandlad i ett olideligt mångvälde, lagen vrängd efter godtycke, nöden allmän, ständernas sammankomst nekad, — konungen säger sig hafva nödgats bruka sin makt till rikets hefrielse och derför sjelf antagit riksstyrelsen med den myndighet som erfordras att göra undersåtarne lyckliga, sådan den Sveriges urgamla lag beskrifven finnes. Han betygar sin afsky för det oinskränkta väldet, vill, såsom sina företrädare styra med riksens råds vetskap samt, enligt konung Gustaf Idolfs konungaförsäkran, älska, ära och i tillbörlig vördning hålla Sveriges rikes råd och ständer samt bevara hvar och en vid Sveriges lag och välfångna privilegier. Det skall blifva hans käraste omsorg att sammankalla rikets ständer, dem konungen alltid vill hålla för sina trognaste rådgifvare, men såsom för åtskilliga anstalter till allmänna säkerhetens bibehållande dermed till en lägligare tid måste hafvas anstånd, så förmanas alla i sin stad att bidraga till den allmänna välfärden och taga sig till vara för stämplingar. Slutligen vill konungen meddela den hugneliga underrättelsen, att han, utan att af dem något fordra till rikets försvar, i händelse af oförmodadt anfall, finner sig i stånd att taga alla nödiga mått och steg dertill i följd af de förbund, han ingått med sådana makter, till hvilkas vänskap och bistånd han kan sätta fullkomlig lit.

På tvänne omständigheter må här genast uppmärksamheten fästas. Den ena, att, ehuru öfversten af gardet påräknades såsom en hufvudperson i revolutionen, grefve Axel Fersen, hvilken då förde detta befäl, likväl icke (hvilket af det följande synes) från början var invigd i sjelfva revolutionsplanen, ej heller, i fall han sedermera blef det, till densamma, sådan den här föreslås, någonsin gaf sitt bifall; den andra, att, om förändringen sedermera inskränkte sig till utverkandet af en utomordentlig riksdag, en sådan åtgärd likväl ej ifrån början ingick i kronprinsens afsigt, som i stället åsyftade att först befästa konungamakten och sedan sammankalla ständerna.

Hvad grefve Persen svarade dem, som angående hela förehafvandet ville utforska hans tanke, det finner man af ett bref från grefve Nils Bjelke till kronprinsen, dat. Nyköping den 29 Nov. 1768. »Jag tviflar på det högsta, säger Bjelke, att grefve Fersen deciderar sig emot de skäl, som han mig meddelat, och hvilka olyckligtvis synas mig ganska starka. Det är ingalunda derför, att han ej af allt hjerta önskar sjelfva saken. Men han anser den omöjlig under närvarande omständigheter.» Detta grefve Bjelkes bref till kronprinsen var skrifvet för att visas Lovisa Ulrika.

De nu följande uppsatserna — alla af kronprinsens hand — hvilka vi här meddela i utdrag och öfversättning, visa striden mellan prinsens tanke och deras, som endast ville höra talas om en förändring genom en riksdag.

Den första af dessa uppsatser är koncept till ett bref utan adress (liksom alla i detta ämne vexlade bref), men som synes stäldt till svenska ministern grefve Creutz i Paris och är dateradt den 30 Okt. 1768. — Det heter deri: »För att ernå ändamålet af statens befrielse finnes blott ett medel, det är att återställa konungens myndighet och gifva honom den hel och fullständig. Det är också Frankrikes afsigt, och man skiljer sig endast i fråga om medlen. Hattarne vilja en riksdag, och det är refrainen af alla deras tal. — Men utan att nämna omöjligheten att förmå senaten till att sammankalla ständerna 74, måste man ihågkomma partihatet och menniskors naturliga obenägenhet att skilja sig vid makten. — Man öfvertygar sig då, att en revolution är enda utvägen. Till att göra den finnas endast två medel. Det första vore att söka förmå senaten att återgifva den kungliga makten i konungens händer. I denna afsigt skall franske ambassadören grefve Modène föreställa baron Düben 75 ögonblickets fara, sinnenas förbittring, att konungen i Frankrike vore trött vid att blott understödja ett parti (hattarnes), som utan nytta kostade honom så mycket, att han derför vände sig till baron Düben, såsom varande den af regeringens ledamöter, som bäst kände rikets tillstånd, att hofvets närvarande ovilja för honom och hans medbröder kunde genom kloka eftergifter blidkas. Hvad utgång denna underhandling ock får, i sig sjelf kan den blott vara nyttig, för att komma under fund med rådets afsigter och medel. Den skall förblinda rådet.

Hattarne, då de märka negotiationen med mössorna, skola bli allarmerade. Men då denna negotiation föres af franske ministern, skola de ej våga att visa missnöje, och min egen underhandling med grefve Fersen skall derigenom blifva lättad. Han skall med farhåga se Frankrike stå fast vid dess beslut, och att allt hvad han anfört om omöjligheten af en våldsam revolution blott tjenar att vända denna makt på mössornas sida. Då han ser sig i fara att förlora det enda stöd, på hvilket han kan räkna för sin egen och sin familjs välfärd, skall han väl finnas benägnare för en förändring.»

Dernäst förekommer ett kronprinsens egenhändiga koncept till ett chiffreradt bref, dateradt Stockholm den 15 Nov. 1768, men först den 23 afgånget.

Ett ställe i brefvet röjer, att det ar adresseradt till dåvarande hofkansleren grefve Karl Vilhelm von Düben 76 hvilken genom den plats, han länge innehaft hos Lovisa Ulrika såsom kammarherre och handsekreterare, synes ha blifvit invigd i hofvets planer. 77 Det nämda brefvet lyder i utdrag: »Le comte de Modène (franske ambassadören) kom hit den 8:de i denna månad kl. 11 på qvällen, och abbé Du Prat 78 förde honom vid midnatten i Beylons kammare, dit jag begaf mig en half timme derefter i grå kappa. Vi hade ett långt samtal ända till kl. 4 om morgonen. Han sade, att hans instruktioner endast innehöllo två artiklar: att konungen af Frankrike är vän af det monarkiska Sverige, men att han vill ha intet att skaffa med det anarkiska Sverige. Allt hvad som stärkte konungamakten i Sverige vore han bemyndigad att göra, och han begärde blott veta, huru stora summor behöfdes. Han syntes alldeles ohågad för negotiation, utan tvärt om böjd för revolution. Jag beskref honom de förnämsta karaktererna och dröjde i synnerhet vid grefve Fersens obeslutsamhet. Grefve Modène slutade med att af mig begära en plan. Han ville skicka den till hertigen af Choiseul. Den skulle återkomma under hertigens af Choiseul namn och i denna form blifva meddelad grefve Fersen såsom Frankrikes sista beslut.

Vi äro ännu långt ifrån att ha vår räkning klar. Ni skall få se, att drottningen, kanske ännu mer än grefve Fersen, fruktar hvarje kraftigt och afgörande steg.

Konungen och drottningen, hvilka jag meddelat mitt samtal med grefve Modène, syntes ganska nöjda dermed. Men drottningen vidhåller allt jämt sin gamla tanke att negotiera med mössorna. Vi hade en liflig träta derom. Hon sade mig slutligen, att hon väl såg, det jag blott ville en revolution, men att hon aldrig dertill gåfve sitt bifall, och att jag nog sjelf kunde inse, huru allt försök dertill vore fåfängt, då konungen, utan henne, aldrig skulle taga ett steg dertill. Denna förklaring verkade på mig så lifligt, att jag med nog eld utbrast, det jag skulle lyda, men att jag bad henne påminna sig, att hon sjelf hade befalt mig detta.

Jag erkänner, att jag i ögonblicket tog det beslut att öfvergifva allt och endast tänka på medel att komma med heder ifrån mina förbindelser med Frankrike. Nyheten dagen derpå (turkarnes krigsförklaring) återgaf mig mod. Om qvällen sade mig riksrådet Hjärne, som superade hos mig, att ögonblicket vore gynsamt, och att, om jag ville garantera honom, att konungen ej sökte det oinskränkta väldet, han ansvarade för, att rådet skulle kunna arresteras genom artilleriet och hans båda svågrar 79, äfven utan grefve Fersen. Jag af-spisade honom med komplimenter . . .

Efter att ha öfverlagt med mig sjelf, då det tydeligen blir omöjligt att förmå konungen till något kraftigt steg (jag har sonderat honom), och då grefve Fersen alldeles icke vill ge med sig, återstår blott beslutet att under natten låta arrestera senatorerna genom artilleriet och derpå inom en månad sammankalla ständerna i Vesterås. Konungen skall ej synas, och nationen skall därigenom lugnas och finna, att han ej vill suveräniteten.

Emellertid får grefve Modène tid att arbeta för det stora ändamålet. Om hattarne bedraga oss och ständerna visa dåligt lynne, så ha vi i Vesterås Vestmanlands regemente under generallöjtnant Stjernelds befäl.

Dock blir det alltid bättre att legalisera en konstitution, som ständerna sjelfva gjort.

Hattarne, efter långa deliberationer, hafva gifvit ett skriftligt svar till grefve Modène, hvari de insistera på riksdag och lofva att förändra allt till konungamaktens fördel. Denna skrift har blifvit presenterad af grefvarne Scheffer och Fersen 80 samt af Stockenström och Hermansson.»

I en apostille heter det:

»Jag tillägger till denna depeche (som har blifvit i chiffer skickad till Sinclair, under det ni får originalet), att drottningen låtit sondera senaten, och eder svärfar 81 i synnerhet, efter turkiska krigsförklaringen, men de äro lika afviga som förr mot all förlikning. Gud har förhärdat deras hjertan. De löpa till sin undergång.

Hattarne vilja vinna fem senatorer: Friesendorff genom köp, De Geer genom blå bandet, Hermelin genom honneteté, Wallvik och Lagerbjelke genom penningar. På Hjärnes röst äro vi säkra. Det gör 8 röster med konungens. Men denna kalkyl är falsk. Grefve Modène är mycket missnöjd med hattarne.»

Emellertid hade Fersen äfven blifvit rådfrågad, och den 23 Nov. 1768 skrifver kronprinsen:

»Hvilka illusioner ock grefve Fersen må vilja göra sig om framgången af en negotiation med rådet, så vågar jag försäkra, att förr eller senare man måste gripa till det ytterliga, men nödvändiga medlet, som Frankrike redan för lång tid tillbaka har proponerat. Ingenting bevisar klarare hertigens af Choiseul riktiga blick, än att på så långt afstånd han har förutsett nödvändigheten af en revolution.

Turkarnes brådskade krigsförklaring, konungens i Danmark resa, närmandet af konungen i Preussen till Frankrike, allt gör konjunkturen så gynsam, att man ej längre bör uppskjuta det afgörande slaget. Sedan 14 dagar, allt sedan franske ministerns ankomst, talar man blott om en plan, men tankarne äro så delade, att jag vågar på papperet kasta mina egna för att underställas franske ministern.

Man tror, att ju mindre våld behöfver utöfvas, desto bättre.

Det anbud, som riksrådet Hjärne gjort af sina svågrar, den ene öfverste, den andre öfverstelöjtnant vid artilleriet, är afgörande, då derigenom grefve Fersen blir mindre nödvändig. På den bestämda natten, sedan herrarne Ehrensvärd tagit sina dispositioner, skola senatorerna kl. 4 på morgonen arresteras i sina hus. Kl. 9 utropar en härold på gatorna, att konungen, sammankallar ständerna inom 30 dagar i Vesterås. Denna kungörelse skall förklara orsaken till rådets arrest, emedan det motsatt sig ständernas sammankallande. Ifrån detta ögonblick till riksdagen skola affärerna hvila, och konungen ej visa sig, såsom under stora allmänna olyckor. Garnisonen i Vesterås skall bestå af Vestmanlands regemente, hvars chef är generallöjtnanten Stjerneld, i all sin tid tillgifven holsteinska huset och konungens person.»

Men samma dag, som ofvanstående är dateradt, skrifver kronprinsen sålunda sjelf till franska ambassadören le comte de Modène:

»Man försäkrar väl Frankrike i det patriotiska partiets (hattarnes) deklaration, att vid riksdagen allt skall riktas till det stora föremålet af konungamaktens återställande och upprättande af en styrelse, som skall göra Sverige lika ansedt och för sina allierade nyttigt, som det varit under sina gamla konungar. Men ingenting är mer illusoriskt än dessa ord.»

Derefter ger prinsen en öfversigt af svenska författningen sedan Gustaf I 82.

»Denne konung, säger han, var i sjelfva verket enväldig såsom Henrik VIII i England. Riksdagarne varade blott två till tre dagar. Konungen förde ordet. Ständerna voro samlade i samma sal. Adeln kom i massa, presteståndet genom deputerade, dertill några borgmästare och bönder. Öfverläggningarna inskränkte sig nästan alltid till ja och nej. Sedan tronen blifvit ärftlig, ändrade de län, som Gustaf I gaf åt sina söner, åter fullkomligt systemet af våra lagar. Sverige fick känna alla feodalstyrelsens olyckor, hvilka Frankrike så länge erfarit. Detta slutade genom utsläckandet af den äldsta grenen i kungliga huset, genom fördrifvandet af den andra och genom Karl IX:s usurpation. Det var under honom och i synnerhet under hans son, den store Gustaf Adolf, som vår konstitution först kan sägas ha antagit någon form. Men denne store konungs för tidiga död hindrade honom att lägga sista hand vid verket. Regeringsformen af 1634 är endast en föreskrift, huru styrelsen skall föras under en minderårighet. Der finnes ej ett ord om konungamakten. Dessa lagar varade blott under Kristina och Karl Gustaf, för en tiderymd af tretio år. Under Karl XI:s minderårighet tillryckte sig rådet och adeln allt för stor inflytelse och ville innesluta det kungliga prerogativet inom så trånga gränser, att Karl XI derför förmåddes att sjelf taga makten genom 1680 års revolution. Emellertid är det en villfarelse att anse honom för en despot såsom konungen i Danmark; och det var först under den följande regeringens senare år, som nödvändigheten tvang Karl XII till våldsamma och godtyckliga steg.

Således, då Sverige aldrig haft en fixerad konstitution, är också ingenting obestämdare än löftet att återställa de gamla lagarne. Tre makter hafva alltid styrt staten — konungen, rådet och ständerna —, men sins emellan har deras makt ofta vexlat. Jag anser vist att ingenting ändra i dessa trenne benämningar; men anser ock nödvändigt för en väl ordnad monarki, att konungen är herre af att göra nåd och befordra, att underhandla med främmande makter, att fördela riksinkomsterna; att rådet blott är hans konselj, sammansatt utaf personer af förtjenst, men alltid undersåtar och egande decisionsrätt endast i de under konungen vädjade justitiemål; slutligen att ständerna befatta sig med intet annat än att bevilja eller vägra skatter och undersöka deras användande. Det är nödvändigt, att hufvudmännen uppriktigt förklara sig öfver dessa punkter.»

Att söka utverka af rådet en kallelse till utomordentlig riksdag på sätt, som sedan skedde, blef slutligen det enda, hvartill Lovisa Ulrika, med stor motvilja, kunde förmås att samtycka, och kronprinsen såg sig bunden dervid, ej utan hopp, att det steg, konungen tog att bryta rådets motstånd, skulle verka en revolution.

Dagen före Adolf Fredriks bekanta deklaration i rådet skrifver Gustaf 83: »Ögonblicket är inne: man måste agera, äfven utan grefve Fersen, som dessutom är absorberad af sin passion för riksrådinnan Ribbing. Drottningen är mer än någonsin envis i sina idéer om underhandling med mössorna; men man skall tvinga henne att gå ifrån dem. Hjärne, Scheffer, Hermansson, Stockenström 84 hafva uppsatt en skrift, undertecknad med deras namn, hvari de lofva konungen hela den verkställande makten och endast förbehålla beskattningen och lagstiftningen åt ständerna. De lofva att göra grefve Bjelke eller öfverste Scheffer 85 till landtmarskalk och att lemna kassan (partikassan) i edra händer. Ingen skall samtycka till en revolution för att införa suveräniteten. Min plan har blifvit proponerad drottningen genom Hjärne. Hon förkastar den. Nu skall man förklara henne på kronprinsens vägnar, att hon måste decidera sig emellan riksdag eller revolution. Se här medlet att tillvägabringa ständernas sammankallande! — Om måndag skall konungen gifva senaten detta papper. (Här finnes Adolf Fredriks deklaration i rådet bilagd, skrifven med kronprinsens hand.) .... Om rådet gör motstånd, drager sig konungen tillbaka från styrelsen — ni förstår hvad verkan detta skall göra här i landet. Om 14 dagar passera (utan riksdagskallelse), måste man slå det sista slaget.»

Man ser ofta den nya regeringsformen i det föregående omtalad. Tvänne utkast till en sådan finnas af kronprinsens hand. — Det ena ett fragment på svenska; det andra utförligare på franska. Vi meddela ett utdrag af detta senare:

»Despotism är hvar och en regering, i hvilken verkställande och lagstiftande makterna befinnas förenade, vare sig hos en person, eller hos vissa familjer, eller hos församlingen af alla medborgare.

Sverige har fallit i en dylik oordning. Dess styrelse härifrån monarkisk blifvit aristokratisk, ifrån aristokratisk demokratisk. Femtio års villfarelser ha bevisat, det.

Man har fruktat, att konungamaktens öfvervigt skulle föra styrelsen till en ren monarki eller snarare till en fullkomlig despotism. Man har, för att hindra detta, inskränkt det kungliga prerogativet med att öka senatens makt; men då det missbruk, denna korporation gjorde af sin myndighet, väckte fruktan för aristokratien, har folket sjelft förbehållit sig ett så vidsträckt välde, att regeringssättet vanslägtats till fullkomlig despotism, åtminstone så länge ständerna äro tillsamman.

Efter denna förändring existera hvarken frihet eller säkerhet.

Konungen finner sig ur stånd att bidraga till sitt rikes lycka.

Rådsherrarne finna sig, genom sjelfva sin plats, alltid i motsats mot sin konung, alltid utsatte att duka under för afund och svartsjuka hos ständernas medlemmar; de äro, i sin prekära belägenhet, »de enda medborgare, som till sitt skydd ej kunna åberopa lagarnes välgerningar.

Ständerna, allt för talrika för att kunna vara annat än delade, ständigt trängande in på området af kronans rättigheter eller af rådets frihet, kunna aldrig taga nyttiga beslut, emedan de alltid äro sysselsatta med att anfalla eller försvara sig.

För att återgifva Sverige dess gamla frihet, måste man grunda denna på dess gamla lagar.

Två makter utgöra all regering: den lagstiftande, som gör lagarne, den verkställande, som gifver dem kraft.

Det tillhör nationen att göra lagarne.

Det tillhör konungen att verkställa dem. 86

Rådet var fordom ej annat än konungens konselj. Må det återgå till sin forna beskaffenhet, och lugnet skall blifva återstäldt.

Vilkoren af denna förändring böra vara korta. Lagarnes enkelhet gör deras klarhet.

l:o Konungen regerar efter rikets gamla lagar.

2:o Rådet är hans högsta konselj. Såsom dess medlemmar blott äro rådgifvare, är konungen också ensam beslutande. För sina råd äro de honom och ständerna ansvarige.

3:o Ständerna må aldrig neka att församla sig på konungens kallelse för att rådslå öfver de allmänna ärenden, af hvilka han vill gifva dem del. Efter tre månader har konungen rätt att dem förafskeda.

4:o Ständerna ega att ålägga skatter och bevillningar och att, med konungens bifall, göra lagar.

5:o Såsom rådets medlemmar äro konungens rådgifvare och riksens ständers fullmäktige 87, böra de af konung och ständer väljas, hvilket så sker, att konungen sätter tre på förslag, men tager den af de tre som erhållit ständernas förtroende 88.

6:o Rådets medlemmar kunna ej förafskedas eller entledigas, utan med konungens och ständernas bifall.

7:o Konungen nämner en af rådet till kanslipresident.

8:o Krigsmakten, utrikes ärendena, rätt att göra krig och fred samt den ekonomiska och reglementariska lagstiftningen tillhöra konungen ensam.

9:o Alla justitiemål fortfara att, på samma sätt hädanefter som hittills, afgöras af konungen med rådet.

10:o Att göra nåd är konungens ensak.

11:o Ingen kan häktas och i fängsligt förvar hållas utan lagligt skäl och laglig rättegång.

12:o Ingen undersåte kan dömas utan af den laga domstol, under hvilken han hörer.

13:o Denna grundlag skall obrottsligt iakttagas och enligt bokstafven följas, så att hvarken konung eller ständer må ega rätt att deri något ändra eller genom förklaringar upphäfva och förbyta» 89.

Ovanligheten af det steg, hvarmed konungen slutligen framtvingade riksdagskallelsen af rådet, var väl egnad att ingifva farhågor. Den vilkorliga afsägelsen var ett försök på allmänna tänkesättet, om detta i sjelfva verket skulle godkänna giltigheten af rådets anspråk att med den kungliga namnstämpeln styra, äfven utan konung. Allmänhetens tanke blef en protest mot dessa anspråk. Ifrån den 15 till den 21 December 1768 var riket utan regering. En allmän oro herskade. Stora folkhopar omgåfvo slottet, der rådet tillbragte tiden med ängsliga öfverläggningar och utfärdandet af befallningar i konungens namn, hvilka ej mera åtlyddes. Den 17 Dec. såg man krigs-, kammar-, bergs- och kammarrevisionskollegierna, med sina presidenter i spetsen, ifrån gamla Kungshuset på Riddarholmen i procession upptåga på slottet, der, sedan de först haft företräde i rådet, de uppvaktade konungen och förklarade, att de under närvarande förhållande ansågo sig genom grundlagarna försatta uti fullkomlig inaktivitet. Exemplet följdes den 19 Dec. af kanslikollegium, statskontoret och Stockholms magistrat 90; hvarvid statskontoret tillade, att det ej heller ansett sig berättigadt att utbetala en genom resolution i rådet anbefald aflöning till den förstärkta vakten i hufvudstaden under närvarande omständigheter 91. Dessa funnos äfven af det uppkallade krigsbefälet så betänkliga, att det förklarade sig ej kunna ansvara för soldatens lydnad. Då måste rådet gifva vika. Redan den 19 beslöts riksdagskallelsen, hvilken den 22 utkom på trycket. Dagen förut, den 21, hade konung Adolf Fredrik åter inträdt i rådkammaren, förbehållande sig i ett nytt, äfven särskildt tryckt diktamen att inför riksens ständer ådagalägga lagligheten af det beslut han tagit och förvara nationens frihet och rätt.

Rådet, som äfven efter detta aftvungna samtycke till riksdagskallelsen, fortfor i sin opposition mot konungen, kände huru högt spel det spelade. Man lefde i ständig oro. Man lyssnade till bullret på gatan. Kronprinsen i sin rådsjournal berättar under den 19 Januari 1769: »Medan man föredrog justitiemålen, inkom riksrådet Friesendorff helt förskräckt och afbröt föredragningen, sägande att en borgare kommit upp för att underrätta honom, det de femtio äldste blifvit öfverfallne på rådhuset, att ett tumult uppstått, att tre menniskor redan lågo slagna på gatan, att Riddarhustorget och Storkyrkobrinken voro af en rasande folkhop uppfylda, och att ett farligt uppror stode för dörren. Fruktan intog hela det heliga kollegium. Man ville gifva order om att samla garnisonen och låta kanoner rycka ut. Man var på vägen att utfärda beslut derom, utan att undersöka berättelsens sanning. Konungen lät inhemta nogare besked. Allt var ett blindt allarm, förorsakadt af en slagtare, som fått stryk och sprungit upp i slottstrapporna att beklaga sig.» Verkningarna af uppträdet förspordes äfven följande dagen, ty det heter då i journalen: »Grälades mycket om bullret i går.»

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 19 mars 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt