Krigsfaran närmade sig; snart nog blef det klart, att kriget var oundvikligt, och då uppstod själffallet önskan att utröna sinnesstämningen i den finländska gränsmarken. Åsikterna härom voro synbarligen delade; medan några hyste fullt förtroende till finnarna, betraktade andra dem med något skeptiska blickar på grund af det inflytande Sverige alltjämt utöfvade på allmänheten i landet. “Tre somrar å rad”, skref viceamiral Melikoff, “har jag tillbringat i Helsingfors och har därunder hos finnarna förmärkt mycket liten sympati för ryssarna men däremot en stor öfvervikt hos de svenska elementen. Det inflytande svenska kabinettets politik kan ha på de ryska operationerna är så stort, att det enligt min åsikt vore af nytta att under nuvarande förhållanden fästa en synnerlig uppmärksamhet vid Finland. Jag vågar tro, att det för ögonblicket vore nödvändigt att koncentrera landets styrelse i händerna på någon synnerligen pålitlig, rent rysk general, som ständigt borde vistas på stället och i tid vore i tillfälle att göra sig förtrogen med den allmänna sinnesstämningen. Han borde äfven vara försedd med sådana medel, som betingas af den nuvarande ställningen i Finland och de där skulle göra det möjligt för honom att därjämte med uppmärksamhet iakttaga allt som försiggår inom de tre nordiska konungarikena. Mig förefaller det, som om just Finland vore den svagaste punkten på vår gräns samt att man utan den ringaste tidsutdräkt bör fästa uppmärksamheten vid denna landsdel”.

Såsom vi skola se, bekräftades dessa antaganden icke i allo af de stundande tilldragelserna.

I början af mars 1854 besökte kejsar Nikolaj med sina söner, tronföljaren Alexander samt storfurstarna Konstantin, Nikolaj och Mikael, Finland, som han icke återsett sedan 1833. Tvifvelsutan hade resan till ändamål “icke blott att besiktiga försvarsanstalterna utan att kejsaren äfven önskade öfvertyga sig om befolkningens sinnesstämning. Och helt säkert ingaf honom allt hvad han fick se förtroende till det finska folket” (Finland i XIX seklet.). Resan gick öfver Viborg och Fredrikshamn, där finska kadettkåren inspekterades och befanns i fullständig ordning, till Helsingfors, dit kejsaren anlände den 14 mars. Från tidigt på morgonen till sent på kvällen omgåfvo täta folkmassor det kejserliga slottet och under den parad kejsaren höll med finska gardesbataljonen voro alla fönster, tak och trappor rundt om senatstorget besatta af tätt sammanpackade folkmassor, hvilkas antal uppskattades till 8 à 9 tusen personer. Öfverallt möttes kejsaren af invånarnas oskrymtade entusiasm och tillgifvenhet. Föräldrarna lyfte upp barnen på sina armar för att visa dem “den största af samtidens krönta hufvuden”. Kejsaren gick, likt en far inom sin familj, omkring i folkhopen, hälsade nådigt på alla, stundom läggande sin hand på de närmast ståendes hufvud eller axlar. På universitetet mötte lärare och studenter honom med afsjungandet af kejsarhymnen “Gud skydde tsaren”. På aftonen pryddes högskolans fasad af en transparang med latinsk inskription af innehåll att “kejsaren beredt den ur askan uppståndna (akademin) en tillflyktsort”. Under den kejserliga middagstaffeln sjöngo studenterna framför balkongen till kejserliga slottet först kejsarhymnen och därpå Finlands nationalsång, “Vårt land”. På kvällen “drunknade hela staden uti illuminationens ljushaf”. “Under deras vistelse i Finland kunde Hans Majestät kejsaren och storfurstarna hela tiden öfvertyga sig om det finska folkets varma tillgifvenhet för sin monark och hela hans hus”, skref “Åbo Underrättelser” (1854, N:o 20). Och i “Helsingfors Tidningar” för den 18 mars samma år skrifves, på tal om kejsarbesöket: Nu är han i Helsingfors, “han, genom hvars mäktiga vilja och frikostiga hand staden blifvit hvad den är;” han är här, “hvars blickar befalla öfver alla ...” o. s. v.

Finnarna anhöllo hos kejsaren om försvar under det nu förestående kriget; detta blef dem naturligtvis utlofvadt och trupper öfverfördes från Ryssland till de finska kusternas försvar.

Under denna sin resa besökte kejsaren äfven Sveaborg, där en del af den ryska örlogsflottan var stationerad och där man som bäst var sysselsatt med byggandet af kanonbåtar.

Det mottagande finnarna hade beredt kejsaren rörde honom djupt, hvilket äfven framgår af det reskript han (d. 14 mars 1854) aflät till generallöjtnant Rokassoffsky. “Vid mitt besök i Finland i början af denna månad blef jag djupt rörd af det hjärtliga mottagande, som bereddes mig af alla befolkningslager i mitt kära Storfurstendöme. I denna allmänna tillgifvenhet fann jag det mest trösterika gensvar på min uppriktiga bevågenhet för dem.

Lika angenämt har det varit mig att konstatera, att samtliga regeringsinstitutioner och tjänstemän oförtrutet lägga sig vinn om befrämjandet af landets välstånd. Jag har länge vetat, att till detta ständiga mål för mina omsorger bidrager den upphöjda sedligheten hos folket, som med inre öfvertygelse erkänner sina plikter och uppfyller dem.

Jämte det jag aldrig tviflat på dessa ädla känslor hos mina trogna finnar, uppdrager jag åt eder att förklara dem min hjärtliga erkänsla och oföränderliga bevågenhet.” Därjämte öfversändes en summa af 5,000 rubel att fördelas bland de fattiga i Finland.

Med anledning däraf, att “i Petersburg och måhända äfven andra orter i kejsardömet mindre fördelaktiga rykten voro gängse rörande stämningen bland befolkningen i detta land (Finland)”, hemställde general Rokassoffsky hos ministerstatssekreteraren, huruvida han icke ansåg det nyttigt att låta trycka reskriptet jämväl i de ryska tidningarna. Detta förslag blef synbarligen godkändt, alldenstund reskriptet blef publiceradt i “Sjevernaja Ptschela” (“Nordiska Biet” 1854, n:o 62).

Följande år (1855) besöktes Finland i juni af storfursten Konstantin Nikolajevitsch. Invånarna i Åbo tillställde en fest å Kuppis, där damerna öfversållade den furstliga gästen med vackra blommor. Storfursten bereste en större del af landet och besökte därunder Helsingfors, Åbo, Tammerfors, Tavastehus, Kymmene, Fredrikshamn, Viborg och Saima kanal. Sedan denna rundresa fullbordats, afläts till generaladjutant Berg följande reskript:

“Feodor Feodorovitsch! Under fullgörandet af det allerhögst mig gifna uppdraget i Finland har jag kännt en uppriktig tillfredsställelse öfver det hjärtliga emottagande, som beredts mig af de goda finnarna. Jag talar här icke om det utmärkta tillståndet i hela landet, om den öfverallt härskande ordningen och lugnet, och berör icke heller de militära frågorna, hvarom jag i underdånighet inrapporterat till Hans Majestät, men jag ber Ers Excellens framföra till samtliga invånare i de trakter jag genomrest min uppriktiga tacksamhet för det hjärtliga mottagandet och framföra detta till alla tjänstemän och samhällsklasser utan undantag, äfvensom försäkra dem, att hågkomsterna från den tid jag tillbragt i Finland, mellan den 13 och 26 juni, städse skola höra till de angenämaste minnena i mitt lif.”

Sin benägenhet att tåga i fält mot den gemensamma fienden tillsammans med de ryska trupperna ådagalade finnarna på flera sätt. Föräringar af enskilda personer inflöto på många orter rikligt. Borgarna i Åbo, Björneborg, Gamla Karleby och andra städer uppsatte på egen bekostnad frivilliga skytteafdelningar. Dessutom skänkte staden Åbo 10,000 rubel för krigsbehof. I Björneborg beväpnade tvenne privata personer 70 man med dubbelbössor. En handlande i Åbo, Trygg, förärade 150 lansar (hvilka sedermera användes af grodnoska gardeshusarregementet under dettas uppehåll i Åbo 1854). En annan köpman, Bernstedt, samt afskedade löjtnanten Julin uppläto sina sommarbostäder på Runsala till truppernas disposition; handlanden Oldenburg i Björneborg underhöll på sin bekostnad en telegraflinje af 35 versts längd; lagmannen Falck afstod sin årslön, som uppgick till 100 tunnor råg och korn; handlandena Kihlström och Selin uppläto kostnadsfritt sitt ångfartyg samt tvenne skonertar till den ryska roddflottans behof, och handlanden Stark i Ekenäs skänkte ett sjögående fartyg, fullt bemannadt, samt underhöll det på sin bekostnad.

Läkarna i Finland skötte kostnadsfritt de ryska sårade; adeln och godsägarna uppförde på sin bekostnad upplagsmagasin för truppernas proviant och i norra Finland bestämde folket ett mycket måttligt pris för de till truppernas underhåll erforderliga förnödenheterna. Äfven kvinnorna ville icke förblifva overksamma i fråga om vården af de sårade. Åt officerarnas hustrur upplätos i Åbo bostäder för den tid deras män voro i fält och om soldathustrurna togo stads- och landtkommunerna vård. I Uleåborg uppläto “stadens äldste” åt det därstädes förlagda kompaniet en tvåvånings träbyggnad jämte magasiner ock invånarna i Nystad uppförde på sin bekostnad ett exercishus samt kök och upplagsplats; i Gamla Karleby afstod staden, under medverkan af kommerserådet Donner, åt de finska trupperna ett tvåvånings stenhus, anskaffade järnsängar åt manskapet m. m. Handlandena Grönberg i Kaskö och Frenckell åtogo sig att på egen bekostnad uppsätta hvar sitt kommando af 10 skyttar, o. s. v.

Såsom vi redan sett, åtog sig den finska senaten att på landets bekostnad låta bygga 40 kanonslupar, att öfvertaga omkostnaderna för underhållet af de temporära hospitalerna äfvensom att till måttligt pris förse trupperna med lifsmedel.

I maj 1855 utfärdades en kejserlig kungörelse om inrättandet af föreläsningskurser i exercisreglementet vid universitetet och vid gymnasierna, hvarjämte för studenterna skulle föreläsas i fortifikation och artilleri. Åt dem, som afslutat kurs vid universitetet, gåfvos dessutom vissa företrädesrättigheter vid ansökan om officerstjänster vid infanteriet och kavalleriet. Då man önskade på allt sätt uppmuntra befolkningen i landet att ingå i militärtjänst samt insåg fördelen af att kunna komplettera officerskåren vid armén med bildade unga män från universitetet i Helsingfors, ansåg generaladjutant Berg det vara nyttigt att utsträcka tillämpningen af ofvannämnda kejserliga befallning äfven till denna den högsta af Finlands läroanstalter.

Bergs hemställan bifölls och den 12 december 1855 utkom en kejserlig förordning att för de studenter vid universitetet i Helsingfors, hvilka önskade inträda i krigstjänst, öppna särskilda kurser, ett slags krigsfakultet, vid hvilka på svenska språket skulle föreläsas i de viktigaste delarna af krigskonsten samt meddelas undervisning i praktisk utbildning, hvarjämte studenterna skulle öfvas i att föra tjänstekorrespondans. Lärarna voro för det mesta infödda finnar och aflönades af finska kronan. Kursen var afsedd att räcka fyra månader, hvarefter de, som genomgått densamma och afslutat sina studier vid universitetet, direkte befordrades till officerare, hvarvid de, för att lättare kunna sätta sig in i sina åligganden, förordnades till tjänstgöring vid de finska indelta bataljonerna. Finnarna upptogo med sympati denna nya idé; 26 personer läto inskrifva sig i kurserna och blefvo förberedda till officersexamen. 14 af dem blefvo direkte befordrade till officerare, de öfriga erhöllo underofficerstjänster. Efter krigets slut blef denna “fakultet” naturligtvis indragen.

Den utan tvifvel största tungan för invånarna i landet var inkvarteringen af trupperna och skjutsningsskyldigheten på grund af det stora antalet i landet förlagda trupper. Men det oaktadt framgår ur guvernörernas rapporter, att hvarken befolkningen i Finland eller trupperna framställt några klagomål i detta afseende. Tvärtom föreligga uppgifter, som ådagalägga, att mellan trupperna och soldaterna uppstått det bästa förhållande. I sin årsberättelse för 1854 skref t. ex. guvernören öfver Tavastehus län, att vid fullgörandet af den synnerligen betungande skjutsnings- och transportskyldigheten jordägarna själfva afhjälpte uppkomna svårigheter. Det i vinterkvarter förlagda manskapet mottogs af befolkningen med en “hjärtlighet, som på grund af den rådande mönstergilla disciplinen snart öfvergick till ömsesidig vänskap”. Invånarna anhöllo hos generalguvernören om att samma trupper, som tidigare varit inkvarterade hos dem, äfven nu skulle förläggas därstädes.

I januari 1856 kommenderade generaladjutant Berg några officerare för att inspektera truppernas inkvartering i Finland. Några resultat af dessa inspektioner blefvo genom krigsministern insända till kejsaren. Det framgick häraf, att trupperna i allmänhet lefde i bästa sämja med befolkningen i landet och att på några orter invånarna till och med lagt i dagen mycken hjärtlighet, gästfrihet och sympati för dem. I Åbo län fick manskapet, tack vare det goda samförståndet med folket, icke blott sängställ utan jämväl sängar och kuddar, stundom t. o. m. lakan och täcken.

Äfven i västra delen af Nylands län uppstod en “god grannsämja”. Manskapet vid grenadierreservdivisionen var så stillsamt och anspråkslöst, att bönderna vida hellre till inkvartering mottogo dem än de finska soldaterna. Några guvernörer, såsom generalmajor Cronstedt i Åbo, voro synnerligen förekommande gentemot trupperna.

De hemsökelser, som drabbat Uleåborg och Brahestad, gjorde ett djupt intryck i hela Finland och bidrogo till stärkandet af tillgifvenheten för Ryssland samt att öka förbittringen mot fienden. I följd häraf anhöll befolkningen här och där om utbeordrandet af trupper till försvar af särskilda byar och städer. För att vidmakthålla denna sinnesstämning gjorde styrelsen allt hvad den kunde, emedan den framför allt önskade lugna folket samt bibringa en fast öfvertygelse om att regeringen icke ärnat lämna sina undersåtar utan skydd, äfvensom för att undvika att blifva utsatt för enahanda förebråelser, som träffat den svenska regeringen under 1808—1809 års krig. Å andra sidan framkallade det med framgång utförda tillbakaslåendet af anfallet på Gamla Karleby ett mycket gynnsamt intryck; där stredo ju, som vi sett, stadsbor och soldater sida vid sida. I dessa omständigheter torde man få söka förklaringen af orsakerna till det vänskapliga förhållandet mellan befolkningen och de inkvarterade trupperna. Det är t. ex. ett kändt faktum, att en viss nedslagenhet gjorde sig märkbar hos invånarna i Borgå efter det mordbranden i Uleåborg blifvit känd och att sinnesstämningen genast steg, sedan en skvadron af grodnoska gardeshusarregementet blifvit förlagd till staden.

Truppernas inkvartering, skyldigheten att utgöra en mängd militärtransporter och prisstegringen på nästan alla förnödenheter utgjorde naturliga följder af krigstillståndet, dem befolkningen i Finland själffallet var tvungen att taga på sig. Men till tröst härför kvarstannade, såsom en samtida författare (Aug. Schauman) yttrat, “en mängd silfverrublar i landet”. Denna tröst kom dock icke landets administration, d. v. s. den finska kronan, till godo. Runebergs biograf, J. E. Strömborg, framhåller till och med, att ingen som helst hänsyn togs till landets tillgångar. I synnerhet hade generalguvernör Berg i och för sina planer för landets försvar i så hög grad tagit statskassan i anspråk, att en högtställd ämbetsman häraf tog sig anledning påstå, att “han formligen äter penningar”. Men allt detta bars utan knot och ovilja. En annan finne beskyllde t. o. m. i svenska “Aftonbladet” generaladjutant Berg för att ha användt kronomedel till sin egen fördel. “Denna anklagelse”, säger en samtida författare (E. Furuhjelm, "Ur Finlands Kulturhistoria", H:fors 1902. s.), “är blott delvis berättigad, emedan Berg, om han ock lättsinnigt handskades med statens medel, gjorde detta för att genom frikostighet stämma den allmänna meningen till sin fördel”. Men vi veta ju, att finnarna och general Berg öfverhufvudtaget “icke voro skapade för hvarandra”, såsom Aug. Schauman uttrycker sig i sina memoarer, och därför är det lätt att inse hvilka känslor som föranledde dem att understryka denna anklagelse.

De ryska trupperna följdes och mottogos med tillbörlig uppmärksamhet och vänlighet; man tillställde middagar och höll tal, manskapet undfägnades med mat och dryck, o. s. v.

Då de grodnoska gardeshusarerna intågade i Viborg, möttes de sålunda af en deputation från staden. Fredrikshamn gaf för dem en glänsande bal, till hvilken t. o. m. personer från omnäjden hade infunnit sig. Första grenadierdivisionen, under befäl af generalmajor Gyldenstubbe, inryckte i Helsingfors redan i medlet af april 1854; efter den följde kosacker och annan militär. Alla blefvo de vänligt mottagna af stadens representanter och undfägnades på stadens bekostnad. “Lyckligtvis”, tillägger Aug. Schauman helt uppriktigt, “stannade icke alla nyanlända trupper i Helsingfors”. En betydlig del tågade vidare samt förlades i närbelägna städer och på landsbygden, ehuru icke så få af dessa trupper blefvo inkvarterade i landets hufvudstad. Alla värdshus voro naturligtvis öfverfyllda, champagnekorkarna smällde bittida och sent, sporrar klirrade, sablar skramlade och sifverrublarna rullade.

I allmänhet rådde enkla och naturliga förhållanden mellan finnar och ryssar. Dessa tider fingo de dela jämnt såväl glädje som sorg. I den förut omnämnda öfverste V. D. Krenckes memoarer finna vi en skildring af en liten episod, som i detta afseende kan tjäna som illustration till det nyss sagda. Då öfverhetligt tillstånd erhållits att benämna batteriet på ön Turkinsaari (nära Trångsund, i Viborgska viken) det Nikolajeffska, d. v. s. till åminnelse af storfursten Nikolaj Nikolajevitsch, ämnade Krencke (i juli 1855) å sagda holme anordna en liten festlighet. Bjudningskort blefvo således utsända ej blott till militärbefälet utan ock till mera remarkabla personer i Viborg samt några godsägare, handlande och fabrikanter. Gästerna afreste från Viborg på ångarna “Viborg” och “Tosna”. Holmen hade, så godt sig göra lät, blifvit prydd med flaggor och växter; äfven en musikkår medföljde. På ångbåtarna var det täcka könet nära nog öfvervägande. Efter förrättad bönegudstjänst satte man sig till middagsbordet, hvarvid de, som blefvo utan stolar, fingo nöja sig med trummor och renslar. Alla voro vid bästa sinnesstämning; äfven personer, som för första gången sammanträffade och icke ens visste hvarandras namn, kände sig som gamla bekanta. Plötsligt kom en hård by, ett åskmoln uppsteg och det började störtregna. Men icke ens denna malör kunde störa den allmänna glädjen. Efter middagen lustfärdade man i båtar till de framskjutna befästningarna på Ravansaari. Med krigsguvernören generalmajor Thesleffs begifvande slogs larm och tillställdes, till allmän belåtenhet, en liten manöver. Och slutligen arrangerades på en slät granitklippa en lifvad dans. Med ett ord, stämningen var högst animerad. Den 12 september samma år tillställdes, hufvudsakligen på initiativ af officerarna vid första druschinan af landtvärnet, en subskriberad bal, i hvilken äfven stadsborna deltogo. Med ett ord, så vidt man af samtidas berättelser kan döma, var umgänget mellan officerskåren och invånarna i Viborg ganska flitigt och förhållandet fullkomligt normalt.

Med anledning af fredsslutet arrangerade några personer i Borgå (den 31 maj 1856) en frukost, till hvilken de i staden förlagda ryska officerarna blefvo inbjudna. Detta ådagalägger, att man varit nöjd med deras uppförande. På den tiden, tillägger på tal härom Runebergs biograf (J. E. Strömborg), förmärktes ännu ej bland de ryska officerarna den fiendskap, som mer eller mindre skarpt framträdde, sedan det nationella partiet i Ryssland börjat sina anfall på Finlands rättigheter och privilegier.

Såväl inom de militära som civila kretsarna i Finland förekommo fall, då man uttryckte sin sympati för ryska segrar och hjältedater. Så firades t. ex. synnerligen allmänt af alla folkklasser i Åbo den ärofulla segern vid Sinope. Man förstod att uppskatta det lugn Finland fått åtnjuta under skyddet af de ryska kejsarnas mäktiga spira. På kejsarens namnsdag (den 18 december 1853) tillställde societeten i Åbo i förening med det i staden förlagda truppbefälet en bal. Allt blef lif och rörelse; den sedvanliga klosterlika tystnaden hade brutits. Societetshusets stora sal hade dekorerats enligt anvisning af artisten R. Ekman och i detta gemensamma arbete förenade sig stadens arkitekter, handlande, apotekare och de ryska officerarna. Guvernören, generalmajor Cronstedt, öppnade festiviteten med ett tal på svenska språket, tolkande de välgärningar Finland och i synnerhet Åbo fått åtnjuta. “Vi hafva samlats endast på grund af vår undersåtliga tillgifvenhet för Hans Majestät Kejsar Nikolaj I, för att uttrycka den allmänna glädjen öfver de glänsande segrarna öfver turkarna.” Ett högt hurra dånade öfver salen och största delen af publiken deltog i afsjungandet af kejsarhymnen på ryska, ehuru många icke förstodo detta språk. På aftonen var hela staden illuminerad.

Amiral Nordmann (chef för finska sjöekipaget) berättar att beskrifningarna om “alla de ärofulla drabbningarna vid Sevastopol med intresse blefvo lästa vid ekipaget och att namnen på de hjältemodiga matroserna Koschka, Scheftschenko m. fl. ofta uttalades med ett uttryck af afund o. s. v.” Af de vid ekipaget tjänstgörande insamlades till förmån för invalidfonden omkring 1,500 rubel silfver. Då det tillkännagafs för de finska matroserna, att de, som voro berättigade att undfå afsked, icke vidare komme att kvarhållas i tjänst, framträdde ur ledet fyrtio gamla matroser, som förklarade, att de afstodo från denna rättighet, och därjämte tillkännagåfvo att de följande år (1856) önskade offra lif och blod för monarkens rättigheter, för rikets ära och för det lyckliga Finland.

Vid bedömandet af finnarnas sinnesstämning och förhållande till Ryssland och ryssarna under kriget måste man göra en bestämd skilnad mellan ålänningarna och befolkningen på fastlandet. Ålänningarna skilja sig från dessa icke blott genom sin karaktär, åskådningssätt och sedvänjor, utan de skilde sig från dem äfven genom sitt uppförande under kriget. Enligt det hos dem förhärskande åskådningssättet anse de sig hvarken vara finnar eller svenskar utan kalla sig rätt och slätt blott “ålänningar”. I själfva verket äro de emellertid af svensk härstamning och likna naturligtvis mest af allt befolkningen på den närbelägna skandinaviska halfön i afseende på seder, karaktär, lokala förhållanden och sysselsättningar. Åland ligger alltför nära Sverige för att kunna undgå ett sådant inflytande. I ålänningens karaktär finner man en förening af jordbrukare och sjöman, men företrädesvis är han dock det sistnämnda. Han besitter icke finnens fasthet, betänksamhet och pålitlighet. Ålänningen är mera än denne fallen för komfort, bakslughet, ärelystnad, skrytsamhet och pratsamhet; han är räddare af sig än finnen, dock icke på sjön, där han ådagalägger mod och kallblodighet och djärft trotsar storm och oväder. I detta afseende står han icke efter hvilka sjömän som helst vid Östersjöns kuster. Ålänningen är mera mottaglig för intryck, mera lättrogen och ytlig än finnen. Han besitter en medfödd förståndsskärpa och är i regeln mycket rörlig. Hans böjelser gå mera ut på att förtjäna penningar än på abstrakta spekulationer. Denna allmänna karaktäristik förklarar mycket i hans uppförande under den tid, då fienden besatt hans öar. Till hvilken nationalitet ålänningen än må räkna sig, så växla dock hans sympatier, såsom Z. Topelius säger, efter handelsflaggan och luta än åt väster, än åt öster.

Så snart de allierade efter Bomarsunds fall hade lämnat Åland och amiral Napier förklarat, att de åländska öarna återlämnats åt ryssarna, ditsände generalguvernör Rokassoffsky oförtöfvadt tvenne finnar, underlöjtnant Gadelli och protokollssekreteraren i senaten, von Born, för att noggrannt undersöka befolkningens uppförande samt återställa ordningen. Den förstnämnde hade blifvit härtill utsedd, emedan han ägde fastighet på Åland samt mycket väl kände invånarna och de lokala förhållandena; den senare därför att han var känd för sin arbetsförmåga och ständiga beredvillighet att tjäna landets intressen. v. Born erhöll bl. a. i uppdrag att taga reda på länsmännens uppförande samt att insamla uppgifter om alla dem, som brutit sin trohetsed, äfvensom att utforska hvart Bomarsunds spannmålsförråd tagit vägen.

Det honom sålunda anförtrodda uppdraget utförde v. Born på ett framstående sätt. I hans vidlyftiga rapport framstå fullkomligt klart förhållandena på Åland under belägringstiden.

I april 1854 skref generallöjtnant Rokassoffsky till ministerstatssekreteraren, grefve Armfelt: “Under närvarande politiska förhållanden komma de åländska öarna i högre grad än andra delar af Finland att blifva utsatta för hemsökelser af fienden, på grund hvaraf förbindelsen mellan öarna och fasta landet tidtals kan blifva afbruten. Befolkningen på Åland, som sedan gammalt är känd för sin patriotism och sin krigiska anda, är, enligt hvad jag erfarit, äfven nu beredd att mottaga fienden med vapen i handen. Det gäller sålunda för regeringen att på allt sätt uppehålla denna sinnesstämning, att gifva dessa berömvärda sträfvanden den rätta riktningen samt att handleda folket i allt som kan befrämja dess och kusternas försvar”. På grund af denna hemställan kommenderades till öfverstlöjtnant Furuhjelms förfogande en underofficer och tvenne man från hvarje kompani af finska gardes- och grenadierskarpskyttebataljonen för att, i den händelse fienden skulle landstiga på Åland, medverka till en folkresning i och för fiendens tillbakaslående samt i allmänhet hjälpa till vid försvaret af dessa trakter. Till öfverstlöjtnant Furuhjelms förfogande ställdes dessutom ett mindre fartyg, ett visst penningebelopp såsom anslagsmedel samt tvenne tjänstemän. Till denna kommendering hade särskildt kejserligt tillstånd utverkats på grund af vederbörande ortsmyndigheters anmälan om folkets berömvärda åstundan att samverka med de ryska trupperna. För samma ändamål hade tillstånd äfven gifvits att utdela 500 s. k. dragongevär på Åland. Men allt detta visade sig emellertid vara fåfängt besvär.

Till en början tydde särskilda tecken på att dessa åtgärder skulle medföra en viss nytta; folket var stämdt till förmån för ryssarna, uttryckte sin tillgifvenhet för kejsaren och fruktade synbarligen fienden. Invånarna buro med beredvillighet inkvarteringstungan och besväret med trupptransporterna, och då Furuhjelm genom länsmännen och prästerskapet utfärdade ett upprop om bildandet af friskaror till Ålands försvar i händelse fienden skulle landstiga, anmälde sig 150 man, åt hvilka gevär blefvo utdelade. Den 20 maj gaf de fientliga fartygens annalkande anledning förmoda, att en landstigning var förestående, hvarför man genom budkafle inkallade volontärerna. Största delen af dessa infunno sig ordentligt, men då man ej var i behof af dem, hemförlofvades de ännu samma dag. I slutet af juni samma år uppmanades volontärerna från Sunds socken att inställa sig i tjänstgöring för försvaret af Prästö och Teftö, hvilken kallelse de hörsammade.

Men snart inträdde en radikal förändring, hvars förnämsta orsak var de fientliga truppernas landstigning. Då befolkningen på Åland fick se de ansenliga truppstyrkor, öfver hvilka fienden disponerade, greps den af fruktan och insåg, att Bomarsund snart skulle falla och öarna sålunda råka i fiendens våld. Dessutom utöfvade de allierade inflytande på fienden genom allehanda rykten, hvilkas slutliga syftemål naturligtvis var att uppvigla folket mot dess lagliga regering.

För att uppskrämma befolkningen berättades sålunda att hela Finland redan var intaget, att Åbo och Helsingfors voro uppbrända och att rekrytutskrifningen skulle ökas i hög grad. Icke nog härmed, utan man utlofvade åt bönderna befrielse från skatter och pålagor, fri handel, utvidgad rätt till brännvinsbränning o. s. v. Af Åland lofvade man bilda ett särskildt distrikt under västmakternas hägn. Ehuru ålänningarna flitigt idka sälskytte och äro kända för sin skjutskicklighet, voro dock få af dem hugade att mottaga krut och gevär af kronan. “För öfrigt”, säger en af officerarna vid Bomarsund, den ofvannämnda löjtnant Chatelaine, “var det ytterst vanskligt att räkna på en beväpning af den fredliga befolkningen, som till största delen var af svenskt ursprung, då man tager i betraktande våra truppers ringa styrka i jämförelse med fiendens”.

I dessa omständigheter har man att söka en orsak till ålänningarnas ställning till fienden.

En annan förklaringsgrund står att finna i omständigheter, som ha sitt upphof i de finska myndigheternas hållning. Dessa utmärkte sig nämligen icke genom något synnerligt mod, utan blefvo tvärtom öfverraskade af kriget och hyste för öfrigt af gammalt en synnerlig böjelse för handelsintressena.Öfverstlöjtnant Furuhjelm, som ledde denna folkbeväpning, intygar jämväl ålänningarnas brist på krigaranda och deras motvilja att offra sina lif. Att räkna på uppsättandet af “legioner” var på grund häraf icke möjligt. På hufvudön voro jordbrukarna talrikast; fiskarebefolkningen var däremot kringspridd på de smärre holmarna, ifrån hvilka de hade svårt att komma, hvarjämte de ogärna lämnade sina bostäder. Dessutom rådde brist på personer, som kunde varit lämpliga att ställa i spetsen för dessa friskaror. Men hufvudsaken var dock, att ålänningarna hyste fruktan för fiendens hämnd.

En mycket egendomlig roll spelades härunder på Åland af några svenskar. Tre af dem (Dævel, Torell och Söderberg) voro officerare (löjtnanter), den fjärde (Berggren) var till professionen skräddare. De gingo under benämningen af tolkar hos fienden, men man torde komma sanningen närmare, om man säger, att de egentligen fungerade som uppviglare af folket. Vid sin afresa lastade Dævel en hel jakt full med allehanda slags byte; och åt skräddaren hade de allierade lofvat skänka allt som räddats från Bomarsund. I många svenskar fann fienden nitiska bundsförvanter, som samlade uppgifter om de ryska truppernas förläggning, om platserna för proviantnederlagen m. m. Såsom medlare uppträdde härvid de fiskare, som hvarje sommar infunno sig för att uppköpa färska lifsmedel för Stockholm. Den största ifver att införskaffa för de allierade nyttiga underrättelser ådagalade dock kommendanten i Grisslehamn, baron Oxenstjerna. Enligt flera personers samstämmiga utsago lämnade han icke något tillfälle obegagnadt att meddela fienden alla erforderliga upplysningar, och under Bomarsunds belägring underhöll han på Åland en särskild kunskapare för att utan dröjsmål erhålla underrättelser om de allierades framgångar. Då den tidigare existerande direkta postförbindelsen mellan Eckerö och Grisslehamn i november 1854 återupprättades, infann sig baron Oxenstjerna själf hos de personer, som kommit öfver från Åland med den första båten, och uttryckte sin glädje öfver att kunna hälsa dem som bröder, emedan det ryska väldet öfver åländska öarna upphört och den ryska flaggan aldrig mera skulle svaja öfver dem. I en rapport från lotsuppsyningsmannen Hallbäck finnes uppgifvet, att då ålänningarna anlände till Stockholm, utdelade svenskarna åt dem allehanda broschyrer och tidningar (“Folkets röst”) för att genom förklenande artiklar nedsätta den ryska regeringen i dess åländska undersåtars ögon.

Alla dessa omständigheter måste själffallet utöfva inflytande på öboarna och bringa deras äfven eljes föga fasta moraliska grundsatser att vackla. Det gafs sålunda tillfällen då allmogen, tveksam huru den skulle förhålla sig, vände sig med anhållan om råd till prästerna och dessa (t. ex. Sadelin) torde icke alltid ha förfogat öfver tillräckligt mod utan tillrådde bönderna att uppfylla fiendens fordringar.

Allt detta medförde många sorgliga följder.

Så skref t. ex. den ofvannämnda löjtnant Dævel i den fientliga öfverbefälhafvarens namn till länsmännen och lämnade dem i uppdrag att utfärda vissa kungörelser i socknarna på Åland. Bland annat tillkännagafs en gång på detta sätt, att befolkningen skulle till högkvarteret (i Finnby) leverera minst ett slaktkreatur från hvarje bondgård. En annan gång utfärdades befallning om att fråntaga några bönder ett parti mjöl, som de erhållit från Bomarsund, och att utdela det bland de andra äfvensom att aflämna till det franska lägret åtskilliga effekter, hvilka erhållits från fångna officerare.

Emedan det hade inträffat, att de allierade hotat nedbränna byar eller på annat sätt straffa dem, som icke åtlydde gifna befallningar, samt utöfvat egenmäktighet och med våld tagit boskap från bönder, som icke godvilligt afstodo sådan mot betalning, så föddes häraf en viss feghet hos ålänningarna. De fruktade äfven spionerna, af hvilka det tyvärr icke fanns så få bland dem. Allt detta ledde därhän, att de mera djärfva bland dem icke kunde finna medhjälpare för att t. ex. förstöra sjömärkena. Andra gingo af fruktan in på att utlämna de vapen, som dels redan utdelats bland volontärerna, dels ännu funnos i förråd eller blifvit nedgräfda på undangömda ställen.

Ännu bedröfligare är att erfara, att flera ålänningar utan någon som helst påtryckning af fienden tvärtom af fri vilja lämnade honom sitt bistånd. I von Borns ofvannämnda undersökningsprotokoll finnes en särskild afdelning upptagande en mängd namn på personer, som själfva erbjödo fienden sina tjänster vid framlotsandet af hans fartyg genom skärgårdens labyrintlika irrgångar eller för att anvisa lämpliga landstigningsställen, att studera terrängen i fästningens grannskap o. s. v. Några af dem hade infunnit sig i fiendens högkvarter redan första dagen efter hans landstigning. Vanligtvis kände länsmännen till dessa förrädare, men de saknade medel att öfverantvarda dem åt rättvisan. Det förekom äfven, att bönderna sympatiserade med förrädarna och såsom skamliga stämplade sådana af länsmännen vidtagna åtgärder, som gingo ut på att straffa illasinnade personer. Somliga lotsar, hvilka hade hjälpt engelsmännen, urskuldade sig därmed att de, tack vare den rikliga betalningen, nu icke behöfde lida nöd och att fienden hade behandlat dem väl. Andra skröto helt öppet med den uppmärksamhet fiendens befäl hade visat dem och öfver de guinéer de erhållit för sina tjänster. Och då man påminde dem om det ansvar som ålåg dem, svarade de med hot att hämnas genom fiendens eld. I von Borns här ofvan citerade redogörelse finnas uppgifter om lotsar, hvilka under det fiendens fartyg besköto Bomarsund “hjälpte hans artillerister under deras tjänstgöring”. En af dessa förrädare (torparen Erik Lindman) yttrade helt oförsynt, att folket i hans by borde vara honom tacksamt, emedan han, då fienden först ämnade landstiga invid densamma, anvisade dem en annan, lämpligare plats vid Tranvik. Några andra personer (smeden Lindström samt arbetarna Karl Movallson och Karl Andersson) beledsagade fyra engelska officerare längs bergsstigar, bland stenar och buskar, så nära intill tornet “C”, att man obehindradt kunde rekognoscera terrängen kring detsamma. Andra, hvilka tjänstgjorde som fiendens spioner och kommissionärer, utvisade de ställen, där öfverstlöjtnant Furuhjelms arkiv och kronans hästar förvarades, o. s. v. Det fanns till och med dem, som härvid icke ens hade försyn för kvinnor. Generalskan Bodisco t. ex. bodde i Jurtö by (i Saltviks socken). Förklädd till allmogekvinna begaf hon sig till kyrkoherden för att erhålla underrättelser om gången af Bomarsunds bombardemang, då ju hennes make befann sig i fästningen och icke kunde aflägsna sig därifrån. Om detta besök erhöll fienden rapport. Det måste dock antagas, att spionen denna gång af brist på tolk icke hade blifvit rätt förstådd, emedan de allierade uppfattade underrättelsen som om general Bodisco själf besökt pastorn. Emellertid anlände snart till prästgården ett helt fientligt detachement, som fordrade kommendantens utlämnande. Honom kunde de naturligtvis icke finna där, men i alla fall anställde fienden, för att öfvertyga sig härom, en ytterst noggrann visitation.

Några personer begagnade sig af den fientliga flottans närvaro vid Ålands kuster för att undandraga sig uppfyllandet af föreskrifterna i lagen om sjöfart och tullförfattningen. För att undgå tullklarering företog sig största parten af åländska skeppare att hos chefen för den i Ledsund liggande engelska eskadern uttaga intyg öfver hinderfri seglation på Sverige. Sådana intyg utfärdades så godt som utan alla formaliteter, och dessutom utspreds ett rykte, att de finska tullkamrarnas pass icke mera gällde i de svenska hamnarna samt att de åländska fartygen tillätos klarera i de skandinaviska ländernas hamnar blott om de gingo under engelsk eller fransk flagg. Det gafs till och med skeppare, som voro nog fräcka att af tullkamrarna återfordra de tullafgifter de tidigare erlagt för inhämtade varor.

En viss I. F. Enqvist insände ofta mycket omständliga rapporter till konteramiral v. Glasenapp, hvaraf synes framgå, att han beklädt något slags officiell befattning. I början af november 1854 anmälde han bland annat från Åbo: “Ålänningar göra motstånd mot myndigheterna på landet samt erkänna icke vidare pastorsrättigheterna. De yngre bland folket vilja öfverflytta till Sverige för att undgå tvånget att ingå i rysk militärtjänst, hvaraf bekräftas det som man på förhand kunde förmoda, nämligen att folket är mera svenskt än ryskt sinnadt”.

Den 18 augusti 1854 anmälde amiral von Schantz för generalguvernören : “Min fasta (men icke hemliga) öfvertygelse är att på Åland finnas förrädare”. Och guvernören Cronstedt i Åbo skref att “ålänningarna äro mycket fega” och “göra hvad som helst för penningar”. Löjtnanten baron Boije lämnar, stödjande sig på pastor Forsströms utsago, meddelande om befolkningens klandervärda uppförande.

Sedan dessa underrättelser kommit generallöjtnant Rokassoffsky tillhanda, var han nödsakad att ändra sin åsikt om ålänningarna och skref härom (i augusti 1854) till krigsministern samt anmälde, att folkets tänkesätt hade antagit en för regeringens intressen ofördelaktig karaktär, att invånarna försökte mot betalning skaffa fienden allehanda upplysningar o. s. v.

Trots alla dessa här ofvan uppräknade sorgliga fakta hade dock största delen af ålänningarna enligt von Borns uppgift “uppfört sig väl emot monarken och fäderneslandet”. Detsamma bekräftades jämväl af den ofvannämnda underlöjtnant Gadelli. I hans undersökningsprotokoll uppgifves, att “invånarna på Åland, såväl tjänstemän och betjänte som de bättre samhällsklasserna, hade uppfyllt sin plikt, såvida man icke vill såsom ett fel anse den omständigheten att några af de sistnämnda äfvensom bönderna hade försålt boskap i Finnby och Godby och hvilken de på kronofogdens i kyrkan upplästa befallning hade varit tvungna att leverera åt fienden”. Vill man hålla ålänningarna ursäktade för deras uppförande, så får man icke heller förebrå dem att de genom plundring lade sig till med åtskillig egendom, som tillhört Bomarsund (järn, mjöl, tegel, kittlar, uniformer m. m.) eller att de tjänstgjorde som lotsar åt fienden, emedan detta deras förhållande finnes omnämndt i underlöjtnant Gadellis undersökningsprotokoll, i hvilket han framhåller, att folket i Jomala, Sund, Saltvik, Hammarland och Eckerö var det ifrigaste att skaffa sig dylika extra inkomster. Uppgifter om de tjänster åländska skeppare gjort anträffas ganska ofta i de anteckningar, som fördes under den engelska flottans kryssande i Östersjön 1854.

Fransmännens uppfattning af ålänningarna var att de ådagalade mera sympati för svenskarna än för ryssarna och att de ledo skada, då deras land efter 1808 — 1809 års krig kom under Alexander I:s välde. Och äfven i England var den öfvertygelsen utbredd, att finnarna med entusiasm skulle ansluta sig till de allierade i hopp om att därigenom ernå sin återförening med Sverige. Napier fann emellertid, att denna uppfattning var felaktig. Sympatierna för Sverige voro traditionella, men i själfva verket voro finnarna belåtna med sin regering, af hvilken de fått åtnjuta allehanda lättnader. Att vara finne, det var liktydigt med att öppna sig utväg åt alla håll. Men Napier bestrider dock icke, att det i Finland existerade ett parti, som längtade efter oberoende för sitt fosterland (G. B. Earp, s. 342). De engelsmän, som deltogo i kriget, skrefvo att “alla framstående personer, med hvilka vi här kommit i beröring, äro fullkomligt tillgifna Ryssland och önska hvarken komma under svenskt eller engelskt herravälde”. Samma åsikt hyste äfven svenska utrikesministern, baron Stierneld, som på tal härom yttrade åt ambassadören Daschkoff i Stockholm, att ålänningarna icke lagt i dagen någon sympati för främlingarna, som huserat på deras ö, utan endast underkastat sig nödens lag, att de intagit en reserverad hållning och icke hängifvit sig åt de illusioner, med hvilka de allierade sökte inverka på dem. “De åländska böndernas tänkesätt voro gynnsamma för den ryska regeringen, emedan de erinrade sig åtnjutna välgärningar”, läsa vi i Gadellis rapport. Guvernören öfver Åbo län hyste jämväl den öfvertygelsen, att “den tänkande delen af befolkningen icke önskar någon förändring af landets styrelse och är fullkomligt trogen sin undersåtared”.

Marinlöjtnanten Kostjenkoff, som anlände till Åland omedelbart efter Bomarsunds fall, delade icke i allo Gadellis uppfattning och inrapporterade till öfverbefälhafvaren att “under närvarande tid vilja många af invånarna, i synnerhet i de från Bomarsund mera aflägsna byarna, ogärna erkänna de lokala myndigheterna, förolämpa stundom våra familjer och äro, efter hvad man påstår, icke synnerligen väl stämda mot ryssarna”. Ehuru detta uttalande bekräftas af pastor Forsström, får man dock icke hänföra det till alla invånare i gemen, emedan många af dem bevisade sin tillgifvenhet för regeringen och sin önskan att ordnade förhållanden snarast möjligt måtte återinföras.

I september 1854 anmälde löjtnanten baron Boije, som blifvit kommenderad till Åland, till chefen för Åbofördelningen, generalmajor Wendt, att “Napier bedt, att man icke skulle förfölja dem af Ålands befolkning, hvilka försålt grönsaker och mjölk åt de allierade, ty de hade icke kunnat handla annorlunda”.

I ett bref till amiral B. A. Glasenapp (af den 21 september 1854) inrapporterade baron Boije allt hvad han fått höra under sin vistelse på Åland, dit han blifvit kommenderad med ångaren “Suomi”. Bland annat förtäljer han i detta bref, att engelska konsuln i Stockholm på våren samma år under främmande namn anländt till Helsingfors och att svenska undersåten Limberg i segelbåt afrest från Åbo samt direkte begifvit sig till det engelska amiralsfartyget. Vidare bekräftar Boije några omständigheter som framhållits af von Born och underlöjtnant Gadelli. Och slutligen antecknar han följande episod: en gång hade den i svensk tjänst stadda löjtnant Torell (eller Teorell), som han kallar Napiers adjutant, kommit till pastor Forsström och på gården träffat en hop bönder, hvilka med rop och skrik hade fordrat att utfå mjöl. Pastorn var icke hemma. Sedan Torell af dennes hustru fått reda på orsaken till böndernas ankomst, hade han vändt sig till dem med frågan ,om ej ryssarna skulle hänga dem för detta tilltag? Och då svaret utföll nekande, tillade han: “I så fall hänga vi er alla”, hvarpå han körde bort dem från gården.

Under senare år ha resande ej sällan besökt Skarpans för att bese det ställe, där Bomarsunds nu förgätna fästning en gång stått. Det har visat sig, att de gamla bland ortsbefolkningen i godt minne bibehållit hågkomsten af de i tiden där förlagda ryska trupperna. Engelsmännen minnas de däremot med mindre välvilliga känslor, emedan de erinra sig deras plundringar och brutala beteende mot de på öarna kvarlämnade kvinnorna, af hvilka några blefvo tagna af dem som god pris.

Sammanställer man alla här anförda fakta och tager i betraktande de af samtida lämnade uppgifterna, torde man väl få på Ålands befolkning tillämpa det kända uttrycket “intet bo utan rötägg”. Det gafs tyvärr dåliga och omoraliska individer och till och med förrädare bland dessa öbor, men i förhållande till hufvudmassan af befolkningen utgjorde de dock enstaka, om ock i ögonen fallande och sorgliga undantag.

Då v. Born anlände till Åland, såg han, att af den forna halfrunda, befästade kasärnen vid Bomarsund återstodo blott några få hvalf; allt det öfriga var förvandladt till högar af grus. På den inre kasärngården lågo inemot 60 gamla kanoner, som gjorts fullkomligt obrukbara, äfvensom betydliga mängder kanonkulor och ett större parti järnplåt. I kasematterna af det förstörda tornet C funnos några förnaglade kanoner samt järnhjul till lavetter. De 29 artilleri- och 35 kosackhästar, som hört till fästningen och tagits af fienden, innehades nu af privata personer, som gjorde anspråk på ersättning för deras utfodring under vintermånaderna. All annan till fästningen hörande egendom hade genom plundring kommit i befolkningens ego. I synnerhet hade de bortfört mycket mjöl, järnplåt och effekter af smidjärn. Den fientliga flottans närvaro i Ledsund hade till den grad demoraliserat befolkningen, att ortens myndigheter icke med vanliga medel kunde afhålla denna från att plundra fästningsverken.

v. Born förbjöd nu all vidare plundring af fästningens ruiner samt utfärdade en kungörelse, i hvilken enhvar, som olagligen tillägnat sig kronoegendom, skulle återställa densamma. Till heder för ålänningarna bör erkännas, att några hundra af dem återlämnade en del sådant gods (mjöl, gryn, hafre m. m.) och därvid betygade sin ånger öfver det skedda, förebärande att de föranledts därtill “af fiendens lockande uppmaningar” samt att de erhållit mycket af varan som ersättning för transporter och andra förluster, dem de lidit under belägringen.

För att afhålla befolkningen från ett dylikt dåligt uppförande tillgrep traktens prästerskap utvägen att förmana och genom predikningar söka inverka på densamma och påminde folket om dess plikter gentemot kejsaren och fosterlandet. Stundom hade ett betydligt antal fientliga officerare, förmodligen af nyfikenhet, besökt gudstjänsten i de närmast belägna kyrkorna. I dylika fall hade prästerna ansett det olämpligt att uppläsa de vanliga bönerna för kejserliga familjen och ersatt dem med psalmer.

Kontraktsprosten Sadelin ådagalade icke under den tunga krigstiden tillbörlig takt och gaf icke något värdigt föredöme åt sin församling. I en predikan hade han, utgående från den heliga skrifts vikt och värde, prisat den engelska nationen för dess stränga iakttagande af sabbatens helgd samt dess nit att sprida bibeln bland främmande folk, hvarigenom äfven Finland ej sällan blifvit ihågkommet med religiös litteratur från England. “Och därför”, fortsatte predikanten, “må vi vara denna storsinnade nation tacksamma för dess arbete till fromma för våra sträfvanden efter vår eviga välfärd”. Denna predikan var icke det enda tillfälle, vid hvilket Sadelin företog sig att lofprisa fienden, och icke den enda handling, som karaktäriserade denna altarets tjänare i negativ bemärkelse.

Sadelin var för öfrigt den enda af Ålands präster, som underkastade sig fiendens befallning att leverera slaktboskap och lifsmedel till de allierades läger. Och ehuru fienden alls icke beträdde hans församlings territorium och dess befolkning på intet sätt var utsatt för något öfvervåld af de allierade, upphörde Sadelin att vid gudstjänsterna läsa bönerna för det kejserliga huset och för framgång under kriget, emedan han ansåg det vara opassande att bedja om vapenlycka för ryssarna under en period, då landet var ockuperadt af fienden. Allt detta föreskref han äfven sin adjunkt och kaplanen i annexförsamlingen till åtlydnad. Denna samma Sadelin, som sålunda blottade sin feghet och ådagalade omsorg om sin egen säkerhet, tillrådde länsmannen att i allt ställa sig fiendens befallningar till efterrättelse.

Lyckligtvis följde ej de öfriga prästerna på Åland Sadelins exempel utan hjälpte guvernören i Åbo att insamla säkra uppgifter om fienden, lämnade sitt bistånd då det gällde att framskaffa försändelser till kommendanten i Bomarsund och gåfvo en tillflyktsort åt dem, som genom kriget blifvit värnlösa, m. m. Några kaplaner lade i dagen mycket nit i fråga om att för fienden undandölja kronoegendom samt hjälpte för öfrigt till på hvad sätt de möjligen kunde.

På Åland, såväl som på åtskilliga andra orter inom Finland, funnos icke så få privata personer, som i all anspråkslöshet med heder tjänade sitt land och på eget initiativ utförde svåra uppdrag, hvarvid de frivilligt utsatte sig för allvarsamma faror. Provinsialläkaren Friman dolde såväl hemma hos sig som på lasarettet skarpskyttar, som lyckats undgå fångenskapen och sedan togo sig öfver till fasta landet. Det var också han, som dolde öfverste Furuhjelms kronokassa. Bonden Jan Andersson höll ryttmästaren Schenschin och dennes postiljon gömda i sin lada samt utverkade därpå af engelsmännen tillstånd för sig och sin familj att besöka gudstjänsten i kyrkan samt beredde sålunda Schenschin och dennes följeslagare tillfälle att förbi de fientliga kryssarna komma in i Bomarsunds fästning. En annan bonde, Henrik Andersson, gömde postväskorna under en hög af nät och öfverförde dem sålunda till Åland, i åsyn af en fientlig vaktslup. En tredje person begagnade sig af tillfället, då han sålde fisk och smultron åt engelsmännen, att anhålla om tillstånd att föra sin sjuka bror till lasarettet; i själfva verket framskaffade han emellertid till Åland åtskilliga viktiga försändelser. En skeppare, Häggblom, gjorde sig förtjänst på att öfverföra såväl underrättelser som passagerare från Åland till Åbo. Tvenne torpare besköto en gång tappert fientliga båtar, och af dylika raska karlar funnos icke så få. Några af dem vägrade t. ex. att utlämna sina vapen, ehuru fienden yrkade därpå, andra lämnade vederbörande befäl meddelanden om fiendens rörelser eller borttogo engelsmännens sjömärken eller ommålade dem, o. s. v. Ett synnerligt nit ådagalade härvid länsman Öhrbom i Föglö, hvarjämte han visade stor fasthet vid uppfyllandet af sina tjänsteåligganden samt hindrade folket att föra lifsmedel till fienden och träda i förbindelse med honom. Följden häraf blef, att de mindre pålitliga bland invånarna anförde klagomål mot honom hos fienden, som med anledning däraf grep honom och bortförde honom i fångenskap till England.

Bland dessa modiga och företagsamma ålänningar utmärkte sig i synnerhet den elfvaårige sonen till postiljonen Fagerlund, Alexander. Midt under brinnande bombardemang, då trakten omkring fästningen var tätt besatt med fientliga soldater, lyckades gossen genom skogen och längs bergstigar framtränga till fästningen och aflämna posten, hvarpå han hoppade ut genom en embrassyr och lyckades med iakttagande af den största försiktighet, stundom t. o. m. krypande, oskadd återvända genom den fientliga kedjan.

Äfven andra öfver allt beröm stående handlingar förekommo, som t. ex. bonden Joh. Ulrik Janssons från Bunaby(?) bedrift. I hans hus bodde hustrun och tvenne minderåriga barn till en artilleriunderofficer Gassman. Mannen blef tillfångatagen, hvarpå hans hustru begaf sig för att ännu en gång få återse honom, men återvände icke från denna färd. Jansson samlade ihop barnens tillhörigheter, klädde upp dem på sin bekostnad, framtog 200 rubel, som varit gömda i sängen, samt anförtrodde dem åt den här ofvan omnämnda löjtnant Kostjenkoff, hvilken han enträget uppmanade att skaffa in barnen i någon af statens uppfostringsanstalter.

Af lotsarna på Åland afböjde många engelsmännens anbud att tjänstgöra som vägvisare; andra åter, som blefvo öfverrumplade, lyckades undvika våldsam behandling tack vare sin fintlighet. Så hände sig t. ex. med lotslärlingen I. E. Liljendal, att han blef tillfångatagen af beväpnade värfvare, innan han hunnit gömma sig undan. “Du är kronolots och måste därför följa med oss”, sade man till honom genom tolken. Liljendal svarade helt lugnt: “Ja, jag erkänner, att jag har tjänat som kronolots, men jag har förlorat min synförmåga och har därför nödgats taga afsked. Ni kunna ju naturligtvis taga mig, men någon nytta får ni ej af mig, då jag ej kan se ens tio steg framför mig och således icke är i stånd att lotsa er”, hvarpå han blef frigifven.

Under blockaden af Åland blef kommunikationen med Sverige fri, hvarför många personer anlände därifrån för att blifva ögonvittnen till bombardemanget. En af dessa åskådare vände sig till folkhopen och lyckönskade dem till att “vi snart åter skola varda landsmän.” Skepparen Halléns dotter, som hörde dessa ord, förklarade då, att ålänningarna icke skulle blifva svenskar äfven i det fall att fästningen fölle i fiendens hand, utan att de skulle förblifva ryska undersåtar. Härtill svarade svensken: “Var så god och visa mig här någon ryss”. “Se här en ryska till själ och hjärta”, svarade jungfru Hallén, visande på sig själf.

Här må slutligen äfven framhållas senatskopisten Norrméns bedrift. En åländsk förrädare (Anders Mickelsson) lämnade fienden meddelanden om den särskilda kassa öfverste Furuhjelm omhänderhade och uppgaf t. o. m. hvar denna kassa förvarades. Icke desto mindre lyckades det Norrmén att med biträde af provinsialläkaren Friman och kaplanen Eklöf komma öfver till Sverige och därefter öfver Torneå taga sig fram till Helsingfors, där han aflämnade hela den af 10,000 rubel bestående kassan, för hvilken bedrift han utnämndes till riddare af Vladimirsordens fjärde klass samt erhöll en gratifikation af 200 rubel.

Dåvarande generalguvernören hade fullkomligt riktigt uppfattat ålänningarnas uppförande, hvarom han skref till ministerstatssekreteraren i början af 1856: “Om äfven några af Ålands invånare under tiden för den fientliga ockupationen på grund af klenmodighet och fiendens listiga tillställningar sveko sin ed och plikt, så förblefvo å andra sidan många orubbliga i detta afseende samt visade ett godt föredöme genom sin tillgifvenhet för den lagliga regeringen”. Till en början aflägsnade man de skyldiga från Åland och öfverförde dem till fasta landet; efter fredsslutet ställdes de under åtal inför domstol. De, som utmärkte sig, blefvo föreställda till belöning.

Den 14 mars 1854 besökte kejsar Nikolaj universitetet i Helsingfors, hvarvid han, vändande sig till studenterna, yttrade: “Stora olyckor hota oss alla, men jag är öfvertygad om, att ingen af er skall blifva förrädare mot det i fara stadda fosterlandet”. Det kan naturligtvis icke råda det minsta tvifvel om att det finska folket beslutit att förblifva sin lagliga monark troget och uppfylla de förbindelser, som härflöto ur det faktum, att landet utgjorde en del af Ryssland. “Men man kan dock icke neka till att bland en del af landets ungdom, i synnerhet hvad studenterna angår, framträdde en fronderande riktning”, skrifver professor Rein i sin mycket omständliga biografi öfver J. V. Snellman. Den ultraliberalism och regeringsfientliga sinnesstämning, som bemäktigade sig hela Europa 1848, hade icke spårlöst gått förbi den finska ungdomen. Den under kejsar Nikolajs tid rådande regimen hade icke mäktat afvärja denna fläkt från västern utan tvärtom gifvit den ny näring. Det stundande kriget bidrog till att i ännu högre grad uppdrifva några personers inbillning. Allmänheten såg i Nikolajs absoluta makt den farligaste fienden till de konstitutionellt-liberala idéerna; och därför uttryckte frisinnade personer i Finland sina sympatier för västmakterna i hopp om att de af dem med så stor förkärlek omfattade idéerna skulle erhålla hemortsrätt i landet, ifall sagda makter segrade. Allt detta sammanlagdt gaf en stark påstötning åt mångas ouppfyllbara drömmar, i synnerhet i fråga om den grupp af unga män, som den tiden voro kända under benämningen “de blodlösa”.

Denna grupp lyfte nu hufvudet så högt, att man i Helsingfors ej vågade angripa den för dess hållning. Enhvar som icke sympatiserade med gruppen blef boycottad. En af Finlands förnämsta författare, Z. Topelius, som utmärkte sig genom sin synnerliga vekhet, sin djupa religiositet och många sympatiska drag i sin karaktär, hade i den af honom utgifna tidningen “Helsingfors Tidningar” vågat uttala sig ogillande om den kristna västerns tilltag att uppträda till förmån för det muselmanska Turkiet. Och i anledning af skärmytslingen mellan finnar och engelsmän vid Hvitsand hade Topelius i poetisk form under rubriken “Den första droppen blod” anklagat fienden för att under en härlig vårdag ha utgjutit medmänniskors blod på Finlands vackra stränder. I detta poem säger skalden bl. a.: “Vi försvara våra stränder, vi kämpa för vårt land och tyngden af ansvaret för detta blod faller ej på oss. Den politiska oredan, Europa, Mohamed, allt, allt är glömdt, ty nu är Finland indraget i striden”. För dessa uttalanden blef Topelius utsatt för den fronderande oppositionens förföljelse. Tidningen “Morgonbladet”, som då redigerades af Aug. Schauman, klandrade Topelius och insinuerade, att dennes organ vore halfofficiellt och sträfvade efter de maktägandes protektion. Hvad man då icke kunde uttala i Helsingfors, det tog man ersättning för i Stockholm, där “Aftonbladet” öppnade sina spalter för hvarje slags förtal och denunciationer blott de voro riktade mot Ryssland. I korrespondanser från Finland till “Aftonbladet” afmålades Topelius i de mörkaste färger. Man skref om honom, att han “rasade som en halft besatt mot Turkiet och engelsmännen samt att han låter leda sig af lakejbegrepp och lust att smickra sig in hos höga vederbörande”. Det uppstod i Helsingfors en så allmän opinion emot den stackars oskyldiga poeten, att t. o. m. hans bekanta icke alltid vågade hälsa på honom ute.

Efter affären vid Gamla Karleby uttalade sig den “fronderande oppositionen” i ännu bestämdare form. Man tillät sig härvid att direkte håna nitet hos de invånare, som jämte trupperna tillbakaslagit engelsmännens anfall. En student, som deltagit i stadens försvar måste härför lida mycken smälek, och i allmänhet ville männen af denna riktning icke höra några förebråelser mot engelsmännen för brott mot folkrätten. Tidningen “Morgonbladet” försökte till och med att så godt sig göra lät försvara engelsmännens förfarande därmed att hvarje krig städse medför olyckor och lidanden för privata personer, o. s. v. Dessa urskuldanden af engelsmännens sjöröfveri upphörde först sedan “Times” ogillande uttalat sig om sina landsmäns angrepp mot privat egendom i Uleåborg och Brahestad och Milner Gibson i engelska parlamentet framställt en interpellation om eldsvådorna i ofvannämnda städer. Det framgår således häraf, att “fronden” gick ända till anti-patriotiska utfall.

Så förflöto i det närmaste fyrtio år. Den förre utgifvaren af “Morgonbladet”, Aug. Schauman, fattade åter pennan för att i sina memoarer upplifva gamla minnen och åt eftervärlden öfverlämna skildringen af vissa tilldragelser äfvensom för att närmare belysa den ståndpunkt han då intog såsom redaktör för nämnda tidning. Jämte det han i dessa anteckningar betecknar Topelius med namnet Tyrtäus och anför tvenne verser af honom, säger han: “Att Finland måste bära sin del af krigets tunga och med vapen i hand göra hvad det förmådde för att afvärja de fientliga angreppen mot dess kuster därom kunde ju icke finnas skiljaktiga tankar. Detta var en plikt, en tung plikt, som troget måste uppfyllas. Men denna pliktkänsla kunde icke hos alla bringas upp till entusiasm. Om också en droppe blod af några sårade utgöts på Finlands strand, så hade ju därmed icke vårt lands ära blifvit fläckad, och om ett fartyg bortröfvats af fienden, så hade landets rätt därmed icke blifvit kränkt. Kriget skulle bringa öfver oss stora skador och lidanden, därpå fingo vi vara beredda; det gällde blott att tålmodigt underkasta sig dem och att trösta sig med, att tyngden af skulden till allt detta onda, 'den faller ej på oss', för att tala med skalden. Orsakerna till kriget lågo långt ifrån oss; Finland hade ingen del däri. I följderna af detsamma kunde icke heller förutses någon ogynnsam omhvälfning af våra förhållanden. Att krigets tordön skulle komma att i någon mån rensa den tryckande luft, hvilken omgaf oss, var den enda förändring, som syntes vara att emotse” (Aug. Schauman. "Från sex årtionden i Finland", II, sid. 127—128.).

I sammanhang med uppträdandet af fronderande finnar fordrar rättvisan, att vi här framhålla ännu en sorglig företeelse, som stundom lät tala om sig än här, än där -- vi mena vissa lotsars sätt att uppfylla sina åligganden. Flera af dem uppträdde dock som verkliga hjältar, hvilkas bedrifter blefvo omnämnda i den ryska prässen. En alldeles särskild ryktbarhet förvärfvade sig lotsen Söderling. Denna djärfva sjöman hade (1 juli 1854) i sin bräckliga båt begifvit sig ut till de ställen invid Porkkalaudd, där fienden hade satt ut ett antal bojar. Jämte Söderling befunno sig i båten en lotslärling och en bonde. Båten upptäcktes af fienden, som började förfölja den med en ångbåt och aflossade nio kanonskott mot den, ehuru intet af dessa träffade. Härunder törnade emellertid ångbåten på grund, men då den icke ville släppa den djärfva finnen onäpst, utsattes tvenne båtar för att förfölja honom, hvarjämte fienden öppnade gevärseld mot Söderling. Denna skötte skotet med ena handen och åran (som ersatte roder) med den andra och kryssade sålunda så skickligt i väg, att han lyckades blifva kvitt sina förföljare. Knappt hade Söderling emellertid lyckats häri, så tog han fram sitt medhafda gevär och aflossade två skott mot fienden, som svarade med tvenne salfvor och slutligen afbröt förföljandet. Denna ovanliga tvekamp fortfor på en sträcka af inemot 8 kilometer.

Därjämte är det kändt att många finnar, som t. ex. Bergström (ägare till skeppet “Viktor”) vägrade att tjänstgöra i egenskap af vägvisare på engelska fartyg. Vi ha tidigare omnämnt bonden Kankonens bedrift och kommerserådet Donners värdiga handlingssätt. Bådas porträtt finnas i kejserliga slottet i Helsingfors. Icke ringa mod ådagalade jämväl de roddare, som framforslade posten i skärgården. Tack vare deras försiktighet och förtänksamhet torde posten icke en enda gång fallit i händerna på fienden, som dock genom sin vakthållning i hög grad försvårade kommunikationen mellan öarna och fasta landet.

Tyvärr funnos dock jämte dessa själfuppoffrande hjältar äfven lotsar, som antingen vägrade att göra tjänst åt ryssarna eller tvärtom lånade sig åt fienden och visade hans fartyg vägen. Den förut omnämnda flygeladjutanten Arkas berättar i sina anteckningar följande episod: “Jag önskade utgå om natten med en af mina ångbåtar (“Smjälij”) för att ramma ett eller annat af de utanför Sveaborg liggande fientliga fartygen. Ångaren var färdig att afgå, men lotsen hade gömt sig undan”. Med anledning häraf ansåg sig Arkas böra framhålla, att de finska lotsarna uppförde sig ganska tvetydigt under kriget. Det finnes t. o. m. anledning att misstänka dem för att ha till fienden inberättat allt hvad som gjordes i Finland. “Jag kan dessutom icke förtiga”, berättar han vidare, “att de finska jordägarna uppträdde högst ovänligt emot våra sjömän och landttrupper och nästan alltid vägrade att sälja förnödenheter till oss, ehuru de vid första lägliga tillfälle afyttrade dem åt fienden, med hvilken de synbarligen stodo i intimt förhållande.”

I “Åbo Underrättelser” för 1854 finnes en uppgift om att lotsen Ananias Michelsson blef tillfångatagen af engelsmännen under det han befann sig på seglats till Torneå samt att han sedan icke blott visade dem vägen till Uleåborg utan äfven utpekade de ställen, där stadsborna gömt undan en del af sina förråd. Två matroser, som medföljde Michelsson, uppgåfvo, att han nog varit i tillfälle att undgå att blifva uppbringad af fienden, men att han icke velat begagna sig däraf. Ingenjörslöjtnanten Chatelaine säger i sin beskrifning öfver anfallet mot Bomarsund och fästningens försvar bl. a., att då chefen på engelska ångfregatten “Hekla”, kapten Hall, i juni 1854 hade uppbringat några fiskefartyg, skaffade han sig vägvisare genom att lofva ägarna att återlämna farkosterna. Det fanns slutligen äfven sådana personer, som formligen spekulerade i lotsning, så att engelsmännen voro tvungna att göra sig af med dem på grund af deras ringa erfarenhet i yrket.

Det står utom allt tvifvel, att den fronderande gruppen såväl som dessa få ovärdiga blott utgjorde undantag från den allmänna regeln, och på grund däraf kan man icke tillägga dessa enskilda fall någon betydelse af större bärvidd, alldenstund samtliga öfriga fakta visa, att finnarna, likasom alla ryssar, voro beredda att offra lif och blod för monark och fosterland.

Den oppositionella fronden fann som bekant medhåll af några prässorgan i Sverige, de där funno tidpunkten lämplig för att söka få till stånd Finlands återbördande åt Sverige. Därjämte ansåg man i Sverige, att man borde höra finnarnas egen åsikt i frågan om denna återförening. I denna fråga uppträdde nu Emil von Qvanten, till börden finne och född 1827 i Björneborg, genom att (1855) under pseudonymen “Peder Särkilax” utgifva tvenne broschyrer under titeln “Fennomani och Skandinavism”. I den förstnämnda af dem sökte v. Qvanten förklara den naitonellt-finska rörelse, som nu uppstått i Finland, bemödande sig att rättfärdiga densamma och skingra de missförstånd och den köld, som denna rörelse var på väg att framkalla i Sverige. Hans andra broschyr egnades besvarandet af frågan:. “Kan man ånyo förena Finland med Sverige?” och i denna sökte författaren drifva Sverige till krig för att sedan belöna det med Finland, som enligt hans åsikt borde frånryckas Ryssland. Då denna åtgärd blifvit genomförd, fortsätter v. Qvanten, skola de nu domnade frihetskänslorna vakna hos finnarna och de skola med glädje räcka handen åt sina svenska befriare. Men, varnar författaren, den hos finnarna vaknade nationella själfkänslan omöjliggör en förening med Sverige på basen af det forna förhållandet (d. v. s. att Finland blefve en provins), utan Finland måste ingå i ett förbund med de öfriga skandinaviska rikena, Sverige, Norge och Danmark, såsom ett själfständigt rike, om ock under gemensam konung med Sverige. Den diplomatiska representationen samt tullväsendet måste vara gemensamma för Sverige och Finland, och likaså böra armén och flottan organiseras enligt enhetlig plan samt budgeten för båda länderna vara gemensam. Hvardera landet bör ha sin särskilda riksdag, till hvilken de sinsemellan afsända representanter, då gemensamma angelägenheter skola afgöras. Sådana voro grunddragen af v. Qvantens politiska teori.

Vid framställningen af dessa fakta och planer försummade v. Qvanten naturligtvis icke att lägga i dagen de känslor han personligen hyste för Ryssland. Synbarligen lefde han i hoppet att segerpalmen skulle tillfalla västmakterna och att Ryssland komme att sönderstyckas i flera delar, hvarför han tillrådde Sverige att icke blott återtaga Finland utan därtill ytterligare lägga ryska Karelen.

v. Qvantens broschyrer fingo en vidsträckt spridning i Finland men utöfvade, såsom Rein säger, icke något inflytande; endast det yngre släktet föranleddes af dem att hängifva sig åt drömmar om en ny framtid för fosterlandet. Den enda röst, som i Finland höjde sig mot “de blodlösas” politiska sträfvanden, tillhörde J. V. Snellman. Han anföll dem djärft och bevisade ohållbarheten af deras planer samt den skada de åsamkade landet. Men hans uttalande var “likt en ropandes röst i öknen”. Snellman blef naturligtvis nedsvärtad och i hans uppsatser ville man ej se någonting annat än en tacksamhetsbetygelse för den senatorstaburett man erbjudit honom.

Generalguvernör Berg följde uppmärksamt med frondens åtgöranden och intresserade sig i synnerhet för dess förbindelser med de till Sverige öfverflyttade emigranterna, hvilka därstädes ställde sig i den panskandinaviska propagandans tjänst och försökte indraga äfven Finland i dennas nät. Vissa tilltag af till universitetet hörande personer ledde därhän, att en kejserlig order emanerade af innehåll att framdeles ingen viktigare åtgärd rörande landets högskola finge vidtagas utan generalguvernörens vetskap. Men äfven med Bergs åtgärder var kejsar Alexander II icke fullt belåten. Såsom ett genljud af universitetskretsarnas fantasier är att anse den på sin tid så mycket buller väckande “Tölö-historien”. Denna tilldragelse inskränkte sig till en middag, som gafs af några till den akademiska ungdomen hörande personer och vid hvilken, under inverkan af ymniga libationer, skämtsamma tal och anspelningar af politisk natur förekommo. Man toastade t. ex. för “den allrakristligaste sultanen af Turkiet”, för hans bundsförvanter, för marskalk Canrobert, för general Berg o. s. v. (ordlekarna grundade sig på namnlikheten mellan den franska marskalken och en under vedernamnet “Kann-Robert” känd vinhandlare samt mellan generalguvernören och den närvarande publicisten Edv. Bergh). I talen förekommo åtskilliga näsvisheter och deltagarnas uppförande var ej så litet taktlöst. Det var dock långt ifrån alla finnar som gillade “Tölö-historien”. Generalguvernör Berg började redan planera en reformering af universitetet. Professor Rein säger, på tal om denna tilldragelse, att “blott politisk naivitet” kunde i den se ett skämt af ungdomen. Generalguvernören ingrep energiskt för att bekämpa detta onda, hvars rötter enligt Reins ord “i alla fall utgjordes af de dumhufvud och fantaster, hvilka infört förvirring i det finska samhället”.

I maj 1855 underrättade generaladjutant Berg ministerstatssekreteraren grefve Armfelt om tillvaron i Finland af en förening, som uppretade folket mot regeringen (“une société d'hommes, qui agitent le pays contre nous”). Och i december samma år inberättade Berg till krigsministern, att v. Qvanten i Sverige utgifvit en broschyr rörande bildandet af ett förbund mellan de skandinaviska rikena, i hvilken allians, enligt författarens åsikt, äfven Finland borde ingå. “Jag har”, tillade Berg, “inlämnat denna broschyr till kanslern, som ansett den vara lika farlig som ett bombardemang. Af närslutna bref skall Ni finna, att lord Palmerston, i öfverensstämmelse med sina revolutionära åsikter, omfattat denna idé för att förläna den betydelse .... Det kan ej vara öfverflödigt att här framhålla, hurusom den engelska regeringen öfverallt, där sådant blott är möjligt, uppsnappar dylika revolutionära idéer”.

Generaladjutant Bergs förmodanden stödde sig på ett meddelande (af 22 december 1855) från Kudrjaffskij i Hamburg. Denne skref, att under tiden för Canroberts resa till Stockholm hade i “Times” funnits intaget ett bref undertecknadt “Norvégien”. I detta hade dess författare först riktat den engelska allmänhetens uppmärksamhet på Finnmarken, hvilket sedermera utgjorde grunden för november-traktaten, som de allierade afslöto med Sverige. Nu hade “Times” åter infört ett nytt bref undertecknadt “Norvégien”, under hvilken pseudonym dolde sig ingen ringare person än lord Palmerston. Lorden hade öfvertygat sig om att finnarna uttryckt motvilja för en ny förening med Sverige, hvarför han börjat söka efter en annan utväg än Finlands lösryckande från Ryssland för att sätta en gräns för kejsardömets eröfringsplaner. Detta medel skulle bestå däri, att man kungjorde en förändring af författningen af 1852 rörande tronföljden i Danmark och skapade ett skandinaviskt förbund på så vis, att de tre nordiska rikena efter den då regerande danska konungens död eller tronafsägelse skulle ställas under dynastin Bernadottes spira. Se där, tillade Kudrjaffskij, hvad västmakterna nu drömma om, och det är ju möjligt att denna tremakts-union varit föremål för general Canroberts samtal. I alla fall är det anmärkningsvärdt, att denna “Norvégien” alltid uppträder som ett förebud till det som kort därpå försiggår i dessa länder.

Samtidigt anmälde generaladjutant Berg hos krigsministern, att Sverige rustade sig till ett blifvande krig mot Ryssland, att de stockholmska tidningarna underblåste allmänhetens krigiska sinnesstämning samt att den svenska flottan, enligt hörsägen, fått befallning att hålla sig färdig att utlöpa den 13 mars (1856). Allt detta ställdes i sammanhang med de förberedelser man gjorde i England, där man umgicks med planen att sända till Östersjön en flotta af 204 fartyg, oberäknadt de franska skeppen. För den händelse Sverige vid fientligheternas öppnande skulle förena sig med Rysslands fiender, ville generaladjutant Berg framställa sin uppfattning af läget samt tillade, att man härvid måste rikta en särskild uppmärksamhet på Finland.

I sammanhang med Kudrjaffskijs här ofvan citerade framställningar kan det vara af intresse att omnämna följande episod från Napoleon III:s besök i England 1857. Härvid uttryckte han under ett samtal med lord Palmerston sin fägnad öfver att under detta besök kunna kasta ett ljus öfver en af de viktigaste politiska frågorna, nämligen den skandinaviska. Han förklarade för Palmerston, att folket önskade en sammanslutning mellan nordens tre riken, men att han (kejsaren) blott fruktade att England, därest Danmark förenades med Sverige, icke skulle motsätta sig Preussens sträfvan att inkorporera Holstein i akt och mening att sålunda förvärfva sig den ojämförligt goda Kieler-hamnen, hvartill lord Palmerston blott svarade: “På intet sätt”.

I England kände man äfven till Sveriges åstundan att återfå Finland, men därjämte var man icke heller okunnig om att de förståndigare bland svenskarna mycket väl insågo hvilka följder det skulle medföra för Sverige, då detta, sedan dess allierade aflägsnat sig från Östersjön, blefve tvunget att stå ansikte mot ansikte med Ryssland. England och Frankrike erkände svårigheterna vid att garantera Sverige besittningen af de åländska öarna och Finland. Den engelska skildraren af östersjökampanjen, G. B. Earp, menar däremot, (s. 344) att man hade kunnat hjälpa Sverige; härtill hade behöfts, att man förmått Finland att resa sig mot Ryssland. Det är antagligt, att Earp här icke framställer blott sin personliga åsikt, utan att denna uppfattning delades jämväl af andra personer i västerlandet, där man den tiden ofta diskuterade Finlands ställning och där det gafs en meningsfraktion, som ansåg, att man borde taga Finland från Ryssland men icke bekämpa detta rike på Krim.

Parisfreden 1856 kom den lilla finska frondens alla luftslott att ramla; men det gafs dock en tid då ett förverkligande af det Qvantenska programmet framstod som en möjlighet. Detta var under tiden för de underhandlingar Frankrike förde i ändamål att indraga Sverige i det orientaliska kriget.

Sveriges afsikt att taga verksam del i kriget väckte själffallet stort intresse i Finland. Hvilka den fronderande oppositionens tankar med anledning häraf voro är väl icke svårt att föreställa sig. Men till och med lugna personer, hvilkas åsikter på intet vis passade ihop med frondens öfverdrifter, funno i de fransk-svenska underhandlingarna riklig näring för fantasier af alla slag. Frågan om krig eller fred fortfor att efter Sevastopols fall utgöra föremål för diskussion bland allmänheten i Finland. Man förhöll sig ännu uppmärksammare är förut till tidningarnas meddelanden. Ryska och utländska tidningar genomlästes samvetsgrannt på klubben i Helsingfors (då för tiden belägen i hörnet af Esplanaden och Unionsgatan, i nuvarande Privatbankens hus). Denna klubb besöktes äfven af ryska officerare. De i “Ryska Invaliden” ingående telegrammen och relationerna lyckades finnarna endast med svårighet dechiffrera, tack vare deras klena kännedom om ryska språket. Sedan tidningarna blifvit lästa, börjades ett politiskt samkväm; men då ett öppet politiskt samtal icke var rådligt att föra på klubben med dess brokiga skara af gäster, så plägade många begifva sig ned på gatan, i synnerhet då det gällde att diskutera någon löpande fråga eller öfverlägga om någon angelägenhet, som rörde Finland. Äfven Aug. Schauman plägade utbyta tankar med Snellman, under det de följdes åt från klubben till den sistnämndes bostad. Dylika promenader voro mycket vanliga i november (1855) under tiden för Canroberts besök i Stockholm. Att den franska marskalkens resa starkt sysselsatte sinnena i Finland observerades äfven af generalguvernör Berg, hvilket han meddelade grefve Armfelt i ett bref (af den 17 november 1855), ehuru skäl förelåg att antaga, att Canroberts mission blott var ett skickligt schackdrag af Napoleon i ändamål att göra Ryssland böjdt för de föreslagna fredsvillkoren. “Canroberts mission upprör starkt den yngre akademiska generationen i Finland, och dessutom ännu några andra”, skref generaladjutant Berg. “Skulle denna generals mission icke medföra de därmed åsyftade resultaten till förmån för fiendens intressen, så kommer här allt att lugna sig för någon tid”.

Sveriges deltagande i kriget kunde blifva rikt på följder och därför egnade till och med en så allvarlig person som Snellman denna fråga en ingående granskning.

Några af sina tankar rörande detta spörsmål var Snellman i tillfälle att framlägga i en uppsats angående finnarnas sympatier för polackerna (1863). Sveriges deltagande skulle framför allt ha till påföljd ett brödrakrig, emedan de allierade naturligtvis icke kunde undgå att dirigera svenska trupper till Finland. Sverige skulle emellertid icke draga någon synnerlig nytta häraf för sig, emedan det första resultatet af dess deltagande blefve en blockad af Finlands kuster, men en sådan vore alls icke önskvärd för Stockholm. För de allierade vore det äfven ofördelaktigt att verkställa landstigning på finsk botten, emedan glesheten af landets befolkning samt bristen på de oumbärligaste lifsförnödenheterna för underhållet af landstigningstrupperna ofelbart skulle tvinga fienden att senast i november lämna landet. Om befolkningen i Finland under 1808—1809 års krig gömde sig undan i skogarna t. o. m. vid sina egna truppers annalkande, så skulle de väl nu desto säkrare göra det, då fienden ryckte an. Och slutligen skulle icke ens Finland själft skörda någon vinst af kriget. Hos andra nationer plägar ett krig höja national- och själfständighetskänslan, men härför måste landet framför allt vara politiskt oberoende och förfoga öfver ett eget försvarsväsende, hvilket emellertid icke var fallet med Finland. Men mest upprördes dock Snellman af talet om neutralitet, som särskildt under året 1863 var mycket gängse, och förvånade sig öfver att en sådan oförnuftig tanke hade kunnat uppstå. I allmänhet fördömde han mycket skarpt alla dem af sina landsmän, som gåfvo västmakterna anledning till att af Finland vilja skapa ett “andra Polen”, hvartill, enligt Snellmans påstående, finnarna själfva voro skulden.

I stort sedt, voro dock finnarna medvetna om sin plikt och förstodo innebörden af sina skyldigheter. Den kända finska statsmannen Yrjö Koskinen utgaf sedermera (1874) en särskild broschyr “Om nationella tacksamhetsskulder”. I denna framhöll han, hurusom det finska folket stod i en icke så ringa tacksamhetsskuld till ryssarna. Den vänskapliga vistelsen under gemensamt tak hade förändrat den forna uppfattningen af Ryssland och förhållandet till Sverige. “Naturligtvis är den tanken oangenäm”, fortsätter Yrjö Koskinen, “att vi (finnar) någon gång blefve tvungna att med vapen i hand möta våra forna kamrater, svenskarne . . . ., men sådan är dock verkligheten. Mycket har både förändrats och nödgats undergå förändring sedan den minnesvärda dag, då Döbeln i sitt afskedstal till de finska trupperna betalade Sveriges tacksamhetsskuld till det finska folket”.

Under orientaliska kriget hände det, att en finne (Yrjö Koskinen?) fick tillfälle att samtala med en svensk officer rörande marskalk Canroberts mission till Stockholm och de sannolika följderna af denna resa. “Hvad kommer ni att göra, då vi rycka in i Finland”, frågade den svenska officeren. “Hum! Hvad? Naturligtvis komma vi att skjuta på er”, svarade finnen. Officeren blef väl till en början förvånad men gaf dock sedan tillbörligt erkännande åt det berättigade i finnens svar.

På det att det finska folket under orientaliska kriget skulle uppfylla sina förpliktelser gentemot Ryssland, blefvo särskilda åtgärder vidtagna. I detta afseende ådrog sig ett af prosten Bergh i Uleåborg den 28 aug. 1854 vid rekryternas edgång hållet tal generalguvernörens uppmärksamhet. “Må hvarje sinne”, yttrade talaren bland annat, “vara den högsta makten underdånigt, emedan ingen öfverhet är utan af Gudi och all gällande öfverhet är af Gud tillsatt. De, hvilka sätta sig upp emot Herrens smorde, sätta sig därför upp emot Guds befallningar. Och sålunda, ödmjuken er inför hvarje mänsklig förordning för Herrens skull . . . Man har inkallat er i tjänst, man kallar er krigare och ni ären således nu de första och närmaste uppfyllarena af monarkens vilja och befallningar.....En sann krigare blandar sig icke i världsliga ting utan lägger sig blott vinn om att vara sitt befäl i lag. Men den som är genstörtig skall icke vinna belöning om han sätter sig upp mot hvad lag bjuder. . . Spiran öfver vårt land ligger i Hans Majestäts kejsarens och själfhärskarens öfver hela Ryssland hand och jag frågar er: Har icke denna kejsare varit en verklig fader för oss? Hafva vi någonsin lidit brist på vårt bröd? Har det kunnat finnas en rättvisare regering och, hvad som är ännu viktigare, hafva vi någonsin erfarit brist på kärlek från vår fader kejsarens sida? Finlands söner! Oss förestår att löna vår kejsare för en trettioårig fred, för en god regering och för faderlig kärlek. Må vi nu betala detta med vårt blod.....Låtom oss samvetsgrannt betala vår skuld”.

Genom prästerskapets försorg trycktes dessutom i Åbo (1855) en broschyr “Ett ord i sinom tid, till förmaning”. Som författare till detta uttalande nämndes prosten F. G. Hedberg. Enligt önskan af den finska kyrkans primas blef broschyren i tusentals exemplar på båda de inhemska språken spridd bland landets befolkning. Dess syftemål var att stärka folkets tillgifvenhet för sin monark och att uppmana det till motstånd mot fienden. Det mål författaren uppställt för sig var naturligtvis godt, och om kritiken det oaktadt icke utföll synnerligen gynnsam för broschyren, så låg orsaken därtill i den omständigheten att författaren olämpligt nog jämfört Turkiet med uppenbarelsebokens vilddjur, som i århundraden lifnärt sig med kristet blod, likställt Frankrike med en sköka o. s. v.

Redan innan denna broschyr hunnit utkomma, hade biskop Bergenheim 1854 utsändt ett cirkulär till de honom underlydande prästerna, i hvilket folket uppmanades att låta sig ledas af sin trohetsed till monarken såsom varande landets lagliga, af Gud tillsatta härskare.

Och i själfva verket voro finnarna lugna, då krigets stormar nalkades deras hemlands kuster. Landets invånare hade under lång tid (längre än någonsin förut) fått njuta af fredens välsignelser. “Vi skulle vara otacksamma mot försynen för fredens välgärningar, därest vi icke förstode att möta kriget så som det ägnar och anstår afkomlingarna af tappra förfäder”, yttrade professor Fredr. Cygnæus (28 april 1854). “Vi veta att kriget icke är det värsta af allt ondt, att det stundom är såsom ett Bethesda, som först upprör det allmänna lugnet men sedan läker de krämpor, hvilka skapas af en långvarig fred”. Men dessutom gingo finnarna att försvara fredens välgärningar och det land, där de fått lära sig att skatta detta goda. De borde, såsom Cygnæus sade, bevisa, att de icke utan skäl åtnjutit allmän högaktning; de gingo att försvara det haf, som bar det finska folkets namn, som varit vittne till dess forna segrar, att skydda de klippor, med hvilka deras barndoms- och ungdomsminnen voro sammanvuxna.

“Vi hafva intet skäl att tvifla på den tillgifvenhet tyskarna och andra under oss lydande folk hysa för Ryssland”, skref den kända furst P. A. Vjasemskij sommaren 1854, “emedan de i detta afseende låta leda sig af sitt naturliga förstånd och beräkningsförmåga. Tvärtemot andra länders exempel har vår regering alltid beskyddat de olika nationaliteter, hvilka ingå i vårt rikes sammansättning, för så vidt ett sådant skydd icke varit stridande mot det helas intressen. Hos oss ha icke segrarna utan de besegrade fått åtnjuta förmåner. De baltiska guvernementen, Finland och de asiatiska områdena äro så väl ställda i afseende på handel och själfstyrelse, att befolkningen i det egentliga Ryssland med allt skäl kan afundas dem dessa förmåner. Det var polackerna själfva som med egna händer förstörde de förmåner ryska regeringen hade gifvit dem. Hvarje under Ryssland lydande tysk, hvarje förståndig finne är stolt och lycklig öfver att tillhöra detta stora kejsardöme, som gjort honom delaktig af sin makt. De skola icke mera drömma om bildandet af små och fattiga, om ock oberoende riken, icke sträfva efter äran att tillhöra stater af andra rangen eller sådana, sammansatta af olikartade folkelement och i hvilka det gifves tvenne vikter och tvenne mått: det ena för segrarna, det andra för de besegrade”.

I samma anda yttrade sig äfven andra ryssar om finnarna. Så läsa vi t. ex. i grefve P. H. Grabbes anteckningsbok en anmärkning om välståndet bland bönderna i Österbotten, hvarvid han tillägger: “Finlands materiella välstånd har tilltagit sedan landet förenades med Ryssland, och detta erkännes jämväl af finnarna”.

Med anledning af finnarnas tillgifvenhet för sin monark anmärkte den tyska tidningen “Neue Preussische Zeitung” en gång under det kriget pågick, riktigt nog, att “finnarna icke ha den minsta anledning att hysa fiendskap till Ryssland”, att icke blott deras skatter nu användas till deras eget lands bästa i stället för att de fordom gingo till Stockholm, utan att den ryska regeringen dessutom utanordnat betydliga summor till bestridande af åtskilliga rent lokala behof, att “Ryssland aldrig skadat Finlands vare sig andliga eller materiella fördelar, att de bildade klasserna under den nuvarande regeringen åtnjöto alltför stora förmåner för att icke önska deras bibehållande; med ett ord sagdt, det är otänkbart att finnarna icke skulle vara genomträngda af den lifligaste tacksamhet för sin kejsare eller icke vore honom i allo trogna”.

Och sålunda bjödo många omständigheter, — den nationella tacksamhetsskulden, prästerskapets inflytande, plikten att försvara sitt eget fosterland, som under Rysslands hägn åtnjöt stora privilegier och betydande materiella förmåner, förstånd och beräkning, allt detta, säga vi, utgjorde för finnarna bevekelsegrunder nog att vara den ryska monarken trogna. Sveriges deltagande i koalitionen mot Ryssland bådade däremot intet godt för Finland.

Men det fanns därutöfver ännu en orsak för finnarna att stå orubbligt för Ryssland och dess intressen. Finnarna hade blifvit uppretade af engelsmännens handlingssätt; det var i själfva verket svårt att tänka sig en mera upprörande behandling af en fredlig befolkning än den engelsmännen tillåtit sig gentemot finnarna. Och det var därför ej mer än naturligt att finnarna önskade hämnas för de uppbringade fartygen, för sina skändade kvinnor, för sin fläckade ära. Finnarna protesterade, men Plumridge förblef döf för alla deras framställningar. “Ett sådant krigföringssätt hade man ej kunnat vänta sig i midten af XIX seklet af en utaf Europas mest civiliserade nationer mot ett fredligt folk, som icke tagit den ringaste del i den allmänna politiken”. Därför framkallade de engelska härjningarna öfverallt i Finland den största förvåning, oro, harm och ovilja.

Så yttrade sig Finlands ryktbara poet, Runeberg, som i allmänhet afhöll sig från allt politiserande och sällan uttalade sig rörande de löpande frågorna, i ett bref af den 7 oktober 1854: “Ehuru svenskarna prata allt möjligt strunt, så kunna de dock svårligen på allvar tro att vi (finnar) äro benägna för uppror. Åtminstone måste medges, att det, som vi på senare tider fått röna af dem (svenskarna) och engelsmännen, — andra omständigheter att förtiga —, ger mycket ringa anledning till en sådan förväntan. Om de verkligen hafva hoppats kunna framkalla något slags demonstrationer i Finland, så har det å deras sida varit rätt besynnerligt att handla så som fallet varit och genom sitt uppförande framkalla finnarnas ovilja. Alla dessa engelska bedrifter i Österbotten samt de applåder, med hvilka svenskarna hälsat dessa, äfvensom handelns undertryckande hafva icke varit några synnerligen väl valda medel till att framkalla sympatier här i landet eller att indraga oss i deras intressesfer. Hade de önskat att med den mest utsökta nobless söka få oss att glömma våra edliga förpliktelser, så hade de aldrig kunnat handla klokare och riktigare än hvad nu skett. Sådan är min åsikt”. Och i ett annat bref af Runeberg läsa vi följande: “Vi finnar måste beklaga, att i våra tidningar ingått några ovänliga anfall mot Sverige, hvaraf man i broderlandet kan draga den slutsatsen, att vi glömt våra förbindelser till dem och gjort oss skyldiga till otacksamhet”. “Skulle vårt folks trohet och pliktkänsla måsta undergå ett så hårdt prof som att rycka ut i fält mot våra forna bröder, så är jag öfvertygad om”, fortsätter Runeberg, “att många hjärtan skulle blöda, icke blott för svenska kulor utan af kärlek till Sverige och för de svenska minnena”.

Runeberg trodde, att kriget, sådan ställningen då var, skulle medföra Finlands undergång. Utsikten att Finland skulle blifva en tummelplats för de stora makternas krigsföretag var ingalunda trösterik; ersättning för lidna förluster var icke att påräkna, men däremot voro oundvikliga lidanden att emotse. “Gud vare lof”, slutar Runeberg, “detta inträffade icke. Om andra anse, att fred blifvit sluten på fördelaktiga villkor, så är ju allt ordnadt på ett tillfredsställande sätt”.

Den mot ryssarna fientliga utländska prässen bjöd naturligtvis till att utmåla Finlands förhållande till Ryssland i de mörkaste färger.

“Före kriget hade man föga eller intet hört talas om Finland och detta är lätt förklarligt, ty minst af allt talar man om en välgörande kvinna. Dess lycka hade under en tidrymd af 45 år oupphörligt ökats. Men nu hade landets sädesförråd tagits i anspråk för armén, bankens fonder hade blifvit öfverförda till Petersburg under förevändning att bereda dem ett säkrare förvaringsställe, den största skald i kristenheten, Runeberg, Finlands sångare, hade deporterats till Sibirien”, o. s. v., säger professor W. Lagus i sitt tal vid universitetets jubileumsfest den 14 mars 1880.

Några finnar (bl. a. professor Ilmoni), som voro missnöjda öfver de orimliga rykten, hvilka utspriddes om dem i främmande länder, vände sig till Runeberg med anhållan att han skulle dementera dessa lögner samt i allmänhet uttala sig om sinnesstämningen i Finland. Andra personer, t. ex. professor I. Hvasser, ansågo att nationen icke borde förlora mod och hopp och föreslog därför den populära skalden att yttra några ord till tröst och uppmuntran. Dementin borde ingå i de svenska tidningarna, emedan den periodiska prässen i Finland icke åtnjöt förtroende och man den tiden betraktade de finska tidningarna som verktyg för despotismen. Runeberg, som i allmänhet icke tyckte om politik, offrade denna gång några korta anmärkningar rörande frågan för dagen. “Vi hafva beröfvats freden”, skref han. “Själslugn måste vi söka hos oss själfva, i vår förmåga att resignera. Måtte den Högsta skydda vårt fattiga land och uppehålla dess krafter att bära krigets bördor, ty till vår glädje se och finna vi, att vår monark gör allt för att minska eländet”. Öfvergående därpå till ryktet om det straff som skulle drabbat honom, säger Runeberg vidare: “Genom dylika vanvettiga och ogrundade insinuationer gör man mig ingen tjänst, men de vore tvärtom i stånd att förorsaka mig obehag, i fall vår regering icke vore så upplyst och ädelsinnad, att den underläte att däraf draga några slutsatser. Dessa referenter måste för öfrigt vara rätt egendomliga människor, då de synas antaga, att man icke kan älska sitt fosterland och förhärliga dess stora minnen utan att samtidigt lägga i dagen ett oroligt lynne och hängifva sig åt kannstöperi”.

Under det finnarna således förblefvo trogna bundsförvanter till ryssarna och togo en efter landets krafter afpassad del i kriget, bemödade de sig sedermera att förläna detta faktum behörig vikt och betydelse, hvarvid de dock gjorde sig skyldiga till vissa ytterligheter och öfverdrifter. “Det af västmakternas flottor år 1855 planerade anfallet mot Kronstadt var ett alltför vågadt företag af fienden, så länge han ännu hade det trogna och icke underkufvade Finland i sin rygg”, yttrar på tal härom prof. W. Lagus.

I mars 1856 besökte kejsar Alexander II Finland. Den 24 mars presiderade kejsaren personligen i senaten, hvarvid han framlade programmet för de blifvande reformerna. Efter att ha gifvit sitt erkännande åt finnarna för deras uppförande under kriget yttrade kejsaren följande nådiga ord: “Af hela mitt hjärta tackar jag eder och alla mina trogna finska undersåtar för all eder nitiska medverkan vid åtgärderna till landets försvar”. Samtidigt publicerades ett kejserligt reskript till generalguvernören af följande innehåll:

“Feodor Feodorovitsch. Min resa genom Finland har gjort på Mig det angenämaste intryck. Det hjärtliga mottagande, som beredts Mig af alla folkklasser i detta Mitt kära storfurstendöme, utgör ett bevis på deras för Mig hysta tillgifvenhet, hvars uppriktighet icke kan annat än glädja Mitt hjärta.

Edra och edra underordnades omsorger för landets försvar under de redan pröfvade och ånyo stundande fientliga anslagen äfvensom regeringsinstitutionernas och tjänstemännens sträfvanden till fromma för landets välstånd hafva varit Mig bekanta. Det besök jag nu gjort i det af eder styrda storfurstendömet har gifvit Mig tillfälle att därutöfver personligen öfvertyga Mig om att alla samhällsklasser i landet hafva uppfyllt och uppfylla sin plikt med outtröttligt nit.

Jag uppdrager åt eder att till alla Mina trogna och älskade finnar framföra Mitt tack för de känslor de hysa för Mig och hvilka Jag värderar samt att försäkra dem om Min ständiga bevågenhet”.

Den 14 april 1856 firades fredsslutet i Helsingfors med en stor middag, hvilken bevistades jämväl af generaladjutant Berg, som därvid höll ett långt och högtrafvande tal. Här anföra vi dock blott de delar af hans vältalighetsprof, som berörde finnarnas uppförande under kriget, emedan dessa af landets styresman framsagda ord innehålla en detaljerad värdesättning af alla de förtjänster landets befolkning ådagalagt.

General Berg hänvisade först till den resa han 17 månader tidigare företagit genom landet och hvarunder han lärt känna det finska folket. Han hade då blifvit öfvertygad om att befolkningen äfven under kriget skulle visa sig i stånd till en nykter uppfattning af sin ställning. Han hade icke misstagit sig: enhvar hade gjort hvad plikten fordrade af honom. Under de två år kriget pågått hade ur de bästa och mest bildade klasserna bortåt 200 personer inträdt i militärtjänst. Då vid universitetet i Helsingfors (år 1855), i likhet med hvad fallet var vid högskolorna i Moskva och Petersburg, inrättades särskilda militära kurser, hade öfver 30 personer sökt inträde vid dessa. Alla administrativa ämbetsverk hade gjort allt hvad på dem ankom för att medverka till landets försvar. Sålunda hade sjukhus inrättats och fem större broar blifvit byggda. Äfven prästerskapet hade gjort allt för att på bästa sätt inverka på befolkningen under de tunga krigsåren; hvarken eldsvådor eller sjöröfvarnas anfall hade förmått rubba folkets hållning. Trots blockaden hade folket sökt och äfven funnit nya vägar för handeln, hvarom vittnade de influtna tullumgälderna, hvilka uppgingo till högre belopp än man kunnat vänta. Alla hade med tålamod burit pröfningarna och flerstädes vid kusten hade allmogen själfmant beväpnat sig. För trupperna hade nödigt manskap utan dröjsmål blifvit uppställdt och andan inom de i landet förlagda trupperna hade varit förträfflig. Skjutsningsskyldigheten hade fullgjorts ordentligt oaktadt den varit förenad med betydande uppoffringar för befolkningen och likaså hade inkvarteringstungan utan knot burits af stads- och landtkommunerna. Befolkningen hade, trots olikheten i språk, kommit väl öfverens med soldatesken. Misshälligheterna hade varit mycket små, ifall man tager i betraktande truppernas antal och den trånga förläggningen, och militären hade mottagits gästfritt. “Mer än 40 utvalda grenadierbataljoner, manskapet från mer än 100 med anspann försedda kanoner och talrika krigare från Don återvända inom kort till det inre af kejsardömet. De skola i trakten af Moskva och vid Dons stränder påminna sig det redbara och kraftfulla folk, som i Finland med så vänlig gästfrihet mottagit dem”.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll