Genom kejserligt manifest af den 21 februari 1854 upplystes
allmänheten om den mellan Ryssland å ena sidan och å den andra England
och Frankrike uppkomna tvisten. Enligt sagda manifest hade båda västmakterna
utan föregående krigsförklaring låtit sina flottor inlöpa i Svarta hafvet.
Ett dylikt, af civiliserade makter ännu aldrig anlitadt förfaringssätt
föranledde kejsar Nikolaj att återkalla sina ambassader.
Första
dagarna af mars månad 1854 lyfte den för operationer i Östersjön afsedda
engelska eskadern ankar. Innan flottan utgick från Portsmouth, mönstrades
den af drottningen, som därpå följde den ett stycke till sjöss. Amiral
Napiers flagg var hissad på linjeskeppet “Wellington”, den engelska
flottans största prydnad. Hela denna eskader seglade på trenne divisioner
under befäl af amiralerna Carry, Chades och Plumridge. Vid flottans
ankomst till Köpenhamn afböjde danska konungen, under förevändning af
sjukdom, att emottaga Napier. Den 27 mars utfärdades Englands och Frankrikes
officiella krigsförklaring.
Till en början sväfvade ryska regeringen i okunnighet
om Napiers destinationsort och det uppdrag han fått sig ombetrodt. Man
visste blott, att han efter flottans inlöpande i Östersjön länge hade
konfererat med tvenne fortifikationsofficerare, hvilka lämnat honom
upplysningar om befästningarna på de åländska öarna.
Sedan engelska flottan väl inseglat i Östersjön, uppehöll
den sig hela mars månad i de danska farvattnen; två månader därefter
inträffade de franska fartygen, hvarpå Östersjön i början af april förklarades
i blockad.
Under amiral Napiers befäl stodo nu 49 fartyg med ett
sammanlagdt tonnage af 85,454 tons, en besättningsstyrka af 22,000 man
och en bestyckning af 2,344 kanoner. Den franska eskadern, under befäl
af vice-amiral Perceval-Duchesne, bestod af 31 segelfartyg med 1,308
kanoner och 8,300 mans besättning.
Amiral Carry höll sig till en början med sin eskader omkring
Riga och Reval, Plumridge i närheten af Nargön, därifrån han sedermera
drog sig inåt Bottniska viken, hvaremot Chades kryssade utanför den
kurländska kusten. I april inseglade Napier i Finska viken, men isen
hindrade honom att framtränga till Helsingfors och Reval. De första
dagarna af juni koncentrerades hela östersjöeskadern i Barösund; härifrån
fördes den af Napier på två kolonner till Seskär; den 14 juni visade
sig hans fartyg utanför Kronstadt. Den 16 verkställdes en rekognoscering
af denna fästning, som försvarade inloppet till hufvudstaden, hvarpå
alla fartygen den 20 juni åter afgingo till Seskär. Upplagen af kol
och proviant befunno sig till en början på Gotland; sedermera valdes
Nargön till bas för den fientliga flottan.
|
I midten af juli förstärktes den franska eskadern med
12,800 man landstigningstrupper. Sålunda sammandrogs emot Ryssland i
Östersjön en imponerande styrka af 80 fartyg med 3,652 kanoner samt
43,110 mans besättning.
Den engelska ministären förklarade kategoriskt och högtidligt,
att enskilda personers handel och intressen så vidt möjligt skulle skonas
af de krigförande, att England och dess suveräna bundsförvandt vidtagit
åtgärder till skyddandet af enskild egendom samt att alla kulor och
bomber uteslutande komme att riktas emot den stora upphofsmannen till
allt ondt, d. v. s. den ryska regeringen, och uteslutande i afsikt att
förstöra hans fästningar, arsenaler och annan egendom.
Dessutom publicerades i de engelska tidningarna ett tillkännagifvande
af innehåll att alla handelsfartyg under loppet af fyra månader, räknadt
från dagen för krigsförklaringen, ägde rätt att fritt afsegla hem. Så
var det på papperet. I verkligheten utgaf emellertid den engelska amiralen
en hemlig order att omedelbart uppbringa alla fartyg utan undantag;
t. o. m. fattiga fiskares båtar skonades icke af “piraterna”. Den 28
april meddelade utrikesministeriet i S:t Petersburg generalguvernören
öfver Finland, att ryska generalkonsuln i Köpenhamn insändt en förteckning
öfver skeppare och matroser å finska handelsfartyg, de där tillfångatagits
af engelsmännen i Östersjön och af dem skulle frigifvas mot förbindelse,
afgifven af ryska ambassadören vid danska hofvet och gående ut på att
fångarna icke komme att användas mot England, förrän ett motsvarande
antal engelska krigsfångar blifvit frigifna. Naturligtvis afgaf ambassadören,
friherre v. Ungern-Sternberg, en dylik förbindelse, hvarpå samtliga
fångna matroser — deras antal hade redan stigit till 180 — frigåfvos
samt blefvo hemsända öfver Malmö och Stockholm. Den 8 maj anmäldes från
Köpenhamn, att bortåt 50 finska och ryska kofferdifartyg kapats af de
engelska kryssarna. Den 19 juni anmälde guvernör Cronstedt i Åbo, att
engelsmännen från ett handelsfartyg tillfångatagit en understyrman (Thurman)
samt affört honom till London, där han åtnjöt ett dåligt underhåll på
ett särskildt fartyg; han hade berättat, att engelsmännen tvingat finnar
att underteckna förbindelse att icke tjäna emot England samt att icke
antaga tjänst å fartyg, destinerade till Australien.
Sträfvandena att vinna ett lättfånget byte förde de hafsbehärskande
engelsmännen ända därhän, att de t. o. m. begagnade främmande flaggor
— ryska och neutrala makters — för att desto lättare fånga sina offer.
I april mötte t. ex. den finska skonerten “Alma” nära Dagerort tvenne
ångfregatter, af hvilka den ena hissade rysk örlogsflagg, under det
den närmade sig skonaren. Fregatten satte ut en slup och utbytte samtidigt
den ryska flaggan mot den engelska. För den gången undslapp skonerten
med att endast blifva visiterad.
Det är helt naturligt, att omsorgen om landets kofferdiflotta
skulle finna ett uttryck i Finlands tidningspress omedelbart efter den
fientliga flottans uppträdande i Östersjön. Framtiden hotade den finska
flottan med faror af alla slag och lämnade intet hopp om en lycklig
utgång. Hälften, om icke rent af tre fjärdedelar af den finska handelsflottan
befann sig i utländska farvatten, hvilka därtill voro beroende af engelsmännen.
På grund häraf uppmanade pressen redare och skeppsbefälhafvare att antingen
skyndsamt hemföra fartygen eller att naturalisera dem i respektive sjöstäder
för att sålunda erhålla skydd af neutral flagga eller slutligen att
i nödfall försälja dem. Enligt en i “Åbo Underrättelser” intagen ungefärlig
beräkning måste Finland redan i början af kriget räkna med en förlust
af 37 fartyg om 5,650 lästers dräktighet.
Ryska regeringen följde ej Englands exempel; tvärtom uppträdde
den med synnerlig grannlagenhet och försynthet i fråga om utlänningarnas
handelsintressen. Ryska finansministern tillkännagaf, att de engelska
och franska handelsfartyg, hvilka befunno sig i ryska hamnar, medgåfvos
en frist af sex veckor, räknadt från den 25 april, för att slutföra
lastning och därpå fritt afsegla till främmande trakter. Under denna
tid voro de ryska kryssarna förbjudna att på något sätt oroa dessa fartyg.
Den enda inskränkning ryska regeringen i detta hänseende tillät sig
bestod däri, att den (i februari 1854) förbjöd engelska och franska
undersåtar att inkomma till Ryssland, hvilket förbud jämväl gällde personer
försedda med pass, som utfärdats af dessa mot Ryssland då för tiden
fientliga regeringar.
I början af kampanjen inskränkte sig den fientliga flottans
verksamhet uteslutande till att uppbringa handelsfartyg, att kränka
fredliga handelshamnars neutralitet, att förstöra smärre kustfartyg
och hindra kustfarten samt att utan egentligt ändamål kryssa längs kusterna.
Krigsoperationerna i de nordliga farvattnen öppnades af
de allierade med skäligen ringa kännedom om de lokala förhållandena
samt med fullständig frånvaro af alla strategiska kombinationer för
den örlogsflotta, som stod under amiral Napiers befäl. Men dessutom
ådagalade de allierade i Östersjön icke tillbörlig initiativförmåga
och tapperhet. Vid rekognosceringen af Kronstadt den 16 juli 1854 kommo
de allierades amiraler till den slutsats, att fästningen icke kunde
bombarderas, af brist på mörsare, samt att öfverhufvud inga afgörande
företag kunde ifrågakomma under förhanden varande förhållanden.
Före kampanjens öppnande var Napier dock af annan åsikt.
Han hoppades tvärtom kunna förstöra alla vid kusten belägna orter, icke
ens undantaget Kronstadt. Allmänheten i England var också öfvertygad
om en snar och lätt seger samt betraktade Napiers expedition som en
lustfärd, under hvilken han skulle frukostera i Kronstadt samt spisa
middag i S:t Petersburg och därvid helt bekvämt värma sina “skröpliga
fötter” vid lågorna från Sveaborg.
Napiers ord äro naturligtvis att anse som ett satiriskt
skämt af det slag som så ofta förekommer under perioder, då de patriotiska
känslorna uppflamma; men i själfva verket stodo de dock i ganska nära
öfverensstämmelse med den uppfattning, som hystes af den västerländska
politikens ledare. Denna sinnesstämning hos allmänheten i England framkallade
snart nog förebråelser för overksamhet, och den kända skämttidningen
“Punch” dröjde icke att råda sina landsmän att åtminstone sysselsätta
sig med strömmingsfångst för att på något sätt utilisera de massor af
salt, som uppbringats af flottan. Efter de bullersamma och skrytsamma,
försäkringarna i början af kriget framkallade den långa frånvaron af
framgångar en viss förändring i stämningen, hvilket bland annat äfven
afkylde svenskarna, de där sympatiserade med engelsmännen.
Kriget hade börjats af Ryssland, och Ryssland visade snart,
att det ej var förberedt för detsamma. Östersjön ifördes krigsrustning,
men detta skedde långsamt, och rustningens beskaffenhet var ej sådan
som den bort.
För alla var det klart, att fienden genom sin öfvervikt
till sjöss skulle verkställa en diversion i Östersjön, hota rikets hufvudstad,
blockera kuster och hamnar. Man framhöll härvid, att England och Frankrike
icke utan svårighet kunnat utrusta denna flotta samt att den led af
betydande bristfälligheter.
Hela den ryska baltiska flottan bestod år 1850 af 25 linjeskepp,
12 fregatter, 7 ångfregatter, 51 mindre fartyg, 78 roddfartyg, 15 hamnångare
samt 156 olika slags fartyg för hamntjänstgöring. Härutöfver funnos
i reserv: 6 linjeskepp, 3 fregatter och 1 korvett; underbyggnad voro
2 ångfregatter och 1 tenderfartyg. Inalles räknade baltiska flottan
360 vimplar.
Flygeladjutanten N. A. Arkas, som omedelbart före kriget
fick i uppdrag att besiktiga den ryska flottan, afgaf om den ett ytterst
ogynnsamt utlåtande. Vid en skjutöfning ombord å ett af fartygen laddades
kanonen efter alla konstens regler, men redan efter första skottet sprang
den i stycken, hvarvid nio man dödades och fem blefvo sårade. Under
samma mönstring bortföll mynningsdelen af en annan kanon och från flera
lavetter utkastades vid skjutningen kilarna med sådan kraft, att servisens
lif sväfvade i fara. Vid ett sjökrigsråd, som i kejsarens närvara hölls
i Kronstadt ombord å linjeskeppet “Peter I”, erkände amiralerna, att
besättningarna voro mycket oöfvade särskildt med afseende på handterandet
af seglen. Kejsaren vredgades högeligen häröfver och yttrade med skärpa:
“Är det möjligt, att flottan skall finnas till och draga underhållskostnader
för att man sedan, då den verkligen behöfves, skall anmäla för mig,
att den icke är i beredskap!” Också följde omedelbart härpå en kejserlig
befallning att gå till sjöss och öfva besättningarna. Flottan återvände
från denna utflykt till Kronstadt i ett ohyggligt tillstånd: det fanns
icke ett enda fartyg, som icke hade lidit betydliga skador så till rigg
som till skrof; på några fartyg hade rorhufvudena samt masttopparna
skadats och måste ersättas med nya. Vinden var visserligen frisk nog,
men det var långt ifrån någon storm. Tre dagar därpå infann sig kejsaren
själf i Kronstadt och befallde, att alla fartyg skulle hissa samtliga
segel. “Tillsättandet af seglen gick ytterst långsamt, det rådde ett
fullkomligt kaos på alla fartyg och allt detta åtföljdes af ett obeskrifligt
oväsen” tillägger Arkas.
Bredvid örlogsflottan existerade jämväl en flottilj af
kanonslupar för rodd. Men äfven dessa farkoster visade sig fullkomligt
odugliga vid de mönstringar Arkas underkastade dem. Härom öfvertygade
sig kejsaren för öfrigt själf vid en med dem företagen mönstring i Kronstadt.
“Vid obetydlig vind kunde flottiljen icke röra sig från stället. Signaler
afgåfvos med såväl trummor som signalhorn, men orderna utfördes icke.
Allt sammanblandades till ett obeskrifligt kaos; kanonsluparnas oduglighet
var ögonskenlig”.
Finland hade, strängt taget, icke någon egen örlogsflotta.
Visserligen existerade då ett finskt sjö-ekipage (uppsatt år 1830) med
en numerär af 1,000 man värfvadt folk, men betydelsen och beskaffenheten
af denna lilla och föga bekanta marintrupp kan man sluta sig till af
amiral D. J. Kuznetsoffs memoarer. Han skrifver bl. a.: “År 1844 kommenderades
detta ekipage af kaptenen af 1 rangen Nordmann, som föreslog mig att
öfvertaga befälet på fregatten “Melpomene”. Jag samtyckte och afreste
från Reval till Helsingfors. Fregattens besättning förstod ej ett ord
ryska, jag åter förstod hvarken svenska eller finska”. Samtliga officerare
talade ryska och alla kommandoord voro ryska. “Melpomenes” besättning
var god och alla officerare kunde sin sak, tillägger K.
Den 28 december 1853 utfärdades en kejserlig befallning
om värfning af manskap till ett antal af 500 man för ett andra finskt
sjö-ekipage, och skulle truppens uppsättning vara slutförd under år
1855. På grund af det intrång Finlands sjöfart led af den fientliga
flottan voro många sjömän utan anställning, hvarför denna nyuppsättning
kom ganska lägligt. Det sålunda värfvade manskapet skulle tjäna på kanonsluparna.
Under kriget uppställde Finland 40 kanonslupar. I januari
1854 underrättade storfursten Konstantin Nikolajevitsch general Rokassoffsky,
att Finland borde anskaffa 40 kanonslupar samt att kostnaderna härför
skulle förskottsvis utanordnas af finska medel, hvilka sedermera inom
ett år skulle ersättas ur riksskattkammarens tillgångar. Men redan i
februari samma år anhöll kejserliga senaten för Finland i hela landets
namn, att kejsaren skulle tillåta, det samtliga omkostnader för kanonsluparnas
utrustning måtte öfverföras på finska kronan. Sedan kejsaren genomläst
senatens adress, yttrade han, att “han städse varit öfvertygad om sina
trogna finska undersåtars tillgifvenhet och ädla afsikter, men att han
dock i denna folkets önskan med hjärtligt välbehag förnummit ett nytt
bevis på enahanda känslor och impulser”. Senatens framställning bifölls,
hvarjämte kejsaren tillkännagaf sin nådiga erkänsla för sagda om undersåtligt
nit vittnande förslag.
På skeppsvarfvet i Åbo, där 15 kanonslupar byggdes, utvecklades
nu från februari månads början en sjudande verksamhet. Ända till 400
man voro engagerade för detta extra fartygsbyggande. Andra dylika slupar
byggdes i Helsingfors och Björneborg. Det hela stod under konteramiral
v. Schantz' inseende.
“Krigsmatrosernas” värfning försiggick utan svårighet,
men däremot fortskred anskaffningen af roddare för den östra eskadern
af kanonslupsflottiljen så långsamt och framgångslöst, att kejsaren
befallde kaptenen af 1 rangen Nordmann att afsända denna flottilj från
S:t Petersburg till Finland med en besättning af ryska volontärer. Utgifterna
för dessa roddares anskaffande och underhåll utgick ur kejsardömets
medel. Men icke desto mindre fortfor värfningen af roddare inom Finland,
hvarmed man afsåg möjligheten att med dessa ersätta afgången af ryska
roddare samt äfven att, om så skulle erfordras, förstärka flottiljen.
Ur konteramiral B. A. Glasenapps efterlämnade korrespondens
framgår, att general Rokassoffsky hade förutspått, att värfningen af
finska roddare skulle misslyckas. Dessutom vidhöll han på goda grunder
sin åsikt, att därest flertalet af befäl och besättning å kanonsluparna
komme att bestå af finländare, så skulle det med flottiljen afsedda
ändamålet icke kunna ernås af det naturliga skälet, att “om manskapet
icke förstår sin närmaste chef, så kommer det att beröfvas hans moraliska
stöd samt således icke för honom kunna hysa det förtroende, som erfordras
för ett nitiskt och framgångsfullt uppfyllande af tjänstens fordringar”.
Den finska skärgårdsflottiljen stod under befäl af vice-amiral
Jepantschin, såsom hvars stabschef konteramiral Glasenapp var anställd.
För försvaret af Finlands kuster medels förhyrda, enskilda personer
tillhöriga fartyg hade konteramiral v. Schantz uppgjort kontrakt med
flera skeppsredare och skeppare. Det var således klart, att man äfven
planerade bildandet af en frivillig flottilj för kustförsvaret.
Förslaget
om uppsättandet af en frivillig flottilj eller ett rörligt kustförsvar
utgick från senatorn, geheimerådet friherre von Haartman. Hans tanke
var, att man borde anskaffa tjugo på frivillig väg förhyrda fartyg och
förse hvart och ett af dem med en eller tvenne kanoner. Besättningen
borde bestå af 7—10 man under befäl af djärfva och företagsamma skeppare,
värfvade bland kofferdifartygsbefälhafvarna. Samtliga dessa fartyg skulle
ställas under konteramiral v. Schantz' befäl, och borde flottiljens
uppgift i främsta rummet vara att försvara skärgårdens inlopp från Hangöudd
till Eckerö (på Åland) och samtidigt försvara fiskarna, hålla tillsyn
öfver lotsarna m. m.
Amiral v. Schantz delade emellertid icke v. Haartmans
åsikter och inlämnade en mycket omständlig kritik af hans förslag. I
själfva verket skulle det varit mycket svårt att placera kanoner på
handelsfartygen, och ännu omöjligare skulle det varit att öfverlämna
fartyg och bestyckning åt oöfvadt folk. Hvilket motstånd hade för öfrigt
en dylik flottilj kunnat göra mot den allierade örlogsflottan? Den skulle
blott lämnat fienden tillfälle att utan svårighet tillägna sig våra
kanoner. Härtill anmärkte marinministeriet med rätta, att v. Haartmans
förslag måhända hade kunnat medföra någon nytta, såvida skärgårdsbefolkningens
stämning hade varit krigisk och om hvarje man blifvit försedd med vapen.
Då skulle den frivilliga flottiljen kunnat påräkna understöd af befolkningen
och ett verkligt folkkrig kunnat uppflamma i skärgården.
Man afstod i själfva verket från v. Haartmans plan, men
idén om ett kaparekrig i skärgården öfvergafs dock ej fullständigt och
generalguvernören (Berg) fann det sedermera högeligen önskvärdt att
på allt sätt uppmuntra befolkningen i skären att med egna krafter och
medel göra motstånd mot fienden. Efter någon tids skriftväxling härom
stannade man vid beslutet att hos kejsaren anhålla om tillstånd: 1)
att ställa de finska tullångarna till chefens för kustförsvaret (generallöjtnant
Ramsay) förfogande; 2) att muntligt tillkännagifva för fiskare och sjöfarande,
det de kunde göra regeringen, fäderneslandet och sig själfva nytta,
därest de med egna krafter oroade fienden samt åsamkade honom skada;
och 3) att tillerkänna såväl generallöjtnant Ramsay som öfverste Furuhjelm
(på Åland) rätt att efter förgodtfinnande utdela belöningar åt kustbefolkningen
för ådagalagd medvärkan vid försvaret. Kejsarens egenhändigt nedskrifna
resolution af den 25 april 1854 lydde: “Jag instämmer häri, men kan
ej undgå att beklaga, att tiden förflutit utan nytta, då ju allt detta
hade äfven tidigare bort kunna förutses och man då hade kunnat skrida
till vidtagandet af tillförlitligare åtgärder, såsom t. ex. att i norra
Finland bygga ännu en eller tvenne bataljoner kanonslupar och med dessa
öka försvarskrafterna ända till Åländska öarna. Man bör oförtöfvadt
öfverväga, icke tvista, utan handla”.
Ur den därpå förda skriftväxlingen framgår, att man, i
stället för den projekterade frivilliga flottiljen till försvar af inloppen
till skärgården mellan Hangö och Eckerö, på denna sträcka inrättade
en kustbevakning för iakttagande af fiendens rörelser samt för att borttaga
de af honom utsatta remmarna och sjömärkena. För kustbefolkningen tillkännagafs,
att enhvar af sin trohetsed förpliktades att inrapportera fiendens rörelser
äfvensom att guvernörerna och öfverdirektören i lotsverket komme att
utdela belöningar för i tid skeende anmälningar om fientliga företag
liksom för borttagna sjömärken, de där utsatts af fienden. Denna uppmaning
förklingade icke ohörd; det är kändt, att lotsstyrelsens betjänte härigenom
förskaffade sig en inkomst af 844 rubel; hela omkostnaden för denna
kustbevakning tog af finska kronans medel i anspråk en summa af 11,000
rub. silfver.
I ändamål att för fienden försvåra seglationen släcktes
alla fyrar inom Östersjön, remmarna utsattes icke på grunden, lotsarna
från de yttre stationerna bortfördes inåt skärgården och minförsänkningar
anordnades vid Kronstadt, Reval, Dünamünde och Sveaborg.
Huru stod det samtidigt till med försvaret till lands?
Längs Finska vikens kuster uppfördes i hast en mängd befästningar, men
det fattades kanoner för att bestycka dem alla. Man hade för öfrigt
knappt någonsin idkat praktiska skjutöfningar med de förefintliga kanonerna
för att spara på projektiler. I S:t Petersburg tillsattes en särskild
kommitté för att utreda den strategiska betydelsen af landets befästningar,
deras svaga sidor, deras försvarskraft o. s. v., och därpå med ledning
af dessa fakta vidtaga åtgärder för deras sättande i försvarstillstånd.
Samtidigt härmed leddes telegraflinjer längs Finska vikens norra strand.
Den ena linjen var optisk, d. v. s. depescherna befordrades medels signaler,
hvilka gåfvos med tillhjälp af träskifvor och kulor, den andra var elektrisk.
Befallningen
om dessa linjers inrättande utfärdades på framställning af marinministern
i februari 1854. Till en början sträckte sig telegraflinjen från Kronstadt
till Hangöudd, men fortsattes under år 1855 via Åbo till Nystad. I ekonomiskt
hänseende, d. v. s. i fråga om byggande och underhåll, lydde linjen
under generalguvernören, men sorterade däremot under marinministeriet
i fråga om depeschbefordringen. Såsom chef för hela linjen fungerade
senatorn, generalmajoren frih. von Kothen. På sträckan Sveaborg—Hangöudd
användes signalering med träskifvor enligt Ramstedts system. Inalles
voro vid telegraflinjerna längs kusterna af Finska viken anställda 22
officerare samt 460 man underbefäl, manskap och frivilliga. Genom kejserligt
reskript af den 9/12 augusti 1855 bestämdes, att alla utgifter för linjernas
underhåll skulle utgå ur finska statsmedel.
Den elektriska telegraflinjen planerades först i november
1854, och dess verksamhet öppnades i början af maj 1855.
Telegrafisternas tjänstgöring på signalstationerna var
hvarken lätt eller treflig, ty “de fientliga eskadrarnas älsklingsnöje
var att skjuta till måls på de stackars små kojorna”. Enligt ett ögonvittnes
utsago var en sådan signalkojas inredning den mest torftiga; den bestod
blott af ett litet bord, på hvilken låg en bok för inskrifning af signaler,
en tarflig bädd, ett litet tekök och en tekanna, hvars pip städse var
afslagen. Ej sällan var en dylik koja genomskjuten af kanonkulor. Telegrafisternas
sinnesstämning var dock god. Man berättar, att en af dem höll sig med
en trumma. Då man frågade honom för hvilket ändamål han försett sig
med ett sådant instrument, förklarade telegrafisten, att han dagligen
plägade gå ned i dalen och där trumma af alla krafter, hvarigenom han
ville föra fienden bakom ljuset och inbilla honom, att där fanns trupper.
“I alla fall är där säkrare att vara”, tillade den uppfinningsrika telegrafisten.
Längs hela den finska kusten sträckte sig en kedja af
observationsposter. Under år 1854 utställdes de af Grodno-husarregementet
och kosackerna. Hvarje post bestod af fem man; uppe på höjden skulle
alltid finnas tvenne sadlade hästar, hvaremot de öfriga fingo hvila
sig i jordhyddor. Bönderna förhöllo sig i allmänhet vänskapligt till
trupperna och betraktade dem som sina försvarare, hvarför de också ej
sällan godvilligt hjälpte husarerna att sköta bevakningstjänsten samt
hindrade dem stundom från att göra falskt allarm. Bevakningstjänsten
var i allmänhet tung, emedan det hände, att man i byarna upplät åt kavalleristerna
rum, som voro utan fönster och nästan utan tak.
Längs Östersjökusten voro inalles förlagda ungefär 200,000
man.
I materielt hänseende befunno sig de allierade själffallet
i en bättre ställning än Ryssland. Enligt grefve Kiseleffs (Rysslands
ambassadör i Paris) utredning förfogade de fyra allierade
makterna öfver en befolkning af 108 miljoner samt en förmögenhet af
tre miljarder, under det till Rysslands disposition stod en befolkning
af 65 miljoner med en förmögenhet af en miljard.
Mot slutet af år 1853 voro i Finland förlagda: 22 infanteri
divisionen, donska kosackregementet n:o 28, som var spridt mellan Systerbäck
och Torneå; i Viborg, å fort Slava, på Åland, på Sveaborg, i Helsingfors
och å Hangöudd voro kompanier och halfkompanier ur artillerigarnisonerna
förlagda. De finska trupperna utgjordes af lifgardets finska skarpskyttebataljon,
grenadierskarpskyttebataljonen (i Åbo) samt 27 sjöekipaget. Den 10 februari
1854 underrättade krigsministern, furst V. Dolgorukij, öfverbefälhafvaren
för trupperna i Finland, att till förstärkning af landets försvar utsetts
en grenadierdivision med dess artilleri, Atamanska kosackdivisionen,
uralska gardeskosackskvadronen samt grenadierdivisionens reservbrigad.
Inalles utgjorde denna truppstyrka till våren 1854 24 ½ bataljoner,
6 skvadroner och 36 kanoner.
Den 5 juni 1854 underställde generallöjtnant Rokassoffsky
kejsarens pröfning följande förslag:
“Den allmänna farhågan hos Finlands invånare, att de vidsträckta
kusterna, alldenstund de ej äro besatta af trupper, skola utsättas för
anfall af fienden, har föranledt mig att till Eders Kejserliga Majestäts
gunstbenägna pröfning hänskjuta frågan om att till dessa landssträckors
försvar organisera särskilda stridskrafter af landets egna invånare”.
Härefter framhålles, att uppsättandet af finska trupper kunde ske på
tvenne sätt: antingen genom att inkalla ett “landtvärn” eller genom
att ånyo uppsätta “indelta” trupper. För sin del ansåg sig generalguvernören
icke kunna rekommendera inkallandet af något landtvärn, emedan detta,
såsom bestående af volontärer, vore “af otillfredsställande moralitet”;
en sådan “odisciplinerad hop” skulle enligt hans åsikt åstadkomma mera
skada än gagn.
“Det råder intet tvifvel därom”, fortsätter general Rokassoffsky,
“att icke fienden skall tillgripa hvarje medel för att bringa befolkningen
uti Finlands kustområden att vackla i dess pliktkänsla och trohet”;
men hos en nationel militär skall han möta “ett starkt hinder, väl icke
så mycket i fysiskt som i moraliskt afseende. Att tillbakaslå fienden
är en naturlig önskan. Då befolkningen bland dessa trupper har sina
egna söner och bröder, skall den äfven uppriktigt önska dem framgång”.
Därjämte hoppades general Rokassoffsky, att de indelta
trupperna skulle “lägga grunden till ett högre militärstånd inom landet
och ingjuta en ädel krigareanda i detsamma” samt utveckla kärlek till
ordning. I politiskt afseende skulle den visa fienden, huru litet anklang
hans onda anslag vunnit. Dessa stridskrafter skulle “i särskilda fall,
i enlighet med hvad förut skett, kunna användas i och för operationer
utom Finlands gränser”. Så länge dessa trupper vore förlagda inom storfurstendömet,
skulle deras underhåll bestridas af landets medel.
Uppsättandet af dessa trupper komme att uppfattas såsom
ett nytt bevis på monarkens förtroende. Sättet att uppställa dem fanns
angifvet i landets lagar. År 1809 hade den indelta militären blifvit
hemförlofvad, hvarefter skyldigheten att uppställa manskap hade ersatts
af en skatt, som utgick i såväl spannmål som penningar; men förordningen
om den indelta militären hade icke blifvit upphäfd, hvarför det nu blott
gällde att “bringa till verkställighet en gällande lag”. På grund häraf
anhöll general Rokassoffsky om tillstånd att till en början få uppsätta
tvänne bataljoner (å 600 man) af manskap från Uleåborgs, Vasa och Åbo
län.
Kejsaren förklarade sig ha “med sann tillfredsställelse
genomläst denna rapport samt godkände fullkomligt t. f. generalguvernörens
framställning”.
Enligt staten af den 15 februari 1855 skulle hvarje indelt
bataljon räkna 16 officerare, tre civila tjänstemän, 673 bevärade och
46 obevärade af underbefäl och manskap. Vid hvarje bataljon skulle finnas
ett reservkompani om 160 man, ehuru dessa icke blefvo formerade, på
grund af att kriget afslutades. De indelta bataljonerna beväpnades på
bekostnad af krigsministeriet, som för detta ändamål fick vidkännas
en utgift af 50,000 rubel; utrustningen och utredningspersedlarna beställdes
i S:t Petersburg genom ryska intendenturens försorg men på bekostnad
af finska kronan.
Ombesörjandet af denna nationalmilis' uppsättning anförtroddes
åt senatorn frih. Kasimir von Kothen samt en härför tillsatt särskild
kommitté. Frih. von Kothen var begåfvad med en liflig karaktär och eldig
fantasi. Under sina sträfvanden att nå det utstakade målet satte han
sig ej sällan öfver formaliteter och lagens föreskrifter. Uppsättningen
af de finska indelta trupperna har utan tvifvel gjort heder såväl åt
hans namn som åt hans verksamhet, emedan han genom sin energi lyckades
öfvervinna den för hans landsmän egna trögheten. Genom att fullborda
detta svåra värf försatte han alla i förvåning, och utan honom skulle
företaget naturligtvis icke haft samma framgång. Dessutom utmärkte sig
Kothen för sin tillgifvenhet för den ryska regeringen. Enligt August
Schaumans ("Sex årtionden i Finland")
utsago öfvade den finska militärens återuppsättning på de gamla grundvalarna
ett ansenligt inflytande på nationalkänslans höjande, hvarigenom tungan
af denna värneplikt i viss mån lättades. Allmänheten hjälpte till det
bästa den kunde: man upplät åt trupperna lämpliga lokaler, byggde exercishus,
kök m. m. samt skänkte sängar. Med den honom egna energin reste v. Kothen
från den ena socknen till den andra i sällskap med de förut utnämnda
bataljons-cheferna samt underhandlade med rotehållare, hvilka det ålåg
att på regeringens anfordran ställa infanterister i ledet. De tvenne
första bataljonerna samlades och inöfvades under fem veckor, hvarefter
de hemförlofvades tillsvidare samt fingo sysselsätta sig med vanligt
arbete och handtverk. Officerarena och underbefälet fördelades bland
gemenskapen för att hålla uppsikt öfver ordning och uppförande, hvaremot
kompanicheferna och staberna förlades i städerna. Underbefälet och signalisterna
utbildades i skolor, hvilka inrättades i Uleåborg, Gamla Karleby och
Åbo. Åt
dem af gemenskapen, hvilka önskade ånyo inträda i krigstjänst, förlänades
genom kejserliga kungörelsen af den 20 december 1854 särskilda förmåner
och belöningar: chevroner å ärmen, medaljer med påskrift “för nit”,
tillskottslöner m. m. På gemene man fanns tillräcklig tillgång, men
svårare var det att erhålla officerare. För att fylla officersbristen
nödgades man inkalla icke blott sådana, som förut tjänat vid infanteriet
och kavalleriet, utan t. o. m. före detta sjöofficerare af olika ålder.
Alla dessa voro nu nödsakade att öfvergifva sina hem, att utbyta plogen
mot svärdet samt att ånyo börja tjänstgöra i sin förut innehafda grad.
Till en början erhöllo de finska indelta trupperna sin förra ljusgrå
beklädnad, men denna utbyttes snart mot en annan, emedan den förstnämnda
ansågs vara alltför “nationel”. Huruvida det var denna omständighet
eller någon annan, som föranledde befälet att förändra färgen på de
finska skarpskyttarnas paraduniformer, veta vi icke. Så mycket är dock
fastställdt, att grefve Berg uttalade sig för den gråa färgen, emedan
han fann den mera praktisk samt liknande den klädedräkt soldaterna buro
hemma i hvardagslag. Förslaget till uniform öfverlämnades på kejserlig
befallning till generaladjutanten Ogarjeffs pröfning och slutligen emanerade
en generalorder till armén (28 maj 1855, n:o 122), enligt hvilken det
gråa klädet bibehölls för “halfkappor och benkläder”.
“För att vidmakthålla det vapenbrödraskap, som borde förena
de ryska trupperna och de finska indelta bataljonerna, samt till vinnande
af praktisk färdighet i ryska språket” föreslog frih. von Kothen, att
alla de till aktiva trupperna icke hörande officerare af underlöjtnants
och fänriks grad, hvilka sökte inträde vid de indelta bataljonerna,
skulle kommenderas till “modellregementet” i Tsarskoje-Selo.
|
|
Till högsta befälhafvare för Östersjöns försvar, från
Narva till Viborg, med undantag af Kronstadt, förordnades Hans Kejserliga
Höghet storfursten-tronföljaren, dåvarande general-en-chef för gardes-
och grenadierkårerna. Såsom chef för östersjökårens stab fungerade generalmajoren
vid kejsarens svit, grefve F. L. Heiden. Hela Östersjökusten indelades
i distrikt, under befäl af hvar sin särskilda chef. Detachementet vid
Systerbäck kommenderades af generallöjtnant P .A. Stepanoff; distriktet
från S:t Petersburg till Viborg anförtroddes åt generalmajor Demidoff,
distriktet från Viborg till Helsingfors åt generalmajor Vorontsoff (med
hufvudkvarter i närheten af Kymmenegård); Ekenäs-distriktet stod under
befäl af generallöjtnanten Ramsay, i Åbo fördes befälet af generalmajor
Blom och i Vasa af generalmajor Wendt.
Generalguvernör i Finland och öfverbefälhafvare
för trupperna i landet var vid denna tid furst A. S. Menschikoff, men
han bodde ständigt i S:t Petersburg, hvarför landet under hans frånvaro
styrdes af hans adjointer, först den gamla, svaga general Thesleff,
sedermera den jämna och lugna general Rokassoffsky.
Då kriget tog sin början, var furst Menschikoff upptagen
af andra värf, ehuru han ända till slutet af 1854 kvarstod i sin befattning
såsom generalguvernör: år 1853 afgick han såsom Rysslands utomordentliga
sändebud till Konstantinopel och år 1854 kommenderade han armén på Krim.
Såsom hans adjoint i Finland kvarstod Platon Ivanovitsch Rokassoffsky.
Denne hade deltagit i turkiska kriget 1829 och därunder varit med vid
Silistria, gått öfver Balkan samt sedermera deltagit i strider mot bergsboarna
i Kaukasien, men trots detta besatt han icke behörig krigsvana och utmärkte
sig ej genom några fältherreegenskaper. Sina åligganden såsom t. f.
generalguvernör och öfverbefälhafvare i Finland (från 1850—1854) uppfyllde
han samvetsgrannt och iakttog uppmärksamt det nu inträdda nya krigsläget
samt sökte förutse landets behof med hänsyn till försvaret. Några framstående
statsmannaegenskaper lade han dock icke i dagen, och då de alltmer invecklade
förhållandena oafvisligen fordrade en man med dylika egenskaper, inlämnade
Rokassoffsky i december 1854 en ansökan om afsked från sina befattningar.
Denna hans anhållan bifölls i januari följande år och general F. F.
Berg utnämndes till hans efterträdare. Rokassoffsky hyste fullt förtroende
till finnarna och lefde sig in i de administrativa förhållandena i landet,
hvarjämte allmänheten omfattade honom med märkbar bevågenhet. Då han
lämnade Helsingfors, föranstaltade man solenna middagar med verser och
adresser, i hvilka man gaf uttryck åt sin erkänsla för hans omsorg om
landets förkofring.
Till
stabschef för de i landet förlagda trupperna utsågs 1854 generallöjtnant
Johan Mauritz Nordenstam. Till börden finländare, hade han tillryggalagt
en större del af sin tjänstemannabana i Ryssland samt blifvit genomträngd
af den Nikolajska tidens disciplin. Han hade deltagit i turkiska kriget
(1828) samt i särskilda strider i Kaukasien och hade således att uppvisa
krigsmeriter, hvarjämte han satt inne med en viss administrativ erfarenhet.
Ännu så länge åtnjöt han icke någon synnerlig popularitet bland landets
allmänhet på grund af sin obenägenhet att se genom fingrarna med studenternas
extravaganser 1848. Hans order utmärkte sig genom klarhet och vittnade
om erfarenhet; de angåfvo alltid bestämdt hvad han ville och det mål
han eftersträfvade. Bristande energi ådagalade han aldrig under dessa
svåra tider.
Då ovädret började närma sig och intet tvifvel mera återstod
om den förestående brytningen med de europeiska makterna, anbefalldes
general Rokassoffsky att uttala sig rörande de åtgärder, hvilka måste
vidtagas i och med Finlands förklarande i krigstillstånd, utan att dock
härvid de rättigheter Rysslands monarker tillerkänt landet finge rubbas.
Sedan general Rokassoffsky uppräknat de förhållanden, hvilka enligt
rysk lag äro förknippade med krigstillstånd i allmänhet och de där äro
förenliga med andan i landets lagstiftning, framhöll han att den sistnämnda
på intet vis hindrade utsträckandet af dessa förhållanden till Finland,
på ett undantag när. I betraktande nämligen däraf att landets invånare
för begångna förbrytelser i särskild ordning dömas enligt storfurstendömets
lagar och dessa i allmänhet äro ganska stränga samt under pågående krig
fördubbla straffet, så ansåg han att öfverbefälhafvaren borde hafva
rätt att ställa landets invånare under krigsrätt. Den 8 februari 1854
befallde Kejsaren, att general Rokassoffskys förslag skulle beaktas,
då de invid Östersjön belägna områdena förklarades i krigstillstånd.
Frågan afgjordes sedermera genom manifest af den 1 mars 1854, jämlikt
hvilket t. f. generalguvernören och öfverbefälhafvaren tillerkändes
följande befogenheter, “hvilka äro af nöden för att kunna vidtaga och
oförtöfvadt genomföra åtgärder till Finlands skyddande: att kungöra
om uppbåd af fordon för framforsling af trupper, deras proviant och
träng enligt af honom fastställd tariff, emot kontant likvid eller anvisningar;
att från befattning vid politieväsendet skilja tjänstemän, lägre såväl
som högre, häri inbegripna jämväl tjänstemän vid postverket, samt att
förordna andra personer att förrätta deras tjänst, äfvensom att omedelbart
och oförtöfvadt vidtaga alla de åtgärder han anser vara af krigsläget
påkallade. Vederbörande myndigheter i Finland ålägga Vi att ofördröjligen
uppfylla alla af tjänstförrättande generalguvernören och öfverbefälhafvaren
i Finland framställda fordringar samt att tillse, det deras underlydande
oförtöfvadt verkställa dem äfven i de fall, då dessa fordringar öfverskrida
den befogenhet, som enligt allmänna författningar är honom tillagd,
det enhvar som vederbör till efterrättelse länder”. Efter krigets slut
återtogs denna maktbefogenhet den 7 maj 1856.
De trupper, hvilka voro afsedda för Finlands försvar,
var man nödsakad att sprida längs landets hela långa kust. Beroende
af omständigheterna skulle dessa små detachement förflytta sig från
ett ställe till ett annat. Om ock Finlands kuster erbjuda vissa fördelar
med hänsyn till försvaret, så medför å andra sidan den stora utsträckningen
af Finska och Bottniska vikens stränder ofantliga svårigheter i defensivt
hänseende. Strandlinjen från Torneå till Viborg har en längd af ungefär
1600 kilometer. Vissa topografiska, hydrografiska och taktiska egenskaper
voro helt säkert till större fördel för de allierade än för ryssarna.
Sålunda voro t. ex. många af landets farvatten icke tillgängliga för
en segelflotta men kunde däremot befaras af ångfartyg. Af 32 städer
och köpingar voro 21 eller 2/3 utsatta för fientligt anfall. Och ville
fienden öfverhufvudtaget göra landstigningar, kunde han härtill utvälja
ett tiotal vid djupt farvatten belägna lämpliga punkter. Ett allvarsamt
hinder härför hade skärgården med sina invecklade farleder bort vara,
men de därmed förknippade svårigheterna öfvervunno engelsmännen dels
genom sin erfarenhet i allt hvad till sjöväsendet hör och tyvärr äfven
genom medverkan af infödda finska lotsar. För att skaffa sig sådana
togo engelsmännen sin tillflykt till såväl våld som list. Ett antal
lotsar skaffade de sig, enligt hvad man då visste förtälja, på följande
sätt.
Redan på hösten 1853 anlände en mystisk person till Helsingfors
och utgaf sig vara ichtyolog (d. v. s. fiskkännare), med rekommendation
till universitetet. Under förevändning af att han sysslade med fiskfångst
lyckades det honom att locka till sig många lotsar, med hvilka han samma
höst afreste till England. Därjämte är det kändt, att en finländsk inföding,
som befann sig i Stockholm, för engelsmännen på sjökortet utvisade en
farled från Borgå till Helsingfors längs hvilken man, utan att behöfva
passera Sveaborg, kunde närma sig hufvudstaden. Stundom hände det, att
engelska fartyg stötte på grund, då de fördes af sitt eget sjöfolk,
ehuru de stolta Albionsönerna ytterst omsorgsfullt hemlighöllo sådana
fall.
På grund af detta krigs säregna karaktär blef det svårt
för det högre befälet att med noggrannhet föreskrifva det operationssätt
de längs kusterna utposterade detachementen skulle tillämpa. Dessas
hufvuduppgift blef emellertid att skydda kuststäderna för fiendens härjande
angrepp samt att organisera ett godt bevakningssystem. Kusterna blefvo
därför tätt besatta med poster af kosacker och husarer. Genom guvernörerna
uppmanades lands- och stadsmyndigheterna att hos militärbefälet anmäla
bemärkta fientliga rörelser. Och i själfva verket inkommo från såväl
militära som civila myndigheter och t. o. m. från enskilda personer
anmälningar, så snart fiendens fartyg visade sig. Finländska militärdistriktets
arkiv öfverflödar af dylika anmälningar. Uppgifter om fiendens planer
och förslag erhöllos likaledes från alla håll, bl. a. äfven från utlandet.
Sålunda fick t. ex. öfverbefälhafvaren den 16 april 1854 af generalamiralen,
storfursten Konstantin Nikolajevitsch, emottaga följande underrättelse:
“Vår ambassadör i Sverige har meddelat utrikesministern, att amiral
Napier, enligt hvad förmäles, har för afsikt att öppna fientligheterna
med en attack mot Sveaborg. Jag kan ej afgöra i hvad mån denna uppgift
förtjänar tilltro, men har dock ansett mig böra härom underrätta Eders
excellens”. I slutet af samma månad anmälde samma ambassadör, Daschkoff,
från Stockholm, att Napier hade sin uppmärksamhet riktad på Hangöudd
men därjämte hade för afsikt att sätta sig fast på någon af de åländska
öarna. Den 20 maj skref krigsministern till öfverbefälhafvaren: “På
Hans Majestät Kejsarens befallning har jag äran underrätta Eders excellens,
att enligt af Hans Majestät i dag från utlandet erhållna meddelanden
kommer amiral Napiers förnämsta uppgift, på grund af de instruktioner
han erhållit, att bestå uti att hindra, det vår Sveaborgska division
af örlogsflottan förenar sig med den i Kronstadt förlagda, hvarjämte
de allierade engelsk-franska flottorna komma att använda alla sina krafter
för att bemäktiga sig Sveaborg såsom varande en synnerligen viktig utgångspunkt
för vidare krigsoperationer”. Den 7 juni erhöll general Rokassoffsky
underrättelse om att landstigningstrupper komme att afgå från Frankrike
till Östersjön ombord på en engelsk eskader benämnd “Channel Squadron”.
De allierade ärnade först bemäktiga sig Åland för att därigenom skaffa
sig en stödjepunkt för operationerna emot Helsingfors.
Det är klart, att alla dessa frågor äfven måste sysselsätta
kejsaren. Hans tankar och omsorger i detta hänseende ha tagit sig uttryck
i de kejserliga reskripterna. Den 15 juli 1854 skref kejsaren till furst
Paskevitsch: (Öfverbefälhafvare för Donauarmén)
“De fientliga flottorna ligga alltjämt vid Porkkala, antagligen för
att invänta landstigningstrupper; hvad de därefter ämna företaga, vet
Gud allena. Denna ovisshet är för oss tung att bära, ty därigenom hindras
vi att disponera öfver våra trupper såsom vi själfva skulle vilja. Försiktigheten
bjuder att vara beredd på allt”. Den 19 juli s. å. meddelade kejsaren
furst D. M. Gortschakoff: (Sedermera öfverbefälhafvare
på Krim) “Härifrån intet nytt att förtälja; endast det
veta vi med säkerhet, att en landstigningskår på 20,000 man har afgått
från Frankrike till Åland eller Helsingfors. Endera dagen få vi veta
det”. Föreställningen om att fienden skulle landstiga i närheten af
Helsingfors samt därefter med en stark landstigningstrupp bemäktiga
sig vägen till S:t Petersburg, därpå intaga Borgå samt marschera mot
Fredrikshamn och Viborg höll i sig länge och envist. Dessa fientliga
företag ställdes i sammanhang med ett uppror i Polen. Äfven öfverbefälhafvaren
i Finland lutade åt åsikten att fienden hade för afsikt att intaga Helsingfors
samt förstöra Sveaborgseskadern.
Ingen af dessa förutsättningar besannade sig, utan i själfva
verket tilldrog sig följande.
Nästa
avsnitt ¦ Innehåll