De förluster Finland led under det orientaliska kriget
voro ganska betydliga. Från början af april 1854 blockerade fienden
landets kuster, förföljde dess handelsflotta, antände varfven och upplagen
i städerna samt anstiftade eldsvådor i dessa och de vid kusten liggande
byarna. „Skeppsfarten upphörde och blott i ringa grad kunde kommunikation
med den svenska kusten upprätthållas senare på hösten 1854 och tidigt
följande vår. Längs denna led och öfver Torneå transporterades största
delen af de importerade utländska varorna; exporten till andra länder,
med undantag af Sverige, försiggick däremot nästan uteslutande med fartyg,
hvilka seglade under neutral flagg." Så tedde sig i allmänna drag bilden
af Finlands handelsförhållanden åren 1854—1855.
I ändamål att så noggrannt som möjligt fastställa de förluster
fienden åsamkat kustbefolkningen blef i början af 1856 andra sekreteraren
vid kejsarens kansli för Finland, kammarjunkaren grefve V. Armfelt,
afsänd till ort och ställe i och för anställande af undersökningar;
denna sin rundresa började Armfelt sedermera från Torneå. De af honom
samlade uppgifterna äro såtillvida af ett visst värde, att de möjliggöra
en uppskattning af den skada som förorsakades genom engelsmännens röfvaranfall
mot vissa städer och köpingar vid kusten.
Staden Torneås handel hade icke lidit utan snarare uppblomstrat
i följd af krigshändelserna. För svenskarnas skull skonade engelsmännen
Torneå, i synnerhet som de funno den enda kronobyggnaden i staden, kosackkasernen,
i ruiner. Invånarna i det närliggande Haparanda lade sig visserligen
ut för Torneå, men detta skedde naturligtvis af egoistiska skäl, emedan
de voro i behof af grannstaden på grund af sina handelsförbindelser
med densamma. Nästan hela den utländska handeln gick genom Torneå, ehuru
detta icke medförde någon synnerlig fördel för staden, om ock intraderna
vid dess tullkammare från 3,101 rubel under 1854 stego ända till 101,016
rub. för det följande året. Hufvudsakligen importerades salt, hvaraf
genom tullen under 1854 passerade 10,451 tunnor mot 13,079 tunnor under
följande år, hvarjämte priset per tunna steg från 75 kopek till 1 rub.
50 k.
På sträckan mellan Torneå och Uleåborg visade sig förlusterna
jämförelsevis obetydliga, uppgående till högst 8,698 rub. Härtill fogade
grefve Armfelt den anmärkningen, att ,,dessa förluster ännu icke kunde
anses hafva direkte influerat på den egentliga landtbefolkningen i Uleåborgs
län, ehuru sjömännen gått förlustiga sin näring, emedan de samt och
synnerligen voro inskrifna i städerna". Dessutom hade arbetarebefolkningens
och allmogens i Uleåborgs län förluster under 1854 omedelbart blifvit
ersatta.
Mest hade naturligtvis städerna Uleåborg och Brahestad
lidit af engelsmännens brandanstiftningar och plundringar. De i Uleåborg
förstörda fartygen hade värderats till 127,825 rubel och de uppbrända
skeppsvarfven, magasinerna samt upplagen af plankor, bräder, timmer,
beck och tjära till 228,823 rubel, så att stadens hela förlust steg
till 423,657 rubel, under det den i Brahestad anstiftade skadan belöpte
sig till 140,432 rub. På grund häraf råkade till och med ganska förmögna
köpmän i svår belägenhet. Före kriget räknades dessa städer till de
förnämsta bland landets handelsstäder och deras skepp seglade långt
utom Östersjöns vatten. Under kriget fortskaffades köpmännens kolonialvaror
på små jakter och båtar, hvarvid några sjömän i likhet med allmogemännen
skaffade sig fördelar genom att införa varor förbi tullen.
De förluster, som städerna och byarna på Vasa läns kuster
hade lidit under kriget, uppskattades till följande belopp:
Dessa förluster drabbade befolkningen hufvudsakligen under
förloppet af 1854 och företrädesvis därigenom att fartygen icke hunnit
återvända hem före kriget och sålunda gingo förlorade. Kristinestad
undgick olyckan att få alla sina under byggnad varande fartyg förstörda
därigenom att staden utlämnat åt fienden en ny, fullt utrustad skonare.
I Gamla Karleby försvarade invånarna tappert sin egendom genom att tillbakaslå
den plundrande fienden och lyckades sålunda helt säkert undgå det öde,
som drabbade Uleåborg och Brahestad. I Vasa län hade hvarken arbetareklassen
eller sjömännen lidit någon egentlig förlust, hvilket äfven kan sägas
om befolkningen längs kusten från Vasa läns gräns i norr till Åbo. Dess
förluster öfverstego ej 1,600 rubel. Däremot ledo städerna betydligt
större skada, nämligen:
|
Att städerna ledo så stora förluster förklaras genom de
många förlorade fartygen samt de af fienden anstiftade eldsvådorna.
,,Man kan till och med påstå", säger grefve Armfelt i sin rapport, „att
kriget och blockaden så till vida medförde nytta för landet, som en
mängd landsbor, hvilka före kriget uppehöllo sig i staden och sysselsatte
sig med lastning och lossning af fartyg, nu voro tvungna att återvända
till hemorten, där de sedan flitigt sysslade med jordbruksarbete".
Städerna förlorade således inalles 1,204,811 rubel och
landsbygden (om den år 1854 utbetalade skadeersättningen fråndrages)
12,606 rub. Hela kuststräckan vid Bottniska viken hade lidit skada till
ett totalbelopp af 1,217,417 rubel silfver.
Utförseln från Finland jämte städernas handelsrörelse
uppgick till
Värdet af landets införsel var:
Handeln med Sverige tillväxte starkt under krigsåren, emedar landets
köpmän då införskrefvo sina utländska varor därifrån.
Finlands handelsflottas bestånd var under dessa år enligt officiella
uppgifter:
|
Med hänsyn till antalet fartyg förlorade Finland således något
mindre än hälften af hela sin handelsflotta. Tager man däremot i betraktande
tonnaget, så uppgår förlusten till inemot 60 %, ehuru icke ens
dessa siffror gifva en fullt klar föreställning om de verkliga förluster
den finska kofferdiflottan led. Förhållandet var nämligen att en del
af fartygen blef kapad och förstörd af fienden, en annan del uppbränd
af honom på varfven eller i hamnen, hvaremot en del fartyg, och dessutom
en betydlig sådan, af sina ägare hann blifva försåld till utländska
hamnar. Det är t. ex. kändt, att af hela det antal af 85 fartyg, hvarmed
Uleåborgs läns handelsflotta minskades, icke mindre än 56 hade blifvit
försålda och af de 88 fartyg, med hvilka Åbo och Björneborgs läns flotta
minskades, hade 31 blifvit försålda. Finlands skeppskalender för 1856
lämnar i detta af seende synnerligen lärorika upplysningar, hvilka man
måste taga med i beräkningen af de förluster landets handelsflotta led
under kriget.
Hela det tonnage, med hvilket flottan minskades under kriget, uppgick
till 37,237 läster; häraf belöper sig på försålda fartyg 25,849 läster,
på kapade och af fienden uppbrända fartyg 9,544 läster och på fartyg,
som gått förlorade genom olyckshändelser, inalles 1,734 läster. Af den
handelsflotta om 53,105 läster, som Finland ägde 1852, återstod 1856
blott 21,868 läster. Under kriget hade totala tonnaget således minskats
med 37,237 läster, af hvilka dock blott en fjärdedel (9,544 l.) hade
blifvit förstörd af fienden. Återstoden af minskningen kan blott ställas
i indirekt sammanhang med krigshändelserna. Detta förhållande lämnas
dock vanligen ur sikte. Sålunda förlorade den finska handelsflottan
inalles omkring 10,000 läster, i värde uppgående till en summa af 400,000
rubel enligt finska senatens beräkning.
De här ofvan anförda uppgifterna sammanfalla ganska nära med andra
sådana, hvilka förvaras i statssekreterariatets för Finland arkiv. Städernas
i landet handelsflotta bestod vid utgången af 1853 af 466 större och
mindre fartyg med en totaldräktighet af 53,610 läster och en besättning
af 6,249 man. Ur redogörelsen för landets förvaltning under åren 1855—1862
framgår, att under 1855 funnos endast 341 fartyg med en sammanlagd dräktighet
af 22,228 läster, hvarigenom riktigheten af de tidigare angifna siffrorna
fastslås. Efter krigets slut började fartygens antal åter så småningom
stiga: 1856 var deras antal 361 om 27,767 läster, 1857 412 om 43,207
läster, o. s. v.
Beloppet af Finska kronans utgifter för krigsbehof fastställdes genom
särskild, på kejserlig befallning (1858) tillsatt kommitté, hvilken
erhöll i uppdrag att verkställa en noggrann undersökning af landets
finansiella ställning efter kriget. Resultatet af denna granskning är
tryckt i redogörelsen för storfurstendömet Finlands förvaltning under
åren 1855—1862. Kommittén utgick härvid från följande grundsatser:
Genom att sammanslå de finansiella resultaten för åren 1853 och 1856
kom man till det resultat, att den finska statskassan till början af
1853 hade ett disponibelt öfverskott af 2,701,685 rubel 44 kop; samtidigt
hade den en skuld af 1,105,226 rub. 37 kop. och således öfverstego statskassans
tillgångar dess skulder med 1,596,459 rub. 7 kop. I slutet af 1856 uppgingo
de disponibla tillgångarna i statskassan till 1,204,238 rub. 88 kop.,
hvaremot statens skulder nu med räntor stego till 3,074,876 rub. 24
kop. Alltså öfverstego skulderna nu tillgångarna med 1,870,637 rub.
36 kop. Med andra ord sagdt, i följd af kriget hade landets finanser
nedgått med 3,467,096 rub. 34 kop.
I. De för krigsbehof erforderliga utgifterna äfvensom de under åren
1854 och 1855 uppkomna minskningarna i tullintraderna bestämdes af kommittén
på följande sätt:
Utgifterna för militärens underhåll under 1853 uppgingo till 820,450
rub. 23 kop. Afdragas härifrån kostnaderna för byggandet af ångfregatten
,,Rurik" (såsom varande en extraordinär utgift), återstår såsom normalutgift
för året en summa af 492,121 rub. 46 kop. Sålunda skulle landet under
vanliga förhållanden för sitt försvarsväsende fått vidkännas en utgift
af 1,476,364 rub. 38 kop. för åren 1854, 1855 och 1856. Men i själfva
verket utbetalade statskassan härför:
Om från denna summa afdrages det normala utgiftsbeloppet för trienniet,
1,476,364 rub. 38 kop., så finner man, att ökningen i utgifter på grund
af kriget steg till 2,267,935 rub. 82 kop.
II. Tullinkomsterna för år 1853 uppgingo till en summa
af 1,095,291 rub. 29 kop. Under vanliga förhållanden skulle kronan på
denna titel för tvenne år 1854 och 1855 haft en inkomst af 2,190,582
rub. 58 kop. I själfva verket erhöll kronan emellertid i tullinkomster:
På grund häraf kan man anslå kronans förlust genom minskade tullinkomster
till 1,293,197 rub. 68 kop. Till dessa belopp lade kommittén ytterligare
de utgifter, hvilka statskassan fick vidkännas ända till utgången af
1856, ehuru som villkor uppställts, att dessa sistnämnda utgifter skulle
återbetalas ur ryska riksskattkammaren:
Följaktligen fick den finska statskassan vidkännas en förlust, som
i följd af ökningen i militära utgifter och minskning af inkomster uppgick
till en summa af 3,931,937 rub. 76 kop.
Af de utomordentliga utgifterna under krigstiden hade enligt kommitténs
uträkning åtgått till
För att så mycket som möjligt underlätta befolkningens af krigstillståndet
förorsakade ställning samt utplåna krigets spår vidtog regeringen, omedelbart
efter det fienden aflägsnat sig, en serie åtgärder.
De finska truppernas numerär, som uppgick till 11,000 man (eller 10,711
man utom officerare) nedsattes från och med den 1 juni 1856 tiil 3,620
man.
Genom kejserlig kungörelse af den 4 april 1854 bemyndigades senaten
att genom Finlands bank upptaga ett 4 % lån på 650,000 rubel för att
icke genom nya pålagor betunga folket. Sedermera befalldes genom kejserligt
reskript af 6 januari 1856, att lånesumman skulle ökas till 1,200,000
rubel.
För att underlätta importen af utländska varor till landet medgaf kejsaren
en tullnedsättning af 25 %, till en början för gods som inkom landvägen
öfver Torneå, men från och med den 31 januari 1855 äfven för alla öfriga
för import tillåtna varor, hvilka infördes landvägen från kejsardömet.
I följd af krigsförhållandena anhöllo köpmännen i somliga städer om
vissa lättnader för handeln, hvilka framställningar städse möttes med
bifall af den för landets väl ömmande regenten. Sålunda önskade de att
för handelsvaror, hvilka under loppet af 1854 infördes från Sverige
och Östersjöprovinserna, få åtnjuta sex månaders kredit för tullumgälderna
samt därtill ännu en rabatt af 10 % på dessa. Äfven denna begäran bifölls.
Likaså begärde och erhöllo de tullnedsättning för varor, hvilka blifvit
införda på mindre kustfartyg eller eljes importerats under svårare förhållanden.
För att gifva köpmännen och skeppsredarna ersättning för lidna förluster
hemställde senaten om rätt för dem att under loppet af fem år få till
landet tullfritt inköpa ångbåtar och segelfartyg samt om att åt finska
fartyg i vissa fall återbetala exporttullen, äfvensom att åt de skeppsredare,
hvilkas fartyg blifvit förstörda, återbetala kostnaderna för skeppsbesättningarnas
hemsändande. Dessutom hemställdes om att ett belopp af 400,000 rubel
(till hvilken summa man ansåg att de under kriget förstörda fartygens
värde uppgick) skulle anvisas ur Finlands banks fonder, hvarpå ur denna
summa lån skulle utgifvas åt köpmännen i landets stapelstäder i och
för byggande och utrustning af nya fartyg. På sådana framställningar
behöfde finnarna icke befara afslag.
Innehåll