Brev från Georg Wilhelm af Sillén till sonen Gustaf af Sillén den 12 december 1788.

A Ryda ce 12 Dec. 1788
Ankt. den 21 Jan, besvt den 4 Februari.

Mon Cher Fils,

Vôtre Lettre du 5 Nov., arrivée le 5 Court, nous a tous remplis de joye, en Nous apprennant, que Vous Vous portez bien. Ma precedante fut du 7 Nov. quelques jours après l'arrivée de Ve Frere Charles. Les dernieres nouvelles, que nous avons, de Ve Frere Jean, sont du 15 Nov. de Sueabourg, où il ne faisoit que d'arriver avec la Flotte Côtiere.

Dans cet affreux Climat de Finlande, qui en fait de froid devance le Nôtre d'un Mois ou deux, combien auront eu à souffrir , ces Officiers, et surtout les pauvres Equipages, en tenant la Mer, si longtems ces derniers étant équipés avec une seule chemise, une paire de souliers usés, une de bas sans pied, une jaquette et le chapeau, sans manteau, et dans le[s] Echaloupes Canonieres sans pont [däck], par consequent sans hamac [hängmatta], &c. Aussi la moitiée étoit elle renvoyée d'avance dans les hôpitaux, où les Medecins avoient apeine le tems de les noter tous, bien moins de les soigner. Les malades y manquoient de lits et de couvertûres, aussi en enterroit on à Sueabourg depuis 50 jusqu'à 70 par semaine. Les Maux y auroit été portés à leur comble, si la Grande Flotte, enfermée dans le dit Port depuis la bataille du 17 Juillet, y eut passé l'hiver, comme elle avoit grand'envie de le faire, non obstant des Ordres reiterés de s'en retourner à Carlscrone, et quoique l'arriere-saison eût déja renvoyés dans leur Ports Respectifs les Escadres Russes et Danoise.

Enfin, sur les Ordres du Roi, que Sa Flotte devoit s'en retourner, fût elle enfermée par les glaces ou les vaisseaux Russes, Nôtre brave Duc Charles se rendit à Sueabourg le 17 Nov: mit la Flotte en mer le 20, la remmena lui même à Ccrone le 27, de là arriva à Sthlm le 4 Dec.: comblé de gloire et d'acclamations des habitans. Il y a témoigné hautement son deplaisir, indignation sur des calomnies, repandues en ce pays contre l'Armée; qu'il vouloit lui en procurer la satisfaction, dûe à ces braves gens: qu'ils avoient tous fait leurs devoirs, exceptée peutêtre un seul: qu'ils souffroient par la disette de presque tout ce qu'il leur fault: qu'il n'en pouvoit reprendre le commandemt à moins qu'on remediât à ces maux. Ce Prince partit le 7 Court pour Gotenbourg, où le Roi est encore, sans qu'on sache, quand il en reviendra.

S'il m'est permis de dire mon sentimt, S.M. travaille trop assidûment et en detail aux affaires Etrangeres, pour pouvoir suivre aussi bien celles de la Guerre: et les gens qu'Elle veut bien y emploier, n'y sont assez experimentés pour voir, ni assez sinceres pour relever à tems les defauts des Arrangems que lon prend. Voilà la veritable cause, qui fit manquer l'entreprise sur Fredricshamn, et par consequent toute cette Campagne; puisque la Flotte Russe, devenuë maîtresse de la Mer, empechoit de faire venir à l'armée tout ce qu'il faloit pour agir offensivemt avec vigeur, des que la Surprise n'eut pas lieu. Les troupes combattirent bien partout où elles furent menées à L'Ennemi. Elle ne caracteriserent la Guerre d'illegitime, qu'après être retournées à la frontiere, et que toute Operation étoit finie. Elles croyoient tirer le Roi et la Nation d'un mauvais pas. Si elles manquoient de prudence, il n'y eut sûrement ni couardice ni trahison de la part du grand nombre, qui maintent, outré de dépit, ne demande pas mieux qu'à combattre. Mais tout leur manque, vivres, habits, munitions, chevaux.

Je coupe court en Vous saluant de la part de Ve Mere, Vos Parens et des Voisins de Torstuna, Hesslé, et je prie Dieu qu'il Vous ait, Mon Cher Fils, en sa sainte garde. GW Sillén.

Excusez ma brieveté à l'envie que j'ai de Vous eclairer, par les Copies ci jointes, du pour et contre, dans une question de poids. Au reste j'applaudis à Ve Zele pour le Nom Suedois. Mais qu'il soit exemt de ces haïnes Nationales, qui sentent encore la barbarie. La Hollde, rivale d'Angleterre en Europe et aux Indes, après 3 sanglantes guerres en moins de 40 ans, lui servit utilement en 1688.

"Oveldigt Omdöme om Svenska Arméns Förening i Finland, i Aug. 1788." daterat den 8 oktober 1788.
[Avskrift av GW af Sillén 1788.]

Oveldigt Omdöme om Svenska Arméns Förening i Finland, i Aug. 1788.

De vidrige Omdömen, som af Okunniga Människor i detta Landet, ej all enast igenom ringare Hopens skrik, utan ock igenom Tal ock Tryck af dem som räknas för bättre Folk, blifvit utöste öfver den i Finland stående Svenska Arméen, såsom hade den varit skuld att inge Eröfringar igenom detta Års Fält togg blifvit vundne, kunna ej annat än bedröfva hvar Ärlig Svensk, för 2ne Orsaker i synnerhet.

1° För Svenska Arméens Heders skuld. Den utgjör en ansenlig del af et Fritt Folk, ock består af alla Fyra Riksståndens Ledamöter, Barn eller Frender.

2° För hema varande Folkets skuld, som röjer en ömkans värd dufvenhet, kallsinnighet om Nationens dyresta Rättigheter, benägenhet att bära Träldomsoket, äfven då det blir synbart.

Händelsen, som gifvit anledning til nämda ock dylika förklenliga Tilmälen, är så besynnerlig, ock saken så vigtig, att den förtjänar grundeligen kännas.

Et ofta ock länge förledt, ock dock alltid godtroget follk som, af en National Missundsamhet emot de, litet mer anseda, menn kanske mer beklagans värda Medborgare, så lätt inledes att tänka ondt emot dessa, är värdigt att uplysas öfver sit sannskylliga bästa, hvilket ej kan ombära några litet högre upsatte Försvarare.

Menn detta är nästan omöjeligt, så länge intet annat får tryckas, än hvad som smickrar Administrationen.

Mörker ock Villfarelse äro både Medel til träldom ock Frukt af träldom. Menn intet dera bör anstå Svenska Follket, som af ålder varit fritt, ock än bör så vara, äfven efter den nya Regeringsformens lydelse.

Ändamålet af den samma anföres i sjelfva ingressen: Att så befästa vår Frihet, att den ej kunde kränkt blifva af en tiltagsen ock för Riket ej rätt sinnad Regent m.m.

Så tydeligen finnes Hufvudprincipen af Svenska Constitutionen, näml. Frihetens befästande utsatt i denna Regerings Lag, ehuru hastigt ock obesed den antogs: Så att, om i de många påfölgande §§ någon Contradiction häremot skulle influtit, bör den därefter uttydas, eller rättas ock jämnas. Härom borde ingen Människa i Sverige vara okunnig.

Den uplystare delen af Nationen insåg helt väl, att föga sannolikt var det som under Sjö-rustningen i Sverige, föregafs om et befarat Anfall af Ryssland: menn att Afsigten därmed kunde vara, Nyttja tilfället af den Magtens förmodade värnlöshet å Finska sidan, ock att de Ryckten, som i förl. Sommars början utspriddes om Ryssarnas Inbrott i Finland, voro osannfärdiga.

Menn då Rikets Råd lät sig intalas, att Arméens Rörelse behöfdes til försvar emot Ryssland, så var ingen Person, ingen Corps i landet öfrig, som då kunde taga i pröfning, om så stor ock hastig Rörelse af Arméen var nödig, eller icke? Om något krig skulle blifva eller icke?

Om Offensift Krig kunde ingen fråga vara; ty då Regeringsformen 48 § det uttryckeligen förbjuder utan Ständers ja ock samtycke, ock Ständerne nu icke sammankallades, så kunde ingen Själ annat tänka, än att antingen någon del af Arméen allenast observationsvis skulle hållas til hands i Finland, eller något Defensift Krig, ehuru föga troligt, kunde vara på färden.

I den öfvertygelsen gingo de, på sina Exercers Möten sammandragne Regimenterne, Officerare ock gemene, villigt å stad ock öfver til Finland, med den Lydna, som gode Stridsmän egnade, ock med den Nit att försvara Rikets Gränzer, som upeldar goda Medborgare.

Vid Öfverkomsten til Finland blef Arméen förvånad, att förnimma et fullkomligt Fredslugn upå Ryska sidan, då allt var i Krigs rörelse på den Svenska. Hela Finland hade sig det förrut bekant.

Amiralitets Flottan, som ej kunde veta, huru tilståndet vat til lands, eller å hvilken Sida Kriget börjades, fick Ordres att slåss, ock gjorde det mannligen; så att, om icke Seger åt Riket, dock Ära förvärfvades åt Nationen, hvilken alltid visat Mannamod, så ofta den blifvit af Vederbörande behörigen utredd ock väl anförd.

Til Lands fingo hvarken Officerarne eller Trouppen tilfälle att visa deras Mod; ty ingen Fiende angrep Gränzen. Ock när de Våre ändligen fördes inöfver den samma ini Grannens Land, funno de på flera Mils väg intet Motstånd, förr än de, af Konungen Sjelf anförde, kommo för Fredrickshamn.

Den lilla del af Arméen, som där fick drabba, gjorde det berömligen. Menn där updagades hvad Mogne Befälhafvare förrut å Högsta Ort fruktlöst hade andragit, att til Fästningens tagande med våld erfordrades helt andra anstalter, än de förrut vidtagne: hvarföre Retraite blef af Konungen anbefallt, af Orsak, att Surprise icke hade rum, ock af Lifsmedel icke mer än för en dag å stället befans.

Nu såg då hela Améen ljusligen, att Kriget var Offensift, af Ständerne icke samtyckt, ock alltså stridande mot et Fritt Follks fornämsta Rättighet, med et ord, Olagligt.

Det viste sig ock, huru klene Anstalterne voro, att Attaquen för en Fästning företogs utan groft Artillerie, att det som nytjades var utan Förspann, att Follket var utan föda för längre tid än en Natts Surprise, Surprisen utan Fachiner, Stormstegar, m.m.

Sätte sig hvar Förnumstig Mann i hela Officers Corpsens, i så många tänkande Medborgares ställe. Huru skulle de finna sig vid et krig, så Olagligen anställt, så Lamt verkställt? Skulle de glöma, att de voro Svenske Männ, förråda Friheten, för att såsom Trälar låna sina armar til Regerings formens kränkande?

Dem kunde icke vara obekant att, medan Svenska Krigsmagten, på Olagligt ock Onyttigt sätt, uppehölls med et sålunda utfört Offensift Krig på Rikets Östra Gränz, gafs åt Dannemark både Lägligt Tilfälle ock Rättmätigt Skäl, att angripa den Västra, såsom dégarnerad af Infanterie.

Dem var allt för väl kunnigt, att Arméen inom kort fattades Ammunition til att något företaga, Kläder ock Proviant til att subsistera. Att ingen tilförsel var att förmoda, sedan Svenska Flottan allt ifrå d. 18 Julii ej kunnat visa sig i sjön, hvarest en öfverlägsen Rysk Sjömagt spelte Mästare. Att Handel ock Sjöfart därmed afskuros för Sverige, ock all Skärgården var utsatt för Mord ock Brand, hvar Ryssen ville agera Offensift. Således Arméen hotad med Undergång, ock Riket med Förluster på lång tid oboteliga.

Svenska Arméen är, enligt 18 § i Reg.formen, ej allenast Konungen, utan ock Riket ock Ständerna, med Eds pligt förbunden. Ock om olyckeligt vis hända kunde, att dessa Pligter skulle råka i uppenbar Collision, så kunna rättsinnige Patrioter icke misstaga sig om, hvilken dera bör hafva Öfvervigten, Fäderneslandet eller Administrationen? Riket, eller Den som blifvit uphögdtil att styrat?

Detta är hvad den Tänkande delen af Arméen borde tänka. Menn hvad borde, hvad kunde den åt gjöra i en så förtviflad belägenhet?

Månge Officerare, ledsne vid att ligga fåfänge, seendes, att intet Defensift Krig var, som fordrade deras tjenst, ock att et Offensift Krig hvarken var Lofligt efter Lag, eller med de förefundna Anstalterna gjörligt, alltså intet tilfälle att lägga in Heder; togo den Utväg, att begära Permission til att fara hem. Någre fingo den, Andre, som ej fingo, togo Afsked.

Om detta träffade Obemedlade Män, som dyrt tilhandlat sig Tjensterna, så kan om dem sägas, att de sjelfve straffade sig för hvad de icke brutit.

De botade därmed icke den Allmänna Saken, utan utsatte sig sjelfva för ovennligt bemötande, för omilda domar af en, dels uphizad dels äljes okunnig, Pöbel utaf flera Stånd, som icke veste, att det voro månge för Mandom ock Redlighet väl kände Män, ock att det ej var deras skuld, om deras tjenst icke bättre brukades utom Gränzen, icke behöfdes inom den samma.

De qvarblefne, til att afhjälpa en ställning, för dem sjelfva skadelig, utan någon Ersättning i Heder, menn för Fäderneslandet fördärfvelig, funno sig nödsakade att vidtaga et äfven så sellsynt steg, som Belägenheten var sellsam.

Ehuru nu fulleligen öfvertygade, att et Offensift Krig med de befundna orillräckeliga Anstalter var lika Ogjörligt att med fördel utföra, som i sig sjelft Olagligt, ock att ett Defensift Krig icke ägde rum, hvarest ingen Angripande Fiende fanns; ville de dock hafva detta på det allra tydeligaste bestyrkt igenom Tilfrågan hos sjelfve den föregifne Fienden, om den ville hafva Frid eller Krig med oss? med tillagt Förslag, att i förra fallet öpna Negociation om en hederlig Fred, ock den Förklaring, att i senare fallet vilja strida ock dö för Fäderneslandet, vare sig inom eller utom dess Gränz.

Härigenom öpnade desse behjärtade Stridsmän, desse redlige Patrioter, en hederlig Utväg för Riket, att undgå den öfverhängande, heller redan iråkade, faran för Undergång: ock för Konungen, att återvinna den onödigtvis störda Freden, utan att behöfva gjöra första steget därtil.

Huru menlös deras Förening i detta vigtiga värfvet var, kan skönjas däraf, att de skyndade sig att yppa den för Konungen, i förtröstan att det skulle lända H.M. til tröst i den bekymrande belägenheten. Också lyder sjelfva Förenings-Acten af bara Patriotisme, Laglydnad ock Vördnad för både K.s ock samtl. R.St.rs Lagliga Rättigheter.

Lika så gåfvo de Konungen del af det tilfredsställande Svar, de frå Ryska Kejsarinnan fingo, att Hon aldrig ärnat anfalla Sverige med Krig, att Hon befallt sina Troppar innehålla med Fiendligheter, så snart de Svenske hade evacuerat Hennes Land, färdig att ingå en stadig Fred med Svenska Nation, så vida hon trot Konungen icke vara därtil benägen.

I anledning häraf anhöll Arméen i underdånighet, att H.M. ville med det snaresta sammankalla R.ts S.r, hvilkas Understöd, om någonsin, nu vore högst af nöden.

I denna Underda Begäran hafva mest alle de öfrige Corpser af Arméen, hvilke vid mera nämde Förening ej voro tilstädes, sig sedermera förenat igenom Memorialer, til Hertig Carl inlemnade.

Att detta Arméens Steg var hellsosamt ock Nödigt, det är solklart, ock har redan i verrket visat sig, igenom det att Ryssarne icke nytjat emot vår Skärgård sin Öfverlägsenhet i Sjön, utan ingått i Negociation om Stillestånd.

Hade Arméen blifvit bönhörd af Kn, så hade Riket sluppit att blifva anfallit af Dannemark, en hop Svenskt Follk att stupa eller råka i fångenskap, ock Inbyggarne att ytterligare betungas med de, mot den Sidan nödiga menn, tyvärr! för sena eller otillräckeliga Anstalterna. Arméen hade sluppit aftyna utan Nytta, antingen med qvarliggande i Finland öfver Vintern, eller med transporterandet til Sverige i en allt för sen Årstid.

Att Arméens steg var Lagligt, det kan ej heller bestridas, så snart medgifvas måste, att det var Nödigt; så vida Allmänna Välfärden är Högsta Lag: om ock Arméen icke vore uttryckl.n i Reg.formen, så väl Riket ock Ständerna, som Konungen med Trohetsed förbunden.

Ehvarest Follket har någon Frihet, där äro både LandsFörsten ock Undersåtarne förbundne af Regeringslagen: Annars vore den onyttig. Menn som en Förste, af hvarjehanda Människlig svaghet, kan glöma Lagen eller öfverträdan, Så måste någon Corps finnas i Staten, som i de vigtigare Mål påminner hånom därom ock afvärjer Statens skadande.

Sådan Corps i Sverige har af ålder varit, ock är ännu, Ordentligen ock i alla Riks vårdande Ärender, Riksens Råd.

Detta följer af Sakens Natur, af sjelfva Namnet upå detta Höga Ämbetet, af hela Regeringsformens Esprit, tydeligen utförd i Ingressen, ock af många Uttryck i 4 §: såsom, att de äro Kongl. Majt ock Riket med huldhet förbundne, att de skola styrka til all Riksens Rätt, råda det Kongl. Majt ock Riket gagneligast är, Alltid låta sig vårda om KMs ock Rs Rätt, m.m.

Om något Ord synes strida häremot längre ned i samma §, så är det et blott öfverflöd, i hastighet ditkommit, ock kan ej kullkasta de tydeliga Förordnanden, som grunda sig upå Sakens Natur ock Regeringsformens Ändamål, Frihetens befästande; ty Riksens Råd kunna icke vara Konungen all ena förbundne i skilnad ifrå Riket, då där nyss förrut står, att de äro Hånom ock Riket förbundne. En Omening viker för rätta Meningen.

De Orden, att de skola råda Kongl. Majt när de rådfrågas, utesluta icke heller deras Rätt, deras Pligt, att ock oåtsporde råda ock styrka til Rikets Rätt. Unius positio non est alterius negatio.

Hvar det ock vore R.s Råd uttryckl. förbudit, som det dock icke är, att Alltid låta sig vårda om Rikets Rätt, ock således äfven sjelf krafde råda i Rikets angelägna Ärender; så kunde detta icke rimeligen förstås annorlunda, än i Sakernas jämna gång, i Rikets välstånd, i Konungens närvaro, Välvilja för Riksens Ständer, ock tilräckelighet att ensam vårda de nämda Ärender.

Däremot, om en af dessa Omständigheter felar, om Riket är i Våda för Inländskt förtryck eller Utländskt våld, då åligger det R.s Råd att taga sig Rikets Angelägenheter med Mod ock Vaksamhet an, så att Fäderneslandet räddas. Et illa civiliserat ock olyckeligt Land vore det, hvars Styrelse skulle så alldeles ankomma på en dödelig Människas närvaro, Lif, Kropps eller sinnes Krafter, att i dess ställe skulle ingen gitta verka Landets räddning.

Menn då R.s Råd trode Kriget vara Defensift ock icke hade tilfälle att röna Vederspelet, hellst som de Tryckte Underrättelser äro så ofullkomlige, att de allt härtil förtegat den enda något vigtiga Entreprise til Lands, den för Fredrickshamn; Så var Svenska Arméen den enda Corps, som på stället kunde inhemta rätte Beskaffenheten af detta Krig, ock all ena både skickelig ock värdig att därom gjöra K.M. underd. Föreställning ock råda til den enda Lagliga Utväg i en så vådelig Belägenhet, til R.s Ständers sammankallande.

Om ock denna Armée, bestående af Medborgare, uprundne ock besoldade af et Fritt Follk, icke vore Riket ock Strna, såväl som Kn, med Trohets ed förbunden, Så gjorde dock den Medfödda Pligten, til et Kärt Fosterlands räddning ifrån Undergång, Arméen alldeles berättigad til att allvarl. afstyrka et, för fria Svenskar olofligt ock för deras Land fördärfveligt, Offensift Krigs fortsättande.

I en utomordentlig ställning måste Ovanligt Medel vidtagas, när de vanlige intet åtgjöra eller saknas, blott att Riket kan frälsas.

Stockholm d. 8 Octobr. 1788.

Anm. En annan version av detta dokument, med endast smärre avvikelser, återfinns i "Hemliga handlingar hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf III:s anträde till regeringen", tryckt 1821.

 

"Reflexioner i anledning af Arméens förhållande år 1788."
[Avskrift av GW af Sillén 1788.]

Reflexioner, i anledning af Arméens förhållande år 1788.

Vi den til evig nesa döma, Som född i Sverge vågar glöma, Sig vara född att lefva Fri.

Det Tidehvarf är ännu i Mannaminne, då en bedröfvelig Erfarenhet af Enväldets verkningar först lärde Svenska Follket att rätt värdera sin Frihet: då den minsta misstanke på någon Stämpling til dens undergräfvande, upeldade Nationens iver ock hämd: ock då detta Follk, långt ifrån att bortskänka sina, i Grundlagarna, förvarade Rättigheter, fast mer använde all Kraft ock omtanke, att dem utvidga ock kringskanza. Nu åter, då Frihets Anden, väckt utur sin dvala, genom en fullkomligare Uplysning om Människoslägtets allmänna rätt, med stora steg sprider sig nästan omkring hela Europa, tyckes denne Ädle Ande i Sverige lika som förkålna. När den i Frankrike under en, i längre tider, befästad Monarchisk Regering, hunnit til den styrka, att Follket med väpnad hand försvarar Regeringssättets Hufvudgrunder, ock därigenom förmår Monarchen att återställa allt uti sit förra skick, sedan Solldaten vägrat bära vapen emot egna Landsmän, Så råder i Sverige, på flera ställen, det trälaktiga tankesätt, att Frie ock Vältänkande Medborgares ädelmodiga bemödande, til att bibehålla Regeringslagar ock Frihet vid deras fulla kraft ock verkan, anses af en del med Kallsinnighet, ock af andra såsom et straffbart företagande.

Tiden är likväl inne, då den enda qvarblefna Frihetsgnistan antingen skall alldeles utslockna, eller ock åter uplifvas. Hvilken vågar väl tilstå sig vara nog Känslolös af egen ock Medborgares säkerhet ock välfärd, för att tveka i Valet. Ho ser icke, att et älskat, menn til sit framtida bestånd hotat ock til sina Grundförfattningar skakat, Fädernesland fordrar rådiga ock behjärtade Mäns hjälp?

Det förra Regerings sättet, som stadgade Friheten under en inskränkt ock Lagbunden Konunga Magt, försvagades småningom igenom Sjelfsvåld ock inbördes Missnöjen: men kullkastades sluteligen af den verrkande Kraft, som Konunga Magten, oaktad en öfvervägande Myndighet hos Lagstiftande ock Magtägande Ständer, af flera Orsaker alltid behållit. En ny Grundlag utsträckte därpå samma Magt så långt, att få Rättigheter, menn ännu färre Medel til deras försvarande, för Follket ock dess Fullmägtiga återstå.

Hvar ock en Svensk Mans rätt, att emotstå ock afvärja samt til deras verrkan för nu ock i framtiden förekomma ock hindra Regentens olagliga inkräktningar på den återstående ringa delen af Follkets Frihet, är väl i alla tider ock vid alla tilfällen lika så öpen ock oemotsägelig, som det är ostridigt, att Reg.formen är en Afhandling ock Öfverenskommelse millan Konung ock Undersåtare: hvilken, om den ock skulle anses lika förbindande på Follkets, som på Konungens sida, äfven bör vara lika fredad för bägges Öfverträdelser. Menn Konunga Magtens stora Öfvervigt gjör Utöfningen däraf svår, äfventyrlig ock oftast omöjelig: Enväldig styrsel öfver allt hvad til Rikets Försvars ock Hushållningsverrk hörer; Oinskränkt Befäl öfver Krigsmagten; Rättighet, att efter godtycke utdela Tjenster ock Betalningar;Vidsträcktare Inblandning uti Lagskipningen; bristande Myndighet hos Rådet, ock Rådkamarens därigenom förlorade anseende: Allt detta, med mycket mer af samma art, lägger så starka band upå hvar enskild Undersåte, att föga någre Oförrätter kunna jämföras med Faran, att resa up hufvudet emot en Magt, af hvilken han så letteligen kan kråssas. När härtil ännu kommer, att det enda tilfället, til att inför Thronen frambära Nationens allmänna röst, näml. Ständers sammankomst på en Allmän Riksdag, endast ock all enast beror af Konungens välbehag: att de fölgaktl. ej offtare sammankallas, än Konungens eget Interesse det fordrar, ock han tror sig äga tilräckeliga Medel att gjöra deras Missnöje kraftlöst; Ock att större delen af deras Öfverläggningar dess utom äro inskränkte inom de Ämnen, som Konungen behagar dem förelägga; Så är Slutsatsen otvifvelaktig ock lätt funnen, att ingen annan Motvigt, emot en förtryckande ock öfver sina gränzer utvidgad Konunga Magt, nu gifves, än en förfördelad ock upretad Nations eniga ock samlade styrka, om ock när den, på et eller annat sätt, kan ock får samlas. Att åter denna Styrka med full rätt kan ock bör användas til Grundlagarnas, Frihetens ock Follkets Rättigheters försvar, det är så mycket säkrare, som Lagarne ock Regentens förbindelse, att vårda Allmänt väl, äro öfver Konunga Magten, ock Konungen endast i kraft af dem regerar.

Tillempningen af hvad således är anfört, til Rikets närvarande ställning, gjör sig sjelf, när mann eftersinnar en del af de händelser, hvilka senare åren, ock i synnerhet nu nyligen uti flera Grenar af Rikets styrelse sig tildragit, ock hvarå 2ne exempel skola för denna gång upgifvas.

Vid den sista Regimentsförändringen år 1772, ehuru med våld utförd ock ständerna påtrugad, dristade ej Konungen, eller ansåg det omöjligt, att betaga Svenska Follket 2ne dess urgamla rättigheter, hvilke ock utgjöra ett Frit Follks rätta Kännetecken: Den att igenom Rs Ständer beskatta sig sjelft; ock den, att intet Krig utom Ständers vetskap ock vilja finge af Konungen anställas. Bägge blefvo därföre i bokstafven bibehållne; men bägge äro sedermera i verrket brutne. Ämnets vidd förbjuder att annorlunda, än i förbigående, omtala det åtskillige försök, tid efter annan, blifvit gjorde til Skatters ock Utlagors förökande utöfver Lagar ock Författningar, samt hvad Nationen sig åtagit. Det vida betydel.re, som skede förl. år, bör här korrtel. vidröras, då et verrkel. R.dagsmål, näml. Frågan om uplifvandet af en längesedan uphörd, ock nu ansenl. tilökt, Bevilning, ej all enast väcktes, utan ock, på Kns befallning, förvandlades til et Öfverläggnings ämne inom hvarje stad ock soken, under inseende, hot, trug ock lockande af Ämbetsmän ock Krone Betjenter, hvilke slutel. tvungo, förledde eller öfvertalade en del af Rikets Inbyggare, att til sådan Afgift sig förbinda. Såsom på andra ställen redan å daga lagt, hörer det ej egentl. hit att bevisa, huruledes det i alla tider varit Svenska Follkets urgamla rätt, att sjelf förädla den Afkastning, som det med flit ock idoghet af egen jord frambragt: att Orsakerna til förra Bränvins, äfvensom alla andra Bevilningar, igenfinnas uti Statens behof, hvilke, under hvad titul som hellst, bort fyllas: menn icke uti någon skyldighet, att vinna eller återköpa en aldrig bortgifven Frihet. Att Bevilnings ärender, effter Grundlagarnas Orda lydelse ock afsigt, aldrig böra eller kunna annorstädes handteras ock öfvervägas, än hos Nationens Representanter eller Rs, på ordentl. kallelse församlade Ständer: ock att et annat förhållande skulle gjöra hela Beskattnings rätten til intet, emedan den, som har rättighet att bevilja, äfven ovedersägl. äger rättighet att utstaka hela Bevilningssummans belopp, samt sjelf fördela den samma bland de Beviljande. Mit ändamål är att, med all den Afsky, som hvar fri född Svensk mann bör hysa för Despotismen ock dens skadel. verrkningar, här utmärka den Envålds Anda, som, til förtryck af Lagar ock Frihet, varit rådande, så väl uti sättet til denna olagl. Beskattningsplans utförande, som förnämligast uti de steg, hvilke omedelbart därefter blefvo tagne: En förordning, som ansåg yttrandet af Follkets billiga Missnöje för brott emot Majestätet: ock ett Bref til Regiments Chefs, som förklarade dem af Militairen, förlustiga af deras Befordrings rätt, hvilke, enligt förrut lemnad frihet, besvarat Frågan om Bränvins Bevilningen med Nej, intil dess de samma afgifter erlagt.

De olyckel.e varelser, hvilke, suckande under en neslig träldom, måste på Despotens första vink, för hans fötter frambära hvad de, med svet ock möda, til egen ock de sinas nödtorftiga bärgning, sig förvärfvat, äro åtminstone befriade frå den grämelsen, att blifva gäckade med en förställd Frihet. Dem förelägges icke Frågor, hvilkas uprigtiga besvarande skall medföra en snara för deras framtid.

Knappt var denna Inkränkning på Follkets Fri- ock Rättigheter verkställd, förr än en annan, af än vådligare fölgder för Riket, yppades. Krigsrustningar til lands ock vatten, hvilkas afsigt ock orsaker någon tid dölgdes för Allmänheten, utbrusto snart uti ett uppenbart Fredsbrott emot en Mägtig Granne, hvars förra Välvilja för vårt Konungahus ock fredliga tänkesätt i anseende til Kns egen Person, då han korrt effter 1772 års Regts förändring var stadd i de mest grannlaga omständigheter, torde af hånom förtjent et vennligare bemötande. Skenfagre föreställningar felades icke, såsom hade Ryssland varit sinnat att angripa oss. Berettelser, til deras trovärdighet tvifvelaktige, kringspriddes om lossade skott af några Ryska Jägare på en Corps Svenska Troppar i Savolax, hvilken likväl nyl. förrut, utan förklarat Krig eller vitterlig fiendskap imillan bägge Magterna, bemägtigat sig Ryska Transporter af Proviant ock Beklädningspersedlar. Ken sjelf drog icke i betänkande, att uti en, til alla Utrikes Ministrer afgifven Öpen Förklaring, tilvita sina Undersåtare förrädiska Anläggningar, upviglade genom Rysk Stämpling, ehuru ingen enda liknelse eller bevis därtil upgafs. Men sanningen har dock klarare framlyst, än att Nationen möjel. kunnat, genom slikt föregifvande, bringas bak om ljuset.

Mann må ej vidlöftigt nämna, huru Rysslands ställning, i anseende til et blodigt ock förödande Krig med Ottomaniska Porten, tyckts qväfva all fiendlig tanka mot Sverige, i et ögnablick, då Käjsarinnans hela styrka behöfdes på flera hundrade milars afstånd ifrå Finska Gränzen. Detta all ena gjör tilfylles, som i Finland är allmänt bekant, att ingen Rysk tropp, utom vanl.a ock til äfventyrs något förstärkta Gränzeposteringar, var nära Gränzen til finnandes, innan Sv. Armeens antoggande nödgade Ryska Käjsarinnan att sätta sig i nödigt försvar.: hvilket äfven däraf skönjes, att Avantgardet, under Gen.Majoren Bar. Armfellts befäl, utan Motstånd marcherade in i Ryska Finland ock besatte alla Pass vid Kymene Älf: Att Kns egne Declarationer, både til det Ryska ock andra Europeiska Hoff, icke innehålla den minsta klagan öfver verrkeligt Anfall med Härs magt, utan äska föreskrifva i det stället sådana Freds vilkorr, dem sunda förnuftet medgifver icke vara antageliga: Ock att sjelfva den så vidt utropade Segren, öfver en, til Archipelagen ock emot Turken, ärnad Rysk Flotta, fast mera vittnar det Svenske Krigsmäns lif blifvit sålde för mer eller mindre tilräckel. Turkiska Subsidier, emedan samma Flottas affärd utur Östersjön, i annat fall, snarare bort befordras, än hindras, för att därigenom dela ock minska en Öfverlägsen Fiendes ansenl. Sjömagt.

Det ligger således för öpen dag, att et Offensift Krig, emot Reg.formens 48 §, är börjat, hvarom Nationens Fullmägtige aldrig äro rådfrågade, mindre deras samtycke därtil gifvit: ock det på en tid, då Cassorna äro tome, landet utmärglat, Riket fördjupat i många 100 tr Gulds gäld, In- ock Utländsk Credit i själtogget, samt Anstalterne tome[?] ock utan det sammanhang, som til så vidsträckt företagande fordras.

De hemlige driffjädrar, hvilke vollit beslutet ock påskyndat verkställigheten, varda väl framdeles påliteligen utveklade. Dock torde mann af förbigångna händelser nog sannolikt kunna sluta, att en förhastad Uträkning på Segrar ock Eröfringar stadgat Hoppet om tilökt Magt ock Anseende, hvaraf åter Nationens fjättrande i Nya Bojor skulle blifva en oundvikelig fölgd.

Rikets öfverhängande fara, ögonskenlig för alla tänkande, kunde allra minst undfalla de Uplysta Medborgare, som stodo den närmast. Penningebrist, förorsakad af Misshushållning, öfverdrifven Yppighet ock oredig Finanzförvaltning, hade frå längre tilbaka verrkat brist på alla, til Arméens rörlighet, nödvändiga behof. Utrednings, Proviants, ock Fourage Magasiner saknades, jämte Trosshästar, så väl för Regterna, som för hela Artilleriet. En af Kn dirigerad Attaque på Fredricshamn blef fruktlös, dels för brist upå Mat uti Kns Läger vid Hussula samt för afskuren Communication imillan H.M.ts ock Gen. Bar. Siegeroths Corpser, dels ock i anseende til Omöjeligheten, att med 8 st. 12 pundiga Kanoner intaga en Fästning, som var bestyckad med 24ttingar, ock hade omkring 3000 M. Garnison. Retraiten blef därför af Kn sjelf anbefalld, ock föga var han med sin Corps återkommen til Kymene, förr än Rapport inlopp, att Sv. Flottan var af den Ryska instängd i Sveaborgs hamn, då en fiendlig landstigning, imillan Kymene ock Hellsingfors, med så mycket mera skäl befarades, som Arméen kunde tagas i ryggen ock Galerernas samt Skärgårdsflottans Återkomst afskäras. Hvarförutan, til råge på Olycksmåttet, Dannemark hotade att, på sätt sedermera sket, enl. flera äldre ock nyare Tractater, bistå Ryssland, om ej fred snart slutades.

I så vådelig belägenhet, då alla Rättigheter voro kränkte, ock då til ock med skuggen af den gl. Sv. Friheten tycktes vara försvunnen, hade säkert ingen räddning varit att tilgå, om icke Arméen funnit sig upeldad af den kärlek til Frihet ock Fäderneslandet, som i andra hjärtan var qväfd ock hos en del slocknad. Denne aktningsvärde Corps, som innefattar den ädlaste delen af Nationens styrka, fann att ingen annan i Sverige var i tilstånd, att låta Kn höra Sanningens ock Frihetens Språk. Den var öfvertygad, att Tjenstemanna Skyldigheter, som skola upfyllas, ock Medborgerlige Rättigheter, som böra vårdas ock försvaras, stå med hvarandra i den närmaste förening, genom den Förbindelse, som Rikets Väl dem bägge gemensamt ålägger, i så måtto, att de förre aldrig få utökas på et sätt, som länder den senare til skada ock förfång. Ock när den tillika erinrade sig, att Fäderneslandet är äldre än KaMagten, hvilken igenom Follkets Öfverenskommelse, endast til dess hägn ock försvar, är inrättad, så kunde den ej heller glöma, att hvar högre ock lägre stridsmans aflagda Ed icke annorlunda, än i det obrottsligaste sammanhang med Rikets däruti åberopade Grundlagar, fordrar sådan ock ingen annan trohet emot Kn ock lydnad för hans befallningar, som skyddar ock uprätthåller, men ingalunda undergräfver eller kränker, dessa lika heligt besvurna handlingars helgd ock bestånd.

I stöd af sin Medborgerl. ock här ofvan å daga lagda rätt, har Arméen fördenskull vidtagit det Beslut, att ej vidare gå öfver Gränzen, innan Rs Strs Utlåtande blifvit gifvit, ock de blifvit församlade att rådslå om sig ock Riket, sedan den likväl förrut förvissat sig om Käjserinnans benägenhet til Freds Underhandlingars öpnande, så snart Strne voro samlade, ock att hon imedeltid ej ville oroa Gränzerna med någon fiendlighet. Menn detta skede ej förr, än efter Retraiten ifrå Fredricshamn, då det misslyckade Försöket tilförlåtel. utmärkt en brist i alla Anstalter ock en felaktighet i alla tilställningar, som nekade allt hopp om lyckel. Utgång, ock i det stället öpnade en hotande Utsigt för framtiden.

Arméens afgifne Declarationer visa Oskulden ock renheten af dens Upsåt. Syftemålet är, att återlemna åt Kn en Lagbunden Magt, åt Strna sina förkränkta Rättigheter, ock åt oss alla Frihet under den strängaste Laglydnad. Färdige att med lif ock blod möta Anfall, om de försökas, vilja Befälhafvarne endast bevaka Ständers Lagliga Rätt, att säga, om de skola angripa?

Kns Motvilja ock Fara för Strnas sammankallande rättfärdigar, mer än något annat, Arméens tagna steg. Det är blott den inre Öfvertygelsen, att Follket är förolempat, som gjör Riksmötet så fruktansvärdt, att Riket hellre ställes på branten af sin Undergång.

Medborgare af alla Stånd, Sver ock Finnar! Vaknen vid Fäderneslandets älskade Namn, ock påminnen Eder, hvad I ären skyldige Riket, Eder sjelfva, Edra Efterkommande. Låten Edra Medbröder i Arméen vederfaras den Rättvisa, att I ej misskännen deras redeliga Afsigter. Ihoggkommen, att Krigets fölgder alltid falla tungt uppå Follket.

Du Smekunge! som förledt din Kung til afbrott ifrå Lagarna! blygs, då du ser utgången af dina förmätna ock omogna Anslag. Begråt, uti det mörker, dig förestår, det oförstånd ock dit fall. [Syftar på Gustaf Mauritz Armfelt?]

Du Träl! som villigt kröker din nacke under Oket i hopp att inom din krets äfven få vara Enväldig! Känn tyngden af et misshandlat ock förtörnat Follks allmänna Förakt.

[Slutar så, längst ut i marginalen. Här fattas nog en avslutning, som inte fick plats i avskriften?]

 

"Vederläggning af Brefvet ifrå Finland."

[Avskrift av GW af Sillén 1788. Enligt en anteckning, möjligen av brevens donator, Gustafs sondotter Elisabeth af Sillén † 1940,
sändes avskriften till Gustaf först den 3 februari 1789, "se brev 1/6 1789". Något täckbrev daterat den 3/2 1789 finns inte.]


Vederläggning af Brefvet ifrå Finland, angde åtskilliga Stämplingar m.m.

Auctor til detta Bref hade gjort bättre att alltid tiga stilla, än att med så grofva, nedriga ock sanningslösa Beskyllningar söka förvilla ock upreta en hel Menighet.

Hela Historien om Sprengportska Planen, att gjöra Finland sjelfständigt, är icke annat än et Spöke för de allra enfaldigaste. Ingen människa med minsta eftertanka eller urskilling kan eller bör låta sig däraf förleda.

Att Sprengporten, den tid han här i Landet ägde et hedrande Befäl, var mycket aktad af Officerarna vid de särskilda under hånom stående Corpser, det är lika sannt, som att denne Aktning grundade sig upå den Reputation, som Militaire, hvilken af ingen den tiden Sprengporten bestriddes.

Att Sprengporten, under sin senare varelse här i landet, besöktes af några hans forna Officerare ock bekanta, det är äfven sannt. Menn att misstänka dessa för alla de förrädiska Planer ock Anläggningar, hvilka af Författaren til Brefvet angifvas, vore lika nedrigt som orimeligt, så mycket mer, som flere af dem, hvilka jag med visshet vet då vistades hos Sprengporten, med heder upfyllt sina skyldigheter just under detta Kriget, ock hvilkas namn jag skall upgifva, såväl som mit eget, så snart Författaren til Brefvet ger sig til känna.

Om Historien, om den sålda Recognoscerings Chartan, vore sannolik, är jag öfvertygad, den icke undvikit Regeringens beifrande, hellst det icke varit svårt uptäcka Förrädaren, då mann veste han tjent vid Recognoscerings verket ock därifrå tagit Afsked. Menn detta, likt det andra, kann icke annorlunda anses, än som den gröfsta Nedrighet af Författaren, att kasta skuggor upå alla dem, som tjent vid detta Verrk, menn därifrån afgått. Härigenom gifves äfven detta Verrkets, för Nit ock Trohet alltid kände, Hufvudman det gröfsta tilmäle, ty utom hans oförlåteliga försumelse, eller delaktighet uti Förräderiet, hade en sådan Charta aldrig kunnat blifva afkopierad.

Jag är Innebyggare i Finland, hvarken känd eller tilgifven af Sprengporten, har aldrig varit hvarken på hans egen eller på hans Broders Egendomar. Jag försvarar aldrig Sprengportens tänkesätt, allra minst att han nu låter nytja sig emot sit eget Fädernesland. Menn ehuru jag äfven hört något af de omtalta Historier, hvilka Auctor sjelf kallar för Sqvaller, ock som af ingen redelig ock tänkande Människa för annat anses böra, kann jag dock försäkra, att hvad nu händt, har därmed icke den allra minsta gemenskap.

Jag kan försäkra detta, ty jag känner den Esprit, här i Landet råder, vida skild ifrå den förrädiska Art, hvarmed Författaren til Brefvet vil befläcka hela Finska Nationen. Ock til bevis härå torde jag anföra den Beredvillighet, denna Nation, framför Svenskarna, visat vid ingående uti Passevolancen, Reserve Arméens upsättning, Landets nya Refning, Bränvins Arrendet m.m., hvilet allt vittnar om Trohet, Nit ock Undergifvenhet för Regeringen.

Författaren vil, förmodeligen hos de Enfaldiga, imponera ock gifva sig an för en Förnäm Mann, som kunde skicka en Officerare til Fredricshamn. Menn bevare Gud! att en Officerare skulle kunna disponeras af en Människa, med det låga tänkesätt, Auctor utmärker! Vare härmed huru det vil, finner jag också intet tecken til Förräderi uti de underrättelser, den nämde Officeraren återbragte. Ty då Ryssland icke ämnade gjöra oss Krig, hvilket är så mycket mer updagat, som til denna stund inge Offensive steg ifrå den sidan äro tagne: ock Käjserinnan kände vårt Regeringssätt, att Konungen icke får börja något Krig, kunde Hon ju vara trygg, att icke hafva något att befara, så länge hon icke hörde talas om Riksens Ständers kallande, ock genom sin Minister visste, att Nationen icke vore bögd för något Offensift Krig. Denna säkerhet af Käjserinnan kan jag icke annorlunda anse, än som en skyldig aktning af Henne för Vår Konung, hvilken Hon icke utan att förolempa, borde anse som en Lagbrytare mot sit eget Follk, hvars Förste Medborgare, Hon veste, Han kallar sig.

Sedan nu Auctor, med alla dessa förvillande Historiers i hop smidande, sökt preparera sina enfaldiga Läsare, blottar han oförsynt sin Afsigt, att med den ena grofva, nedriga ock orimeliga Osanningen efter den andra, dem alldeles öfverrumpla.

Fyra Finska Regimenter drogo sig tilbaka frå Fredricshamn, heter det. Detta är en Osanning. Kongl. Åbo ock Björneborgs Läners Infanterie, sjelfve Solldaterne, icke Officerarne, icke Öfverstarne, yttrade den 1 eller 2 Augusti något Missnöje, hvilket af deras egna Öfverstar Kongl. Majt i underdånighet rapporterades, jämte Föreställningar emot Krigets Art ock de Brister, sig uti Améen då yppat: hvilket allt icke kunde gifva minsta hopp om god Utgång.

Jag vet äfven med tilförlåtelig [sic] visshet, att nämde Öfverstar, då de frå Kongl. Majt återkommo, voro på det högsta rörde, så väl öfver den Nåd, hvarmed de blifvit emottagne, som öfver den brydsamma ställning, hvaruti Kongl. Majt sig då befann. Kongl. Majt tiltalte ock upmuntrade sedermera Tropparna, hvaraf de äfven til freds ställdes ock utfäste sig vilja i lif ock död vara Kongl. Majt fölgaktige. Ingen enda vände tilbaka frå Fredricshamn förr, än Kongl. Majts egen Befallning utgafs för hela Améen att gå därifrån. Ock är det en Sanning, att desse Ordres hos hvar enda Officerare, ja äfven hos Solldaten, verkade en allmän bestörtning.

I samma ögnablick, då General Siegeroth med sin Armée var färdig Staden att angripa, erhöll han Kongl. Majts Ordres att, därest han icke inom 2 a 3 dagar trode sig med säkerhet kunna eröfra Staden, fick han genast gå tilbaka, medan Kongl. Majt för Dess egna Troppar icke längre ägde Födan, måste den äfven för dessa dagar hemta frå de, utanför Summa Åen, stationerade Galerer.

General Siegeroth sammankallade genast, vid undfåendet af ofvan nämde Ordres, alla under Eget Befäl stående Öfverstar, hvilka enhälligt beslöto att gå tilbaka, då deras Erfarenhet öfvertygade dem, om Omöjeligheten, att med säkerhet til den utsatta tiden, kunna Staden eröfra med så felaktiga Anstalter, hvarmed mann både börjat ock fortfarit. Det var således General Siegeroths Armée, som först började, i anl. af Kgl. Majts egna Ordres, att draga sig tilbaka frå Fredricshamn. Ock under Gen. Siegeroths befäl lydde icke en enda Finsk Öfverste, utom Öfversten Ankarsvärd, hvilken icke var närvarande, då Beslutet togs att retirera, utan vistades då på dess Flotta, ock beordrade äfven om morgonen, då Retraiten skede, att beskjuta Staden, hvilket törhända frälsade våra Troppar från Anfall under Retraiten, som kunnat kosta mången redelig Solldats lif.

Häraf synes, huru oblygt Författaren sina Osanningar utsprider, då det heter, att de Finska Öfverstarne voro de som började vägra att lyda. Menas åter härmed den Skrift som, sedan Arméen, upå Kgl. Majts Befallning, åter marcherat inom Gränzen, upsattes ock til Käjserinnan afsändes; så var den samme underskrefven endast af 2ne Finska Öfverstar, då deras antal likväl til 11 a 12 sig bestiger. Det är ju faseligt att, om 2ne varit verrkeligen brottslige, därför utan undantag så många anklaga. Jag vet väl, att någre sig sedermera med de 2ne redan nämde förenat; Menn så äro dock likväl, til denna stund, icke flere än 4 Finska Öfverstar uti den så kallade Sammangaddningen delaktige.

Att Svenske Officerarnes Missnöje spordes, det är lika sannt, som det varit underligt, om de med liknögdhet kunnat se sit Fädernesland invecklat i et onödigt Krig, til hvilkets utförande nästan allting felades, ock å hvilkets Olaglighet ingen enda där mera tviflade, sedan det här var allmänt bekant, så solklart, att Ryssland hvarken ämnat eller då kunde gjöra oss Krig.

Att brist å Proviant verrkeligen existerade, därom vittnar säkrast Konungens Marche ifrå Fredricshamn, som däraf var en fölgd. Sedermera har väl til denna stund ingen betydelig Brist visat sig. Menn det ena ock andra har, ifrå början til nu, varit så illa arrangerat, att ofta besvärligheter ock oordentligheter vid Provianteringarna varit nästan så känbare, som verrkelige brister. Ock hvilken är härtil skuld, om icke den, som premediterat detta Kriget, utan att känna ock förese behofven?

Att ett stort fel begicks, då mann försumade fatta posto vid Hangö, är onekeligt. Menn hvem tilhörde denne Omsorg, om icke Högsta Befälhafvaren? Hvilken borde vara bättre, än Han, underrättad, om det var Sanning eller Osanning, som här ikringspriddes, att vår Flotta totaliter segrat öfver den Ryska? Hade detta varit Sanning, så hade Communication vid Hangö aldrig blifvit afskuren.

Mann Klagar öfver Penningebrist vid Arméen endast för det Commissariatet intet på en gång fått hela Krigscassan om händer, ock för det intet hvar ock en vet Konungens Ressourcer. Nej, min herr Författare! här visar sig åter Edra förgylda lögners halt. Se här, Redelige Läsare! hvarifrå Klagemålen härröra. Då vi se våra Solldater ock Reserver, effter 5 a 6 Månaders fälttogg, nakna återkomma, så väl ifrå Flottan, som Garnisonerne, med Betyg öfver deras lilla Solld för flera Månader, i stället för Contanter. När så väl Officerare, som Under Officerare ock gemene, för flera Månader sakna deras Aflöning, ock sluteligen få den uti Assignationer å Krigs Commissariatet, som icke inlösas: När åt Lefveranter ock Fordrings ägare, sedan de flera Månader varit med dageliga löften uppehållne, sluteligen bjudas Riksgälds Contorets Sedlar, såsom enda tilgång att kunna dem förnöja: När ingen Betalning kann fölga för de otroliga Skjutzer ock Foror, hvarigenom detta Landets fattige Inbyggare redan så ansenligen känt tyngden ock besvärligheterna af detta Kriget: När offta Marcher för små Troppar nog måst uppehållas flera dagar, af brist å nödiga Penningar til deras Underhåll, med mycket mera, Då är Penningebristen verrkelig: då har mann skäl att sig däröfver beklaga. Ingen har efterfrågat Konungens Ressourcer; Menn att Solldaten måste begära Kläder, då han fryser, ock Mat, då han hungrar; det är lika sannt, som naturligt.

Om uti Julii Månad skreks upå brist af Beklädning, ock att Arméen i vinter skulle blifva naken: Så var det en Sanning. Nu är Vinter, ock många Regimenter äro ännu Nakne, eller åtminstone icke klädde effter detta Climatet. Hela Finska Arméens Reserver, hvilka, tvärt emot Lag ock Författningar, varit ut commenderade, hafva inga Kläder erhållit, utan nödgats, utan ersättning, slita deras egna. Nakenhet ock Hunger hafva äfven tagit lifvet af et ganska stort Antal. Ock de återkomnas Utseende upväckte hos hvar Människa all den fasa ock förskräckelse, Nakenhet ock Sjukdomar någonsin medfört: Ja, det är otroligt, men af hela Landet så mycket mera kännt, som de hemkomne Uslingarne öfver allt spridt en förödande Farsot.

Att Fredricshamn icke kunde tagas utan Attaque Artillerie, det har Utgången visat. Här vil åter Auctor falskeligen anklaga ock beljuga de oskyldiga Ämbetsmän, då han för en Allmänhet framkastar de ohyggeligaste beskyllningar, som skulle uppsåtelig Ovilja vollat hinder ock fel uti Anstalterna med grofva Artilleriets framskaffande. Att Anstalterne voro felaktige, det är beklageligen mer än sannt. Menn hvilken är därtil skuld, om icke Högste Befälhafvaren sjelf, eller de få personer, hvilka han hemligheten af sina Planer anförtrot? Alle fel i dylika Anstalter, som ej från Högste Befälhafvarens Okunnighet eller Försumelse härflyta, kunna icke undgå Undersökning ock Straff, ock det kan omöjeligen bevisas, att någre Ordres i detta Ämne blifvit ohörsamade eller illa effterkomne. Ock därest hr Författaren icke sjelf i evinnerliga tider vil anses för en Niding ock Riks förrädare, så stig fram ock gif Eder til känna, ock namngif, om Ni vågar, någon enda af dem, som på alla möjeliga sätt lagt hinder i vägen eller på hemligt sätt sökt framkasta svårigheter uti allt hvad som borde förrättas.

Då denne olyckligt fattade, illa utförde ock förhastade Krigsplans Misslyckande bragt all ting i yttersta villervalla ock Oordning, då reser Kgl Majt borrt, ock därefter börjar Ni, hr Författare ock flere med Eder, att sprida skrift- ock mundligen de allra grofvesta Osanningar, för att dölga verrkeliga Orsakerna til våra Olyckor, ock kasta Misstankar på Oskyldiga, redeliga ock väl tänkande Ämbetsmän ock Medborgare.

Det hade varit önskeligt och lyckeligt för Kongl. Majt, för Dess Armée, för Riket ock för detta fattiga Landet, om den omtalta Vapnehvilan vunnit framgång. Ock alle af Arméen ock de Sammansvurnas Parti, hvilke yrkade Riksdag, gjorde det af redelig Nit för Konungen, af Kärlek til Fäderneslandet ock af Ömhet för Medborgare, såsom enda Medlet att afböja det allmänna eländet, som synes hota hela Rikskroppen. Ock ingen enda af dem fruktar ännu den stund, då Riksmöte torde inträffa.

Gifves väl något mer afsky värdt, något mera straffbart, än Auctors Upmaning til Allmänheten i Din Ort ? [sic, inkl. frågetecknet] sedan han gjort hela den Finska nationen det förklenliga ock sanningslösa tilmäle, att i synnerhet Präster, Borgare ock Bönder äro på det högsta scandaliserade ock förargade öfver Arméens ovärdiga Upförande. Detta är lika osannt, som allt hvad Auctor anfört, ock Präster, Borgare ock Bönder här, känna nu lika väl Krigets Art ock Ursprung, som de redan känna tyngden däraf ock med förskräckelse se, hvad dem förestår. Om där ock hvar någre små själar, förvillade antingen af egennyttiga Utsigter eller af hr Författarens ock hans Anhangs sanningslösa rykten, utmärka sig med et oförståndigt ock vetlöst upförande, vore det lika ovärdigt att däreffter döma til hela Nations tänkesätt, som att anklaga, utan minsta undantag, en hel Armée för det fel, någre få, törhända af välmening, begått.

Med all aktning för Generalerna Meyerfellts ock von Platens förtjenster vågar jag försäkra, det långt från att de finna sig smickrade af hr Författarens loford, hafver hela Brefvet hos dem icke upväckt annan känsla, än förtrytelse ock förakt, ock anse de sjelfve för en heder, att med deras Camerater ock Landsmän få täfla i redelig Trohet ock Nit för Konung ock Fädernesland.

Det vore nedrigt tvifvla, att ju hvar ock en af Svenska Generalerna skulle, lika som General von Platen, bibehållit sin Station upå Rysk botten, om de därtil haft ordres: Ock hade bemälte General så mycket mindre tilfälle att, vid denna Postering, utmärka de Talens ock den Redelighet, som hånom visst icke kunna eller böra bestridas, som Ryssarna icke gjort det minsta Försök att hånom bortjaga. Ty det som Författaren til Finska Brefvet anför, var ingen Attaque, utan blott en af Ryssarna anstäld Recognoscering, hvars Betäckning genast retirerade, då våre sig visade. Fiendens betydeliga Förlust härvid bestod af en Jägare, den vi togo til fånga, ock några mann, dem vi trode oss se blifva skutne.

Det bevis af Rysslands svaga tillstånd, Auctor anfört, bevisar tillika, att Ryssland icke nu kunnat ärna att gjöra Sverige Krig, ock således att Sveriges Konung icke varit tvungen att försvara Rikets Gränzer, utan sjelf börjat et Offensift Krig.

Att Finska Arméen godvilligt dragit sig tilbaka inom vår Gränz, har jag tilförne bevist vara sket til åtlydnad af Kongl. Majts Ordres.

Hr Författaren kan icke sluta sin ohyggeliga Skrift, utan med et af dess vanliga Foster, med den svarta Osanningen, att Västerbottningarne vid deras Postering skulle mindre frukta Ryssarna, än de så kallade Uprorsmännerna. Ingen Västerbottning har ägt sådan tanka, ock behöfva de det så mycket mindre, som just de så kallade Sammansvurne hafva uttryckeligen förbundit sig, att med lif och blod försvara Rikets Gränzer, om de blifva angrepne.

Jag har nu nog tydeligen vederlagt alla de osannfärdia Angifvelser, hvilke utgjöra Ämnet til det så kallade Finska Brefvet. Hvar ock en tänkande Människa har lika lätt att inseAuctors Afsigt, Fölgderna utaf dylika förvillande Skrifter ock Tal.

Är det väl troligt, att så månge grofve ock förrädiske Fel skulle opåtalte fått förelöpa vid en Armée, commenderad af Konungen Sjelf? Jag förbigår allt skärskoddande af de, tör hända, mindre betänksama steg, någre, af Nationen alltid aktade Medborgare, uprörde af hotande Olyckor, med verrkelig Trohet ock Nitälskan för Konung ock Fädernesland, vidtagit. Jag vil endast gjöra den erindran, att mann bör nogare undersöka denna händelse, innan mann dömer lika argt, hårdt ock oömt med den Finske Författaren. Menn om ock detta steg i sig sjelft är det allra brottsligaste, så komm i håg, min Läsare! att Skriften til Käjserinnan var underskrefven af Sex eller Sju Personer, ock att, om flere sedan däruti del tagit, så är det alltid en ganska obetydelig ock liten del af den Armée, som utan vidare undantag, än de 2ne nämde Generalerne, så oförsynt med de allra gröfsta tilmälen befläckas, utan minsta anledning eller bevis.

Redelige Medborgare, Svenske Män!

Är det väl möjeligt att någon enda bland oss kan finnas, som utan fasa ock afsky för Författaren, kunnat hans ohyggeliga ock osannfärdiga Skrift igenomläsa? Hvad Olycka! att ibland infödda Svenska Män de skola finnas, som förgäta Gud ock afkläda all ömhet, all känsla för Fäderneslandet ock Medborgare til den grad att, för Afvund eller egennyttiga Afsigter, kunna beljuga en hel Nation, en hel Armée, oskyldiga ock redeliga Ämbetsmän ock Medborgare.

Hvad tyckes Eder om tilställningen af et Krig med en Mägtig Granne, börjat utan orsak, utan Bundsförvanter, utan Penningar; en tid då Riket är fördjupat i en omätelig Utländsk Gäld, et Krig, hvars Utgång torde söndra frå Riket et Land, som i evärdeliga tider med oro ock fasa lärer påminna sig denna Tidepunkt?

Hvad synes Eder om några Redelige Medborgare, hvilke vågat deras lif, deras heder för att, om möjeligt varit, frälsa Fäderneslandet, återställa Riket åt Konungen, Freden åt Undersåtarne? Ty, Redelige Svenske Män! sådant var deras Upsåt, ock ingen af Eder, eho han vara må, hade nekat sig att däruti deltaga om han, som de, set vår ock Konungens då varande ställning ock känt sakernas sammanhang.

Hvad synes Eder om den, som glömt all ära, all heder ock Mänsklig känsla til den grad att, utan minsta Bevis, våga, i et igenom Tryck allmänt gjort Bref, smäda alla Edra Försvarare, kalla dem fega ock Förrädare, då de likväl til denna stund sina skyldigheter oförviteligen fullgjort? Sen I icke här den lömske Förrädaren, som vil gjöra Edra Försvarare ledsna, sprida split och oenighet ibland Eder sjelfva, reta Stånd emot Stånd, Provincier emot hvarandra, för att, igenom Inbördes Krigets raseri, så mycket lättare kunna böja Edra nackar under Oket ock lägga Kedjan på Edra Armar? Låtom oss afskilja utur vårt Samhälle denne Afsky värde, som sig så ohyggeliga sjelf utmärkt hafver! Menn låtom oss ock icke med vanhederliga Misstankar förolempa ohörda ock odömda Medborgare, hvilka, då de sig få försvara, torde förtjena heder ock aktning: ja, törhända Effterkommande finna dem Ärestoder värdiga.

Värdaste Medborgare! Låtom oss icke, som den äreförgätne Författaren, missbruka den Högste Gudens Namn, utan låtom oss med rent Upsåt ock varmt Hjärta knäböja ock anropa Hånom, om Nåd för vårt Fattiga Fädernesland, för vår Konung, att Han måtte välja Rådgifvare bland sitt Follk, hvilke, jämte moget Vet, äro Konungen ock Follket lika redeligen tilgifne! ock om den Enighet ibland oss sjelfva, hvilken nu endast kan frälsa oss ifrån In- ock Utländskt Våld!

Betänk den Fara, oss förestår, om vi längre låta oss förvilla af dylikt falskt pratoch smicker, hvarmed Auctor til Finska Brefvet missbrukar så många helgade Namn, som Frihet, Rikets Sjelfständighet, Konungens Höghet, Hustrur ock Barn, Lif ock Egendom. Det är just allt detta, Vi måste förlora, om det oss så olyckligt öfverkomna Kriget ännu längre skall fortsättas: Ock visserligen skola våre Effterkommande ropa Hämd, Ve ock Förbannelse öfver de Uslingarna, som styrkt ock rådt Konungen, att uti et sådant Vågspel kasta Sig med hela sit Rike.

Låtom oss samfällt med Vördnad, Nit ock Trohet emot Konungen, med inbördes Enighet ock med Aktning ock Förtroende för Ämbetsmän ock Medborgare angripa verrket att, om möjeligt är, återställa Freden! Låtom oss icke förblindas af falska hopp om Eröfringar ock Krigs ära! Låtom oss i sjelfva verrket visa, att Vi äre tänkande Varelser ock värde att kallas Svenskar under Gustaf den IIIes Uplysta Tidehvarf! Dröjen icke att uplyfta Förståndets ögon til dess allt hopp om hjälp är förlorat, til dess I på en gång fån se Kärnan af Rikets Krigsmagt upoffrad, Edra Medbröders Hemvist härjade och brända, Hustruerna våldförda, Barnen i vaggan Mördade, hela Riket utarmat af Krigsgärder ock andra Kriget åtföljande tyngder, ock en af Rikets betydeligaste Provincier ifrå det samma söndrad. Ty då allt detta sker, då skolen I se och finna, att det icke varit den förrädiske Sprengportens Planer, icke Finnars Otro, icke Arméens Feghet ock Förräderi, utan et onödigt, illa öfverlagt ock orättvist Krig, som allt detta vollat.

Anm. En annan version av detta dokument, med endast smärre avvikelser, återfinns i "Hemliga handlingar hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf III:s anträde till regeringen", tryckt 1821.

 

Trakasserier mot Carl de Geer
[Avskrift av GW af Sillén 1788.]

En sann Berättelse om det som hände mig förl. Lördag d. 9 Augusti.

Jag kommer farande uti en Åkare Chaise Myntgatan upföre, ämnandes mig til Målaren Pasch. Då jag kommer in emot Malmens Källare, är hela Gatan upfylld med follk, så att jag ej komm fram med Chaisen, utan steg utur, för att gå fram. Då jag frågade, hvarföre Follket voro samlade? fick jag til svar, att de ämnade gjöra Narr af 2 st. Officerare, som då nyl. kommit ifrå Finland ock tagit Afsked. Jag frågade hvilke de voro, då mig sades, att det var en Cape af Kroneberg, som het Drake. Som jag kände hånom, gick jag up til hånom, för att underrätta mig, huru alle mine Anhörige må i Finland. Detta lärer tagits illa af dem, som voro samlade utanföre. Medan jag var uppe hos Cap. Drake, blifver et buller ock skrik på Gatan, som skolat härrört däraf, att en Offe med 4 Mann utaf Jämtländningarna ditkommit, hvilket misshagade de samlade, så att de körde bort vakten.

Detta allt såg jag ej, ty jag var då hos Capit. Drake; Men då jag komm neder, var ännu mycket buller. Då sade jag åt den, som stod mig närmast, hvad är detta för Oordning? Då stiger en hr Vestman, som var à la tête af det samlade Follket, in på mig ock sade: Jo, det är i anl. af af Dagl. Allah. för idag, hvaraf vi se, huru usla Offe vi hafve. Därpå svarar jag: Intet kan hr Vestman våga säja, att där står om Sv. Offe. Jag har endast läst där ett bref ifrå Wien, där det talas om Käjserl. Offe. Därpå går jag til Staden ock uträttar mitt Ärende, kommer ner igen på Torget, står där en time, talar med åtskill. af dem som voro samlade, ock ingen sade mig et ondt ord.

Menn vid det jag stod ock talade vid Direct. Arwidson, kommer Lagman Liljensparre til mig med mycken häftighet ock säger: Huru har Ni vågat säga, att här är ingen Ordning. Ni har redan förgått Er, ock Er skall den ock den ta. Därpå går han ifrå mig, in i hopen af det samlade Follket, hviskar med en ock annan, ock kommer så tilbaka en furie til mig, åtfölgd af hela hopen ock säger: Jag rådde Er att gå Er väg, ty jag svaarar ej för hvad som kan hända Er. Jag svarade: Det är underl., att ej få vara i fred på Torget; Menn kan det tjena til något att jag går borrt, gjör jag det gärna, ty jag har ingen ting att gjöra här.

Därpå gick jag helt sakta up åt Kyrkobrinken, då han fölgde bredevid mig ock hade utlåtelser, som jag ej vil repetera, men som voro grofve. Under det vi gingo ända inemot Gl. Banquen, fölgde Follkhopen, anförd af Vestman, efter oss ock skreko, hvisslade ock voro ovetige. Lagman, i stället för att stilla det, lät dem continuera hela vägen emot Gl. Banquen, gick då frå mig til Samlingen, som fölgde effter, då jag continuerade min gång, men hörde då huru de ropte Hurra! öfver Lagman.

Detta är en sannfärdig Berättelse, om hvad jag gjort ock hvad som händt mig, så sann, att jag kan lägga Hand å Bok, att besvärja den. Att ej Samlingen af Follket hade något ondt emot mig innan Lagmannen komm, synes tydel. däraf, att jag stod en tima på Torget, ock ingen sade et ondt ord åt mig. Menn då Lagman gick ifrå mig ock hviskade vid en ock annan, då börjades Bullret emot mig. Nu skryter han af att hafva frälst mig ifrå Pöbelens rage: ock jag anser ingen ting händt mig, om han ej tiltalt det. Det är hårdt att råka ut för sådant, då jag ej annat gjordt, än hvad denna Berättelse innehåller.

Charles de Geer.

Anm. En annan version av detta dokument, med endast smärre avvikelser, återfinns i "Hemliga handlingar hörande till Sveriges historia efter konung Gustaf III:s anträde till regeringen", tryckt 1821.

Till diarium för Georg Wilhelm af Silléns brev.

  Senast ändrat eller kontrollerat den 9 juli 2008.
Hemsida
Nyheter
Galleri
Curriculum Vitae
Araguacema
Christofer
Kerstin Amanda

Rymd (eng)

Istider och växthusgaser
Historia
Tedas historia
Liber 1932-1999
Släktträd
Litteratur (eng)
Schack (eng)
Cykling
Sport
Webb-tips
Roliga citat (eng)
Kontakt