I den strid mellan Sigismund och hertig Carl, som nu begynte, och som gällde ej blott en arfsrättsfråga, utan protestantism och frihet, stod det konservativa partiet, med adel och de flesta biskoparne, som aldrig erkänt Gustaf I:s verk, å Sigismunds sida, folket med bönderna, det lägre prästerskapet och skollärarne å hertigens sida. Detta visade sig på Uppsala möte, där liturgien afskaffades, och den luterska bekännelsen antogs samt alla påfviska missbruk bannlystes. Ombud från Arboga vid detta möte voro d. v. rektorn härstädes Petrus Jonæ, stadssacellanen Ericus Andreæ samt kollegerna Andreas Petri och Olaus Erici ⁷¹.

När Sigismund i slutet af samma år ankom till Sverige, fick Arboga af hertigen befallning att brygga öl till hans ankomst.

Två borgmästare ⁷², två rådmän, stadsskrifvaren och fyra borgare voro till kröningen i Uppsala kallade att, försedda med stadens sigill, aflägga trohetseden.

I den påfliga curian spunnos samtidigt högtflygande planer. Sverige och England skulle samtidigt återvinnas åt Rom, det förra genom Sigismund, som därför mottagit penningar af påfven, det senare genom Filip II.

I Arboga vann Sigismund medhåll. Här vistades i staden eller dess omedelbara närhet Erik Sparre, Thure Bjelke ⁷³, Erik Abrahamson Lejonhufvud, som alla af hjärta och öfvertygelse omfattade Sigismunds parti och ansågo striden gälla altare och tron ⁷⁴. Per Hanson af Valstad, k. fogde 1592, torde ock få räknas till Sigismunds anhängare. Erik Sparre var ståthållare öfver Västmanland och öfvade ett stort inflytande i Arboga. Kungsfogden, Anders Larson gammal ⁷⁵, var ock en af Sigismunds trognaste anhängare. Borgerskapet blef därför lätt vunnet för Sigismund. När han återkom från Polen för att med krigsmakt möta hertigen och återtaga sitt rike, gjorde en del af Arboga borgerskap de upländske ryttare »hjälp och bijstånd». Detta bekom dem illa efter Sigismunds nederlag och flykt. Under den allmänna osäkerhet, som rådde i landet, i det skalkar röfvade och rappade efter Sigismunds flykt, föregifvande sig därtill hafva Carls tillstånd, fruktade arbogaborgarne att blifva öfverfallna och förorättade på marknadsresorna, för det medhåll de gifvit Sigismund. De vända sig då till Carl med bön om skydd. Carl svarar:

»Alldenstund vi väl förnimma, att de både af de otrogna rådspersoner och andra af deras anhang äro där till förförda och bedragna blefne, så hafva vi icke kunnat dem så serdeles beskylla, utan väl någorledes hafva ursäktat och fördenskull och intet hellre se, än att semja och enighet emellan alla riksens undersåtar vara och blifva måtte, och all ovänskap förtagen och aflagd varda», hvarför han aflyser allt »skellande, försmedande och rappande». Om dem, som stått efter hans lif och argesta emot breff och segel, heter det, att emedan de icke alle kunna vara lika skyldiga utan en part af andra förförda och samtliga af oförstånd sig sådan dårskap företagit och saken dessutom angår honom ensam, »fördenskull bör ingen annan därutinnan fram för rätta», Arboga borgare erhålla därför rätt att fritt resa och oantastade visa sig på marknaderna i landet ⁷⁶.

Kungsfogden Anders Larson begaf sig emellertid på flykten till Polen ⁷⁷. För honom fanns ingen pardon. Hans efterträdare som kungsfogde, Jon Erikson, sökte rentvå sig från alla misstankar genom att om Magnus Brahe, landsherren, utsprida rykten, »det grefven ämnade draga af riket och imellertid haft en djekne ute i landet att lura efter hvad högborne fursten, hertig Carl, ville beställa i riket».

Denne Jon Erikson tyckes äfven eljes ha varit en misstänkt karl. Han beskylldes för att föda en hop med tjufvar och horor på gården, hvilket dock icke kunde bevisas. Det anförda visar emellertid, hvad som upptog allmänhetens sinnen och tankar.

Att arbogaborna, som icke förmådde bedöma situationen, genom list narrades att taga parti för Sigismund, tyckes framgå däraf, att hertig Carl alltigenom visar sig dem bevågen. Till Söderköpings riksdag hade han från Arboga kallat Daniel Person, unge Matts Mikelson, Petter Mårtman. Det dröjde ej länge, innan Sigismund i bref förklarade sitt missnöje med Söderköpings samqväm och annat, som honom ovetterligen under dess vistande i Polen påbudet blifvit. Jakob Bagge och Nils Bengtson till Visöö infunno sig 1596 i Arboga med k. majestäts bref, som blef borgerskapet och allmogen uppläst, och lemnade sedan konungen besked om allmogens sinnelag.

Till Arboga riksdag utfärdades tryckt kallelse ⁷⁸. Carl ville gentemot herrarnas och riksrådens motstånd vädja till folket. Å en för tillfället uppförd estrad på torget utanför det gamla stenhuset talade Carl till de samlade ständerna och fick genom böndernas medhåll sin vilja igenom. Söderköpings beslut stadfästes, likaså Upsala mötes beslut. De motsträfviga riksråden, som hållit sig undan vid denna riksdag, flydde nu till Polen ⁷⁹.

Under all yttre oro blef det dock tid att afhandla stadens angelägenheter. På Arboga riksdag 1597 begärde staden sina vanliga marknadsdagar i städerna och bergslagen, klagomål anfördes öfver bergslagens frihandel, öfver köpstädernas förbigående af bönder, som draga i olaga hamnar. Privilegierna af 1544 åberopas, hvari Arboga erhållit rätt att ensamt, utan intrång af köpstäderna, uti stadens marknader få uppköpa all koppar, osmunds- och stångjärn och sedan försälja det uti sjöstäderna. Under Sigismunds tid donerades kungsfisket till staden 1595.

År 1594 hotar Carl med privilegiernas förbud, om ej Arboga urlastar sina varor i Stockholm, i stället för den vanliga utskeppningen i Telge. Detta bref synes ha kommit något oväntadt ⁸⁰.

Nästa avsnitt ¦ Innehåll