I. Östersjökampanjens början 1854.

Kejsar Nikolai I

Genom kejserligt manifest af den 21 februari 1854 upplystes allmänheten om den mellan Ryssland å ena sidan och å den andra England och Frankrike uppkomna tvisten. Enligt sagda manifest hade båda västmakterna utan föregående krigsförklaring låtit sina flottor inlöpa i Svarta hafvet. Ett dylikt, af civiliserade makter ännu aldrig anlitadt förfaringssätt föranledde kejsar Nikolaj att återkalla sina ambassader.

General Baraguay d'Hilliers, Amiral Perceval, Amiral Plumridge, Amiral NapierFörsta dagarna af mars månad 1854 lyfte den för operationer i Östersjön afsedda engelska eskadern ankar. Innan flottan utgick från Portsmouth, mönstrades den af drottningen, som därpå följde den ett stycke till sjöss. Amiral Napiers flagg var hissad på linjeskeppet “Wellington”, den engelska flottans största prydnad. Hela denna eskader seglade på trenne divisioner under befäl af amiralerna Carry, Chades och Plumridge. Vid flottans ankomst till Köpenhamn afböjde danska konungen, under förevändning af sjukdom, att emottaga Napier. Den 27 mars utfärdades Englands och Frankrikes officiella krigsförklaring.

Till en början sväfvade ryska regeringen i okunnighet om Napiers destinationsort och det uppdrag han fått sig ombetrodt. Man visste blott, att han efter flottans inlöpande i Östersjön länge hade konfererat med tvenne fortifikationsofficerare, hvilka lämnat honom upplysningar om befästningarna på de åländska öarna.

Sedan engelska flottan väl inseglat i Östersjön, uppehöll den sig hela mars månad i de danska farvattnen; två månader därefter inträffade de franska fartygen, hvarpå Östersjön i början af april förklarades i blockad.

Under amiral Napiers befäl stodo nu 49 fartyg med ett sammanlagdt tonnage af 85,454 tons, en besättningsstyrka af 22,000 man och en bestyckning af 2,344 kanoner. Den franska eskadern, under befäl af vice-amiral Perceval-Duchesne, bestod af 31 segelfartyg med 1,308 kanoner och 8,300 mans besättning.

Amiral Carry höll sig till en början med sin eskader omkring Riga och Reval, Plumridge i närheten af Nargön, därifrån han sedermera drog sig inåt Bottniska viken, hvaremot Chades kryssade utanför den kurländska kusten. I april inseglade Napier i Finska viken, men isen hindrade honom att framtränga till Helsingfors och Reval. De första dagarna af juni koncentrerades hela östersjöeskadern i Barösund; härifrån fördes den af Napier på två kolonner till Seskär; den 14 juni visade sig hans fartyg utanför Kronstadt. Den 16 verkställdes en rekognoscering af denna fästning, som försvarade inloppet till hufvudstaden, hvarpå alla fartygen den 20 juni åter afgingo till Seskär. Upplagen af kol och proviant befunno sig till en början på Gotland; sedermera valdes Nargön till bas för den fientliga flottan.

Engelska flottan inseglar i Östersjön

I midten af juli förstärktes den franska eskadern med 12,800 man landstigningstrupper. Sålunda sammandrogs emot Ryssland i Östersjön en imponerande styrka af 80 fartyg med 3,652 kanoner samt 43,110 mans besättning.

Den engelska ministären förklarade kategoriskt och högtidligt, att enskilda personers handel och intressen så vidt möjligt skulle skonas af de krigförande, att England och dess suveräna bundsförvandt vidtagit åtgärder till skyddandet af enskild egendom samt att alla kulor och bomber uteslutande komme att riktas emot den stora upphofsmannen till allt ondt, d. v. s. den ryska regeringen, och uteslutande i afsikt att förstöra hans fästningar, arsenaler och annan egendom.

Dessutom publicerades i de engelska tidningarna ett tillkännagifvande af innehåll att alla handelsfartyg under loppet af fyra månader, räknadt från dagen för krigsförklaringen, ägde rätt att fritt afsegla hem. Så var det på papperet. I verkligheten utgaf emellertid den engelska amiralen en hemlig order att omedelbart uppbringa alla fartyg utan undantag; t. o. m. fattiga fiskares båtar skonades icke af “piraterna”. Den 28 april meddelade utrikesministeriet i S:t Petersburg generalguvernören öfver Finland, att ryska generalkonsuln i Köpenhamn insändt en förteckning öfver skeppare och matroser å finska handelsfartyg, de där tillfångatagits af engelsmännen i Östersjön och af dem skulle frigifvas mot förbindelse, afgifven af ryska ambassadören vid danska hofvet och gående ut på att fångarna icke komme att användas mot England, förrän ett motsvarande antal engelska krigsfångar blifvit frigifna. Naturligtvis afgaf ambassadören, friherre v. Ungern-Sternberg, en dylik förbindelse, hvarpå samtliga fångna matroser — deras antal hade redan stigit till 180 — frigåfvos samt blefvo hemsända öfver Malmö och Stockholm. Den 8 maj anmäldes från Köpenhamn, att bortåt 50 finska och ryska kofferdifartyg kapats af de engelska kryssarna. Den 19 juni anmälde guvernör Cronstedt i Åbo, att engelsmännen från ett handelsfartyg tillfångatagit en understyrman (Thurman) samt affört honom till London, där han åtnjöt ett dåligt underhåll på ett särskildt fartyg; han hade berättat, att engelsmännen tvingat finnar att underteckna förbindelse att icke tjäna emot England samt att icke antaga tjänst å fartyg, destinerade till Australien.

Sträfvandena att vinna ett lättfånget byte förde de hafsbehärskande engelsmännen ända därhän, att de t. o. m. begagnade främmande flaggor — ryska och neutrala makters — för att desto lättare fånga sina offer. I april mötte t. ex. den finska skonerten “Alma” nära Dagerort tvenne ångfregatter, af hvilka den ena hissade rysk örlogsflagg, under det den närmade sig skonaren. Fregatten satte ut en slup och utbytte samtidigt den ryska flaggan mot den engelska. För den gången undslapp skonerten med att endast blifva visiterad.

Det är helt naturligt, att omsorgen om landets kofferdiflotta skulle finna ett uttryck i Finlands tidningspress omedelbart efter den fientliga flottans uppträdande i Östersjön. Framtiden hotade den finska flottan med faror af alla slag och lämnade intet hopp om en lycklig utgång. Hälften, om icke rent af tre fjärdedelar af den finska handelsflottan befann sig i utländska farvatten, hvilka därtill voro beroende af engelsmännen. På grund häraf uppmanade pressen redare och skeppsbefälhafvare att antingen skyndsamt hemföra fartygen eller att naturalisera dem i respektive sjöstäder för att sålunda erhålla skydd af neutral flagga eller slutligen att i nödfall försälja dem. Enligt en i “Åbo Underrättelser” intagen ungefärlig beräkning måste Finland redan i början af kriget räkna med en förlust af 37 fartyg om 5,650 lästers dräktighet.

Ryska regeringen följde ej Englands exempel; tvärtom uppträdde den med synnerlig grannlagenhet och försynthet i fråga om utlänningarnas handelsintressen. Ryska finansministern tillkännagaf, att de engelska och franska handelsfartyg, hvilka befunno sig i ryska hamnar, medgåfvos en frist af sex veckor, räknadt från den 25 april, för att slutföra lastning och därpå fritt afsegla till främmande trakter. Under denna tid voro de ryska kryssarna förbjudna att på något sätt oroa dessa fartyg. Den enda inskränkning ryska regeringen i detta hänseende tillät sig bestod däri, att den (i februari 1854) förbjöd engelska och franska undersåtar att inkomma till Ryssland, hvilket förbud jämväl gällde personer försedda med pass, som utfärdats af dessa mot Ryssland då för tiden fientliga regeringar.

I början af kampanjen inskränkte sig den fientliga flottans verksamhet uteslutande till att uppbringa handelsfartyg, att kränka fredliga handelshamnars neutralitet, att förstöra smärre kustfartyg och hindra kustfarten samt att utan egentligt ändamål kryssa längs kusterna.

Krigsoperationerna i de nordliga farvattnen öppnades af de allierade med skäligen ringa kännedom om de lokala förhållandena samt med fullständig frånvaro af alla strategiska kombinationer för den örlogsflotta, som stod under amiral Napiers befäl. Men dessutom ådagalade de allierade i Östersjön icke tillbörlig initiativförmåga och tapperhet. Vid rekognosceringen af Kronstadt den 16 juli 1854 kommo de allierades amiraler till den slutsats, att fästningen icke kunde bombarderas, af brist på mörsare, samt att öfverhufvud inga afgörande företag kunde ifrågakomma under förhanden varande förhållanden.

Före kampanjens öppnande var Napier dock af annan åsikt. Han hoppades tvärtom kunna förstöra alla vid kusten belägna orter, icke ens undantaget Kronstadt. Allmänheten i England var också öfvertygad om en snar och lätt seger samt betraktade Napiers expedition som en lustfärd, under hvilken han skulle frukostera i Kronstadt samt spisa middag i S:t Petersburg och därvid helt bekvämt värma sina “skröpliga fötter” vid lågorna från Sveaborg.

Napiers ord äro naturligtvis att anse som ett satiriskt skämt af det slag som så ofta förekommer under perioder, då de patriotiska känslorna uppflamma; men i själfva verket stodo de dock i ganska nära öfverensstämmelse med den uppfattning, som hystes af den västerländska politikens ledare. Denna sinnesstämning hos allmänheten i England framkallade snart nog förebråelser för overksamhet, och den kända skämttidningen “Punch” dröjde icke att råda sina landsmän att åtminstone sysselsätta sig med strömmingsfångst för att på något sätt utilisera de massor af salt, som uppbringats af flottan. Efter de bullersamma och skrytsamma, försäkringarna i början af kriget framkallade den långa frånvaron af framgångar en viss förändring i stämningen, hvilket bland annat äfven afkylde svenskarna, de där sympatiserade med engelsmännen.

Kriget hade börjats af Ryssland, och Ryssland visade snart, att det ej var förberedt för detsamma. Östersjön ifördes krigsrustning, men detta skedde långsamt, och rustningens beskaffenhet var ej sådan som den bort.

För alla var det klart, att fienden genom sin öfvervikt till sjöss skulle verkställa en diversion i Östersjön, hota rikets hufvudstad, blockera kuster och hamnar. Man framhöll härvid, att England och Frankrike icke utan svårighet kunnat utrusta denna flotta samt att den led af betydande bristfälligheter.

Hela den ryska baltiska flottan bestod år 1850 af 25 linjeskepp, 12 fregatter, 7 ångfregatter, 51 mindre fartyg, 78 roddfartyg, 15 hamnångare samt 156 olika slags fartyg för hamntjänstgöring. Härutöfver funnos i reserv: 6 linjeskepp, 3 fregatter och 1 korvett; underbyggnad voro 2 ångfregatter och 1 tenderfartyg. Inalles räknade baltiska flottan 360 vimplar.

Flygeladjutanten N. A. Arkas, som omedelbart före kriget fick i uppdrag att besiktiga den ryska flottan, afgaf om den ett ytterst ogynnsamt utlåtande. Vid en skjutöfning ombord å ett af fartygen laddades kanonen efter alla konstens regler, men redan efter första skottet sprang den i stycken, hvarvid nio man dödades och fem blefvo sårade. Under samma mönstring bortföll mynningsdelen af en annan kanon och från flera lavetter utkastades vid skjutningen kilarna med sådan kraft, att servisens lif sväfvade i fara. Vid ett sjökrigsråd, som i kejsarens närvara hölls i Kronstadt ombord å linjeskeppet “Peter I”, erkände amiralerna, att besättningarna voro mycket oöfvade särskildt med afseende på handterandet af seglen. Kejsaren vredgades högeligen häröfver och yttrade med skärpa: “Är det möjligt, att flottan skall finnas till och draga underhållskostnader för att man sedan, då den verkligen behöfves, skall anmäla för mig, att den icke är i beredskap!” Också följde omedelbart härpå en kejserlig befallning att gå till sjöss och öfva besättningarna. Flottan återvände från denna utflykt till Kronstadt i ett ohyggligt tillstånd: det fanns icke ett enda fartyg, som icke hade lidit betydliga skador så till rigg som till skrof; på några fartyg hade rorhufvudena samt masttopparna skadats och måste ersättas med nya. Vinden var visserligen frisk nog, men det var långt ifrån någon storm. Tre dagar därpå infann sig kejsaren själf i Kronstadt och befallde, att alla fartyg skulle hissa samtliga segel. “Tillsättandet af seglen gick ytterst långsamt, det rådde ett fullkomligt kaos på alla fartyg och allt detta åtföljdes af ett obeskrifligt oväsen” tillägger Arkas.

Bredvid örlogsflottan existerade jämväl en flottilj af kanonslupar för rodd. Men äfven dessa farkoster visade sig fullkomligt odugliga vid de mönstringar Arkas underkastade dem. Härom öfvertygade sig kejsaren för öfrigt själf vid en med dem företagen mönstring i Kronstadt. “Vid obetydlig vind kunde flottiljen icke röra sig från stället. Signaler afgåfvos med såväl trummor som signalhorn, men orderna utfördes icke. Allt sammanblandades till ett obeskrifligt kaos; kanonsluparnas oduglighet var ögonskenlig”.

Finland hade, strängt taget, icke någon egen örlogsflotta. Visserligen existerade då ett finskt sjö-ekipage (uppsatt år 1830) med en numerär af 1,000 man värfvadt folk, men betydelsen och beskaffenheten af denna lilla och föga bekanta marintrupp kan man sluta sig till af amiral D. J. Kuznetsoffs memoarer. Han skrifver bl. a.: “År 1844 kommenderades detta ekipage af kaptenen af 1 rangen Nordmann, som föreslog mig att öfvertaga befälet på fregatten “Melpomene”. Jag samtyckte och afreste från Reval till Helsingfors. Fregattens besättning förstod ej ett ord ryska, jag åter förstod hvarken svenska eller finska”. Samtliga officerare talade ryska och alla kommandoord voro ryska. “Melpomenes” besättning var god och alla officerare kunde sin sak, tillägger K.

Den 28 december 1853 utfärdades en kejserlig befallning om värfning af manskap till ett antal af 500 man för ett andra finskt sjö-ekipage, och skulle truppens uppsättning vara slutförd under år 1855. På grund af det intrång Finlands sjöfart led af den fientliga flottan voro många sjömän utan anställning, hvarför denna nyuppsättning kom ganska lägligt. Det sålunda värfvade manskapet skulle tjäna på kanonsluparna.

Under kriget uppställde Finland 40 kanonslupar. I januari 1854 underrättade storfursten Konstantin Nikolajevitsch general Rokassoffsky, att Finland borde anskaffa 40 kanonslupar samt att kostnaderna härför skulle förskottsvis utanordnas af finska medel, hvilka sedermera inom ett år skulle ersättas ur riksskattkammarens tillgångar. Men redan i februari samma år anhöll kejserliga senaten för Finland i hela landets namn, att kejsaren skulle tillåta, det samtliga omkostnader för kanonsluparnas utrustning måtte öfverföras på finska kronan. Sedan kejsaren genomläst senatens adress, yttrade han, att “han städse varit öfvertygad om sina trogna finska undersåtars tillgifvenhet och ädla afsikter, men att han dock i denna folkets önskan med hjärtligt välbehag förnummit ett nytt bevis på enahanda känslor och impulser”. Senatens framställning bifölls, hvarjämte kejsaren tillkännagaf sin nådiga erkänsla för sagda om undersåtligt nit vittnande förslag.

På skeppsvarfvet i Åbo, där 15 kanonslupar byggdes, utvecklades nu från februari månads början en sjudande verksamhet. Ända till 400 man voro engagerade för detta extra fartygsbyggande. Andra dylika slupar byggdes i Helsingfors och Björneborg. Det hela stod under konteramiral v. Schantz' inseende.

“Krigsmatrosernas” värfning försiggick utan svårighet, men däremot fortskred anskaffningen af roddare för den östra eskadern af kanonslupsflottiljen så långsamt och framgångslöst, att kejsaren befallde kaptenen af 1 rangen Nordmann att afsända denna flottilj från S:t Petersburg till Finland med en besättning af ryska volontärer. Utgifterna för dessa roddares anskaffande och underhåll utgick ur kejsardömets medel. Men icke desto mindre fortfor värfningen af roddare inom Finland, hvarmed man afsåg möjligheten att med dessa ersätta afgången af ryska roddare samt äfven att, om så skulle erfordras, förstärka flottiljen.

Ur konteramiral B. A. Glasenapps efterlämnade korrespondens framgår, att general Rokassoffsky hade förutspått, att värfningen af finska roddare skulle misslyckas. Dessutom vidhöll han på goda grunder sin åsikt, att därest flertalet af befäl och besättning å kanonsluparna komme att bestå af finländare, så skulle det med flottiljen afsedda ändamålet icke kunna ernås af det naturliga skälet, att “om manskapet icke förstår sin närmaste chef, så kommer det att beröfvas hans moraliska stöd samt således icke för honom kunna hysa det förtroende, som erfordras för ett nitiskt och framgångsfullt uppfyllande af tjänstens fordringar”.

Den finska skärgårdsflottiljen stod under befäl af vice-amiral Jepantschin, såsom hvars stabschef konteramiral Glasenapp var anställd. För försvaret af Finlands kuster medels förhyrda, enskilda personer tillhöriga fartyg hade konteramiral v. Schantz uppgjort kontrakt med flera skeppsredare och skeppare. Det var således klart, att man äfven planerade bildandet af en frivillig flottilj för kustförsvaret.

Vice-amiral JepantschinFörslaget om uppsättandet af en frivillig flottilj eller ett rörligt kustförsvar utgick från senatorn, geheimerådet friherre von Haartman. Hans tanke var, att man borde anskaffa tjugo på frivillig väg förhyrda fartyg och förse hvart och ett af dem med en eller tvenne kanoner. Besättningen borde bestå af 7—10 man under befäl af djärfva och företagsamma skeppare, värfvade bland kofferdifartygsbefälhafvarna. Samtliga dessa fartyg skulle ställas under konteramiral v. Schantz' befäl, och borde flottiljens uppgift i främsta rummet vara att försvara skärgårdens inlopp från Hangöudd till Eckerö (på Åland) och samtidigt försvara fiskarna, hålla tillsyn öfver lotsarna m. m.

Amiral v. Schantz delade emellertid icke v. Haartmans åsikter och inlämnade en mycket omständlig kritik af hans förslag. I själfva verket skulle det varit mycket svårt att placera kanoner på handelsfartygen, och ännu omöjligare skulle det varit att öfverlämna fartyg och bestyckning åt oöfvadt folk. Hvilket motstånd hade för öfrigt en dylik flottilj kunnat göra mot den allierade örlogsflottan? Den skulle blott lämnat fienden tillfälle att utan svårighet tillägna sig våra kanoner. Härtill anmärkte marinministeriet med rätta, att v. Haartmans förslag måhända hade kunnat medföra någon nytta, såvida skärgårdsbefolkningens stämning hade varit krigisk och om hvarje man blifvit försedd med vapen. Då skulle den frivilliga flottiljen kunnat påräkna understöd af befolkningen och ett verkligt folkkrig kunnat uppflamma i skärgården.

Man afstod i själfva verket från v. Haartmans plan, men idén om ett kaparekrig i skärgården öfvergafs dock ej fullständigt och generalguvernören (Berg) fann det sedermera högeligen önskvärdt att på allt sätt uppmuntra befolkningen i skären att med egna krafter och medel göra motstånd mot fienden. Efter någon tids skriftväxling härom stannade man vid beslutet att hos kejsaren anhålla om tillstånd: 1) att ställa de finska tullångarna till chefens för kustförsvaret (generallöjtnant Ramsay) förfogande; 2) att muntligt tillkännagifva för fiskare och sjöfarande, det de kunde göra regeringen, fäderneslandet och sig själfva nytta, därest de med egna krafter oroade fienden samt åsamkade honom skada; och 3) att tillerkänna såväl generallöjtnant Ramsay som öfverste Furuhjelm (på Åland) rätt att efter förgodtfinnande utdela belöningar åt kustbefolkningen för ådagalagd medvärkan vid försvaret. Kejsarens egenhändigt nedskrifna resolution af den 25 april 1854 lydde: “Jag instämmer häri, men kan ej undgå att beklaga, att tiden förflutit utan nytta, då ju allt detta hade äfven tidigare bort kunna förutses och man då hade kunnat skrida till vidtagandet af tillförlitligare åtgärder, såsom t. ex. att i norra Finland bygga ännu en eller tvenne bataljoner kanonslupar och med dessa öka försvarskrafterna ända till Åländska öarna. Man bör oförtöfvadt öfverväga, icke tvista, utan handla”.

Ur den därpå förda skriftväxlingen framgår, att man, i stället för den projekterade frivilliga flottiljen till försvar af inloppen till skärgården mellan Hangö och Eckerö, på denna sträcka inrättade en kustbevakning för iakttagande af fiendens rörelser samt för att borttaga de af honom utsatta remmarna och sjömärkena. För kustbefolkningen tillkännagafs, att enhvar af sin trohetsed förpliktades att inrapportera fiendens rörelser äfvensom att guvernörerna och öfverdirektören i lotsverket komme att utdela belöningar för i tid skeende anmälningar om fientliga företag liksom för borttagna sjömärken, de där utsatts af fienden. Denna uppmaning förklingade icke ohörd; det är kändt, att lotsstyrelsens betjänte härigenom förskaffade sig en inkomst af 844 rubel; hela omkostnaden för denna kustbevakning tog af finska kronans medel i anspråk en summa af 11,000 rub. silfver.

I ändamål att för fienden försvåra seglationen släcktes alla fyrar inom Östersjön, remmarna utsattes icke på grunden, lotsarna från de yttre stationerna bortfördes inåt skärgården och minförsänkningar anordnades vid Kronstadt, Reval, Dünamünde och Sveaborg.

Huru stod det samtidigt till med försvaret till lands? Längs Finska vikens kuster uppfördes i hast en mängd befästningar, men det fattades kanoner för att bestycka dem alla. Man hade för öfrigt knappt någonsin idkat praktiska skjutöfningar med de förefintliga kanonerna för att spara på projektiler. I S:t Petersburg tillsattes en särskild kommitté för att utreda den strategiska betydelsen af landets befästningar, deras svaga sidor, deras försvarskraft o. s. v., och därpå med ledning af dessa fakta vidtaga åtgärder för deras sättande i försvarstillstånd. Samtidigt härmed leddes telegraflinjer längs Finska vikens norra strand. Den ena linjen var optisk, d. v. s. depescherna befordrades medels signaler, hvilka gåfvos med tillhjälp af träskifvor och kulor, den andra var elektrisk.

Optisk telegrafstationBefallningen om dessa linjers inrättande utfärdades på framställning af marinministern i februari 1854. Till en början sträckte sig telegraflinjen från Kronstadt till Hangöudd, men fortsattes under år 1855 via Åbo till Nystad. I ekonomiskt hänseende, d. v. s. i fråga om byggande och underhåll, lydde linjen under generalguvernören, men sorterade däremot under marinministeriet i fråga om depeschbefordringen. Såsom chef för hela linjen fungerade senatorn, generalmajoren frih. von Kothen. På sträckan Sveaborg—Hangöudd användes signalering med träskifvor enligt Ramstedts system. Inalles voro vid telegraflinjerna längs kusterna af Finska viken anställda 22 officerare samt 460 man underbefäl, manskap och frivilliga. Genom kejserligt reskript af den 9/12 augusti 1855 bestämdes, att alla utgifter för linjernas underhåll skulle utgå ur finska statsmedel.

Den elektriska telegraflinjen planerades först i november 1854, och dess verksamhet öppnades i början af maj 1855.

Telegrafisternas tjänstgöring på signalstationerna var hvarken lätt eller treflig, ty “de fientliga eskadrarnas älsklingsnöje var att skjuta till måls på de stackars små kojorna”. Enligt ett ögonvittnes utsago var en sådan signalkojas inredning den mest torftiga; den bestod blott af ett litet bord, på hvilken låg en bok för inskrifning af signaler, en tarflig bädd, ett litet tekök och en tekanna, hvars pip städse var afslagen. Ej sällan var en dylik koja genomskjuten af kanonkulor. Telegrafisternas sinnesstämning var dock god. Man berättar, att en af dem höll sig med en trumma. Då man frågade honom för hvilket ändamål han försett sig med ett sådant instrument, förklarade telegrafisten, att han dagligen plägade gå ned i dalen och där trumma af alla krafter, hvarigenom han ville föra fienden bakom ljuset och inbilla honom, att där fanns trupper. “I alla fall är där säkrare att vara”, tillade den uppfinningsrika telegrafisten.

Längs hela den finska kusten sträckte sig en kedja af observationsposter. Under år 1854 utställdes de af Grodno-husarregementet och kosackerna. Hvarje post bestod af fem man; uppe på höjden skulle alltid finnas tvenne sadlade hästar, hvaremot de öfriga fingo hvila sig i jordhyddor. Bönderna förhöllo sig i allmänhet vänskapligt till trupperna och betraktade dem som sina försvarare, hvarför de också ej sällan godvilligt hjälpte husarerna att sköta bevakningstjänsten samt hindrade dem stundom från att göra falskt allarm. Bevakningstjänsten var i allmänhet tung, emedan det hände, att man i byarna upplät åt kavalleristerna rum, som voro utan fönster och nästan utan tak.

Längs Östersjökusten voro inalles förlagda ungefär 200,000 man.

I materielt hänseende befunno sig de allierade själffallet i en bättre ställning än Ryssland. Enligt grefve Kiseleffs (Rysslands ambassadör i Paris) utredning förfogade de fyra allierade makterna öfver en befolkning af 108 miljoner samt en förmögenhet af tre miljarder, under det till Rysslands disposition stod en befolkning af 65 miljoner med en förmögenhet af en miljard.

Mot slutet af år 1853 voro i Finland förlagda: 22 infanteri divisionen, donska kosackregementet n:o 28, som var spridt mellan Systerbäck och Torneå; i Viborg, å fort Slava, på Åland, på Sveaborg, i Helsingfors och å Hangöudd voro kompanier och halfkompanier ur artillerigarnisonerna förlagda. De finska trupperna utgjordes af lifgardets finska skarpskyttebataljon, grenadierskarpskyttebataljonen (i Åbo) samt 27 sjöekipaget. Den 10 februari 1854 underrättade krigsministern, furst V. Dolgorukij, öfverbefälhafvaren för trupperna i Finland, att till förstärkning af landets försvar utsetts en grenadierdivision med dess artilleri, Atamanska kosackdivisionen, uralska gardeskosackskvadronen samt grenadierdivisionens reservbrigad. Inalles utgjorde denna truppstyrka till våren 1854 24 ½ bataljoner, 6 skvadroner och 36 kanoner.

Den 5 juni 1854 underställde generallöjtnant Rokassoffsky kejsarens pröfning följande förslag:

“Den allmänna farhågan hos Finlands invånare, att de vidsträckta kusterna, alldenstund de ej äro besatta af trupper, skola utsättas för anfall af fienden, har föranledt mig att till Eders Kejserliga Majestäts gunstbenägna pröfning hänskjuta frågan om att till dessa landssträckors försvar organisera särskilda stridskrafter af landets egna invånare”. Härefter framhålles, att uppsättandet af finska trupper kunde ske på tvenne sätt: antingen genom att inkalla ett “landtvärn” eller genom att ånyo uppsätta “indelta” trupper. För sin del ansåg sig generalguvernören icke kunna rekommendera inkallandet af något landtvärn, emedan detta, såsom bestående af volontärer, vore “af otillfredsställande moralitet”; en sådan “odisciplinerad hop” skulle enligt hans åsikt åstadkomma mera skada än gagn.

“Det råder intet tvifvel därom”, fortsätter general Rokassoffsky, “att icke fienden skall tillgripa hvarje medel för att bringa befolkningen uti Finlands kustområden att vackla i dess pliktkänsla och trohet”; men hos en nationel militär skall han möta “ett starkt hinder, väl icke så mycket i fysiskt som i moraliskt afseende. Att tillbakaslå fienden är en naturlig önskan. Då befolkningen bland dessa trupper har sina egna söner och bröder, skall den äfven uppriktigt önska dem framgång”.

Därjämte hoppades general Rokassoffsky, att de indelta trupperna skulle “lägga grunden till ett högre militärstånd inom landet och ingjuta en ädel krigareanda i detsamma” samt utveckla kärlek till ordning. I politiskt afseende skulle den visa fienden, huru litet anklang hans onda anslag vunnit. Dessa stridskrafter skulle “i särskilda fall, i enlighet med hvad förut skett, kunna användas i och för operationer utom Finlands gränser”. Så länge dessa trupper vore förlagda inom storfurstendömet, skulle deras underhåll bestridas af landets medel.

Uppsättandet af dessa trupper komme att uppfattas såsom ett nytt bevis på monarkens förtroende. Sättet att uppställa dem fanns angifvet i landets lagar. År 1809 hade den indelta militären blifvit hemförlofvad, hvarefter skyldigheten att uppställa manskap hade ersatts af en skatt, som utgick i såväl spannmål som penningar; men förordningen om den indelta militären hade icke blifvit upphäfd, hvarför det nu blott gällde att “bringa till verkställighet en gällande lag”. På grund häraf anhöll general Rokassoffsky om tillstånd att till en början få uppsätta tvänne bataljoner (å 600 man) af manskap från Uleåborgs, Vasa och Åbo län.

Kejsaren förklarade sig ha “med sann tillfredsställelse genomläst denna rapport samt godkände fullkomligt t. f. generalguvernörens framställning”.

Enligt staten af den 15 februari 1855 skulle hvarje indelt bataljon räkna 16 officerare, tre civila tjänstemän, 673 bevärade och 46 obevärade af underbefäl och manskap. Vid hvarje bataljon skulle finnas ett reservkompani om 160 man, ehuru dessa icke blefvo formerade, på grund af att kriget afslutades. De indelta bataljonerna beväpnades på bekostnad af krigsministeriet, som för detta ändamål fick vidkännas en utgift af 50,000 rubel; utrustningen och utredningspersedlarna beställdes i S:t Petersburg genom ryska intendenturens försorg men på bekostnad af finska kronan.

Ombesörjandet af denna nationalmilis' uppsättning anförtroddes åt senatorn frih. Kasimir von Kothen samt en härför tillsatt särskild kommitté. Frih. von Kothen var begåfvad med en liflig karaktär och eldig fantasi. Under sina sträfvanden att nå det utstakade målet satte han sig ej sällan öfver formaliteter och lagens föreskrifter. Uppsättningen af de finska indelta trupperna har utan tvifvel gjort heder såväl åt hans namn som åt hans verksamhet, emedan han genom sin energi lyckades öfvervinna den för hans landsmän egna trögheten. Genom att fullborda detta svåra värf försatte han alla i förvåning, och utan honom skulle företaget naturligtvis icke haft samma framgång. Dessutom utmärkte sig Kothen för sin tillgifvenhet för den ryska regeringen. Enligt August Schaumans ("Sex årtionden i Finland") utsago öfvade den finska militärens återuppsättning på de gamla grundvalarna ett ansenligt inflytande på nationalkänslans höjande, hvarigenom tungan af denna värneplikt i viss mån lättades. Allmänheten hjälpte till det bästa den kunde: man upplät åt trupperna lämpliga lokaler, byggde exercishus, kök m. m. samt skänkte sängar. Med den honom egna energin reste v. Kothen från den ena socknen till den andra i sällskap med de förut utnämnda bataljons-cheferna samt underhandlade med rotehållare, hvilka det ålåg att på regeringens anfordran ställa infanterister i ledet. De tvenne första bataljonerna samlades och inöfvades under fem veckor, hvarefter de hemförlofvades tillsvidare samt fingo sysselsätta sig med vanligt arbete och handtverk. Officerarena och underbefälet fördelades bland gemenskapen för att hålla uppsikt öfver ordning och uppförande, hvaremot kompanicheferna och staberna förlades i städerna. Underbefälet och signalisterna utbildades i skolor, hvilka inrättades i Uleåborg, Gamla Karleby och Åbo. Furst MenschikoffÅt dem af gemenskapen, hvilka önskade ånyo inträda i krigstjänst, förlänades genom kejserliga kungörelsen af den 20 december 1854 särskilda förmåner och belöningar: chevroner å ärmen, medaljer med påskrift “för nit”, tillskottslöner m. m. På gemene man fanns tillräcklig tillgång, men svårare var det att erhålla officerare. För att fylla officersbristen nödgades man inkalla icke blott sådana, som förut tjänat vid infanteriet och kavalleriet, utan t. o. m. före detta sjöofficerare af olika ålder. Alla dessa voro nu nödsakade att öfvergifva sina hem, att utbyta plogen mot svärdet samt att ånyo börja tjänstgöra i sin förut innehafda grad. Till en början erhöllo de finska indelta trupperna sin förra ljusgrå beklädnad, men denna utbyttes snart mot en annan, emedan den förstnämnda ansågs vara alltför “nationel”. Huruvida det var denna omständighet eller någon annan, som föranledde befälet att förändra färgen på de finska skarpskyttarnas paraduniformer, veta vi icke. Så mycket är dock fastställdt, att grefve Berg uttalade sig för den gråa färgen, emedan han fann den mera praktisk samt liknande den klädedräkt soldaterna buro hemma i hvardagslag. Förslaget till uniform öfverlämnades på kejserlig befallning till generaladjutanten Ogarjeffs pröfning och slutligen emanerade en generalorder till armén (28 maj 1855, n:o 122), enligt hvilken det gråa klädet bibehölls för “halfkappor och benkläder”.

“För att vidmakthålla det vapenbrödraskap, som borde förena de ryska trupperna och de finska indelta bataljonerna, samt till vinnande af praktisk färdighet i ryska språket” föreslog frih. von Kothen, att alla de till aktiva trupperna icke hörande officerare af underlöjtnants och fänriks grad, hvilka sökte inträde vid de indelta bataljonerna, skulle kommenderas till “modellregementet” i Tsarskoje-Selo.

General Rokassoffsky
Grefve Berg

Till högsta befälhafvare för Östersjöns försvar, från Narva till Viborg, med undantag af Kronstadt, förordnades Hans Kejserliga Höghet storfursten-tronföljaren, dåvarande general-en-chef för gardes- och grenadierkårerna. Såsom chef för östersjökårens stab fungerade generalmajoren vid kejsarens svit, grefve F. L. Heiden. Hela Östersjökusten indelades i distrikt, under befäl af hvar sin särskilda chef. Detachementet vid Systerbäck kommenderades af generallöjtnant P .A. Stepanoff; distriktet från S:t Petersburg till Viborg anförtroddes åt generalmajor Demidoff, distriktet från Viborg till Helsingfors åt generalmajor Vorontsoff (med hufvudkvarter i närheten af Kymmenegård); Ekenäs-distriktet stod under befäl af generallöjtnanten Ramsay, i Åbo fördes befälet af generalmajor Blom och i Vasa af generalmajor Wendt.

Generalguvernör i Finland och öfverbefälhafvare för trupperna i landet var vid denna tid furst A. S. Menschikoff, men han bodde ständigt i S:t Petersburg, hvarför landet under hans frånvaro styrdes af hans adjointer, först den gamla, svaga general Thesleff, sedermera den jämna och lugna general Rokassoffsky.

Då kriget tog sin början, var furst Menschikoff upptagen af andra värf, ehuru han ända till slutet af 1854 kvarstod i sin befattning såsom generalguvernör: år 1853 afgick han såsom Rysslands utomordentliga sändebud till Konstantinopel och år 1854 kommenderade han armén på Krim. Såsom hans adjoint i Finland kvarstod Platon Ivanovitsch Rokassoffsky. Denne hade deltagit i turkiska kriget 1829 och därunder varit med vid Silistria, gått öfver Balkan samt sedermera deltagit i strider mot bergsboarna i Kaukasien, men trots detta besatt han icke behörig krigsvana och utmärkte sig ej genom några fältherreegenskaper. Sina åligganden såsom t. f. generalguvernör och öfverbefälhafvare i Finland (från 1850—1854) uppfyllde han samvetsgrannt och iakttog uppmärksamt det nu inträdda nya krigsläget samt sökte förutse landets behof med hänsyn till försvaret. Några framstående statsmannaegenskaper lade han dock icke i dagen, och då de alltmer invecklade förhållandena oafvisligen fordrade en man med dylika egenskaper, inlämnade Rokassoffsky i december 1854 en ansökan om afsked från sina befattningar. Denna hans anhållan bifölls i januari följande år och general F. F. Berg utnämndes till hans efterträdare. Rokassoffsky hyste fullt förtroende till finnarna och lefde sig in i de administrativa förhållandena i landet, hvarjämte allmänheten omfattade honom med märkbar bevågenhet. Då han lämnade Helsingfors, föranstaltade man solenna middagar med verser och adresser, i hvilka man gaf uttryck åt sin erkänsla för hans omsorg om landets förkofring.

Generallöjtnant J. M. NordenstamTill stabschef för de i landet förlagda trupperna utsågs 1854 generallöjtnant Johan Mauritz Nordenstam. Till börden finländare, hade han tillryggalagt en större del af sin tjänstemannabana i Ryssland samt blifvit genomträngd af den Nikolajska tidens disciplin. Han hade deltagit i turkiska kriget (1828) samt i särskilda strider i Kaukasien och hade således att uppvisa krigsmeriter, hvarjämte han satt inne med en viss administrativ erfarenhet. Ännu så länge åtnjöt han icke någon synnerlig popularitet bland landets allmänhet på grund af sin obenägenhet att se genom fingrarna med studenternas extravaganser 1848. Hans order utmärkte sig genom klarhet och vittnade om erfarenhet; de angåfvo alltid bestämdt hvad han ville och det mål han eftersträfvade. Bristande energi ådagalade han aldrig under dessa svåra tider.

Då ovädret började närma sig och intet tvifvel mera återstod om den förestående brytningen med de europeiska makterna, anbefalldes general Rokassoffsky att uttala sig rörande de åtgärder, hvilka måste vidtagas i och med Finlands förklarande i krigstillstånd, utan att dock härvid de rättigheter Rysslands monarker tillerkänt landet finge rubbas. Sedan general Rokassoffsky uppräknat de förhållanden, hvilka enligt rysk lag äro förknippade med krigstillstånd i allmänhet och de där äro förenliga med andan i landets lagstiftning, framhöll han att den sistnämnda på intet vis hindrade utsträckandet af dessa förhållanden till Finland, på ett undantag när. I betraktande nämligen däraf att landets invånare för begångna förbrytelser i särskild ordning dömas enligt storfurstendömets lagar och dessa i allmänhet äro ganska stränga samt under pågående krig fördubbla straffet, så ansåg han att öfverbefälhafvaren borde hafva rätt att ställa landets invånare under krigsrätt. Den 8 februari 1854 befallde Kejsaren, att general Rokassoffskys förslag skulle beaktas, då de invid Östersjön belägna områdena förklarades i krigstillstånd. Frågan afgjordes sedermera genom manifest af den 1 mars 1854, jämlikt hvilket t. f. generalguvernören och öfverbefälhafvaren tillerkändes följande befogenheter, “hvilka äro af nöden för att kunna vidtaga och oförtöfvadt genomföra åtgärder till Finlands skyddande: att kungöra om uppbåd af fordon för framforsling af trupper, deras proviant och träng enligt af honom fastställd tariff, emot kontant likvid eller anvisningar; att från befattning vid politieväsendet skilja tjänstemän, lägre såväl som högre, häri inbegripna jämväl tjänstemän vid postverket, samt att förordna andra personer att förrätta deras tjänst, äfvensom att omedelbart och oförtöfvadt vidtaga alla de åtgärder han anser vara af krigsläget påkallade. Vederbörande myndigheter i Finland ålägga Vi att ofördröjligen uppfylla alla af tjänstförrättande generalguvernören och öfverbefälhafvaren i Finland framställda fordringar samt att tillse, det deras underlydande oförtöfvadt verkställa dem äfven i de fall, då dessa fordringar öfverskrida den befogenhet, som enligt allmänna författningar är honom tillagd, det enhvar som vederbör till efterrättelse länder”. Efter krigets slut återtogs denna maktbefogenhet den 7 maj 1856.

De trupper, hvilka voro afsedda för Finlands försvar, var man nödsakad att sprida längs landets hela långa kust. Beroende af omständigheterna skulle dessa små detachement förflytta sig från ett ställe till ett annat. Om ock Finlands kuster erbjuda vissa fördelar med hänsyn till försvaret, så medför å andra sidan den stora utsträckningen af Finska och Bottniska vikens stränder ofantliga svårigheter i defensivt hänseende. Strandlinjen från Torneå till Viborg har en längd af ungefär 1600 kilometer. Vissa topografiska, hydrografiska och taktiska egenskaper voro helt säkert till större fördel för de allierade än för ryssarna. Sålunda voro t. ex. många af landets farvatten icke tillgängliga för en segelflotta men kunde däremot befaras af ångfartyg. Af 32 städer och köpingar voro 21 eller 2/3 utsatta för fientligt anfall. Och ville fienden öfverhufvudtaget göra landstigningar, kunde han härtill utvälja ett tiotal vid djupt farvatten belägna lämpliga punkter. Ett allvarsamt hinder härför hade skärgården med sina invecklade farleder bort vara, men de därmed förknippade svårigheterna öfvervunno engelsmännen dels genom sin erfarenhet i allt hvad till sjöväsendet hör och tyvärr äfven genom medverkan af infödda finska lotsar. För att skaffa sig sådana togo engelsmännen sin tillflykt till såväl våld som list. Ett antal lotsar skaffade de sig, enligt hvad man då visste förtälja, på följande sätt.

Redan på hösten 1853 anlände en mystisk person till Helsingfors och utgaf sig vara ichtyolog (d. v. s. fiskkännare), med rekommendation till universitetet. Under förevändning af att han sysslade med fiskfångst lyckades det honom att locka till sig många lotsar, med hvilka han samma höst afreste till England. Därjämte är det kändt, att en finländsk inföding, som befann sig i Stockholm, för engelsmännen på sjökortet utvisade en farled från Borgå till Helsingfors längs hvilken man, utan att behöfva passera Sveaborg, kunde närma sig hufvudstaden. Stundom hände det, att engelska fartyg stötte på grund, då de fördes af sitt eget sjöfolk, ehuru de stolta Albionsönerna ytterst omsorgsfullt hemlighöllo sådana fall.

På grund af detta krigs säregna karaktär blef det svårt för det högre befälet att med noggrannhet föreskrifva det operationssätt de längs kusterna utposterade detachementen skulle tillämpa. Dessas hufvuduppgift blef emellertid att skydda kuststäderna för fiendens härjande angrepp samt att organisera ett godt bevakningssystem. Kusterna blefvo därför tätt besatta med poster af kosacker och husarer. Genom guvernörerna uppmanades lands- och stadsmyndigheterna att hos militärbefälet anmäla bemärkta fientliga rörelser. Och i själfva verket inkommo från såväl militära som civila myndigheter och t. o. m. från enskilda personer anmälningar, så snart fiendens fartyg visade sig. Finländska militärdistriktets arkiv öfverflödar af dylika anmälningar. Uppgifter om fiendens planer och förslag erhöllos likaledes från alla håll, bl. a. äfven från utlandet. Sålunda fick t. ex. öfverbefälhafvaren den 16 april 1854 af generalamiralen, storfursten Konstantin Nikolajevitsch, emottaga följande underrättelse: “Vår ambassadör i Sverige har meddelat utrikesministern, att amiral Napier, enligt hvad förmäles, har för afsikt att öppna fientligheterna med en attack mot Sveaborg. Jag kan ej afgöra i hvad mån denna uppgift förtjänar tilltro, men har dock ansett mig böra härom underrätta Eders excellens”. I slutet af samma månad anmälde samma ambassadör, Daschkoff, från Stockholm, att Napier hade sin uppmärksamhet riktad på Hangöudd men därjämte hade för afsikt att sätta sig fast på någon af de åländska öarna. Den 20 maj skref krigsministern till öfverbefälhafvaren: “På Hans Majestät Kejsarens befallning har jag äran underrätta Eders excellens, att enligt af Hans Majestät i dag från utlandet erhållna meddelanden kommer amiral Napiers förnämsta uppgift, på grund af de instruktioner han erhållit, att bestå uti att hindra, det vår Sveaborgska division af örlogsflottan förenar sig med den i Kronstadt förlagda, hvarjämte de allierade engelsk-franska flottorna komma att använda alla sina krafter för att bemäktiga sig Sveaborg såsom varande en synnerligen viktig utgångspunkt för vidare krigsoperationer”. Den 7 juni erhöll general Rokassoffsky underrättelse om att landstigningstrupper komme att afgå från Frankrike till Östersjön ombord på en engelsk eskader benämnd “Channel Squadron”. De allierade ärnade först bemäktiga sig Åland för att därigenom skaffa sig en stödjepunkt för operationerna emot Helsingfors.

Det är klart, att alla dessa frågor äfven måste sysselsätta kejsaren. Hans tankar och omsorger i detta hänseende ha tagit sig uttryck i de kejserliga reskripterna. Den 15 juli 1854 skref kejsaren till furst Paskevitsch: (Öfverbefälhafvare för Donauarmén) “De fientliga flottorna ligga alltjämt vid Porkkala, antagligen för att invänta landstigningstrupper; hvad de därefter ämna företaga, vet Gud allena. Denna ovisshet är för oss tung att bära, ty därigenom hindras vi att disponera öfver våra trupper såsom vi själfva skulle vilja. Försiktigheten bjuder att vara beredd på allt”. Den 19 juli s. å. meddelade kejsaren furst D. M. Gortschakoff: (Sedermera öfverbefälhafvare på Krim) “Härifrån intet nytt att förtälja; endast det veta vi med säkerhet, att en landstigningskår på 20,000 man har afgått från Frankrike till Åland eller Helsingfors. Endera dagen få vi veta det”. Föreställningen om att fienden skulle landstiga i närheten af Helsingfors samt därefter med en stark landstigningstrupp bemäktiga sig vägen till S:t Petersburg, därpå intaga Borgå samt marschera mot Fredrikshamn och Viborg höll i sig länge och envist. Dessa fientliga företag ställdes i sammanhang med ett uppror i Polen. Äfven öfverbefälhafvaren i Finland lutade åt åsikten att fienden hade för afsikt att intaga Helsingfors samt förstöra Sveaborgseskadern.

Ingen af dessa förutsättningar besannade sig, utan i själfva verket tilldrog sig följande.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll

  Senast ändrat eller kontrollerat den 16 september 2005.

Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt