Släktträd för familjen Zenker

Sophia Elisabeth Brenner f. Weber 1659 - 1730

Sophia Elisabeth Brenner f. Weber, född i Stockholm den 29 april 1659, gift 1680 med Elias Brenner (1647 - 1717), död den 14 september 1730.

Kanske min namnkunnigaste svenska ana? "Ett vittert fruntimmer" som skrev poesi som uppskattades mycket av samtiden. Hon har under senare år firats som en tidig förebild inom kvinnorörelsen (kanske inte främst för att hon födde 15 barn?). /SZ

Barn:

Kulturartikel i SvD den 16 januari 2007 av Carina Burman.

Kulturartikel i SvD den 29 april 2009 av Valborg Lindgärde.

Kulturartikel i SvD den 23 februari 2011 av Lena Kåreland.

Ur Svenskt Biografiskt Handlexikon 1906:

Föräldrar: handelsmannen Niklas Weber och Kristina Spoor.

I hög grad begåfvad, lärde hon sig, under det hon åhörde brödernas undervisning, latin, hvarpå hon sedermera skref vers. Ännu större skicklighet uppnådde hon i tyskan, som i föräldrarnas hus utgjorde samtalsspråket. Äfven i italienska, franska och holländska var hon hemmastadd, så att hon på dessa språk, med undantag af det sistnämnda, skrifvit små versifierade stycken. Uppmuntrad af sin man, med hvilken hon vid tjuguett års ålder trädde i gifte, utgaf hon sina Poetiske Dikter 1709, bestående mest af bröllops-, graf- och andra tillfällighetsdikter. Hennes vitterhetsförsök väckte ett oerhördt uppseende, och lyckönskningsskrifvelser, äfven från främmande länder, strömmade i massa till den firade skaldinnan. Under de senare åren af sin lefnad utgaf hon ånyo ett rimverk: Vårs Herres och Frälsares Jesu Christi alldra heligaste Pijnos Historia rijmvijs betraktad 1727. Efter hennes död utkom andra delen af hennes Poetiske Dikter 1732, bestående af hvarjehanda mindre stycken.

Fru B:s verser utmärka sig för en ovanlig ledig och vårdad diktion, men innehålla, trots det beröm, samtiden slösade på författarinnan, endast de torraste och alldagligaste reflexioner och äga nu ingen annan märkvärdighet än den rent litteraturhistoriska. Fru B. var för öfrigt en duktig kvinna, moder till femton barn.

Hon är genom en son stammoder till familjerna Höijer, Stenhammar och Fahlcrantz, hvaraf medlemmar förvärfvat ett namn i litteraturen och konsten. Död d. 14 sept. 1730.

Ur Svenska Familj-Journalen 1878:

Qvinnan inom svenska litteraturen har anor. Den uråldriga sagan lägger i en qvinnas mun det qväde, Völuspå, deri, med fjerrblick på både forntid och framtid, gudars och menniskors öden täljas. Vår medeltid har att uppvisa den heliga Brigitta och hennes dotter, den heliga Katarina. Margareta Lejonhufvud, Ebba Brahe, Katarina af Pfalz, Vendela Skytte, Johanna Eleonora de la Gardie, drottning Kristina m. fl. framstående svenska qvinnor lyste genom bildning och vittra idrotter. Men man har med rätta anmärkt, att först med karolinska tidehvarfvets populäraste skaldinna, Sofia Elisabet Brenner, börjar den svenska qvinnan taga en verksammare del i det litterära arbetet.

Hon föddes i Stockholm den 29 April 1659, Hennes föräldrar voro handelsmannen Niklas Weber och hans hustru Kristina Spoor. Tyskan var hvardagsspråket i hemmet, och redan vid fyra års ålder sattes den lilla i en skola för att grundligt inhämta detta språk, hvilket hon ock - jämte latin, franska, holländska och italienska - skref fullt ut lika ledigt som sitt modersmål. På tyska är ock hennes sjelfbiografi skrifven. Den är intagen i den upplaga af hennes efterlemnade dikter, som 1732 utkom och är källan för de lefnadsteckningar, som sedermera om henne lemnats. I den nämnda skolan undervisades jemte henne sex till sju gossar. Hon hade tillräcklig tid att höra på dessa, när de för läraren uppläste sina latinska lexor. Hennes käraste lekkamrat bland dessa piltar var ett år äldre än hon och hade trög fattningsgåfva, och de latinska undervisningstimmarna voro för honom svåra, ty bannor och stryk vankades i ymnigt mått. Af medlidande med honom bemödade sig lilla Sofia att lägga på minnet så mycket som möjligt af de latinska lexor, hon hörde, för att hjelpa den stackars lekkamraten fram, när denne skulle förhöras. Läraren, som märkte såväl detta, som att den lilla hade en ovanligt god uppfattning, öfvertalade fadern att låta henne lära latin. Denna undervisning afbröts dock snart, ty Sofia sattes i en annan skola att lära sig skrifva, och i denna skola lästes ej latin. Fadern anställde emellertid i sitt hus en informator för sina döttrar, och denne lärare fick, för att bereda sig mera inkomster, tillåtelse att ock undervisa några främmande gossar. När Sofia nu satt och gaf akt på gossarna, der de, uppställda i en ring, skulle lära sig utantill de latinska deklinationerna och konjugationerna, vaknade hennes gamla kärlek till romarspråket. Efter något motstånd gaf fadern ånyo tillåtelse, att hon skulle få lära sig latin, och vid tio års ålder började Sofia nu på fullt allvar studiet af detta språk och gjorde inom kort sådana framsteg, att hon snart hann förbi sina medlärjungar. Flera klassiska auktorer fick hon läsa, men ej Terentius, hvilken läraren fann något betänklig att sätta i händerna på en ung flicka. Hon, som ej kunde förstå, hvarför läraren lät gossarna studera Terentius, men dolde undan den för henne, tänkte i sitt sinne: »Gud förlåte dig, att du undanhåller denne för mig!»

Men hon uppfostrades ej blott till ett lärdt fruntimmer, utan ock till en förträfflig husmoder, och hon ansågs vara hvad man säger »en prydnad för sitt kön», när hon vid aderton års ålder blef assessorn i kongl. antiqvitetskollegiet Elias Brenners (andra) hustru. Elias Brenner var en för lärdom och konstnärlighet högt uppskattad man, känd ej blott i fosterlandet, utan ock utrikes såsom en af sin tids utmärktaste fornforskare, miniatyrmålare och gravörer. Han uppmuntrade och ledde sin makas vetenskapliga och vittra studier, och af honom lärde hon franska, holländska och italienska språken. I fru Brenners nämnda sjelfbiografi läsas om hennes make bland annat dessa ord: »Wie Er ein sehr curieuser Man war, hat es mich wehrender meiner Ehe an keiner Aufmunterung zum Wissenschaften gefehlt.» Den man, som på den tiden uppmuntrade en rikt begåfvad qvinna till vetenskapliga studier, ansågs således, äfven af en sådan qvinna sjelf, för »sehr curieus», ganska besynnerlig! Hon blef allt mera känd och af de bildade klasserna högt värderad för sina dikter, af hvilka de allra flesta äro tillfällighetsstycken. Äfven till utlandet spreds hennes rykte: hon omtalas i Bachinis verldsberömda »Giornale de Literati» 1692.

Hon besjöng ända från Carl XII, Ulrika Eleonora, Urban Hiärne, Olof Rudbeck, Arvid Horn, Elias Palmsköld, David Klöker von Ehrenstrahl, Aurora Königsmarck o. a. personligheter ner till spenabarn, som knappast hunnit få i dopet ett namn förr än de skattat åt förgängelsen. Hon besjöng i sina dikter märkliga tilldragelser, ända från slaget vid Narva ner till den stund, då »den förundransvärda stora Amerikanska Aloen uppå Gref Nils Gyldenstolpes Sätesgård Noor i Upland begynte blomstras i Septembri 1708.» Visan om »Den härliga och dråpeliga Segern vid Narva», två och sjutio fyrradiga verser lång, är snart sagdt ett tålamodsarbete för den, som i våra dagar företager sig att genomläsa densamma. Af poesi finnes deri ej många spår, men visan är dock ett ganska godt och tillförlitligt uttryck af svenska folkets då varande föreställningar angående nämnda slag och de följder, som det ansågs skola medföra; den stolta, men historiskt oriktiga och numera vederlagda uppgiften, att i Narva-slaget »en (svensk) mot tio (ryssar) ställdes», ser man spöka redan i denna fru Brenners sång.

Ett par utdrag af dessa dikter må meddelas, såsom prof på hennes talang och då varande tids smak. En »Uppmuntring til tacksamhet emot Gud efter öfverstånden siukdom,» slutar så här:

Så länge då som blodet i mig röres
Och af och an i sina ådrar föres,
Så länge puls och hierta i mig slår
Och jag ännu om någon tanka rår:
 
Så skal min siäl intill min vandrings ända,
Tils hon til Den, som henne gaf, skall lända,
Til Herrans prijs uppoffra sång och liud
Och här ifrå gå siungandes till Gud.

I en gratulatz: »Le Glorie del Matrimonio», tillegnad Giovanni Gabrielo Sparvenfelt och Antonetta Sofia Hildebrand - i hyllningsqvädet äro titeln och inledningen på italienska, men sjelfva verserna på svenska - heter det bland annat:

Den Qvinna står sig slätt, den mer ei kan än niga.
Oss tryter inga skäl, vår sak är äfven klar

Och länder i gemen alt Qvinkön til försvar.

Ifrån den första dag, då Gud det stora runda
På fasta fötter stält, beslöt han sammalunda,
At Qvinnan skulle Man til hjelp och bistånd bli.
Den visa Guden såg der intet hinder i,
Han böd dem hos hvar an sin lust och nöje söka,
Han böd dem hielpas åt til verlden at föröka.
Och Adam viste knapt, man säge hvad man vil,
Af något paradis, då Eva ei var til.

Hvad den besjungna aloen beträffar, lär det verkligen varit första gången, som en sådan växt i vårt land blommat. I fru Brenners dikter finnes den märkvärdiga örten med sina blommor och rötter afbildad i två kopparstick af J. Spiegelberg.

Under det författarinnan skördade lagrar, blefvo husmoderns och makans värf för ingen del försummade. De togo till och med större parten af hennes verksamhet. Ur hennes sjelfbiografi må härom (i öfversättning) meddelas följande:

»När jag säger, att af femton lefvande barn, hvilka jag framfödt, jag sjelf har ammat de fem första, och icke skulle hafva underlåtit att göra de öfriga samma tjenst, i fall jag längre hade förmått det; när jag inom mitt hushåll (såsom man brukar säga) har varit kock och köksmästare, skrifvare och bokhållare, läro- och tukto-mästare, ja, tillika äfven skräddare, hvilket nu knappast något enda fruntimmer, minst ett adligt, torde kunna berömma sig af, skall man nödgas tillstå, att helt föga tid måste vara öfrig att studera, och ändå har jag temligen sett mig omkring uti böcker, så att man icke med fog kan säga, att så vidt från hvarandra skilda göromål omöjligen kunna stå tillsammans eller på en gång skötas. Sannt är det, att jag ganska noga indelat tiden, föga varit på promenader och i sällskap, icke tillbragt tiden, med kortspel eller andra onyttiga saker; att teckning och musik, hvartill jag såsom ogift icke saknat fallenhet och hvarpå jag redan låtit se och höra goda prof, för annat blifvit satta åsido, emedan öfningen deri fordrade för mycken tid, hvaremot jag fortsatt mitt mediterande äfven vid spiseln och vaggan, ehuru synnerligen höga tankar eller djupsinniga uppfinningar vid en så beskaffad ledighet knappt äro att vänta. Men hvad vigt ligger på qvin-nors skarpsinnighet? Verlden skall ändå väl kunna bestå; och om jag stundom har gjort en och annan vers, har det skett hufvudsakligen derför, att min gode och vänlige man hade deraf ett synnerligt nöje, och utan hans enträgna begäran hade väl aldrig en enda kommit i dagsljuset.»

Sannare och bättre, än hvad Sofia Elisabet Brenner här ofvan sjelf gjort, kan ingen skildra hennes blygsamma och harmoniska personlighet!

Om sitt författareskap säger hon: »Aldrig har jag varit hvarken så fåkunnig eller fåfäng, att jag ämnat få rum ibland dessa, åt hvilka både naturen och lyckan sådana privilegier och förmåner tilldelt, att de, med allas enhälliga samtycke, utan klander fått kallas de främste i poeternas rangordning, ehuruväl jag aldrig velat vara en af de sämsta, isynnerhet ibland de svenska; ty fast jag en och annan gång vid vissa tillfällen försökt att göra någon vers i de utländska språken, i hvilka jag kunnat ha någon kunskap, är det allenast skedt som till ett prof; men mitt rätta ändamål har alltid varit att skrifva på mitt modersmål.»

Vorden enka nyårsaftonen 1716, öfverlefde fru Brenner sin man till den 14 September 1730, då hon ur tiden gick i evigheten, följd af det vittnesbördet, att hon i lifvet varit ej endast en talangfull, bildad och duglig, utan äfven en from och dygdig qvinna. Hon ligger begrafven i Riddarholmskyrkan.

Genom åtskilliga af sina efterkommande har fru Brenner blifvit en af åldmödrarna till flera af våra mest kända och aktade slägter, t. ex, Fahlcrantz och Stenhammar.

År 1713 utkom första delen af fru Brenners »Poetiske Dikter» (valda och redigerade af Urban Hjärne); efter hennes död utgaf hennes måg, assessor C. L. v. Schantz, S. E. Brenners »Poetiske Dikter, efter dess död i ljuset framtedde». Dessutom utgaf hon (1727?) »Vårs Herres och Frälsares Jesu Christi aldraheligaste Pijnos Historia, rijmvis betraktad.» Denna sist nämnda bok omtrycktes 1752 och synes således varit en mycket älskad uppbyggelseskrift. I våra dagar har P. Hanselli ånyo upplagt fru Brenners skrifter.

Den beundran, som fru Brenners samtid skänkte hennes författareskap, har ej delats af efterverlden. På benämningarna »Nordens Sappho», »Den tionde sånggudinnan», hafva följt Leopolds, Bloms, Hammarskölds (Hammarsköld kan dock ej annat än berömma hos henne »diktionens renhet och versens ledighet») stränga, ej sällan orättvist stränga omdömen. Sofia Elisabet Brenner skref för sin tid, och efter denna tids smak och vittra-bildning bör hon dömmas.

Af fru Brenners skaldskap hafva vi här ofvan meddelat ett par smärre utdrag. Det må för våra läsare vara nog för uppfattningen af detta skaldskap, att vi tillägga endast ett. Vi hålla före, att nedan stående sonnett öfver Kristi födelse är en af de mest poetiska utgjutelser, som ett af barnafrom tro värmdt hjerta någonsin på svenskt tungomål framställt:

O, evig hemlighet, ho vill, ho kan utgrunda,
Hur Gud kan bli ett barn. en Jungfru vara mor,
At den i krubban läggs, på hvilkens makt beror,
At världens bygning står; förnuft, du måste blunda.
Din hjerna famlar här och fattar ingalunda
En Gudomshemlighet så obegripligt stor;
Men den, som fullt och fast enfaldigt ordet tror,
Ser tröst och siälegagn sig deraf vist tillstunda.
De arma Herdar få strax Jesusbarnet skåda,
När nya stjernan först dem visom måste båda,
Hvad håpp det nya lius den hedna-hopen spår.
Uplyste herde-flok, ehr har Gud hållit värde
At härom veta mer än alla skrifte-lärde,
Långt mer an Käysaren och hela Rom förstår!

Emellertid har det allra mesta af hvad fru Brenner skrifvit sedan långliga tider tillbaka haft blott litteraturhistoriskt värde. Men hon har för sin tid varit stor, och vi hafva medelst denna bild och dessa ord velat framdraga hennes minne och erinra om det strängaspel, hvilket, rördt af hennes händer, en gång fann sin resonnansbotten i svenska mäns och qvinnors bröst, och hvilket strängaspel, fastän sedan mer än ett århundrade damhöljdt och af mängden förbisedt, dock ännu hänger orubbadt i svenska sångens pelaresal.

Birger Schöldström.

  Senast ändrat eller kontrollerat den 24 februari 2011.
Carl Brenner 1696 - 1765 Elias Brenner 1647 - 1717
Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt