Att klostret varit en instängd komplex af byggnader, sluta vi däraf, att i protok. dess enskilda hus icke nämnas, icke ens kyrkan, till hvilken de öfriga slöto sig. Franciskanerklostret låg omkring nuvarande stadskyrkan. De väldiga källarena i gården n.-v. från kyrkan (Blombergs gård), som sträcka sig under gatan in i apoteksgården, torde ha tillhört klostret.
Af ofvanstående teckning kunna vi göra oss en föreställning om ett franciskanerklosters. utseende. Fyrkanten i förgrunden utgör den s. k. omgången, där munkarne höllo sina processioner i en hvälfd gång, som sträckte sig efter fyrkantens insidor, med fönsteröppningar inåt gården, och hvars fjärde sida i franciskanerkyrkorna utgjordes af kyrkans låga sidoskepp. Inne i gården stod en solvisare (timmestock 15) och ett kors. Mellan klosterkyrkan och torget låg klosterträdgården. Hvälfda gångar sägas ha under jorden ledt ned till ån. Folktraditionen uppgifver 3 platser utom staden och sunnan ån, där dessa gångar mynnat ut, Galgbacken, Svens kapell och korsvägen nedanför Brattberget. Takryttaren, det lilla tornet, å kyrkan fanns kvar ännu in på 1600-talet, tills det stora kyrkotornet blifvit färdigt. Bland byggnaderna, som hörde till klostret, märka vi skolan i n.-o., badstun i söder, vid ån, och bagarstugan vid diket. En. smedja nämnes också. Från torget, söder om Helgandskyrkan, gick brödragatan till klostret. Vid denna gata bodde guldsmederna, hvilkas skrå i Arboga torde ha varit det förnämsta i Sverige under medeltiden. Bland dem utsågos stadens första, kända riksdagsmän; S:t Erasmus, som hade ett altare i Arboga, var deras skyddspatron. Af altaren i klosterkyrkan känna vi blott jungfru Marias och S:t Franciski. Hela klosterområdet har varit omgifvet af en vall, som vid reformationstiden blef nedbruten. I protokollen kallas klostret Gråbrödrakloster i Arboga, vårt kloster, klostret i Arboga.
Testamenten. Då vi taga en öfverblick af de testamenten, som gifvits till Arboga kloster, förvånas vi öfver att de nästan uteslutande ha gifvits af borgarhustrur. Munkarne voro öfverallt kända att stå på vänlig fot med dem, ibland allt för vänlig. Vi tänka här på 2 Timot 3: 5, där munkarnes själsfränder i äldre och nyare tider skildras i orden: »Hafvande ett sken till gudaktighet, men dess kraft försaka de — af dem äro de, som löpa utur det ena huset i det andra och föra kvinnfolk fångna». Där känslan och sinnligheten anslås, men ingen nykterhet eller reflexion erfordras, där äro ofta kvinnorna med, särskildt i religiöst upprörda tider.
År 1463 nämnas 3 hustrur, som gifvit testamenten i gårdar, tomter eller penningar; Karin, Jap skomakares, Ragnilla, Jöns Skinnares, och hustru Karin Pederson. År 1470 får klostret ½ gård sunnan ån af hustru Elin, Peder Dus hustru. År 1480 ger Hakon sadelmakares hustru del i en gård till klostret. År 1482 ger hustru Luci en vret vid gamla kyrkogården. Året därpå ger Jöns Japsons hustru en kolgårdstomt till klostret. År 1511 Sven Beltares hustru 1 bod åt vårt kloster. Rörande är det att läsa, hur Anders Finne, »Gud hans själ nåde, gaff i sit yttersta en rödan kjortel, fodrad med räfskinn, och brämad med loskinn, 1 del till Västerås kloster, 1 till Arboga kloster och den 3:dje delen i förenämnda kjortel åt Erwast. År 1520 fick klostret 5 mark i rike Lasses forna gård, Uppekyrkan den öfriga delen. Gårdjäknen och Joan Sommar dela broderligen. Från främmande ort ha vi endast antecknat 1 testamente, del i jord i Telgesta i Köpings socken 1470, gifven af Matts Jönson för sig och sine kära hustrus själ.
Bland manliga testamentsgifvare anteckna vi Matts Garp, 1 bod 1456, Olof målare, 1 bod 1486, Matts Person, 1 tomt, nämnd 1492, Jens Person 1507. Klostret ägde dessutom del i Djupmyra, som dock stod till återlösen, ehuru klostret icke var villigt att afstå därifrån. Stundom uppstod tvist om testamentets utfående, såsom 1453, då det gällde 1 fat järn och 3 hudar.
Ragnilla Ravidsdotters testamente (1490) (se Lohman pag. 62) är ett af de märkligare. Ragnillas fader, om hvilken vi längre fram få tillfälle att berätta, hade lefvat ett lif, som mer än andras tycktes behöfva försoning. Dottern skänkte nu till klostret 4 gatubodar med jordmån vid ladbron, där fadern förr tillställt så mycket bråk, till själamässors hållande för honom och Ragnillas öfriga vårdnad (släkt), »klostret till uppehälle i vin och vax, oblat, byggning och bestånd». För hvilka bodar, gåfvor och testamenten - heter det - bröderna i klostret skola hålla 2 mässor till evig tid i hvar vecka. Den ena mässan skall läsas den Heliga Trefaldighetssöndagen. Två latinska kollekter, som skola läsas därtill, begynna, båda i öfversättning, med orden: »allsmäktige Evige Gud»; den ena fortsätter: »som härskar öfver lefvande och döda». Dessa kollekter finnas ej nämnda i Ragnillas testamente i protokollsboken, men väl i afskriften i Tom. 1 i arkivet, som synes vara gjord för klostrets eget behof. Efter mässorna skall sjungas öfver Olof Guldsmeds (Ragnillas mans) och Nils Gudmundsons grafvar främst i kvinnobänken vid pelaren. Den andra mässan skall läsas »Måndagen aff alla kristna själars dag vid Vårfru altare, och båda mässorna skola de läsa för samma altare. Efter mässorna skall sjungas öfver min faders och min moders graf i omgången». Brefvet är skrifvet i Arboga Petri och Pauli dag 1490. Utom de tillfälliga upplysningarna om klostrets inre, vi här erhålla, erfara vi ock, hvilka mässor ansågos verksammast för att bereda lindring i skärselden. Mässan för alla kristna själar innehöll de bekanta orden: "Requiem oeternam dona eis domine et lux perpetua luceat eis". I en klosterbok från medeltiden låter författaren en, som pinas i skärselden, säga: »I bland alla mässor, som nu äro holdne eller holdas skola, ligger mesta akten i mitt hjerta om messonar aff thöm helge andha och de Sancta Trinitate för thy the messonar hjelpa mik mest i myno pino» (Samlingar, utgifna af Svenska Fornskriftsällskapet, 2 häft. pag. 268). I Tom. 1 i Arboga stads arkiv finnes en afskrift i munkstil af detta testamente med anteckningen: nota quos (märk hvilka!) å baksidan. Om anteckningen gjorts för att i minnet bevara de aflidnas dödsdagar, då mässorna skulle hållas, eller af förvåning att Rawid, den värste orostiftaren i Arboga under 1400-talets slut, skulle blifva delaktig däraf, är ovisst.
I ett annat, lika märkligt bref, af 1496 (se Lohman pag. 63), erkänna broder Erland Magnusson, vikarius öfver gråbrödraorden i Sverige, broder Lars Olofson, gardian i Arboga kloster, och alla bröderna därsammastädes, att de af ärlig och välbördig man, Abraham Christiernsson på Aliholm af vapn, och af hans kärälskliga hustru Birgitta Magnusadotter, anammat en gård i Arboga »sunnan ån och sunnan gatone», näst den östersta gården, »hardt opsides vid Karl Geddes gardh, och en tomt näst vester för gården med längd och bredd som hon af ålder varit haffwer, och 2 vretar liggande under förenämnda gård, på båda sidor om Helge Svens källa». För hvilken gård, tomt och vretar vi, föreskrifna bröder i samma Arboga kloster, beplikta oss och våra efterkommande bröder att hålla en evig sjungen mässa af den helga lekamen i S:t Francisci kor hvar torsdag i hvar vecka. Desslikes och en vigilia på samma dag sedan aftonsången är sagd och gånga öfver deras graf med rökelin och vigvatten, som der till hörer, för ärlig och välbyrdig man Herr Benkt Stenson med hans elskeliga hustru, fru Kristina, och deras k. son herr Magnus Benktson, med hans elskeliga hustru och deras barn och vårdnad, enkannerligen efter dem, som förenämnda gåfvor gifvit hafva, och för alla kristna själar. Och vore det så, det Gud förbjude, att föreskrifna bröder satte sig derimot och tredskades, eller deras efterkommande ej ville hålla förenämnda själarykt, mässa eller vigilia, då må deras arfvingar, som äro Johan Magnusson, Birgitta Magnusdotter, Margareta Magnusdotter, och Christina Magnusdotter, dessa gård, tomt och vretar återkalla och återkräfva utan hinder och utan qual. Bekräftadt med underskrift af broder Erland, vicarius, och broder Lars Olson, gardian, samt konventets insegel. Utfärdadt i Arboga.
Af ofvanstående se vi, att Måns Bengtson, Engelbrekts mördare, ihågkoms med själamässor i Arboga klosterkyrka. Måhända låg han begrafven där, liksom hans syster Brigitta och svåger, Abraham Christiernson på Ellholmen. I alla händelser är det gripande, att tänka sig, att för mördarens frid stego i klostrets omgång de allvarliga tonerna till orden: »O Guds lam, som borttager världens synder, förbarma dig öfver oss».
En ättling af Måns Bengtson lefver i Arboga, då detta skrifves.
Munklif. Den sköna bild af klosterlifvet i sin början, vi ofvan gifvit, är nu fördunklad. Klostrets inre lif ligger i det fördolda. Kanske är det bäst så. Vi kunna tro och hoppas, att äfven där funnits mycket godt. Klosterdiariet i Vadstena låter oss andas många fläktar ur den eviga fridens värld. Men det sköna i klosterlifvet, den stilla bönestämningen, och lifvet i Gud, behöfver inga murar och vallar. Så skön och ren, som världen speglat sig för mången själ i klostercellen, kan hon spegla sig ännu i det sinne, som äger hjärterenhet och barnatro. Och om synerna i cellen voro himmelska, och rösterna ur de saligas värld där läto sig förnimmas, så var det icke alltid så. Det onda hjärtat tog med all sin styggelse inom klostermurarna, och mot medeltidens slut äro klostren befolkade af ett släkte, för hvilket ingenting annat återstod än att döden dö. Detta gäller särskildt om Arboga franciskanerkloster. Den rika köpstaden var i någon mån orsaken härtill, men detta ursäktar icke dem, som trodde sig satta att vara världens ljus och salt.
Föga mer lyftning ägde munklifvet på andra håll. Rahlais säger om sitt lif i Benedictinerklostret de Seuillé, att »det bestod i att höra klosterklockorna, vackra predikningar och vackra responsorier, se vackra processioner och göra ingenting, dricka, äta, sofva, äta, sofva, dricka, sofva, dricka, äta.»
Tvänne mildrande omständigheter må anföras, innan vi måla skuggscenerna efter verkligheten. Den ena är, att rådhusrättsprotokollen naturligtvis endast kunna återgifva munklifvets fläckar. De ljusare sidorna få aldrig tillfälle att träda fram däri. Den andra är, att hela medeltiden igenom landet var öfversvämmadt af en hop förklädda vagabonder, af hvilka många falskeligen buro munkarnes dräkt. Gentemot dessa fakta talar dock folkets ovilja mot munkarne härstädes emot medeltidens slut, liksom den ännu i dag fortlefvande, genom reformationen säkert öfverdrifna traditionen. Hvad som förtäljes är emellertid sådant, att ett försök att ursäkta munkarne såsom andligt stånd blefve en negertvätt, åtminstone i fråga om Arboga.
Vi börja då med lifvet i klostret. Af dess milda klockton, som vigde in dagens stunder, väckte innevånarne till bön, lyste frid öfver dem vid dagens slut, och midt i nattens mörker sjöngo om det land, där Gud är solen bland de sina, höra vi icke det minsta ljud. Ingen mässa eller munksång tränger till våra öron. Vi se ej heller folket i täta skaror på helgonens högtidsdagar strömma in i den mörka, fuktiga klosterkyrkan, där ljusen gifva ett underbart sken. Protokollen ha ingenting härom. Istället för franciskanermunkens hälsning "Pax tecum", "Miserere", "De profundis" eller "Salve regina", möta vi svordomar af soldater och druckna stadsbor, eller blifva vittnen till slagsmål därinne. Tjufvar och mördare komma flämtande till klostret och bedja gardianen om klosterfrid för att blifva fredade för sina förföljare. Om denna beviljas, kommer snart en skara handfast folk och tränger sig in i klostret, tager med våld ut flyktingen och slår honom blå och blodig. Klosterfriden har vid medeltidens slut blifvit en bakport, hvarigenom brottslingen slingrar sig undan rättvisan.
Stadga om klosterfrid 1476 lyder så. »Anno MCDLXXVI odinsdagen nesth epter Katerine var hederlig oc renliffwadh man inne for var rätt, brodher Erlandh på thenna tidh Custos öffwer gråbrödraorden oc gjorde viterlikt, att han med gardjäknens oc flere sine brödhers ja oc samtykkio skickat oc stadgat hade, ath hvilken menniska som flyr til klostret for sva dana sak, hon ma klosterfriden nywta, tha hon kommer in om klostrits port vidh gatunne, eller inom t hen vänr-(värn)grind. Tha the menniskio klostirfridir giffwen är, tha haffwer hon ej längre fridh ath utga, en til timo stokken i kirkogarden oc sva lankt som kirkogarden til sighir oc ej längre in i gardene än til thz diketh vidh bakare stuffwone, oc gangir nakor lengir en nu sakt är, haffwe ingen fridh. Djerfwes ok nakor ga i byn nath eller dagh mädan han i klostirfridh är, haffwe forsutith sin fridh».
»Custodia Stockholmensis» omfattade Stockholm, Arboga, Uppsala, Nyköping och Enköping.
Folket kände, att denna asylrätt missbrukades, och begagnade sig af lynchningens själftagna rätt. Andra besök i klostret göras af folk, som där sätta in gods till förvaring, söka att få tvister afgjorda genom gardianens förmedling, eller pantsätta lösören för att skaffa sig mynt. Gårdsköp, öfverenskommelser, aftal bevittnas ofta inför rätta af gårdjäknen. Klostrets bagarstufva försåg staden med det bästa brödet. Klosterbastun, som låg nere vid ån, ungefär på samma plats, där badhuset nu ligger, men något längre i öster, var en omtyckt samlingsplats för dem, som sökte tidsfördrif. Där dracks öl och spelades kort och tärning, där glammades och sjöngs ofta dagen och natten i ända. Medeltidens badstugor blefvo sist osedlighetsnästen af värsta slag. Munkarnes dag blef lång, utan ordnadt arbete och syssla. På sina sockenvandringar, för att uppbära allmosor, lära de sig att andas frihetens förföriska luft. Hemma i klostret var det nog mångens enda göra att varsna dagens flyende stunder på timvisaren i gården, eller med drömmande håg lyssna till korringningen från den lilla takryttaren öfver kyrkan. En och annan af dem var sysselsatt i skolan med att höra djäknarne i Donatus eller öfva dem i figuralsång. Andra sutto i klosterbiblioteket, nedlutade öfver något af dess få pergamentsband, skrefvo i klostrets dagbok, om något viktigt hade tilldragit sig, eller sysslade måhända med ritning eller författareskap. Bröderna, som icke voro upptagna med mässläsning, hade att göra med trädgården och dess nyanskaffade fruktträd, dess rara läkedomsörter eller doftande liljor och rosor. Andra tittade in i klostersmedjan, sågo om brygd och bak eller matade dufvorna, som i stora skaror sväfvade kring klostret. Var det folkfest å någon helgondag, eller hade staden besök af konungen, riksföreståndaren eller någon biskop, då blandade sig munken i de böljande folkmassorna och var som en af folket. Han lekte och dansade, som en af de andra; ofta var det han, som sjöng eller spelte till dansen ute i Ekbackens gröna lundar. Medeltidens teater speltes af munkar, i klosterkyrkorna först, sedan utanför på klostervallen. Där höllo ock kringresande lekare och glammare till vid sina föreställningar. Längre färder gjorde munkarna för att tillse klostergodsens åkerbruk, eller för att besöka sjuka och bringa dem läkedomens hjälp och religionens hugsvalelse. Sådana vandringar utsträcktes från Arboga ända till Ljusnarns stränder i n. v. Nya Kopparberg. Då tjänstgjorde munken tillika som postförare. Detta om munkens lif, sådant det vanligen tedde sig. Protokollen försätta oss i andra lägen. En ung broder hade 1489 stulit ur Helga Lösens offerstock, d. v. s. pengar, som insamlats till det heliga landets återeröfring från Turkarna. Till straff därför blef han insatt i klosterfängelset, den s. k. proban. En annan »broder», Nils Rekbo, var vän till den häktade, gick till Lasse Gullsmed och lade råd om saken, hvilket slutade så, att de sist togo sig det orådet före, att med våld bryta den häktade ut ur proban i klostret. Naturligtvis blefvo de instämda därför. Olof Gullsmed, som 30 år förut föregått Lasse Gullsmed med dylikt inbrott, blef dock begrafven i klostret och fick där själamässor efter sin död.
Tjufvar kände en oemotståndlig dragning till klostret, så vida de ej funnos inom dess murar i munkens gråa dräkt. Än är det ett fat järn, än ett hyende, som blifvit stulet, än en kista, som blifvit uppbruten och beröfvad sitt innehåli. En annan gång beskyllas munkedrängarne att ha stulit hö i Säby äng. En del af klosterfolket — de s. k. fratres ad extra — eller handtverkarne, gingo ofta ut och vunno borgarrätt för att begynna egen näring. Katrina Munkedeja gjorde detsamma 1507, troligen af ledsnad vid lifvet därinne. Lasse Prytz hade 1492 murat åt klostret. Bröderna fingo ej länge känna sig trygga i sitt nya, förskönade hem. En natt, 4 år senare, började klosterklockan ringa häftigt. De yrvakna stadsborna fingo snart se lågorna bryta fram ur klosterbyggnaderna, som lades i aska. En stadsbo söder om ån, Philippus, hade anlagt mordbrand. Spåren af denna brand synas ännu å insidan af murarna å den gamla kyrkan (under alfreskomålningarna). Troligen reste sig klostret aldrig mer efter denna brand. Möjligt, ja, sannolikt är det, att munkarne efter denna förstörelse fingo sin bostad i Helgandshuset, hvarigenom Palmschölds antagande, att detta hus varit kloster, förklaras.
Första gången vi i protokollen möta en munk, får han en yxa i skallen, slungad genom en bodlucka, hvarigenom han flytt. Saken förhöll sig så, att Matts Pederson af Jon Munk hade blifvit bestulen på knif och pung. Efter stölden hade Jon Munk gått in i Peder Haraldsons stuga och bod och bedt om hemfrid. Då nu Matts Pederson kom, ropade Jon Munk: Han kommer nu här, och slog dörren igen. Då gick Matts Pederson ut på gatan och slängde yxan genom bodluckan i hufvudet på Jon. Endast hammaren träffade, icke eggen. Jon Munk var troligen förlupen eller förklädd.
Eskil Rådman och hans hustru voro en dag inne för rätta och beskyllde en arbogahustru Kerstin, att ha lagt Eskils hustru oära till, »at en hofman hade tagit henne inne med en munk och fick därför 4 mark af munken». Hofmannen hade för Kerstin omtalat, att han fått 5 mark af en rådmans hustru, och en munk. Nyfikenheten var nu väckt, och hustru Kerstin började bland vänner och fränder att gissa, hvem den där rådmanshustrun kunde vara. Först gissade hon på 3, så kom hon till Eskils men tillade, som vanligt, inte vet jag, hon är en dandekvinna. Hofmannen sköt det utspridda förtalet på hustru Kerstin och sade: Det sade du, och ej jag. Hustru Kerstin försvarade sig med »att hon ej lade henne fulleliga till sådana ärende utan spade», vardt därför frikänd. Eskil tillfrågades, om han ville vädja mot rätten.
Stackars Eskil! Följande år har hans hustru af »sapokonan» öppet blifvit kallad en »munkahora». Som en löpeld har det spridts från man till man, tills det, liksom allt på denna tid, drages inför rätta. En annan gång har samme Eskil af en vederdeloman fått höra orden: Du hafver vid din sida en argare hora än jag. Far hem i fallandövel och tag med din munkahora och broder Peder.
En munk, klädd i svart kåpa, hade 1492 gjort ett biltugamål hem till Olof Ringapung. Munken högg af honom ett finger, och hustrun sårade han och gjorde henne blå och blodig och slog sönder 2 dörrar och högg både bord och bänkar och allt, som synligt var. Efterräkningen för munken omtalas helt kort så. Det breviarium (brewerir), som munken hade, sände priorn efter, och han kom till klostret. Breviariet innehöll munkbönerna, som lästes dagen igenom efter klockringningens tider. Breviariets hämtning af priorn var troligen detsamma, som kappans mistning för en präst. Egendomligt är, att här namnes en prior.
Nyss anförda scen bekräftar det gamla ordspråket: En munk utom klostret är som fisken på land.
Om bror Martin berättas ock en dylik skandalhistoria, som om broder Peder, fastän föremålet för hans ömma låga hunnit den ålder, då ungdomens fägring och behag äro förbi. I Arboga ansågs en dylik förbindelse med munkar såsom höjden af vanära för en kvinna, och den fallna brännmärktes med det föraktliga namnet »munkahora». En kvinna, som blifvit förfördelad af en annan, afvisar skymfen med orden: »Jag födde aldrig munkabarn».
Att äfven tjufvar kunde gömma sig under munkkåpan framgår däraf, att broder Karl 1492 står anklagad för stöld ur en kista, insatt i klostret. Item — heter det — stodh Olof Mikelson inne för sittande rätt och sade broder Karl i sina ögon, att han fick honom det silfverbältet, som Lasse köpsvennen miste utaff sin kista i klostret.
År 1511 läses följande protokoll: Måndagen näst efter dyra Vårfru dag, då kom in för vår sittande rätt en förlupen munk och tillstod, att han stulit från Lasse Boson(?) en sked, så god som 2 öre och 20, och 1 ring, så god som 7 öre och en mark reda pänningar, och vi budo honom i klostret och ministern var själf här i klostret. Han vedersade honom och gårdjäknen med och flere hans bröder med.
De här meddelade dragen ur munkarnes lif äga åtminstone den förtjänsten, att icke vara diktade, utan tagna ur samtida protokoll. Hur mörk verkligheten än är, blir dock, enligt Gregorii den stores ord, skandalen alltid bättre än lögnen. Vi tänka härvid på katolikernas försök att rentvå medeltidens klosterlif från alla fläckar.
Eget förefaller det under sådana omständigheter, att Bengt Skobos hustru af vikarius i klostret begär och erhåller intyg om, att om henne ingenting annat än godt och ärligt är kändt. Vikarius bekänner dock, att han från henne uttog sin broder, »som mik borde». 16 år senare ger Bengt Skobo testamente till klostret. Vikarius själf, eller i andra fall gårdjäknen, uppträder dock aldrig annat än som kärande inför rätta, och detta aldrig annat, än när det synes ske af tvång.
Nunnor. Folktraditionen har mycket att göra med nunnor i Arboga och deras förtrolighet med munkarna. Än i dag talas om deras förstulna möten i lönliga källargångar, liksom det säges, att en hvälfd löngång för nunnornas räkning ledt från klostret till ån. Vi hafva ofvan uttalat vår förmodan (pag. 35), att n. v. orgelläktaren varit ett nunnekor, hvilket torde förskrifva sig från kyrkans ursprungliga bestämmelse som nunnekloster, men troligen, äfven sedan klostret öfvertogs af munkar, användts till hysande af nunnor. Den i fråga om nästan alla nunnekloster gängse sägnen, att ben efter mördade barn blifvit funna, upprepas äfven här, där benen märkligt nog sägas hafva anträffats i vårt århundrade i en fördjupning i en af väggpelarna ofvanpå kyrkvinden. Franciskanerna stodo i mycket godt förhållande både till brigittiner och beguiner, hvadan det är sannolikt, att medlemmar af dessa samfund funnits här. Ordet syster, nunnornas vanliga beteckning, förekommer endast en gång, då det berättas, att syster Metta af hustru Karin vardt stungen blodig i armen på gatan. En annan gång nämnes en jungfru från Vårfruberga (1521), troligen en nunna. Abedissorna kallas fruar. Söder om ån låg abedissona-gården (1463) (tillhörig Vadstena kloster och måhända samma gård, som 1498 såldes under namn af S:t Brigittas gård). Äfven Riseberga nunnor ägde gård sunnan ån, och säkert funnos af dessa kvinnliga ordnar nunnor, som hade sin stadigvarande vistelse här. Vi hade så när glömt franciskanernunnorna i S:t Klara kloster i Stockholm. Att äfven de hälsat på sina bröder i Arboga ligger nära till hands.
Munkklockans kvinnliga helgonnamn (se pag. 25) hänvisa på ett kvinnligt konvent, måhända till unga flickors uppfostran. S:t Anna var flickskolornas skyddshelgon, S:t Agnes, den 16-åriga martyren, jungfrurnas. Ett S:t Gertruds kapell nämnes 1503 (se pag. 79). Detta var troligen nunnekapell. Sägnen förmäler, att arbogamunkarna haft 4 underjordiska gångar från sitt kloster, 1 till Galgbacken, 1 till Svens kapell (Nikolai kyrka?), 1 till Brattberget, där Petasites växer ofvan vägskälet, och där de gamla säga sig hafva hört, att ett nunnekloster funnits, samt 1 till Julita. S:t Gertruds kapell brukade byggas vid städernas östra utfartsväg. Ofta var ett kapell med hennes namn uppfördt på kyrkogårdar. Att kärlekens låga kunnat brinna lika idealiskt ren äfven inom cellen, därom torde mången folkvisa vittna, som första gången sjöngs af en drömmande munk i skog eller på sjö (Elisifsvisan?). Man har helt nyligen fäst uppmärksamheten på, att flera af folkvisornas melodier bära märkbart släkttycke med medeltidens figuralmusik, särskildt i dess enformigt vemodiga upprepningar af hufvudmotivet.
Lekbröder och leksystrar. Utom de egentliga munkarna funnos i hvarje kloster tjänande bröder. En sådan var t. ex. broder Smed, som nämnes i protokollen. Men äfven ute i världen funnos människor, som kände sig dragna till klosterlifvets stillhet, och som upptogos i brödernas samfund efter afläggande af vissa löften om att i världen föra ett rent och Gud behagligt lif. De fingo bära den gråa ordensdräkten, kallades bröder och systrar och samlades i klostret, både till mässläsning och bön, lika väl som till glam och nöjen, ty ingen kyrka har som den katolska förstått att binda folket vid sig genom att bjuda dem på värdslig glädje i samband med andaktens sinnligt smekande former. Denna franciskanernas s. k. tredje klass finnes ännu i dag utbredd öfver hela världen, och det är på dess inflytande såsom världens salt, som den nu lefvande påfven (Leo XIII) bygger sitt hopp om socialismens och anarkismens besegrande. Efter döden begrofvos dessa bröder och systrar under klosterkyrkans hvalf och fingo för sin själs eviga frid del i alla mässor och böner, som lästes i klostret.
I Arboga nämnas Birger, Nils och Jesper, alla med tillnamnet Gode broder. Stundom möter oss namnet Gode broder ensamt. En gång nämnes Katrina Gode broders (hustru). Vi veta ej, om detta namn betecknar lekbroderns värdighet, eller äger en annan betydelse.
Munkar i Arboga kloster 1451 - 1529. Vi begynna med förmännen. Ministern nämnes 1511 utan förnamn. Broder Erland, förut (1473) gardian, är 1476 custus öfver gråbrödraorden; 1480, 1492, 1493, 1494 vikarius. Såsom custos har han utfärdat brefvet om klosterfriden 1476 (se ofvan pag. 89), såsom vikarius mottagit Abraham Christiernsons testamente (pag. 86). Vikarius öfver Gråbrödraorden i Sverige är hans stolta titel i det senare brefvet. I skötande af klostrets affärer visar han mycket nit. Han är den ende vikarius, som, för så vidt vi veta, fått besök i klostret af en kyrkoherde, herr Knut vid Uppekyrkio, som frågar, om vikarius gifvit klosterfrid åt Johan Amundson, hvilken senare blifvit med våld tagen ur klostret och slagen blå och blodig. Vikarius jakar härtill. Han har den gången icke mycken tillfredsställelse af sitt bref om klosterfrid. Förhållandet mellan munkar och präster var eljes icke det bästa, enär munkarna lade sig i själavården, under förebärande att prästerna försummade den, och undergräfde så folkets förtroende för sockenprästen.
1474 skiftar custos arfvet efter broder Olof mellan släktingarna och klostret, hvarvid klostret behöll det silfver och annat, som i klostret var. Hans, vikarius, rannsakar 1484 angående en häststöld i Säbyängen, hvarför munkdrängarne blifvit beskyllda.
Gardianerna (gardjäknarne) äro: broder Peder 1463, som till Lars Djekn sålt en kalkugn, hvarför denne nekar, broder Mikel samma år, broder Erland (se ofvan) 1473. År 1492 säljer Jens gardian åt Lasse Prytz en gård sunnan ån för 10 mark, som han får afbetala genom murning åt klostret. Broder Laurens är gardian 1499, broder Jens 1507, broder Bengt Har 1511, broder Jöns Stubb 1514, broder Hakon gardiäkne 1519, hederlig man broder Jöns Stubb 1528. Så hederlig, som hans titel låter, var mannen icke, emedan Gustaf Vasa afsatte honom för oärlighet med klostrets medel. Denna oärlighet bestod däri, att han sålde undan den ena gården efter den andra och förmodligen stoppade pengarna i sin egen pung. Då Gustaf Vasa skulle rannsaka om klostrets egendom, fanns så godt som ingenting i behåll. Mera härom i 2:dra delen.
Klosterbröder. Broder Laurens Erici 1468, broder Frans (Franciscus) 1471, Peder 1471, Lars Ödvidson 1471, Kort 1472, Olof 1474, Lars 1477, Esbjörn 1480, Jöns Karuli 1483, Jon munk 1483 (troligen främling i Arboga), Karl 1483, 1491, Frans Bang 1486, 1488, Nils Rekbo 1489, Nils Lettar 1490, Bengt 1493, broder Jap (Julita) 1493. De fläckade namnen bland dessa äro undantag. Den omständigheten, att inga enskilda bröder nämnas efter denna tid, tyckes utvisa, att klostret blifvit öde eller kommit i förfall efter branden 1496. Måhända ökades deras antal åter. År 1511 säljer gårdjäknen, bror Bengt Har, en gård på konventets vägnar. År 1523 säljer Jens gardjäkne en gård, som han af händer sig och sina bröder. År 1528 af slutar gårdjäknen ett köp med alla brödernas ja och samtycke. Måhända var detta samtycke det sista de fingo uttala i Arboga.
Munkminnen. I Assisi, S:t Francisci födelseort, blef en kyrka på 1200-talet byggd till hans minne, kallad Portiuncula-kyrkan. Denna kyrka är delad i två våningar, en öfver- och en nederkyrka. Nederkyrkan är mörk, med breda, låga hvalf och färgade fönster, den öfra hög och ljus. Assisi-kyrkan har, liksom alla franciskanerkyrkor, endast ett sidoskepp. Stadskyrkans västra gafvel, som ännu finnes i sitt ursprungliga skick, utvisar minst 2 våningar. Vi kunna ej bestämdt afgöra, om nunnekoret sträckt sig inåt kyrkan och bildat en öfverkyrka. Spår af igenmurade, mycket små fönster å norra sidoskeppets yttervägg, jämte det högt anbragta gotiska fönstret å sakristivinden (pag. 35), samt spår af ett annat mindre, igenmuradt fönster, synligt inne i kyrkan å den södra väggmuren, utesluta åtminstone icke hvarje tanke härpå. Därtill kommer, att n.-v. kyrkans golf ligger flere fot, möjligen alnar, högre än klostrets ursprungliga golf.
Själfva namnet »nederkyrka», som burits äfven af klosterkyrkan här, liksom af flera franciskanerkyrkor, kan antyda det sanka läget i förhållande till Uppkyrkan, men tolkades af franciskanerna själfva om dess oansenlighet och ringhet. Detta ständiga tal om ödmjukhet — franciskanerna kallade sig ju minoriter, de ringare — lät oftast det under ödmjukhetens mask förklädda högmodet så mycket vidrigare framträda.
Vid orgelläktarens ombyggnad för omkring 20 år sedan hittades vid kyrkgolfvets upprifning i norra sidoskeppets nordvästra hörn en dop- eller vigvattensfunt af mörk, hård kalksten, hvilken genom sin nästan klumpiga enkelhet röjer hög ålder. Denna funt lämnades vid reformationstiden kvar i vapenhuset af munkarne, när de drogo ur klostret, och där stod den ännu kvar i början på 1800-talet. Nu står den uppställd i korets norra sida. Man har varit oviss om, hvar dopfunten haft sin plats i våra medeltidskyrkor. Platsen, där denna funt hittades, stämmer öfverens med kyrkans gamla föreskrift, att dopfunten skulle hafva sin. plats »intus ad ostium majus et a latere ubi. Evangelium legitur», sålunda vid norra sidoskeppets västra ända.
Under limfärgen i kyrkans inre gömmas gamla alfreskomålningar i grönt, ockra och svart. De förskrifva sig troligen från 1300-talet och äro af stort konstvärde. Kyrkans hvalf ha förr varit målade i blått.
Gamla panelstycken i bänkarna främst i kvinnoraden förskrifva sig från kyrkans äldre tider, ehuru troligen intet af dem från medeltiden. De bjärta, skrikande färgerna och mönstren å blommor och stänglar — s. k. bondstil — tala i alla händelser om tider, då kyrkan ensam hade målarkonsten i sin hand och i färg och bild sökte framkalla en aning om härligheten i Guds och helgonens paradis. Också förskrifver sig panelstyckenas målning från 1500-talet. Liknande målningar, nu halft utplånade, synas ock å insidan af landskyrkans forna korskrank, nu uppställdt till höger om ingångsdörren. En gammal hederlig kyrknyckel i stadskyrkans sakristia är från Carl XI:s tid. De 2 små klosterklockorna sägas ha blifvit sammangjutna till en ny, den minsta klockan i landskyrkan, hvilket skedde under Johan den III.
Mariabilden, som står å ena sidan om den korsfäste å stadskyrkans altartafla, är måhända en gammal S:t Anna-bild från klostret. Det äldsta protokollet för stadskyrkan af 1636 upplyser om, att altaret prydes af S:t Annas beläte. Bilden är nästan för matronlik för att vara den heliga jungfrun. Vid korsets fot å samma plats står en bild, föreställande Maria Magdalena. Då det ej är ett smörjelsekar, hon håller som attribut, utan ett ciborium, torde det i stället vara bilden af S:t Klara (den kvinnliga franciskanerordens stifterska), som vi hafva framför oss.
Språkröret, hvarigenom förbindelsen med det öfra koret och den nedra kyrkan upprätthölls, finnes kvar. Om där också funnes en grafofon, som kunde återgifva, hvad som där hviskats!
Grafstenar och grafskrifter inne i kyrkan påminna ofta om sambandet mellan gamla och nya tider. De latinska inskrifterna: Beati mortui, qui in domino moriuntur (saliga äro de döda, som i Herren dö), Hodie mihi, cras tibi (I dag mig, i morgon dig), kors, ros m. fl. symboler, framställning af armodet, »S:t Francisci brud», å en af stenarna (blind gubbe, ledd af en hund), grafskrifter, hvari den döde talar i första person m. m., äro af sådant slag och visa, att äfven här det andliga sambandet mellan nutid och forntid ännu efter århundraden bevaras.
I stadskyrkans tornkammare bevaras en mängd lösa, förgyllda träsniderier, som fordom smyckat orgelläktaren, möjligen också koret. De förskrifva sig från 16- eller 17-hundratalet. Andra, omålade, torde vara äldre. Flere grinande masker fästa vår uppmärksamhet, särskildt som vi veta, att franciskanerna mycket använde dessa i sina kyrkor. Midt i det heliga tränger världsvimlet in med sitt skratt eller hån. En af dessa masker förefaller oss, med sina stirrande ögon och sin hemska själsfrånvarande min, som en karrikatyr af hela medeltidens världsföraktande, osunda drömlif. Ett ansenligt, svartmåladt träkors, förvaradt på samma plats, verkar så mycket allvarligare och skrämmer bort alla världstankar. Det har också användts vid begrafningar ända in i senare tider. Narrmaskerna och korset, där de gömmas sida vid sida, beteckna träffande munklifvets tvänne sidor, det yttre lifvet i världen, och det allvarliga lifvet i Gud. Narrmasken blir så djäfvulens hånskratt öfver sin vunna seger. Till och med i panelen af stadskyrkans altartafla (från 1600-talet) hafva ett par gengångare af dessa masker lyckats smyga sig in.
Tre af de mindre järngrindar, som förut setat i den gamla kyrkovallen kring kyrkan, hafva nu flyttats till kyrkogården vid ån. De två mindre af dessa grindar röja en stil och en gedigenhet i arbete, som hänvisa till medeltiden. Eskilstuna kyrka äger ett par järngrindar af yngre datum, men delvis liknande dessa. Järngrindarna vid kyrkogården äro emellertid från 1600-talet, hvadan vi finna medeltidens stil och åskådning hafva fortplantat sig och lefva genom senare århundraden.
Vi antaga tillsvidare, att klosterkyrkans omgång legat på kyrkans norra sida. I nordost från kyrkan finnas präktiga källare (i Blombergs gård) med gång under Järntorgsgatan öfver till n.-v. apoteksgården. Möjligen har gårdjäknen haft sin bostad här, då i kyrkans närhet inga andra spår af klosterkällare finnas. Dessa hvälfda källargångar under staden äro i folkets sägner förenade med munkarnas och nunnornas kärleksmöten. Ursprungligen anlades de för att utgöra tillflyktsorter och utgångar vid hastiga öfverfall. En sägen är, att dessa hvalf sträckt sig under ån och mynnat ut på flera ställen i brynet af södra skogen. Folk påstår sig ännu i dag i sin barndom hafva hört åvattnet plaska mot järndörrar, som afstänga allt vidare framträngande. Nischer synas här och hvar i deras väggar, stundom en smal snedsmygig ljusöppning, som mynnat ut i jämnhöjd med gatan eller marken. Det låg något hemlighetsfullt i munkarnas plötsliga framträdande eller försvinnande, som ställdes i samband med dessa underjordiska vägar.
Ute i staden få vi vara skarpsynta, om vi skola upptäcka några minnen från munkarnas tid, utom de stenhus, som blifvit bevarade och hvarom mera nedan. Af medeltidens grafstenar, som vanligen afsmalna i ena ändan, finnas blott ett par i landskyrkan utan inskrift. Troligen hafva de äldsta stenarna blifvit sönderslagna och från kyrkan förts ut i staden, där de försvunnit bland grundmurar eller fått göra tjänst som trappstenar. Af portklapparna äro många från medeltiden; några af dem hafva konstnärliga beslag, hvaraf åtminstone ett i spetsig oval af hög ålder. Af dörrpaneler skulle väl ett och annat kunna tillvaratagas, däribland ett stycke med svart inläggning (intarsia) i Mannerstråleska gården, som, ehuru från renässansens tid, med sina griphufvud ur blomsterkalkar, erinrar om vår medeltidskyrkas konst. Jämfr. fatet öfver dopfunten i landskyrkan.
Gråmunkarne voro ett rörligt folk. Vi ha därför rätt att vänta spår af dem ute på bygden. Det kunde vara möjligt, att namnen Munkmossen och Munkbron i Ljusnarsbergs socken vore minnen af dem. Arboga skola, som vid reformationen fick öfvertaga tiggarmunkarnas sockengång, erhöl! då äfven Ljusnarsberg. Närmare Arboga, i Fellingsbro, finnas 2 korstecknade stenar, 1 på gångstigen mellan Oppebyberg och Svillinge, 1 på gränsen mellan Granberga och Rinkaby. Den s. k. drottning Kristinas labyrint eller "Rundelborg" vid Kungsör torde med större sannolikhet hafva varit en s. k. Jerusalems väg, som var vanlig i kloster och kyrkor, och som ett visst antal gånger genomvandrades af botgörare under läsning af vissa böner, för vinnande af aflat. En dylik botöfning förmenades då ersätta en vallfärd eller jerusalemsresa, och säges först hafva blifvit införd såsom kyrklig sed under korstågens tid för dem, som voro hindrade att fara till det heliga landet. Stensättningar af liknande slag förekomma äfven eljes under namnet Trojenborg. Flera ställen i Arboga omnejd sägas hafva »rundelborgar». I franciskanerkloster förekom vanligen också en s. k. scala santa eller en trappa af 28 steg, föreställande uppgången till Pilati domsal. Dessa trappgångar voro en afbildning af Scala Santa vid Vatikanen i Rom, som förmenas vara lagd af samma marmorstenar, som Jesus en gång trampat. Luther vandrade en gång på sina knän uppför denna trappa, och på dess afbildningar vid kyrkor och kloster såg man de troende släpa sig fram under bön. Möjligen är "Munkens Trappor" vid Ramstigen ett minne af en liknande anläggning.
Att Arbogamunkarna, med sitt intresse för allt, som rörde Jerusalem — Helge kors-kapellet gömde ju en förment relik af Kristi kors — liksom andra franciskaner äfven haft en Golgata-väg med sina stationer och kors, där böner och passionstexter blifvit lästa, samt en kulle med 3 kors, afbildande Golgata, är utan allt tvifvel. Författaren erinrades därom, då han blef uppmärksamgjord på 4 mindre stenkummel väster om Mellanbergsvägen strax norr om motgången. Dessa kummel ligga på lika afstånd från hvarandra och parallelt med Mellanbergsvägen samt ungefär 1 stenkast från den. Folket tror, att de ha varit hackhemmansrör (se pag. 10), och detta har sannolikt varit fallet. Trakten, nu skogbeväxt, har sannolikt förr varit odlad. Kumlen synas hafva haft fyrkantig form. De kunna därför ej gärna ha varit grafkummel. Att de skulle hafva begagnats till skottskärmar, är icke sannolikt, då de äro för oansenliga (omkring 1 aln i genomskärning) för att ha kunnat gifva skydd. Hafva de en gång varit socklar för s. k. stationskors? Därtill ligga de för nära hvarandra. Motgången torde dock vara munknamn (via dolorosa?). Likaså Kidron = bäckens namn vid »Paradiset».
Emaus erinrar om munkarnes vallfärder, Jeriko möjligen också. En källa vid Sjölunda heter ännu Rakels källa. En gård i Arboga, måhända densamma, som S:t Brigitta ägt, heter ännu Paradiset. Detta namn gafs ofta af Brigittinerna.
Växter, som munkarna planterat, fortlefva ofta på samma plats, där de först sattes. Fläder, kalmus, libsticka, munkört och brakved höra hit. Asken, förgängelsens träd, som sent slår ut sina blad och tidigt fäller dem, växer liksom förr omkring klosterkyrkan, liksom lind, lönn, alm. Blommorna i Arboga gamla trädgårdar hälsa hvarje vår ifrån klostret. Vi igenkänna bland dem Aquilegia, Hyssopus, Aconitum (här kallad munklufva), Calendula, Lilium martagon, candidum och bulbiferum, Leucojum vernum, Malva, Helleborus, Helianthus, Solidago, Åbrodd, Salvia. Om växtnamn, växtsägner och växtsymbolik från medeltiden skulle kunna skrifvas en hel bok, likaså om munkmedicin, fortplantad i allmogens huskurer.
Ett annat spår af munkarnas verksamhet återfinnes i väderleksspådomarna, som vanligen anknyta sig till kyrkoårets högtider och helgondagar. Är det stjärnblankt vårfrudags morgon, blir det god väderlek hela året. Magdalena gråter. Pilatus går mulen ur kyrkan o. s. v. En annan profetia rör Arboga och säger, att staden skall brinna. Denna spådom torde, liksom öknamnet »hundar» om Arbogaborna, ha sin upprinnelse i en straffpredikan af någon munk.
S:t Franciscus var en poetisk natur. Hans lärjungar liknade honom härutinnan. De ha under sina vandringar strött omkring sig bilder och melodier, oftast hämtade ur kyrkans rika förråd, och som vi nu återfinna i folkvisorna. Kristallen den fina, den ädela ros och förgyllande skrin äro, liksom dufvan på liljekvist, kyrkliga epitet åt jungfru Maria, och visa, omsatta i folkvisan, det innerliga samband, som fanns mellan medeltidens kyrka och folklifvet. Melodierna påminna ofta på ett frappant sätt om figuralsångens variationer öfver samma enformigt återvändande tema. Elisifsvisan har uppgifvits vara författad af en franciskanermunk.
När den döende ännu i dag, som författaren själf bevittnat, tror sig höra himmelens klockor, talar han omedvetet munkarnas språk. Klockans ljud ledde munken till hemmet ur villande skog, och syndaren till hemmet därofvan. Medeltiden älskade sina klockor, och underbara ting berättades om dem.
I samband härmed nämna vi sägnerna från munkarnas tid. Af dem ha bevarats särskildt sägner om djur, präster och djäfvulen. Den gamla djurfabeln lästes flitigt i klostren. Djuren blefvo typer för mänskliga anlag eller synder, och anfördes i predikningarna för att belysa en moralisk sanning (Arboga hundar). Djäfvulens folknamn (Horn-Erker, Hornpelle, Gammal-Erker, Hornjan, Sågblad-Erker, Skam) liksom föreställningarna om hans utseende och historierna om hans strider med präster om människosjälar, hans besök i kyrkorna, där han fordom ansågs ha mycket att styra och ställa med, härstamma till största delen från medeltiden. En dylik sägen är den om Stengärdet vid Kungsör (se nedan). Bland ordningar, härstammande från klostren, nämna vi Torsdagarnas matordning, ärter och fläsk, samt fattigbespisningarna vid begrafningar. S:t Franciscus ömmade för de fattiga och sjuka, emedan Jesus var deras vän. Hospitalet utanför Arboga, liksom Helgandshuset, voro därför direkt eller indirekt franciskanernas verk.
Seder och bruk, som stå i samband med den kristna kyrkans högtider, äro otaliga. Trettondagsstjärnan bars först af munkar, så af djäknar, sist af folket. Jul, påsk och pingst fingo hvardera af munkarne sina festbruk och upptåg. Trefaldighetsaftonens källdrickning är en rest af medeltidens vallfärder. Korstecknet göres ännu i nejden, rner än man kunde tro. Fader vår läses af allmogen på det gamla katolska sättet, såsom låge det en kraft att afvärja ondt i själfva den yttre läsningen. Ordet »läsa» användes som i medeltidsspråket i betydelsen bedja. Då elden brutit lös, går man 3 hvarf omkring den och läser fader vår. Fader vår läses mot skogsrå och sjörå, af den, som gått vilse eller råkat ut för ond blick, trollskott eller förgöring. Den, som vill vinna sin önskan genom förbund med djäfvulen, läser fader vår baklänges eller stjäl ett oblat från nattvardsbordet, sätter upp det på kyrkväggen och skjuter till måls därpå. För ej så lång tid tillbaka säges en dylik bikt om oblaten på dödsbädden ha blifvit gjord af en bondgosse i Arboga landsförsamling. Folktron har dock klart för sig, att det alltid går illa på slutet för dem, som tillgripa dylika utvägar. Författaren har hört flere fall, då ifrågavarande personer drunknat. Signerier mot boskaps och människors sjukdomar höra hit och öfvas ännu både inom och utom staden.
Vi lämna nu dessa delvis hedniska minnen från munkarnas tid och öfvergå till de kristligt religiösa. Det är då egendomligt att finna, hur munkarnes Jesusdyrkan just i våra dagar går igen. Franciskanerna började först att predika om Jesu sår och blod med det känslofråsseri, som alltsedan betecknat denna sinnligt religiösa riktning. Jesu 5 sår (fem under) hade altaren i många kyrkor, och den dyraste ed, som kunde afläggas, gjordes vid dem. En paten i Säterbo kyrka bär bilden af Jesu 5 sår (genomborrade händer, fötter och hjärta). Stadskyrkan har, enligt Lohman, ägt en dylik paten. Passionspredikningar infördes i samband härmed af franciskanerna. De stora altarskåpen, med sina bildserier af Jesu lidande och död, härstamma från dem. Om deras införande af det blodiga martercrucifixet ha vi ofvan (pag. 12) talat.
Böner ifrån munkarnas tid läsas ännu af barnen i nejden. Så hörde författaren för icke ett år sedan i Skäftrunna, omkring 1 mil från Arboga, på gränsen till Kung Karls socken, följande bön läsas af ett par 7- à 8-åriga barn:
Jungfru Maria satt och sang,
Hade boken i sin hand,
Hade Jesus i sin famn,
Så somna vi i Jesu namn.Har folket lärt dem af julita-munkarna, som hade ägor i Skäftrunna, eller af arboga-munkarna? Hvilka de än varit, förtjäna de vackert vitsord för sin själavård, då deras böner icke hunnit glömmas halftfjärde sekel efter reformationen.
En annan bön, som ännu läses af arboga-barnen lyder:
Det går en ängel kring vårt hus,
I handen bär han gyllne ljus;
Han har en bok uti sin hand,
Så somna vi i Jesu namn.Boken (munkens eller nunnans breviarium) blef det religiösa lifvets symbol.
Medeltidens mystik hade skapat ett poetiskt, innerligt, smältande språk, som genom munken öfverfördes till folket. Ekon däraf har författaren då och då trott sig förnimma både i urkunderna och i folklifvet, liksom den lutherska bibelöfversättningen efter reformationen öfvat ett tydligt inflytande på de senare århundradenas folkspråk. Af låneord i vårt språk, som härstamma från munkarna, äro, bland andra, skola, termin, pensum, ferie. Folkspråket bevarar ännu "orationer", "mässa", kalas (collatio). I Ljusnarsberg, kanske närmare, brukas ännu kustus om en, som vill råda i allt. Troligen lefver häri ett franciskanerminne. Om ordet barfotalasse hör hit, lämnas därhän. Folkfantasien går ännu i alldeles samma spår, som munkarne en gång ledt den. Vi återkomma därtill. Landtfolkets hälsning "Fred" erinrar om franciskanernas »pax», hvilket latinska ord bevarats i barnens lekar.
En sådan lek, antecknad i Fellingsbro, röjer hög ålder. Det ser ej olikt ut, att den kommit från någon nunna. Den lyder så:
Bygga, bygga bro öfver sund
(2 flickor taga ihop med uppåtsträckta armar)Till att draga samma lund,
(de andra flickorna göra på samma sätt och ställa sig i en rad efter hvarandra)Friden vill jag hålla,
(armarne sträckas upp)Friden vill jag tigga
(buga sig och sänka armarne).
Syster, syster i vårt land,
Släppes genom mjölnardam.
(Hvart par går under det närmast föregående parets armar. Sedan vända de om och söka komma igenom ännu en gång.)Nej, svarar systern,
Tag, hvem du lyster.
Ingen släpper jag fram,
Förrän hon säger sin kärastes namn.
Hvem är han?Dessa lekar förtjänade ett särskildt kapitel, icke minst sånglekarne för sina ofta ovanligt fagra melodier. De vi hittills ha hört, öfversvalla af ungdomsglädje, lifslust och humor. De andliga rörelser, som i våra dagar gå fram öfver vårt land, äro som bäst i färd med att plåna ut de sista lämningarna af kulturarfvet från våra fäder.
Munkarne gjorde hvad de kunde för att bevara detta arf och för att rikare lämna det ifrån sig åt eftervärlden. Munken banade vägar i dubbel mening. Åkerbruket, kreatursafveln, trädgårdsskötseln, anläggning af broar, vägar, dammar och kvarnar voro de första munkarnes verk. Men stigarna i andens värld sträcka sig vidare. Den första lexa i bok, den första psalmen, som sjöngs, den första bönen, som stammades af bygdens barn, var en gåfva af munken. Predikstolen i våra kyrkor härstammar från tiggarmunkarna. Före dem hölls ingen ordentlig predikan. Genom dem blef folket vandt både att höra utläggning af Guds ord och att själf taga del i psalmsången. Så äro franciskanerna reformationens förberedare. Många af de vackraste psalmmelodierna, som vi sjunga, sjöngos före oss af dem.
De 3 korsen på munkens Golgata berg äro nu flyttade till våra kyrkogårdar. Klostergrafvarnas skrift Requiescat in pace går igen i våra grafvars öfverskrift "Här hvilar". Det vore ej underligt, om franciskanerna gingo igen i folkets syner. I Munkens Trappor har folket i långliga tider och ännu i våra dagar sett en gråklädd tiggare med påse, som hållit på att skrämma lifvet ur dem. I denna folktro se vi måhända den sista, bleknande skymten af Arboga gråmunk.
